Överger ömhetslängtande Örebro, önskade överleva ödesmättade ögonblick

..4,5 år senare..

Så mycket sorg och så mycket jobbigt och så mycket kärlek och så mycket härligt. Livet kan förändras fort och jag förändrades med det. Jag vågade. Jag väljer att inte berätta mer om det i denna blogg utan flyttar till min nya agenda, mitt nya liv precis som i verkligheten. 

Följ med mig på resan hit vet jag! 

                                                  

Mogen, myndig mambo mumsar marängtårta med mormor, men mamman manar menande.

Nu verkar det säkert som att det har tagit ett tag för mig att landa i att vår stora dotter gått och blivit myndig, eller som att det skulle vara oviktigt eftersom jag ännu inte en och en halv månad senare har skrivit en enda rad om det. Men det är mest en fråga om tid, tid som går alltför snabbt och fri tid. Jag fattar nog, det gör jag. Så här kommer storyn...

Det lilla vackra flickebarnet kom till världen den där nyårsaftonen för arton år sedan. Vi firar henne stort med sång och presenter på morgonen, födelsedagstårta med familjen och närmsta släkten, följt av trerättters nyårsmiddag med kompisarna runt festdukat bord. Fyrverkerier och eget nyårsquiz hör till traditionerna. Hon avslutar firandet med utgång bara för att hon äntligen får för första gången med gänget men glömmer att ta med sig sitt legitimation som bevisar att hon fyllt arton tidigare samma kväll. Vi kan inte låta bli att fnissa åt hennes tabbe men snart dyker hon upp i dörren igen och räddar sin nyårsnatt.

Hon har växt från en liten bubblande, nyfiken tös till vuxen, självständig men fortfarande bubblande ung kvinna på en grisblink som det känns. Tiden är verkligen en konstig uppfattning när väntan på semesterresan kan kännas som en hel evighet. Jag förstår faktiskt inte hur tiden flytt så snabbt när jag som alla andra sjuttiotalister knappast inte åldras. Att jag dessutom får många konstiga ansiktsuttryck mot mig i samtal där åldrarna på samtligas barn diskuteras, det är jag beredd på och slår nästan aldrig fel. Många i min ålder har betydligt yngre småskruttar hängandes i byxbenen medan mina snart står på helt egna ben. Även om jag på tal om det aldrig någonsin kommer släppa känslan av omsorg. För nog slutar man aldrig älska sina små hur stora de än blir och man vill ju hoppas att råden i livet man ger av stor kärlek inte kastas bort i envishet och dumdristighet. Man vet minsann bäst i unga år, det vet väl alla som en gång varit där. "Been there - done that" och karusellen snurrar från generation till generation. Den yngre lyssnar inte på den äldre men växer upp och fattar och försöker få den yngre att fatta som inte lyssnar.. o.s.v.

beautyful happy face, summer in Dalsland 2015

Vi har precis haft en liten piercingkonflikt här hemma efter att hon kom hem en dag med en överraskning i tungan. Spjut i örat har hon redan och jag kanske överreagerar och det är inte min sak längre att bestämma över hennes kropp.. men jag vill ju bara att hon ska lyssna och förstå att hon är sååå vansinnigt fin som hon är. Den vackraste unga kvinnan i världen. Jag vill få henne att förstå hur påverkbar och förändrande man är kring utseendet i hennes ålder och hon inser själv att det tuperade håret och de ögonbrynen hon formade för bara några år sedan är sådant hon skrattar åt idag, skäms över och undrar hon tänkte egentligen. Jag menar inte att hon slutar vara min finaste dotter men om hon ångrar sig med sina piercingar, örontöjningar, tatueringar och allt sådant hon brinner för just nu (vilket jag tror eftersom jag så väl känner min dotter) är det inte lika lätt att reparera som ett sminkat ögonbryn. Hon gör som hon vill, för hon är myndig nu det måste jag finna mig i och lära mig acceptera. Det är inte så lätt detta med alla band som ska klippas genom livet, från navelsträngen i steg ett till alla dessa osynliga självständighetsband i stadierna genom livet. Men en sak vet jag, min kärlek kommer aldrig sina och det bandet klipper jag aldrig.

Alla hjärtans dag 2016

Sälen serverar spännande saker som stapplande slalom samt snöskvättande skotersafari.

Så blev det dags för min första kickoff med mina nya kollegor.
I snyggaste bussen for vi tillsammans från huvudstaden uppåt landet till Sälens snöiga landskap. Från söndag till onsdag umgicks vi under ordnade former i konferenssammanhang med workshops och presentationer, men förstås även mer avslappnat i skidbacken, bubbelpoolen och på dansgolvet. Så många härliga människor jag fick lära känna, och jag hade riktigt givande och roliga dagar med god mat och dryck, många skratt och minnen för livet.

En mörk kväll när snön yrde som mest samlades vi med full mundering för att klara kylan utomhus en stund. Ett äventyr på skoter över fjället väntade. Jag hoppade upp baktill på skotern och höll ett stadigt tag om midjan på min chaufför där vi susade eller mer skumpade fram på led i snöyran och ljuset från de andra skotrarna ledde vägen. En paus med varm blåbärssoppa vid elden och sedan upp på skotern och tillbaka igen. Läskigt, hisnande och superhäftigt på samma gång för en sådan som mig som egentligen är en liten fegis.

Faktum är att det var inte den enda utmaningen jag tog mig an denna resa, för tro det eller ej men jag tog faktiskt chansen att prova slalomskidor för första gången i hela mitt fyrtioett(ochetthalvt)åriga liv. Efter flera funderingar fram och tillbaka ska jag ärligt erkänna, för att till slut nästan ångra mig igen när jag väl stod i skidboden för att prova ut pjäxorna. Men vi gjorde det, jag och de andra nybörjarna. Vi stapplade oss fram som månfarare i våran hyrutrustning, tog oss upp i liften och kämpade för att inte halka ner baklänges igen väl däruppe. Vissa ramlade mer än andra, men vi fick trygg hjälp av våra skidinstruktörer som räddade oss från total utskrattning i backen. Man kan också råka hamna på rygg mellan benen på den snyggaste skidläraren,  men det var min kollega som tog den chansen inte jag... Sedan var vi minsann välförtjänta av lite afterski.

Allt var genomtänkt och väl arrangerat ner till minsta detalj med film och godispåsar till resan både dit och hem. Men av någon anledning var det betydligt tystare i bussen på hemresan och jag vet i alla fall minst en som somnade rätt snart med öppen mun och risk för dregel.

Flingorna förvirrade fjällets frusna fotgängare.

I höstas, en vecka i oktober precis i skedet mellan de två jobben, var det egentligen lite för kallt för att åka norröver för att fjällvandra. Så gjorde vi ändå för att få ett avkopplande avbrott bara han och jag och hunden. Ungdomarna var hemma i stan och hade fullt upp med att passa huset och katterna och att ha roligt med allt skolarbete...

Med mössor på gjorde vi dagsutflykter i den höga, friska luften i Härjedalsfjällen.

Men så kallade utelivet ytterligare och vi packade våra ryggsäckar med proviant och allt vi behövde för övernattning på fjället. Vi åkte den gamla vägen till Nordsätern som flera gånger förr men den här gången vek vi av uppåt Storåkläppen. Det var några år sedan sist vi vandrade häruppe och när vi följde Storån åt det här hållet insåg vi till slut att vi gått fel. Det började skymma och snöflingorna föll stora och tunga på vår packning. Det dramatiska väderomslaget och bristen på tid i dagsljus fick oss att efter en tjurig konversation ta beslutet att vända tillbaka mot bilen besvikna och under tystnad. Men så plötsligt såg vi den rätta vägen framför oss och vek av upp mot kläppen igen, denna gång utan återvändo för nu var vi helt enkelt tvungna att hitta en lägerplats innan mörkret. Snön föll allt mer och det blev bråttom att slå upp tältet innan all packning och våra kläder blev genomsura. När allt är blött och kallt är det på något vis inte lika mysigt ute i naturen. Rutinen satt i och tältet kom snabbt upp i närheten av en liten damm i en glänta i skogen precis innan partiet där fjällbjörkarna tar över och innan stigningen mot toppen. Snöflingorna upphörde så sakta att falla och innan vi klev in i tältet för natten fixade den händige herrn kvällsmat och en värmande brasa att sitta vid alltmedan mörkret blev mörkare.

Gott och länge sov vi i våra varma säckar och hunden vid våra fötter, men nattens minusgrader hade skapat is på dammen. Vi slutförde turen upp på toppen, vände tillbaka trötta och sov nästa natt inne i stugan.

Flerdagarsturer med vandring genom Storådörren har vi genomfört både med och utan barnen. Nu lockar andra vandringsleder och vi förbereder oss med att reka lite åt Lunndörrspasset till. En dagsetapp i strålande sol med utgångspunkt från Tossåsens sameby och längs vägen får vi följe av renarna. De viker däremot av långt uppåt vidderna när vi måste vända tillbaka igen för dagen.

