Smittsam serie som slukas sjukt snabbt.

Jag är tacksam över min familj som pysslat om mig och skött allt här hemma medan jag varit matt och sjuk. Jag har långa stunder inte orkat annat än att se dåliga tv-serier alternativt sova. Till slut fick jag kraft nog att orka öppna en bok, den första i en serie jag fick av tjejen i julklapp och jag älskade den. Bipacksedeln till min kur med Kåvepenin fungerade för övrigt mycket bra som bokmärke. Jag slukade alla tre böckerna på totalt 1250 sidor efter varandra och rekommenderar denna trilogi av Lauren Oliver varmt. Jag smittades av Delirium, sedan även Pandemonium. Till sist är det bara Rekviem kvar. Kärlek är en sjukdom. Allt blir bättre när du är botad sägs det.. Tomheten, saknaden, sorgen, lyckoruset, fascinationen och eftertänksamheten som samtidigt sköljde över mig när jag läste sista raden efter alla de där sidorna som vänts med spänning, iver och försiktighet och jag till slut slår igen boken med en avslutande gest. Det fängslande släpper långsamt taget men inte riktigt än. Visst det må vara en serie skriven till unga vuxna, men det passar mig perfekt så ung i sinnet som jag är.

Nu sitter jag här och passar på att njuta av vårt enastående praktexemplar till julgran innan det säkert torde vara hög tid att slänga ut den. Ungdomarna fick den här julen med sig fadern ut i skogen och högg en stackars gran med två toppar vilket tjejen ansåg vara perfekt då vi inte behövde bråka om utifall vi skulle ha stjärna eller spira i toppen. Magnifikt, och till skillnad från andra år behövde vi inte dammsuga upp granen i barrform före nyår. Så, nu måste jag bara få säga God Jul och Gott Nytt År en bra bit i efterskott eller om ni så vill en ännu bättre bit i förskott..

Begåvad Birro berättar, belyser budskapet

I sin studieuppgift på retorikkursen har tjejen valt att tala om yttrandefrihet, så när jag får läsa att Marcus Birro kommer för att tala i vår stad den här torsdagskvällen vill hon följa med och höra vad han har att säga. Med anledning av flera av sina raka texter som upprör, påverkar, berör och upprör återigen har han fått tagit emot många käftsmällar. Yttrandefriheten stryps och ordet kritiseras med verbalt näthat, spott och spe och till och med mordhot. Birro flyr för att söka ro och styrka, reser sig med fridsfursten vid sin sida och fortsätter sin turné i Sverige. Vi sätter oss ned en stund för att lyssna. Han har Göteborgshumorn med sig i sitt framträdande och det ger en hel del skratt bland oss alla som samlats i bänkraderna. Men när han läser sin dikt om den son han fick och förlorade vid födseln är skratten avlägsna och själv bryter jag ihop. Så naket och avskalat och alla äkta känslor rakt in i verklighetens hjärta.

Strax därefter följer en illa tidsmässigt vald paus för nu är mina ögon rödgråtna och kinderna blöta.
Ett möte med Birro vid bokbordet och en signering i den nyinköpta boken. Jag ville säga något uppmuntrande men var tagen av stunden och fick bara ur mig något löjligt i stil med att han "inspirerar till att snyta sig i gardinerna.." var kom det ifrån liksom? Antagligen något han sagt tidigare i ett mer betydande sammanhang, men när det kom från mig så där lät det rätt banalt. Jag räddade situationen lite snyggt genom att snabbt börja prata med min egen storebror som stod stationerad där alldeles intill Birro för att kränga massor av hans böcker.

Evangelium enligt Marcus. 

Ett par dagar senare tar jag med mig boken ner i mitt skummande varma bad och läser tills vattnet blir kallt och allt skum är borta. Öppet och rakt beskriver han sina misslyckanden, målande och hjärtskärande läser jag om den stora sorgen och om svåra stunder.
Han vittnar om Gud som är räddningen och centrum i allt, trots att man inte får. Han låter sig inte tystas utan vill prata om den stora kärleken på samma sätt som nyförälskade par inte kan hålla tyst om det som sprudlar dem emellan. Som offentlig person står han stadigt mitt i stormen.

och jag.. jag inspireras att våga skriva och att snyta mig i gardinerna..

Omskrivna Oksas onaturliga omgivning omfattar oskuldsfull ordrikedom, orsakar okoncetration och omedelbar omläsning.

Det är mitt i sommaren och jag har redan haft två veckors semester fulla med upplevelser. Mannen har börjat jobba nu men jag och barnen är fortsatt skönt lediga här hemma några veckor till. Vi njuter av solen som strålar från klarblå himmel de allra flesta dagarna och många plaskvarma bad i poolen, äter egentillverkad glass och spelar spel på trädäck. Men så vill inte mina ungdomar umgås med sin gamla mamma precis dygnet runt av någon oförklarlig anledning och jag får helt enkelt hitta mig en egen syssla. Jag smyger in i tjejens rum, öppnar obemärkt hennes bokhylla och greppar en bok som ser lagom tjock ut för att fördriva tiden med några stunder i hängmattan.

