Så kommer den där första snön som jag faktiskt gått och längtat lite efter, och vad gör jag då? Sover!
Den där magiska Narniainspirerade känslan som infinner sig och får en att bli ett barn på nytt. När de första stora tunga flingorna yr i luften, gärna i mörkret en stjärnklar kväll. Gå ut på en sen kvällspromenad för att uppleva stämningen och den friska luften. Kanske bygga en snögubbe medsamma, med morotsnäsa och halsduk. Jag älskar det, ända till den dagen då våren nästan är här och snön legat meterdjup och vintern varit bister och vägrat släppa taget i flera månader.
Men det är då och inte nu. Nu är snön magisk och välkomnar julen. Den är som bomull för själen, där den landar mjukt och bryter mörkret med sin vita renhet. Ändå så märker jag inte när den faller. Den har kommit som en tjuv om natten och jag upptäcker det först när jag vaknar och tittar ut genom köksfönstret. Då blir jag både glad och ledsen. Mysigt att det ser så fint ut på den vita marken och de pudertäckta träden. Besviken över att jag inte fick vara med när det hände..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar