Sälen serverar spännande saker som stapplande slalom samt snöskvättande skotersafari.

Så blev det dags för min första kickoff med mina nya kollegor.
I snyggaste bussen for vi tillsammans från huvudstaden uppåt landet till Sälens snöiga landskap. Från söndag till onsdag umgicks vi under ordnade former i konferenssammanhang med workshops och presentationer, men förstås även mer avslappnat i skidbacken, bubbelpoolen och på dansgolvet. Så många härliga människor jag fick lära känna, och jag hade riktigt givande och roliga dagar med god mat och dryck, många skratt och minnen för livet.

En mörk kväll när snön yrde som mest samlades vi med full mundering för att klara kylan utomhus en stund. Ett äventyr på skoter över fjället väntade. Jag hoppade upp baktill på skotern och höll ett stadigt tag om midjan på min chaufför där vi susade eller mer skumpade fram på led i snöyran och ljuset från de andra skotrarna ledde vägen. En paus med varm blåbärssoppa vid elden och sedan upp på skotern och tillbaka igen. Läskigt, hisnande och superhäftigt på samma gång för en sådan som mig som egentligen är en liten fegis.

Faktum är att det var inte den enda utmaningen jag tog mig an denna resa, för tro det eller ej men jag tog faktiskt chansen att prova slalomskidor för första gången i hela mitt fyrtioett(ochetthalvt)åriga liv. Efter flera funderingar fram och tillbaka ska jag ärligt erkänna, för att till slut nästan ångra mig igen när jag väl stod i skidboden för att prova ut pjäxorna. Men vi gjorde det, jag och de andra nybörjarna. Vi stapplade oss fram som månfarare i våran hyrutrustning, tog oss upp i liften och kämpade för att inte halka ner baklänges igen väl däruppe. Vissa ramlade mer än andra, men vi fick trygg hjälp av våra skidinstruktörer som räddade oss från total utskrattning i backen. Man kan också råka hamna på rygg mellan benen på den snyggaste skidläraren,  men det var min kollega som tog den chansen inte jag... Sedan var vi minsann välförtjänta av lite afterski.

Allt var genomtänkt och väl arrangerat ner till minsta detalj med film och godispåsar till resan både dit och hem. Men av någon anledning var det betydligt tystare i bussen på hemresan och jag vet i alla fall minst en som somnade rätt snart med öppen mun och risk för dregel.

Februaris fabulöst förnäma förlovningsfirande, förgyller förnyad förälskelse

Vid midnatt för tjugo år sedan växlade vi förlovningsringar romantiskt nog i badkaret i min första lägenhet, den lilla tjejlyan på väster. Så unga, så ivriga och så säkra. Livet låg framför oss och vi ville slå följe längs vägen, det visste vi. Tjugo år senare har guldringarna både blivit för små och missformade. De blev utbytta mot andra, men vi består trots allt.

Inte ett badkar men ett spa med bubblor, bastu, utomhusbad och total avkoppling fick förgylla den här jubileumsdagen. Han vet vad jag älskar. En ledig dag från jobbet en vanlig men inte alldeles obetydlig tisdag åker vi till Loka Brunn för att komma ifrån vardagen och bara få tid för varandra han och jag. Han som funnits vid min sida i drygt halva mitt liv. 
Vi började med en storslagen lunchbuffé i Stora socitetshuset med dessert på maten och te till mig och kaffe till honom framför brasan i salongen. Den stillsamma musiken hade redan påverkat vår stämning. De närmsta timmarna fortsatte så i harmoni och lugn med varma och kalla bad, med bubblor och massage i en fantastisk rogivande miljö. Stora tunga snöflingor började yra ned över oss i utomhuspoolen och från panoramafönstret fick vi se fyra rådjur springa över isen på sjön alldeles utanför. En storslagen vy att beskåda och ett vackert minne från denna dag. 

Men förhållanden är ingen ständig spavistelse. Vardagen kräver minsann sitt och det kanske inte blir så Facebookperfekt. De unga och säkra blir äldre och osäkra. Möter livets vändningar som de unga aldrig kunnat ana. Men här är vi nu ändå. Vi tog fajten. Tillsammans.

                             

Sabla spårsabotörer som saknar skidor

Det har fallit en massa snö, solen gnistrar i allt det vita och det lockar att komma ut för att bländas i naturen. Med en ryggsäck med lite torr ved, varm choklad och några kvarglömda upptinade lussebullar i bagaget åker vi upp mot Rusakulan i Kilsbergen. Det hade varit underbart att få skida i de trakterna men för tillfället äger vi inte några skidor. Tjejen var ute med klassen till Ånnaboda bara någon dag innan och hade skön träningsvärk efter en mil runt sjön på lånade längdskidor, men full av inspiration och mersmak. Undrar om vi hinner köpa varsin uppsättning innan säsongen är över och snön redan smält undan och gett vika för blåsippor och det gröna gräset?

Naivt nog hade vi inte en tanke på att alla andra skidentusiaster som faktiskt var glada innehavare av ett par skidor också lockades upp till samma område samma förmiddag. Längs vägen stod nu många fler bilar än våran parkerad, men bara för att vi inte var helt ensamma kändes det inte som ett alternativ att behöva vända och strunta i vår planerade utflykt. Vi får väl helt enkelt försöka samsas om naturen.

Men det är nu jag börjar fundera över hur det ligger till med mänskligheten, överseendet och missunnsamheten. När vintern kommer med de vackra snötyngda granarna, lugnet och stillheten i skogens bomullsdämpade omgivning då är plötsligt allemansrätten som bortblåst. Om du inte har förmånen att äga ett par skidor att susa fram på mitt i allt det vackra så har du inte längre någon rätt att vistas där. Håll dig ute på vägen människa, eller ännu bättre stanna i stadens liv och jäkt.

Vi går längs kanten på sidan om spåret för att ta oss uppför och upp till vårt mål, högre upp vet vi att vi kommer att vika av från spåret. Vi respekterar skidåkarna och hoppas att de har samma inställning till oss. Så blir det inte riktigt utan möts istället av förbipasserande med kommentarer som "OJ, ni har glömt skidorna!" eller den självklara "GÅ inte i spåret!"

Vi har inte glömt skidorna, vi äger faktiskt inga och för övrigt går vi verkligen inte i spåret utan vid sidan om det. Ingen idé att argumentera, för med spåret menar nog skidåkaren antagligen hela skogen. Jag drar paralleller med spåret på våren när man kan springa fram i de nya löparskorna så det susar och det uppsatta håret i hästsvans svänger fram och tillbaka. Jag är fri och hela världen är min då, men jag borde kanske irritera mig på slashasarna som långsamt går med hundarna där mitt i spåret. Jag borde kanske utbrista "man ska springa här, GÅ inte i spåret!"

Till slut kommer vi i alla fall upp till vägen där vi ska svänga av och inser att det blir en tuffare vandring uppåt i halvmeter djup snö. Vi pulsar och kämpar men det finns inte en chans att vi ska orka hela vägen upp till toppen. Det är brant och en ganska krävande vandring även vid barmark. Vi kravlar oss in mot en bergvägg för lite lä och slår oss ner i slänten. Veden i ryggsäcken plockas fram och blir till en brasa i snön framför oss och bakom oss har naturen frusit till istappar i långa rader. Det är fantastiskt vackert och fikat smakar gott nu. Stackars skidåkare där nere i spåret, de missar verkligen något här uppe..

Trehundra texter trots tillfälligt total tanketorka

Det har hunnit bli vintervitt, kallt med många minusgrader, ett helt nytt år, växlat om till milt och stormigt för att sedan bli kallare och på nytt alldeles bomullsvitt sedan sist jag hörde av mig. Jag har något att berätta för barnbarnen. Ett envist virus har fått härja fritt i min värkande kropp med feber, förkylning och en hosta inte från denna världen. Ingen mänsklig varelse har velat sova i min närhet eftersom ingen i familjen på det viset skulle få någon nattvila. Djuren var humana nog att hålla mig sällskap men till och med hunden suckade högljutt när jag hostade som värst och övergav mig framåt småtimmarna.

På självaste julafton steg febern igen och läkaren sa att jag hade fått lunginflammation också och gav mig en penicillinkur. Den gjorde mig feberfri iallafall men mina värden var ännu inte bra. Nyårsafton blev därmed inte den familjefest vi brukar ha när dottern fyller år men ett par av hennes närmsta vänner kom över och åt hennes favorittårta med ananas. Sedan lämnade de oss för vidare äventyr på annat håll efter middagen. Sjutton år och på egna ben men min orkeslöshet av mitt sjukdomstillstånd gjorde att jag inte brydde mig om att känna mig nostalgisk för den skull den här nyårsaftonen.

Efter fyra veckor nu kan jag äntligen säga att det börjar lätta. Lungröntgen talade också för att det är på övergång. Nämnde jag att jag har Bronkit dessutom. Varför inte allt på en gång, så man känner att man lever igen när allt till slut är på väg bort sakta men säkert. Den snöiga, vita, vackra vinterpromenaden igår kändes visserligen som en hel expedition mot Nordpolen men ändå..

Bloggarens blackout.. borta bra - back in business

Here I am, missed me at all?

Varför jag inleder på engelska vet jag inte. Ibland faller orden bara över mig så och då blir det som det blir. Kan tycka att det hade varit snyggt att återvända med en inledning på dansant teckenspråk, precis som Loreen, men fick problem med det praktiska. Tangentbordet har inga färdiga tecken och att filma mej just nu denna sköna söndag är verkligen inte aktuellt. Jag ser alldeles för ledig ut helt enkelt. Efter ett varmt, skummigt morgonbad hoppade jag osminkad i min allra ledigaste, mjukaste dress.

En lång hotellfrukost fast hemma med blåbär i filen, ägg, rostat bröd och stor balja gott te hör softa söndagsmorgnar till. Avslappnat och utan press att över huvud taget se någonting på detta uppblåsta och påkostade vinter-OS i Sotji. Ändå kan jag hänga med i kallpratet i mötet med människorna tack vare era Facebookstatusar såsom "kall, kallare, Kalla" eller "Hellner is da man". Vilken tur.

Då.. föll plötsligt den konstiga längtan över mig att återvända hit. Så nu sitter jag här med benen uppslängda och musik inkopplade i öronen. Vad jag babblar om eller vad det ska tillföra det vet jag inte riktigt. Men jag har det i alla fall gott här och precis nu hittar solen fram mellan träden och bländar mig när jag tittar ut genom det stora fönstret bredvid mig. Där utanför ligger också resterna av något som för ett par veckor sedan var en vacker snöskapelse med stora bomber. Snöhen är död nu och morotsnäsan ligger sorgligt skrumpen på barmark bredvid en alltmer försvinnande snöhög.

"In Narnia there´s always winter but never christmas"..
men när kungen kommer blir det minsann andra bullar. Länge leve Aslan.. våren är gång!

                               

Kallt, kallare, kallast - knyter kimonon kring kalaskulan

Vårdagjämningen i år kom med snöyra och ruskigt kalla vindar.

Jag fryser så jag skakar fastän jag kommit in i värmen och fastän brasan brinner och fastän jag kurar under dubbla filtar. Är det vinterns kyla som klamrar sig fast både vid våren och vid mig, eller är det något annat? En rysligt trötthet har också envisats med mig ett par dagar som för en gammal tant kan jag tänka mig. Ingen sådan där pigg, ärtig gammal tant med trimmad rullator då, sådan som jag ämnar bli när den tiden kommer.. Nä, något stämmer inte.

Jag satt och arbetade vid datorn på jobbet sen eftermiddag när det helt plötsligt flimrar till framför ögonen och sedan svartnar det. Jag klarar mig precis från att inte svimma av. Läskig upplevelse och skakig på benen pallrar jag mig ut i köket för att dricka lite vatten, på min uppskrämda kollegas inrådan.

Väl hemma tar jag ett varmt, vilande, skummande bad och hoppas på bättring. Det blir inte riktigt så och jag blir hemma från jobbet. Det värker i nästan varenda kroppsdel och några jag nästan inte visste att jag hade förrän nu. Öronen spränger och det snurrar i huvudet som vid en fredagkvällsfylla.
Frossan höll mig sällskap och vaken stora delar av natten.

På dagen kom solen och värmde mig. Att det skulle bli premiär för solstolen i mars hade jag väl aldrig trott, i alla fall ute. Men på det här sättet var det riktigt gott.
Inne i vardagsrummet mitt framför det stora fönstret när solen står som högst och strålar in i rummet ligger jag. Solterapi, ljus och värme. Somna som en katt.

Strålande söndag som så smått skakar skridskoåkarna, solen skapar sprickor som smäller

Vaknade med en annan känsla än igår.
Inga tvång idag, för idag är det en sådan där underbar klar dag med sol, snö och blå himmel. En sådan där dag som behövs för själen. Jag ger mig ganska snart efter frukost ut på en promenad med hunden och suger åt mig av värmen och ljuset. Tyvärr bråkar min lilltå med mig och det gör skapligt ont när jag går. Det gör också att jag tvekar när vi pratar om att åka ut på sjön, men jag längtar ändå ut på det öppna landskapet och friheten som håller till där. Efter lite tjafs fram och tillbaka och en del irritation åker vi i alla fall, alla utom tonårsdottern som numera bor alldeles för mycket med mobilen på sitt rum.

Skridskorna klämmer för bedrövligt över lilltån och jag överväger att parkera mig i en snödriva och bara sitta där i solen tills de andra har åkt en tur och kommit tillbaka. Fast näe, jag kommer antagligen ångra mig sedan så jag tar envist några skär. Känslan att åka på isen en sådan här fin dag tar bort en del av smärtan. Vi åker längre ut och siktar in oss på klippan där borta.


Isen är bra med undantaget av små hack från långfärdsåkarnas stavar och några större sprickor här och där. Varm choklad i solen är väldigt rogivande och jag dröjer kvar där ute lite längre medan grabbarna får leka av sig en stund utan att de ska känna sig sinkade av mig och min fula tå.

Solen värmer och smälter isen. Än så länge är den tillräckligt tjock att åka på men det händer saker det hör vi på dånet. Det är riktigt läskigt hur det knakar under oss så det ekar över vidderna. Det låter ungefär som en baskagge och jag hör i naturens musik introt till  Walk off the earths cover på Gotyes radioplåga.

Vi har medvind på tillbakavägen, och det går riktigt lätt att åka. Jag flyger fram lika fri som söndagen. 

Frusen fastän fötterna fick fart för förföljaren förskräckte.

Mina arbetsdagar är fyllda med människomöten. Därför tycker jag det är så skönt att gömma mig i lurarna på vägen hem. Massor med prat och skratt och skrik runt omkring mig, men det hör jag inte. Jag ser det och anar det, men bryr mig inte. Jag är inte i deras värld just då.

Jag hade inte någon större lust att vänta på länsbussen utan planerade att ta lämplig stadsbuss och sedan gå den där vanliga sträckan genom skogen. Hellre det än stå och vänta och frysa i trekvart. Jag hinner precis med bussen och kliver på med andan i halsen sist av alla.
Därför ser han mig inte...

Jag diggar min musik för mig själv, folk kliver på och folk kliver av och jag åker med ända till ändhållplatsen. Det är ovanligt kallt ute för årstiden och jag försöker gå lite snabbare för att inte förfrysa, men det är halt under den nyfallna snön så det blir en svår balansgång. Jag hör inte att någon går precis bakom mig men jag ser det i skuggan av gatubelysningen och tycker nästan han går lite för läskigt nära. Det är mörkt och ensligt och jag tycker det känns obehagligt.

Jag vill att min förföljare ska få en chans att gå förbi så jag slipper känna mig obekväm till mods, så jag stannar till en stund och låtsas rota efter något oviktigt i min handväska. Då passerar plötsligt brorsan och utbrister tillgjort förvånat med ett stort leende "Jasså det var du!"

Puh som han skrämdes..
Konstigt att ingen av oss hade skymtat den andre under hela bussresan, men nu fick jag trevligt sällskap och en trevlig prick att tala med hela promenaden hem en isande vintervit marskväll som den här.

Startar som stapplande skridskoskär, svischar sedan snitsigt

Söndag.
Vintrig, tidig vårsol strålar från en klarblå himmel. Jag är ledig, äter en långsam frukost och längtar ut. Behöver lite ljus efter mörker.

En dag på Hjälmaren har länge stått på önskelistan över utflyktsmål och idag tillåter både vädret, tiden, andan och hälsan. Varm choklad i termos och några havrekakor till det packas med. Tjejen vill inte följa med och killens skridskor var visst rejält urväxta sedan i fjol. Han får testa långfärdsskridskorna på sina Goretexkängor och är med på noterna. 

Alla nybyggda hus i området runt sjön förvirrar så vi åker vilse. Det kan helt klart växa både många och höga hus på ett år, flyttas på vägar också. Men om inte alla så åtminstone någon väg bär till Rävgången och med viss fördröjning kommer vi till sist fram.

Hunden fick tydligen följa med och gav minsann skäl för sitt rykte om en skällig ras. Alla andra hundar som också fått följa med sina hussar och mattar ut på äventyr skötte sig exemplariskt och bara tittade lite stroppigt åt Aslan när han satte igång. Vavavavava! Dumma hund. Men klart han också behövde få lite frihet. Att få halka runt där ute på isen, med vidderna omkring, vinden i ryggen (eller rumpan i hans fall) och den friska luften i lungorna.

Jag är osäker och stapplande när jag först kliver ut på isen. Det gäller att hålla balansen och det räcker nästan att sträcka ut armarna så tar vinden tag och jag glider framåt och iväg. Vänjer mig snart och minns hur det var man gjorde. Underbart! Tyvärr låg inte vinden i ryggen även på tillbakavägen och det kändes i vaderna. 

Fikapaus, klampa bort i snön med skridskorna kvar på och hitta en ledig klippa att sitta ned invid. Luta sig i lä mot en varm stensida, slänga av sig vantarna, blunda och känna solens värme på kinderna. Härliga, fria, rogivande dag.

Betyngd - brukar blogga betydligt busigare.

Många sorgliga, betyngda ord har präglat min agenda på sistone. Men på något vis fortsätter den parallella vardagen nästan precis som vanligt. Maten måste lagas, kläderna tvättas, dottern ska göra sitt gymnasieval och hunden behöver få komma ut och kissa.

Min disciplin med hunden känns undermålig just nu och han stretar med nosen oavbrutet i backen likt en egensinnig självgående dammsugare. Hans roll i familjen är ändå ett skönt tillskott, att komma ut med honom på en långpromenad i snön gör gott för alla sinnen. Det har snöat fridfullt i flera dagar nu. Många väntar på våren och är rätt less på vintern, men inte jag.. inte just nu. Ivrigt kvittrande, livfullt pigga småfåglar skulle antagligen göra mig ganska irriterad. Jag uppskattar det lugn i den snötäckta skogen som ger ett nästan svartvitt intryck.

De små granarna som börjar växa upp på det gamla hygget har alla fått en liten snöboll överst på toppen. Det ser lite lustigt ut och får mig att le. Jag plockar av en sådan snöboll, färdig att kastas till hunden. Men han är måttligt intresserad för den medhavda bollen med snöre på är betydligt roligare idag. Vi kastar den om och om igen och han ger sig inte. Det är lika roligt hela den långa vägen. Olyckligtvis råkar bollen hamna uppe på en tallgren och den tid det tar innan vi får ner den igen.. är bara för lång. Att ens försöka finta med en pinne går han inte med på och sticker av bakåt för att söka rätt på bollen.

Väl hemma igen är Aslan helt slut.

Hundraårig hindersmässa, handla här hos Hasse

...eller jag blev blåst på konfekten...

Den årliga Hindermässan med anor från 1300-talet har invaderat stadskärnan, och med den också den tillhörande råa kylan. Bland knallar, torgstånd och ett vimmel av frusna besökare får man nästan känslan av att inte mycket har förändrats sedan de första marknaderna för alla de där åren sedan. Det har det förstås men en uråldrig stämning genomsyrar stadens gator de här dagarna.

Godis, strumpor, väskor, hantverk, godis, mera strumpor, ballonger, korvar, kryddor, godis, munkar, brända mandlar, och ännu mera godis. Några rävar utan innehåll hänger på en ställning. Jag hinner ta ett svep genom myllret på min lunch och har siktat in mig på Vild-Hasses stånd och den vedugnsrökta fläskfilén. Köttet har blivit fryst i kylan och snoret har runnit ner i försäljarens ståtliga mustasch.

Sedan måste man omsorgsfullt välja ut av vem man ska handla marknadsnougaten. Den är ett måste. Längre ner på torget väljer jag ut mitt offer där godiset ser allra mest inbjudande och fräschast ut. Ett halvt kilo blandad nougat toppat med en liten skopa mintkyssar. Nöjd över min godispåse och med insikten att lunchrasten snart är slut går jag tillbaka till jobbet. Jag får känslan av att jag ska väga påsen jag just köpt och upptäcker att jag blivit snuvad på närmre 125g!! Blåst på konfekten.
Jag lovar att jag inte tog en enda bit på vägen tillbaka..

Bildkälla: Örebro läns museum

Slaskigt, snöfritt sportlov - snitsiga skridskoåkare strålar som solen själv

Så försvann snön lagom till sportlovet på gott och ont.

Det känns i luften att våren är på gång. Det märks på människorna som verkar mycket piggare och gladare, på regnet som vräker ner och på hundbajshögarna som dyker upp längs vägkanten. Men den här dagen skiner solen från en klarblå himmel och vi lockas att komma ut på sportlovsäventyr.

Jag har varit sugen på att åka skridskor sedan förra året då det var alldeles för brutalt kallt och alldeles för stora snödrivor på isen för att kunna åka. Visst kan man åka på rinken med tusen andra sportlovsungar men det är inte samma sak. Ute i friheten är det bästa.

I skogskanten finns en damm där vi har åkt sedan barna var små. Isen börjar i år sin bana redan på vägen dit så det är ganska halkigt att ta sig fram. Nattens regn har orsakat snösmältningen och isbildningen på vägen.

Jag håller mej på kanten, balanserar och parerar mellan hundbajshögarna. Jag konstaterar att både små och stora hundar har passerat här. Deras hussar och mattar har inte märkt att hundarna släppt en hög..? Så måste det vara.

Vi går in i hagen och ner till dammen och håller tummarna för att isen är okej att åka på. En del vatten ligger och flyter på isen vid kanten men innanför är det i princip glansis! Underbart, på med skrillorna och ut och halka i strålande sol. Vår hund (vars bajs hamnar i påsar) var också med och halkade. Det var första gången för honom. Han försökte springa ikapp oss men blev ganska trött och tjurig när han insåg att han inte lyckades.

Trots att det är ett par år sedan vi alla stod på skridskorna så gick det ganska bra. Man är väl ingen isprinsessa men kul är det. Vi lekte Disney on ice och dottern var "Skönheten" och jag var väl mer lik "Bambi" ..på hal is.

Se så slaskigt, synd snön smälter

Så här års har jag ingen vidare lust att ta cykeln till jobbet. Antingen är det för kallt om öronen eller så är det för isigt på cykelvägarna och svårt att ta sig fram. Jag går hellre en skön promenad på tjugo minuter upp till närmsta stadsbuss eftersom länsbussen strax nere vid gatan inte går förbi särskilt ofta.

Den där promenaden går genom några kvarter i villaområdet och sedan vidare upp genom skogen. För bara några dagar sedan var skogen vit av snö och flingorna dalade och landade på min mössa. Mysigt och ombonat. Harmoniskt i skogen på väg upp till bussen. Men nu smälter allt bort igen och jag slaskar och traskar i smetig snömodd. Blött och rått och inte alls lika mysigt.... Vill ha snön tillbaka. Så lite jag begär...

Noterar nysnön nyårsdagens nederbörd, nonchalerar nyårslöften

Godnatt 2011.
Efter att gästerna gått i natt satte vi oss och spelade kul kortspel runt köksbordet långt in på nyårsnatten innan vi gav upp festligheten. "Bubblan" är riktigt kul när man är lite trött. Och för den som inte vet hur man spelar så ska man ha fyra kort var, ta emot ett femte från spelaren innan och sedan skicka vidare ett kort man inte vill ha kvar till näste man. Osv ända tills man har fyra av samma siffra. Då ska man göra tjocka kinder och alla andra som upptäcker att någon ser ut som en bubbla i ansiktet ska göra detsamma. Den som sist uppfattar vad som hänt har förlorat omgången. Varning för fniss...

Godmorgon 2012.
Det låter som science fiction. I en handvändning blev världen dessutom både flera grader kallare och vitare till utseendet. Snön yr utanför och dagen är seg. Men en promenad i vintrig natur med hunden blir dagens måste. Han blir helt vild och valpig i snön och lyder inte till någonting. Jagar snöflingorna och får fullständig spatt. Vi såg ut alla ut som snögubbar efter den upplevelsen.

Till lunch idag tvingades vi äta äckliga överblivna matrester från gårdagens nyårsmeny. Usch va hemskt vi har det och tårtan som blev över behövde vi dessutom trycka i oss till efterrätt.
Slöardag hela dagen, småslummer och tvslappande. Skön start på ett nytt år.
...och något nyårslöfte orkar jag inte yttra. Jag lovar att inte avlägga ett sådant.

Dundrande Dagmar drog ditåt, dramatisk dragningskraft

Dagmar stormade förbi hos oss i går kväll och i natt. Hela huset knäppte och det knakade i fönstren. Men vi släppte inte in henne. Att sova till ljudet av de mest oerhörda vindar jag någonsin upplevt blev inte så lätt. Följderna av hennes framfart i staden blev omkullvälta skyltar och flera av de fina julgirlangerna som pyntat hela drottninggatan hängde och slängde. Omkullfallna träd som blockerar vägarna. Förödelse.

Jag vågar inte gå ut i skogen riktigt än. Minns att jag på morgonen direkt efter stormen Gudruns värsta natt (för nästan sju år sedan nu) tog en motionsrunda över nedvälta tallar i den skogen jag bodde vid då. Förstår inte hur jag tänkte. En snubbe framför mej i spåret erkände att han aldrig sprungit så snabbt som den morgonen eftersom även han blev rädd för hur det knakade i träden runt om oss och över våra huvuden.

Dagmar var tuffare än Gudrun och den här gången tänker jag inte ta risken att hamna under en stor tung stam i skogen eller få något i huvudet så man däckar. Jag håller mej inne och läser en bok och på gatorna runt villakvarteret under hundpromenaderna.

Ps. Min mosters namn var Gudrun och min mormor hette Dagmar, inte utan att man undrar varför stormarna blir uppkallade efter mina släktingar på mors sida. Heter nästa storm Britt eller Barbro då blir jag nästan rädd...

Ursäkta utskällningen under utdelningen

 God Jul!

Önskar jag som skriver till alla som eventuellt läser.
Hoppas du har en fridfull julhelg med allt vad det innebär för just dej.

För mej betyder det att få vakna upp på julaftons morgon och beskåda barnens nyfikenhet över att det hänger julstrumpor med lite smått och gott på dörrhandtaget. Tända granen i morgonmörkret och smygtitta på julklapparna som ligger därunder. Hela vardagsrummet fylls av dofterna från granen och hyacinterna. Julfrukost med levande ljus och mandel i gröten för den som äter sådant. Ta en julpromenad på förmiddagen, så att man får lite luft och rörelse innan julmiddagen. Även om stämningen enligt min åsikt uteblir en smula i och med avsaknaden av snön. Julbada och klä sig julfin. Samlas med släktingar och äta god julmat, fika och svulla hemmagjorda julgodisar.
Tissla och tassla. Hemlisar som ska uppdagas. Spännade väntan och det roliga i att se reaktionerna från den som får öppna det man omsorgsfullt slagit in.

Men först Kalle Anka klockan tre.

Tomten kom på besök även i år, men jag är hemskt ledsen herr tomte att du blev utskälld i dörröppningen av vårt nytillskott i familjen sedan sist vi sågs.. Det blev bättre när även han fick julklapp.

Första flingorna faller fridfullt

Så kommer den där första snön som jag faktiskt gått och längtat lite efter, och vad gör jag då? Sover!

Den där magiska Narniainspirerade känslan som infinner sig och får en att bli ett barn på nytt. När de första stora tunga flingorna yr i luften, gärna i mörkret en stjärnklar kväll. Gå ut på en sen kvällspromenad för att uppleva stämningen och den friska luften. Kanske bygga en snögubbe medsamma, med morotsnäsa och halsduk. Jag älskar det, ända till den dagen då våren nästan är här och snön legat meterdjup och vintern varit bister och vägrat släppa taget i flera månader.

Men det är då och inte nu. Nu är snön magisk och välkomnar julen. Den är som bomull för själen, där den landar mjukt och bryter mörkret med sin vita renhet. Ändå så märker jag inte när den faller. Den har kommit som en tjuv om natten och jag upptäcker det först när jag vaknar och tittar ut genom köksfönstret. Då blir jag både glad och ledsen. Mysigt att det ser så fint ut på den vita marken och de pudertäckta träden. Besviken över att jag inte fick vara med när det hände..

Tradition, tusentals tittare täcker torget till tjusiga toner.

Oh helga natt!

En något mildare andra advent är tacksamt en kväll som denna. Fyra plusgrader och inte så blåsigt. Det gällde ändå att klä sig med några lager så att man kan stå stilla ett par timmar. Årets julkonsert vid Nikolaikyrkan på Stortorget bevittnades nämligen på plats och ni andra som inte var där får titta på Tv 4 kl 20.00 på självaste julafton.

Tittar ni noga kanske ni får se en skymt av mig i min svarta mössa. Jag vet med säkerhet att det filmades på jäntan som satt på ett par axlar precis framför mig, (tänk om en ändå hade fått suttit på någons axlar) men eftersom jag kan konstatera att hon och hennes bärare inte var transparenta så syns jag nog inte ändå. Lika så bra.
Spelevinken inledningsvis tyckte nämligen att de som kände med sig att inte ha ett fördelaktigt yttre skulle backa längre bak i folksamlingen alternativt höja allsångshäftet för ansiktet när kamerorna svepte förbi...

Facklorna var tända och ljussättningen på kyrkan magisk. Ingen snö i sikte men julstämningen infann sig absolut en stund ikväll.

Peter Flack, Lars Cleveman, Shirley Clamp och Thomas Di Leva intog scenen med kören och bandet bakom sig och ett folkhav av Örebroare framför sig. Mer tänker jag inte avslöja, resten får den som vill höra om en sisådär 20 dagar.

Fotograf: Andreas

Annelie avser att avsätta adventstid

Det första ljuset i adventsljusstaken på frukostbordet får brinna idag.

Om det är det vänstra eller högra ljuset det får dottern och jag som sitter mitt emot varandra tvista om i evighet. Mitt emellan bregottpaketet och juiceförpackningen får den plats och mitt bland alla tekoppar och oboymuggar. Så mysig känsla att tända ett ljus varje söndag och så praktiskt att vi är fyra i familjen så vi får tända ett var det närmsta söndagarma. Själv fick jag den äran att bli först ut.

Regnet piskar utanför och vinden viner något otroligt.

Idag ska vi bara adventsmysa. Baka lussebullar tillsammans som vi traditionsenligt gjort varje år med barnen sedan de var riktigt små. Minnen från hur de med knubbiga fingrar stoppat saffransdeg i sina små munnar och stått på pallar för att nå upp till bänken får en att dra lite på mungiporna.

advent 2005

Det brukar oftast bli en del överraskande formationer i skapandets stund ooch vissa bullar blir till flätor, en del blir sniglar men  förhoppningsvis har de växt ifrån bajskluttebullarna i år. Vi får se....

Ett är säkert, att det blir till ljudet av julmusik i stereon och med en kopp värmande glögg nära till hands.

En riktigt trevlig första advent önskar jag alla!

       

                                           

Barrbeklädd bock brinner bra, blåsten Berit bedarrar brasan bäst

Vi väntar på advent. Advent betyder ankomst. Snart så..

Staden har pyntats i många avseenden redan och girlangerna med belysning över alla gator har hängt med några jular. Adventskalendern i rådhusfönstren tycker jag om. Medan jag går över stan med slottet i periferin ser jag det största pyntet på långt håll. Jag talar förstås om bocken. Årets gröna bock levererades till järntorget idag. Men platsen blev visst inte riktigt rätt. Traditionen med en bock i full brand har nog inte kommit till vår stad heller..

Det är flera plusgrader och det regnar på allt julpynt. Dessutom stormar Berit. Liknelsen med kraftigt oväder och ett kvinnonamn av kärringkaliber är ju tacksamt. Tycker inte det känns riktigt lika julstämningsfullt som det skulle kunna göra. De där första magiska snöflingorna väntar jag på faktiskt.