Snö på fjälltopparna och årets julgran 2015 i sikte

Till sist måste vi även bestiga Högrensvålen via Kvarnbäcksfallet och Högrensvålsvallen innan vi lämnar Storsjö för denna gång. Den här dagen är vädret lynnigt och disigt så allteftersom vi vandrar upp på höjderna blir sikten svårare och vinden piskar i ansiktet. Med dimman tät och mjölkig framför oss vågar vi till slut inte vandra högre upp utan vänder neråt igen med vinden i ryggen och pälsen. Att inte se åt vilket håll man ska gå uppe på fjället och hamna helt vilse är ingen trevlig upplevelse och för att kunna återvända upp en annan gång är det en förutsättning att vi hittar ner!

Förutsedda förhandlingar förändrade framtiden fullständigt

2015 är redan över och det var inte det året jag överdrev mitt skrivande kan jag konstatera så här i backspegeln. Ändå var det mycket som hände som jag önskar jag hade dokumenterat och delat med er redan då. Det blev ett år i berg-och-dal-banornas tecken och det var bara att åka med. Jag tar med ett axplock i detta inlägg för hur kan ni förvänta er att jag som numera är 41,5 år ska minnas hela årets alla detaljer?

Vi hoppar direkt till försommaren då Drutten gick ut nian! Minstingen som vi är mycket stolta över. Han har blivit huvudet högre än jag och äger ett varmt, omtänksamt hjärta. Nu önskar vi honom lycka till på gymnasiet, en utbildning han var tvärsäker på men ändå inte valde utan började på en annan men till slut hamnade på efter ett byte i sista minuten... Det är inte lätt med val som framstår som livsavgörande när man knappt är sexton år fyllda. Men att de två barndomsvännerna som följts åt sedan de var riktigt små parvlar även delar klassrum nu, det är en trygghet för båda i deras nya värld i den nya skolan mitt inne i stadens tempo. 

Resten av sommaren minns jag knappt. Den känns verkligen avlägsen nu i januari när kylan biter som mest. I skrivande stund ligger snön tjock och grabben kom precis in med frost i tonårsmustachen efter en hundpromenad som inte blev riktigt lika lång som hunden säkert hoppades på. Det är minus 17 grader där ute och jag ropar åt honom att stänga dörren fort!
Men jag minns en magisk vecka på östkusten, vid Hanöbuktens vackra stränder där havet och himlen möts i ett fantastiskt ljus sent in i försommarnatten. Dit längtar jag ofta tillbaka och där vill jag bo när jag blir gammal.  

                                                                    Österlen 2015


Så vill jag inte bli långrandig utan rundar av med att vad som helst kan hända och ibland får man tacka för en spark i arslet. Sedan åtta år tillbaka hade jag ett bra jobb på pantbanken att gå till varje morgon. En vacker dag (ja, solen sken faktiskt och gör uttrycket rättvisa i denna saga) kom mina högre chefer på besök och glädjen vi hade på våra läppar som alltid på jobbet bleknade rätt snabbt när vi fick beskedet att butiken där vi jobbade inom kort skulle läggas ner. Jag var sist in i firman och förstod att jag plötsligt skulle förlora jobbet, inkomsten och tryggheten...

Dagarna fram till förhandlingarna var tunga och sorgen var stor. Världen hade vänts upp och ner på nolltid. På lika kort tid vändes den rätt igen, för redan samma kväll som jag satte min signatur på uppsägningsavtalet får jag ett meddelande på Messenger.

"Hallå där, är du på jakt efter ett nytt jobb?"

"Va!? Visste du att jag förlorat mitt jobb..idag..?"

En vän i Stockholm som förstås inte visste det. Hon hade bara tänkt tanken att den här tjänsten och det här företaget som hon visste skulle nyetablera i min stad kanske kunde passa mig. Jag blev så klart oerhört glad över att hon tänkte på mig precis då när jag var som lägst, och även om det inte skulle leda till ett nytt jobb så lyftes jag verkligen av den känslan. Uppskattad och efterfrågad och med den perfekta timingen! Så blev det att jag åkte till huvudstaden kort därefter på intervju och sedan var jobbet mitt och allt var nytt och riktigt spännande.

Min väg tog abrupt slut framför mig, men plötsligt dök det upp en ny stig att vika av på. Så började jag förväntansfull och tacksam resan till något nytt. Livet, det är bara att nyfiket följa med...    

                        

Februaris fabulöst förnäma förlovningsfirande, förgyller förnyad förälskelse

Vid midnatt för tjugo år sedan växlade vi förlovningsringar romantiskt nog i badkaret i min första lägenhet, den lilla tjejlyan på väster. Så unga, så ivriga och så säkra. Livet låg framför oss och vi ville slå följe längs vägen, det visste vi. Tjugo år senare har guldringarna både blivit för små och missformade. De blev utbytta mot andra, men vi består trots allt.

Inte ett badkar men ett spa med bubblor, bastu, utomhusbad och total avkoppling fick förgylla den här jubileumsdagen. Han vet vad jag älskar. En ledig dag från jobbet en vanlig men inte alldeles obetydlig tisdag åker vi till Loka Brunn för att komma ifrån vardagen och bara få tid för varandra han och jag. Han som funnits vid min sida i drygt halva mitt liv. 
Vi började med en storslagen lunchbuffé i Stora socitetshuset med dessert på maten och te till mig och kaffe till honom framför brasan i salongen. Den stillsamma musiken hade redan påverkat vår stämning. De närmsta timmarna fortsatte så i harmoni och lugn med varma och kalla bad, med bubblor och massage i en fantastisk rogivande miljö. Stora tunga snöflingor började yra ned över oss i utomhuspoolen och från panoramafönstret fick vi se fyra rådjur springa över isen på sjön alldeles utanför. En storslagen vy att beskåda och ett vackert minne från denna dag. 

Men förhållanden är ingen ständig spavistelse. Vardagen kräver minsann sitt och det kanske inte blir så Facebookperfekt. De unga och säkra blir äldre och osäkra. Möter livets vändningar som de unga aldrig kunnat ana. Men här är vi nu ändå. Vi tog fajten. Tillsammans.

                             

Sabla spårsabotörer som saknar skidor

Det har fallit en massa snö, solen gnistrar i allt det vita och det lockar att komma ut för att bländas i naturen. Med en ryggsäck med lite torr ved, varm choklad och några kvarglömda upptinade lussebullar i bagaget åker vi upp mot Rusakulan i Kilsbergen. Det hade varit underbart att få skida i de trakterna men för tillfället äger vi inte några skidor. Tjejen var ute med klassen till Ånnaboda bara någon dag innan och hade skön träningsvärk efter en mil runt sjön på lånade längdskidor, men full av inspiration och mersmak. Undrar om vi hinner köpa varsin uppsättning innan säsongen är över och snön redan smält undan och gett vika för blåsippor och det gröna gräset?

Naivt nog hade vi inte en tanke på att alla andra skidentusiaster som faktiskt var glada innehavare av ett par skidor också lockades upp till samma område samma förmiddag. Längs vägen stod nu många fler bilar än våran parkerad, men bara för att vi inte var helt ensamma kändes det inte som ett alternativ att behöva vända och strunta i vår planerade utflykt. Vi får väl helt enkelt försöka samsas om naturen.

Men det är nu jag börjar fundera över hur det ligger till med mänskligheten, överseendet och missunnsamheten. När vintern kommer med de vackra snötyngda granarna, lugnet och stillheten i skogens bomullsdämpade omgivning då är plötsligt allemansrätten som bortblåst. Om du inte har förmånen att äga ett par skidor att susa fram på mitt i allt det vackra så har du inte längre någon rätt att vistas där. Håll dig ute på vägen människa, eller ännu bättre stanna i stadens liv och jäkt.

Vi går längs kanten på sidan om spåret för att ta oss uppför och upp till vårt mål, högre upp vet vi att vi kommer att vika av från spåret. Vi respekterar skidåkarna och hoppas att de har samma inställning till oss. Så blir det inte riktigt utan möts istället av förbipasserande med kommentarer som "OJ, ni har glömt skidorna!" eller den självklara "GÅ inte i spåret!"

Vi har inte glömt skidorna, vi äger faktiskt inga och för övrigt går vi verkligen inte i spåret utan vid sidan om det. Ingen idé att argumentera, för med spåret menar nog skidåkaren antagligen hela skogen. Jag drar paralleller med spåret på våren när man kan springa fram i de nya löparskorna så det susar och det uppsatta håret i hästsvans svänger fram och tillbaka. Jag är fri och hela världen är min då, men jag borde kanske irritera mig på slashasarna som långsamt går med hundarna där mitt i spåret. Jag borde kanske utbrista "man ska springa här, GÅ inte i spåret!"

Till slut kommer vi i alla fall upp till vägen där vi ska svänga av och inser att det blir en tuffare vandring uppåt i halvmeter djup snö. Vi pulsar och kämpar men det finns inte en chans att vi ska orka hela vägen upp till toppen. Det är brant och en ganska krävande vandring även vid barmark. Vi kravlar oss in mot en bergvägg för lite lä och slår oss ner i slänten. Veden i ryggsäcken plockas fram och blir till en brasa i snön framför oss och bakom oss har naturen frusit till istappar i långa rader. Det är fantastiskt vackert och fikat smakar gott nu. Stackars skidåkare där nere i spåret, de missar verkligen något här uppe..