Smittsam serie som slukas sjukt snabbt.

Jag är tacksam över min familj som pysslat om mig och skött allt här hemma medan jag varit matt och sjuk. Jag har långa stunder inte orkat annat än att se dåliga tv-serier alternativt sova. Till slut fick jag kraft nog att orka öppna en bok, den första i en serie jag fick av tjejen i julklapp och jag älskade den. Bipacksedeln till min kur med Kåvepenin fungerade för övrigt mycket bra som bokmärke. Jag slukade alla tre böckerna på totalt 1250 sidor efter varandra och rekommenderar denna trilogi av Lauren Oliver varmt. Jag smittades av Delirium, sedan även Pandemonium. Till sist är det bara Rekviem kvar. Kärlek är en sjukdom. Allt blir bättre när du är botad sägs det.. Tomheten, saknaden, sorgen, lyckoruset, fascinationen och eftertänksamheten som samtidigt sköljde över mig när jag läste sista raden efter alla de där sidorna som vänts med spänning, iver och försiktighet och jag till slut slår igen boken med en avslutande gest. Det fängslande släpper långsamt taget men inte riktigt än. Visst det må vara en serie skriven till unga vuxna, men det passar mig perfekt så ung i sinnet som jag är.

Nu sitter jag här och passar på att njuta av vårt enastående praktexemplar till julgran innan det säkert torde vara hög tid att slänga ut den. Ungdomarna fick den här julen med sig fadern ut i skogen och högg en stackars gran med två toppar vilket tjejen ansåg vara perfekt då vi inte behövde bråka om utifall vi skulle ha stjärna eller spira i toppen. Magnifikt, och till skillnad från andra år behövde vi inte dammsuga upp granen i barrform före nyår. Så, nu måste jag bara få säga God Jul och Gott Nytt År en bra bit i efterskott eller om ni så vill en ännu bättre bit i förskott..

Trehundra texter trots tillfälligt total tanketorka

Det har hunnit bli vintervitt, kallt med många minusgrader, ett helt nytt år, växlat om till milt och stormigt för att sedan bli kallare och på nytt alldeles bomullsvitt sedan sist jag hörde av mig. Jag har något att berätta för barnbarnen. Ett envist virus har fått härja fritt i min värkande kropp med feber, förkylning och en hosta inte från denna världen. Ingen mänsklig varelse har velat sova i min närhet eftersom ingen i familjen på det viset skulle få någon nattvila. Djuren var humana nog att hålla mig sällskap men till och med hunden suckade högljutt när jag hostade som värst och övergav mig framåt småtimmarna.

På självaste julafton steg febern igen och läkaren sa att jag hade fått lunginflammation också och gav mig en penicillinkur. Den gjorde mig feberfri iallafall men mina värden var ännu inte bra. Nyårsafton blev därmed inte den familjefest vi brukar ha när dottern fyller år men ett par av hennes närmsta vänner kom över och åt hennes favorittårta med ananas. Sedan lämnade de oss för vidare äventyr på annat håll efter middagen. Sjutton år och på egna ben men min orkeslöshet av mitt sjukdomstillstånd gjorde att jag inte brydde mig om att känna mig nostalgisk för den skull den här nyårsaftonen.

Efter fyra veckor nu kan jag äntligen säga att det börjar lätta. Lungröntgen talade också för att det är på övergång. Nämnde jag att jag har Bronkit dessutom. Varför inte allt på en gång, så man känner att man lever igen när allt till slut är på väg bort sakta men säkert. Den snöiga, vita, vackra vinterpromenaden igår kändes visserligen som en hel expedition mot Nordpolen men ändå..