Oksa Pollock är tonårstjejen med övernaturliga krafter som allt kretsar kring i boken som förmodligen är riktad till en målgrupp något yngre än jag. Jag är dock fortfarande ung i sinnet och fängslas förstås ändå trots det bitvis ganska naiva berättandet.
Jag försvinner bort från min hängmatta in i en magisk tillvaro, med trolldom, lustiga varelser och en parallell värld som är osynlig för oss utsidesmänniskor. Ondska och förräderi måste naturligtvis ingå i sådana här fantasyhistorier och så även här. Men det finns en räddning, ett sista hopp mitt i allt det mörka.. Oksa har nämligen märket som gör henne speciell, som gör henne till den nästa utvalda unga Härskarinnan.

Sedan måste jag så klart fortsätta läsa i den andra boken om detta äventyr (jo dottern hade den också i bokhyllan) och här känner jag igen händelseförlopp från berättelsen om landet Narnia av C.S Lewis. Men det kanske är ett vedertaget sätt att resa mellan världar genom tavlor..? Fortsättningen av mitt bläddrande i denna bokserie ger mig i alla fall ännu mer äventyr nu med inslag av drakar, svävande huvuden och en jagande tomhet.

Det är hög tid att tipsa min dotter om att öppna pärmarna till den här magiska insidan eftersom hon hittills faktiskt bara låtit den stå gömd i sin hylla.. och jag måste ha någon att skylla på när det nu är dags att införskaffa del tre ..

Begåvad, bögig belgisk besserwisser belyser bestialiskt begångna brott

- Bon!

Den lille korpulente mannen som Agatha Christie skapat lärde jag känna redan på mellanstadiet och då i pocketform mest troligt under regniga sommarlovsdagar. Den världsberömda detektiven Hercule Poirot är alltid välklädd, oftast i ljusa kostymer och alltid utan en enda skrynkla. Han är pedantiskt noga med finishen på sitt vältrimmade ansiktshår och besväras av saker som oreda och obekvämligheter.

Vi tittar på avsnitt efter avsnitt med den ena mordgåtan efter den andra och den första värre än den tredje och den sjätte läskigare än någon annan. Den feta, elaka kvinnan som grillades i solen. Drogad av något som förlamade henne så att hon förblev sittandes där på sitt feta arsle i sin solstol utan förmågan att ropa på hjälp. Alla utom maken hade viljan att peta ihjäl henne, men vem gjorde det? Jag försöker lära mig att tänka precis som hjärnan med de grå cellerna så att jag kan briljera med att först av alla i soffan avslöja mördaren. Jag jobbar dessvärre fortfarande på det..




Den sexiga mustaschen tilltalar numera även min tonårsdotter och vi tittar gärna tillsammans under samma filt. Skrämmer varann lite på skoj och gömmer oss bakom kuddar om det blir alldeles för läskigt. Under sportlovet laddade vi med popcorn och hann plöja igenom ett par avsnitt per kväll. Snart är det lov igen med påsken som stundar och kanske kan det ge utrymme att se resten av avsnitten..

Älskar det. Älskar honom. Älskar henne.

Skräcken som sprider sig, skitskraj som sagt!

Jag älskar mordgåtor!
i bokform, teater, Tv-serier.. you name it. Gamla godingar som Agatha Christies Jane Marple eller Hercule Poirot, men även komissarie Adam Dalgliesh av PD James och för all del Mr. Barnaby i Midsomer fängslar mig och min iver att lösa historien innan den är slut. Ibland har jag fel och ibland har jag rätt. Spänningen slukar mig och jag ger mig helt in i handlingen fast besluten att grubbla ut vem som är förövaren. Jag vill helst undvika äkta vara såvida man inte skulle sadla om till mordutredare men är nog i så fall inte färdigutbildad förrän jag nått miss Marples ålder. Den här tisdagen är kvällen räddad när ett nytt avsnitt av Morden i Midsomer står på Annelies agenda likväl som på SVT1 klockan nio. Jag bunkrar upp med dillchipsen och sätter mig tillrätta i soffan. De andra försöker tidigt få ur mig vem jag tror mördaren är men jag yppar inget. Vill ju inte förstöra spänningen för någon eller mitt anseende om jag skulle ha fel.. Men kriminalkomissarie Barnaby är tyvärr inte sig lik i de här nya avsnitten och han verkar ha bytt fru sedan sist också. Längtar trots det redan till nästa tisdag.

