Skriver sömnigt sista september, struntade svamla statusar som scrabblespelare sist.

Ja ni,
nu är det höst för nu har kaktusen som stått så ståtligt vid poolkanten ute på trädäck fått flytta inomhus. Slut för i år att stå och vara cool vid vår pool. (finaste rimmet idag?)

Det är den absolut sista september, solen skiner och naturen börjar multna. Det blir sköna promenader med hunden i frisk, hög luft om än regnig emellanåt. Den gyllenfärgade pälsburna Mittelspitzen passar stundtals alldeles för bra in i höstnaturen. En värmande tallrik god soppa med många rotfrukter och ungersk touch smakar så gott när man kommer in från kylan och hör till årstiden. Den som farmor alltid gjorde på godaste vis.

 

  

En ensam vit blomma, 

                            fräsch som en nyponros dröjer kvar på busken vid min promenadväg

             

Hösten är välkommen. Varje årstid är vacker på sitt vis, man måste bara se det.. Färger, dimma och måttligt värmande sol om dagen och stjärnklart på kvällen. Fullmånen är bländande, lyser upp den mörka grusvägen och låter mig se var jag sätter fötterna.

Hunden den lille klanten kan inte ha sett var han satte sina fötter för efter ett frispel ute på den leriga ängen kom han tillbaka och haltade. När sådant händer kan man inte låta bli att förundras över att de inte skadar sig oftare eftersom de springer barfota. Han ville inte stötta på sitt onda ben och det fick bli till att bära hem. Man hinner fundera mycket och man kan ju inte direkt fråga djuret hur han mår eller vad som hände. Orm? Geting? Fastnat någonstans? Stukning? En darrig liten krabat kurade ihop sig i fåtöljen och vilade. Men sedan när han fick syn på favoritgrisen hoppade han ner och busade som om inget hade hänt. Skönt lille vän att du mår bra igen!

Det är idag över en vecka sedan jag var här och lämnade ifrån mig några meningar.
Jag som till och med varit ända ner till Göteborg och vänt sedan dess, men det struntade jag i att skriva om minsann. En tävling i Scrabble gick av stapeln förra helgen och eftersom det börjar dra ihop sig till SM måste man ju passa på att träna på irl-spelande om det ska gå bättre än medelmåttigt. Nåja, det är bara äkta nördar som fattar hur sjukt kul det är att knåpa ihop en massa konstiga ord som du inte ens behöver veta vad de betyder. Så länge de är poänggivande.. Jag är besatt av detta och kommer med all säkerhet uppdatera agendan från SM:s lokaler i Norrköping i början av november..

Annelie attackerar Alanis, allvarligt angrepp av artisteri

Jag insåg precis att jag har levt i skuggan av Alanis Morisette.

Vi har en sak gemensamt hon och jag. Båda är innehavare av en ungersk förälder, fast efter det tar nog likheterna slut.

Hon är mörk och jag är ljus. Hon är smal som en sticka och jag är.. hm låt oss säga inte lika smal som en sticka. Hon är teatralisk på scenen och jag har fått sitta med min mjuka stjärt på en hård stol nedanför en scen ett par gånger fast inte på hennes konserter förstås.

Hon kom till världen exakt en månad före mig vilket gett henne ett orättvist försprång. Hur ska jag kunna ha en chans mot det? Bara därför blev hon den stora stjärnan och jag blev den patetiska hobbytrummisen som bankar loss hjärncellerna hemma i trumhörnet. Men inte är jag bitter för det.. Tro inte det.

Jag får sjunga för djuren vid frukostbordet och de har inte hjärta att klaga och kan inte hålla för öronen. Om Alanis känner sig hedrad så kan jag sjunga till hennes låtar. Eller ännu hellre trumma till dem, det skulle lyfta hennes musik enormt tycker jag. Fast jag vet inte om jag vill för hon har inte ens berättat att hon har släppt en ny platta. Jag fick upptäcka det själv först igår. Sömnigt, jag somnade ju med den här i öronen... 

Havoc

Isn´t it ironic don´t you think / Alanis 

I simply just love this / Annelie

Måste minnas meningen med månfärden.

Jag vågade titta på en liten spindel igår.
I handfatet nere i tvättstugan kröp den.
Den lilla spindeln växte till en jättespindel och dök upp i min dröm.

Sedan, senare på natten reste jag till månen.
Jag höll i alla fall i biljetterna dit. Flygbiljetter.
Värsta resan, världens chans! Fast jag tror tyvärr att jag missade avgången.
Det var stressigt att hinna packa med sig allt som skulle komma att behövas på en sådan resa.
Stövlar, kompass och chokladkakor verkar vara viktiga saker. Jag vet inte för jag har aldrig varit där innan. Jag ser framför mig hur jag tittar på klockan om och om igen och inser att jag aldrig kommer hinna. Förtvivlad över hur möjligheten rinner mig ur händerna och sanden i timglaset tar slut.

Jag vaknade lite ledsen över att inte få fullfölja resan. Kanske i natt.
Dream on...

Upp! - utomordentligt underbar uttrycksfull underhållning

Tonårsdottern var förstås inte hemma den här lördagen heller..
Grabben hade inte heller tänkt att häcka i vardagsrumssoffan, men kände sig inte helt kry eftersom jag med största sannolikhet smittat ner stackaren.
Så efter en god middag med lax och klyftpotatis plockade vi fram filmen vi pratat ett tag om att se och kröp ihop under filten.

Tänk att man kan bli så påverkad och berörd av en fjantigt gullig animerad film. Får man bli det och våga erkänna det utan att bli ansedd som tönt? Hör i mitt huvud hur min tonårsdotter uttrycker det på ett sådant där hånfullt sätt som bara tonåringar kan med ett illa dolt flin i mungipan "Din tönt" 

Tur att hon inte var hemma.

För visst blev ögonen glansiga vid några tillfällen och ett par tårar ramlade till och med ner på kinden och letade sig vidare ner på filten. 

En sådan söt historia om två unga likasinnade äventyrslystna busungar som fann varandra, växte upp tillsammans och gifte sig. Två älskade med drömmar, vissa drömmar som gick i kras och andra som besannades. Stackars lilla söta farbrorn som saknade sin fru så mycket sedan hon gick bort före honom på ålderns höst. Han ångrade så alla löften han gett henne "cross my heart" men som aldrig uppfylldes. Äventyren som åts upp av vardagen. 

Något äldreboende vill han inte hamna på så han gör sitt sista äventyr och åker med ett hav av ballonger upp och iväg med sitt hus till Paradisfallen, platsen där han och hon alltid önskat att de någon gång skulle få bo..

Som sällskap får han en scoutpojke som vill hjälpa en gamling för att få den sista medaljen.

Utan tvekan det raraste jag sett på länge.. Tack sötaste arbetskamrat för filmtipset!

Trummorna, tonerna tilltalar - tycker TaKiDa tappade, torde ta tillbaka takterna

Jag hörde en låt på radion. 

Flera gånger, och jag kunde först inte begripa vad det var som gjorde att jag kände igen den så väl. Tills jag fick hjälp att inse att det var sångaren.. 

Som ett gammalt TaKiDa-fan som kan briljera med att jag lyssnade på dem och diggade dem redan innan de slog igenom så stort med den här:

Det var en höst för många år sedan nu, minst lika praktfull som denna. Jag satt i en bil tidigt en dimmig morgon med några tjejer på väg till Dalarna med mitt dåvarande jobb. Hela vägen spelade vi om och om igen på hög volym massa bra låtar som jag blev kär i. Jaded, Alive, Losing.. Härliga, skojiga minnen. Sedan när de blev kända lät allt nytt likadant och de tappade ett fan. Minst..

.

Nu är jag kär igen och det spritter i mina trumpinnar.
Jag blir så glad av den här dåliga låten.
                                                                                   *trycker på repeat*

Makeup med mycket mindre mascara - musiken mjuknar mitt mood, missen myser med mig

Genuint höstväder.
Tar det kloka beslutet att sminka mig sparsamt.
Väljer bort att komma fram till målet och se ut som en föråldrad hårdrockare med spår av runnen mascara.

Tunga droppar blöter ner mitt ansikte.
Regn eller tårar, ingen märker någon skillnad.
Jag möter ganska korkade människor som cyklar med paraply. Möter dem nästan lite för nära just därför.
Ser någon jag tror mig känna i regnet under en luva. Hojtar hej i förbifarten, men inser ganska snart att hon antagligen inte hann uppfatta vem som ropade under min luva. Glädje ändå i morgonrusket. Kontraster.

Regnet passerar och solen tar över dagen.

Ikväll gömmer jag mig i lurarna..Katten kurrar bredvid. I min egen värld är det stilla. Musiken är som svalkande vatten i öknen och texterna fyller mig med kärlek.

Här är jag, liten och skör.
Med utsträckta armar och ett vidöppet hjärta.
Behöver dig.

Host host, hennes högfärdiga harklande hörs högt - hunden hamnade hemifrån

Nu börjar hon som skriver verkligen bli trött på den här förkylningen och tänker gnälla lite (mycket).
Hon kunde knappt vakna i morse. Normalt är hon den sortens människa som vaknar fem minuter innan väckningen för att hennes undermedvetna har koll på att hon ska upp. Men inte i morse, för nu har sömnen varit så kass flera nätter att hon uppenbarligen var helt slut. Somnade om stenhårt och snoozade tills hon blev riktigt irriterad över att det verkligen var dags att vakna. Akta er så ettrig och irritationen höll i sig mer eller mindre hela dagen. Nu hytter någon med pekfingret och hävdar att hon har sig själv att skylla på sin snuva som inte börjat med strumpor ännu. Men häromdagen till kjolen åkte strumpbyxorna på. Så det så.

Hon skulle också vilja fråga varför det måste vara så att man tappar alla saker på golvet när man är så här förkyld? Är det vanligt med tjocka, fumliga fingrar som symtom? Vill verkligen undvika att behöva böja sig eftersom det känns som att hela hjärnan försöker tränga sig ut genom ena näsborren.

Blåsor i hela munnen är också underbart när man trots det väljer att laga mat med tomat i, eller serverar inlagd gurka till. Så skönt det svider! Man ska tydligen känna att man lever och man lär sig en hel del nya ord man inte visste att man var kapabel att häva ur sig. 

Skönt för mannen att fly hemifrån ett par dagar. Lugnast och skönast så, fast skäll slipper han väl inte för hunden tog han med sig. Det kändes väldigt tomt och konstigt att komma hem efter jobbet utan den där studsbollen som viftar på hela stjärten när man kommer hem. Ja, och då pratar vi förstås om hunden, inte mannen.

 Katterna däremot ser det nog som en liten semester, för även om den lilla djurflocken fungerar bra ihop med en hel del gulligt utbyte av varandra så tycker de nog det är skönt att någon enstaka gång få äta sin mat ifred utan att Aslan nosar dem i rumpan under tiden. Idag fyller kattpojken sju år. Vi tackar honom för ett vackrare minne av just elfte september. Han var dotterns förskottspresent för lika många höstar sedan. Då såg han ut som ett sådant här litet grått troll...

Nu vill jag sova men måste vänta på att tvätten ska bli färdig någon gång. Strömmen lade av förstås. Vad har inte gått fel idag? Vissa dagar önskar man nästan att man hade fått ligga kvar i sängen under täcket hela dagen. De är inte många, men idag undrar jag om det inte var en sådan dag ändå.

Godnatt!

Ps. Joråsåatt... upptäckte precis att det har varit den tolfte  september hela dagen idag och att det var igår katten fyllde år. Stackars katt. Den här dagen har inte existerat.

Förälskelsen fjärilsfladdrande första fina fas förändras, frodas, förvirrar..

Jag älskar dig!

Tre små ord som är så starka, tre små korta ord som med sitt djup och sin tyngd får svårt att lämna läpparna. Att öppna och överlämna hela sitt hjärta, hela sin själ, alla sina känslor i tre små ord... 

det behöver väl inte vara så svårt?

Jag älskar dig!

Att få höra det, inte i slentrian utan med verklig mening och en äkta sanning bakom. Det finns en sådan underbar trygghet i det. Det skapar den där unika kontakten, det där speciella ömsesidiga samspelet som fortsätter växa om man bara tillåter det att gro. 

Det behöver väl inte vara så svårt?

Jag älskar dig!

Kan du verkligen mena det? Kan jag verkligen mena det? 

Osäkerheten och tvivlet, människans största svaghet.

Lita på det, ta emot det, erbjudandet är villkorslöst.

Kärleken kan förblinda alla sinnen. Den kan få hjärtat att svämma över och honom eller henne att fullkomligt bubbla av lycka och värme. Vem vill inte uppleva den kärleken? Vem vill vandra oberörd genom livet? Vem ska behöva vara utan?

Kärlek och snuva kan inte döljas.

/ryskt ordspråk

Sådan enighet skall råda mellan er att när den ene gråter 

skall den andre känna smaken av salt.

/okänd

Helgens heliga handling, hänfört häftigt!

 No place I would rather be, 
 no place I would rather be, 
 than here in your love,
 here in your love...

 Set a fire down in my soul 
 that I can´t contain ,
 that I can´t control.

 I want more of you God,
 I want more of you God...

Vilken speciell dag.
Jag är djupt berörd av min självständiga vackra dotters starka vilja.
Hon tror på Gud, Jesus Guds son och den heliga Anden. Hennes beslut att följa Jesus fotspår och leva likt honom vill hon visa med en helig handling.

Sjön ligger spegelblank och solen har spruckit upp när de fyra unga kliver ner på stranden. Hon är lycklig och sprudlande glad som en ung brud på sin bröllopsdag. Hennes kärlek till Gud går inte att ta miste på, så äkta och ren och stunden är mäktig. Med lugna, övertygande steg vadar hon ut i det kalla vattnet.








Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.” Matt 28:18-20

"Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." Rom 6:4

Hjälmarens södra strand

Svanarna startar sin strapats söderut, skränar så spitzen skäller

Vaknade med ett ryck i morse. Ett himla oväsen passerade över vårt hustak tidigt i ottan.
Det är svanarna som tycker att de har hittat en bra resväg. Helt ärligt kan jag inte säga att det faktiskt var svanar för jag är inget bra på fåglar och jag gick inte ut och studerade dem närmre heller. Kan lika väl ha varit någon sorts gäss säkert men då fungerar inte rubriken. Snorkråkor däremot hade passat bättre in..

Aslan skällde irriterat åt flyttfåglarna, det var ett oljud han inte kände igen och blev otrygg. Hade man verkligen inte vaknat av fåglarna så såg nu hunden till att alla i huset blev klarvakna. Svårt att somna om sedan, särskilt som jag blivit så fruktansvärt förkyld.

Den tråkigt återkommande höstsjukan dök på mig helt utan förvarning igår under dagen på jobbet, och när det var dags att cykla hem efter stängning var jag helt matt med sprängande huvud, tunga ögon, tjock hals och med värk i hela kroppen. Den långa, sega uppförsbacken hem är jobbig nog när man är frisk. Att bli sjuk lagom till helgen är väl en perfekt tajming så behöver det inte bli några diskussioner om vad man ska prioritera att fylla sina lediga dagar med.


Har inget annat val och ingen annan ork än att bara kurera mig med filt och tekopp efter tekopp med rykande varmt gott te med honung i. Mina hårigaste killar håller mig sällskap i soffan, den oklippta tolvåringen bakom macdatorn och mittelspitzen på snart ett och ett halvt år nu. (varav den senare försöker slicka mig i örat)

Utseendemässigt känner man sig inte supersnygg en dag som denna. Risig som ett gammalt rivningsobjekt och med oputsade fulbrillor, håret uppsatt i en rufsig tofs och iklädd den utan tvekan sexigaste outfitten - min leopardmönstrade ziperall.

Nu tänker jag sova! Utanför fönstret ser det ut att vara en strålande fin höstdag med sol, klarblå himmel och frisk luft.
Trevlig helg! /Annelie

Skolan skulle sällan smygstarta så sakta, smått stressat schema slutar som skrattsalva

Höstterminen är i alla fall ett faktum och skolan har kommit igång på allvar för barnen, men innan rutinerna lagt sig till rätta igen efter sommarlovets lata och spontana dagar kan det lätt uppstå kaotiska morgnar. Utebliven info eller i bästa fall med så kort varsel som möjligt. Scenariot utspelar sig en kvart innan pojken åker till skolan..

- Mamma, vi ska ha matsäck med oss idag!!!

- Vaddå, idag? Lunch? som i riktig mat eller bara en fika? undrar jag och känner hur jag börjar jaga upp mig över att vi inte hört något om det här aningen tidigare och scannar samtidigt igenom kylskåpets möjligheter för mitt inre.

- Jag vet inte... blir det perfekta svaret just då.
Det är så underbart att sätta frukosten i halsen. 

Varje år får barnen också med sig en uppsjö blanketter som ska fyllas i och lämnas åter till skolan med vändande ryggsäck. Det är uppdaterade kontaktuppgifter och godkännanden av olika slag. Jag blir full i fniss när dottern missförstår (eller tolkar fritt) frågan jag kastar ut till henne medan jag fyller i formuläret.. 

Namn: Inte så svårt

Adress: Den kan jag

Mobiltelefon: ööööh iPhone 4s!? behöver de verkligen veta det??

Skolfoto 2005

Naturligtvis ångrar jag att vi inte skrev vilken mobiltelefonmodell vi har, för det är ju det mest logiska svaret på ett sådant tokigt formulerat formulär. Då kanske de hade lärt sig något också de där lärarna, att inte lämna något underförstått till exempel..
För det kan ju finnas ordknäppisar som vi outthere.

Tjejen får ingen ny chans att ändra sitt svar eftersom det här blir den sista blanketten av det slaget för hennes del på den här skolan. Hon har redan börjat nionde klass och till den här skolan i skogsbrynet har hon gått sedan hon klev in första skoldagen i förskoleklass med gluggar i munnen och färgglada spännen i håret.

Idag har vi utvecklingssamtalsmaraton och som deras stolta mor måste jag få lov att säga att de utvecklats väldigt bra. De är smarta och snygga båda två, äter duktigt och är minst lika långa som jag (om inte längre)

Hungrig har höstliga hallucinationer, härrör huvudsakligen Härjedalen.

Det har redan gått en bra bit in i september, men än har jag inte börjat med strumpor. Vi får väl se hur länge jag envisas med att hålla kvar sommaren i sinnet. Så lätt är det inte när jag kommer hungrig hem från jobbet och tar mig en smörgås för att stilla magknorret. Ett tunnbröd som smakar som alla minnen från Härjedalens höstar på en gång. Konflikt pågår i huvudet medan jag tuggar. Minnena och illusionerna av den klara, höga luften, färgprakten och den friska, kalla bäcken får mig att längta dit och nära nog efter ett par strumpor.

Ynklig, yrvaken yrkeskvinna yrde ytterst ymnigt

Det var så blåsigt idag att till och med jag själv skulle kunna övertalas att tro att jag bor vid kusten. Det gör jag förstås inte för då hade jag velat haft havsutsikt och det har jag ju inte. Precis som alla andra morgnar var jag sen iväg till jobbet och det hade verkligen underlättat om vinden legat på i rätt riktning. Det gjorde den naturligtvis inte och för den delen inte hemåt heller. Kämpigt, pustigt och när ska man någonsin få bättre kondition?
Jag vill också ta tillfället i akt att göra minnesanteckningar; andas med stängd mun om du ska envisas med att flåsa så där. Flugor är inte gott att svälja och inte lätt att undvika när de hamnar rätt ner i halsen i en uppskattad hastighet av 80km/tim. Fast som sagt så uppskattat är det inte.

Helt osökt kommer att jag att tänka på den sköna åttitalsdängan Opposites attract med Paula Abdul. "I take two steps forward, I take two steps back". Jag illustrerar låten på min cykeltur fast lite mer "ett tramp framåt och tre tramp back"

Redan igår kväll reagerade och förvånades även min pojke när han tittade ut genom fönstret, för molnen rörde sig med en nästan onaturlig hastighet över himlen. I kombination med att fasadflaggan fladdrade och blåste rakt västerut var det svårt att få grepp om ifall det inte var så att det var villan som var ute och åkte i stormen. 

Ungefär som den lille söte farbrorn som åker iväg på äventyr med sitt hus i  filmen Upp som jag faktiskt  inte har sett än men som jag bara måste se! 

Skåda Stockholms skärgård - Skepparholmens spa särdeles speciellt ställe. Samarbetande söktes svaren supersnabbt, segraren spurtade snöpligt.

Vaknade stilla och i god tid i mitt rum på Skepparholmen så att jag skulle hinna äta en långsam god frukost innan dagens konferens. Hotellfrukost är så gott och något man skulle vilja efterlikna hemma vid frukostbordet. Det lyckas jag inte med riktigt varje morgon så jag passar på att njuta här och nu.

Sedan blir det samling i konferensrummet, tal om framtiden och siffror från nutiden, grupparbeten och redovisningar. Precis så som konferenser förväntas vara.

Jag förbereder mig för eftermiddagens aktiviteter med ett åksjukepiller. Bäst att ta det säkra före det osäkra eftersom jag inte valde det andra alternativet, kajakpaddling. Jag valde konstigt nog det första alternativet "Rib Archipelago race" arrangerat av Öppet hav. Jag är egentligen inte är så superförtjust i fartfyllda och ryckiga äventyr som påminner om en läskig åkattraktion på Liseberg. Men den här helheltsupplevelsen var faktiskt riktigt häftig! Känslan att flyga fram över vattenytan i dryga femtio knop med skärgårdens storslagna vyer runt om oss var minst sagt hisnande och har gett mig oförglömliga minnen. Vi fick klä oss snygga i röda något för stora one-pieces i bävernylonliknande material med en lätt doft av sur disktrasa. Kombinera outfiten med flytväst, vindglasögon och mössa och läckrare sjöbusar får ni leta efter. Fyra ribbåtar med runt åtta-tio personer i varje lämnade bryggan i sanslös hastighet som fick mig att dra efter andan. Vi hade tyvärr inte så tur med vädret så regnet piskade oss i ansiktet. Rätt snart vande man sig vid farten och då var det dags att fokusera på uppdraget, att på tid navigera till utsatta mål på en karta med bildfrågor att svara på. Vårat lag hann samla flest poäng men kom inte in först i mål vilket gjorde att ett av de andra lagen spurtade om. Snöpligt värre.


Innan festmiddagen hann vi kliva ner till spa-avdelningen och relaxa lite i den tempererade utomhuspoolen. Underbart! Helt i min smak med utsikt över havet och stora båtar som passerade då och då. Hade kunnat slappa där längre men måste upp och duscha och klä upp sig fint till festen. Det vankades smarrig trerätters och sedan dansade vi hela kvällen tills musiken tystnade och fötterna värkte. Avslutade så natten med mera bad under stjärnklar himmel..

Kalaset kallas kick-off, kramar kuliga kollegor (krökande kvinna klår kränkt karl)

Nu tänkte jag få skriva ner några rader om min helgs upplevelser. Vill du läsa vidare fortsätter du här nedan annars går det bra att sluta nu...

Årets kick-off med jobbet skulle dra igång i fredags kväll i Stockholm. Efter avslutad arbetsdag hann jag och mina kollegor precis med vårt tåg, som denna gång förvirrande nog inte avgick från spår tre som det brukar. Här och var märktes av att fredagsmyset skulle börja för det klirrade lite avslöjande i folks medhavda påsar och väskor.

Någonstans mellan Köping och Västerås reser sig plötsligt en stor stark (kille) och bröstar upp sig mot den något överförfriskade man som just klappat till (!) den kvinna han var i sällskap med. Alla i kupén blir givetvis bekymrade över vad som hänt och hur det gått för kvinnan som nu låg ned efter slaget. Det visar sig enligt rapport från den stora starka (killen) att mannen hade slagit i självförsvar mot den lika överförfriskade kvinnan. När de båda så rumlar av tåget tillsammans syns tydligt att mannen ser rätt illa tilltygad ut i ansiktet efter kvinnans attack. Ack så oskyldiga och värnlösa vi kvinnor är och vilken tur att den stora starka (killen) fanns där att rädda henne..

Nästan enligt tidsplan anlände vi till Stockholms central men ca 100 meter från perrongen blev vi ståendes och fick vänta bra länge på att få rulla vidare. Mycket retligt och det var nästan så man fick lust att kliva ut ändå. Så nära men ändå inte. Bussen som skulle ta oss till konferensstället missade vi och taxichauffören  försökte lura oss icke ortsbor att åka extra fel för att taxametern skulle hinna ticka lite mer.. Den killen var inte särskilt trevlig och satt definitivt på fel buss.

Middagsbuffé stod framdukad när vi kom fram och vi anslöt oss till det övriga gänget som redan hunnit börja hugga in på maten. Det var riktigt roligt att träffa så många av mina charmiga kollegor igen från alla hörn av landet. Mycket kram blev det innan kvällen var slut med både kära återseenden och nya möten.

Sedan somnade jag väldigt gott i ett väldigt fint hotellrum som tilldelats mig med utsikt över havet.