Samma kväll sitter jag uppe sent men somnar före mannen. Så vaknar jag efter en stund och har antagligen inte en aning om varken tid eller rum. Yrvaket måste jag verkligen upp och kissa och lyckas halvsovande ta mig uppför trappan och till toaletten i hallen. Jag hinner undra varför det lyser i hallen och hinner också trött dra slutsatsen att vi antagligen bara glömde släcka innan sänggåeendet. Eftersom det var ljust behöver jag inte bry mig om att tända lampan inne på toaletten utan lämnar istället dörren på glänt. Innan annan är ju ändå uppe mitt i natten. Men så får jag hjärtat i halsgropen när ytterdörren plötsligt rycks upp och en gestalt i mörk jacka kliver in!! Det var ju för väl att jag satt på toaletten för jag höll bokstavligt på att skita på mig!! Sekunderna innan jag upptäcker att det bara var mannen var skräckfyllda. Det kan ju ha varit en mördare. Han hade förstås bara varit ute och kissat med hunden sista gången för natten. (förtydligar att det var hunden som kissade..inte mannen vad jag vet)

Härliga semester med blandat väder. En av böckerna jag fick av dottern i julklapp har väntat länge nog nu på att få tid att läsas. Den andra slukade jag direkt i mellandagarna. Hejdå en stund för nu är det dags att öppna pärmarna, nu ska jag lägga mig i min bästa solstol och försvinna in i bokens värld och in i Caroline Grahams hemska historia - En tragisk mans död. För titeln menar tyvärr inte att det är en mans tragiska död. Ytterligare ett mord begås i Midsomer och den handlar dessutom om ett teatersällskap och om en föreställning som slutar i det klassiska uttrycket ond bråd död. Det kan nog nästan inte bli bättre än så!

Hedrar herr Hellbergs härligt humoristiska historia, handlingen häpnadsväckande hållbar

Jag och alla mina kollegor fick varsin väldigt trevlig julklapp till jul av vår företagsledning. Vissa öppnade det direkt på kontoret men jag hoppades att de inte skulle tala för högt om vad det var och lade det istället fint under granen hemma att invänta julaftons morgon. Först då fick jag lov att öppna, och presentkortet på bokhandeln gladde mej mycket! Jag har som bekant äntligen öppnat ögonen för läsning igen och unnar mej stunder i lugn och ro med goda böckers sällskap.

När vi så ändå hade ärenden till staden inför nyårshelgen passade jag på att slinka in i butiken med massa böcker och för mitt presentkort köpa den där senaste Wall-deckaren av Björn Hellberg som jag sneglat på ett tag. Jag har beundrat Helleberg i "På spåret" för sin underbara framtoning och dolda charm, men faktiskt tyvärr aldrig kommit till skott att läsa något endaste av hans verk. Förrän nu..och han gjorde mej inte ett dugg besviken. Kan nog till och med bli tal om att börja beta av hela hans samling.

Sankte Per är ganska lättläst upplagd med korta kapitel och jag slukar den på ett par eftermiddagar, när mannen jobbar och båda barnen är hos vänner. Med hundens haka vilandes på min ena axel (han ligger bakom mej uppe på soffans ryggstöd) och i ljuset av de sista dagarnas julgransbelysning.

Hellberg kan konsten att behärska svenskan och precis som jag uppfattat hans personlighet så dyker hans sinne för skämt upp på samma sätt i boken, underfundigt och med glimt. Hänger man inte med har man inte fattat att han flikat in ett stänk humor. Skön blandning däremellan av spännande mordutredning snyggt sammanflätad till en riktig tvättäkta deckarhistoria!

Köp den jag har en själv.

Läckbergs litteratur lite lagom läskigt, lämplig ledighetsläsning

Ninaninaninananinanananinaninananananinanananinanananina
Dagens boktips: "Änglamakerskan" av Camilla Läckberg.

Jag ryser under min läsning ända ner på smalbenen så att håret där som jag inte rakat på någon vecka reser sig av spänning. Sjukt bra julledighetssyssla och jag är så tacksam för min julklapp, och tack Camilla för en fängslande story! Jag har nästan inte tålamod att läsa färdigt sidan ordentligt för att nyfikenheten om fortsättningen gör att jag inte kan vända blad fort nog. Men samtidigt vill jag ju inte missa något. Jag slukas av handlingen i boken och om någon i familjen vill mej något när jag är så där rysligt upptagen av att läsa den så blir jag lätt stött. "Hallå, stör någon annan just nu, det händer väääldigt spännande grejer här..."

Jag kanske skulle tipsa fru Läckberg att hon skulle skicka med en skylt vid köp av hennes böcker. En liknande dassskylt med texten Upptaget skulle komma väl till pass, eller varför inte Obehöriga äga ej tillträde. Så länge det inte står vila i frid så har man nog läget under kontroll.

Jag läser inte så mycket nu längre som jag gjorde när jag var yngre. Då kunde jag sluka böcker på löpande band. Var stammis på områdets bibliotek och under tonårstiden var jag med i en bokklubb som jag tyvärr inte minns namnet på. Varje månad väntade jag på att en ny rafflande historia skulle ramla ner i brevlådan. Den dagen var julafton varje gång och jag slet upp bokpaketet i en grisblink. Boken läste jag oftast ut redan samma dag och väntan på nästa började direkt.

Ibland hittar jag tillbaka till känslan och försvinner in i någon annans handling. Så blev det den här julen och med just den här boken.  Av en händelse läser jag om en av bokens karaktärer Dagmar vid en tidpunkt då samtidigt stormen med samma namn börjar härja utanför mitt hus...