Snön singlar sömnigt så smältningen segrar - sedan stormen Simone som stjälper stolar samt studsmattor

Liten väderprognos följer, ingen spådom för framtiden det ger jag mig inte i kast med utan en från tid som flytt. Det är säkrare.

Hösten har betett sig konstigt i år. Kanske inte konstigare än andra, jag vet inte för man glömmer så snabbt. Men morgnarna kändes tidigt kallare än vanligt och dagarna var länge mildare än vanligt. Sedan, redan i mitten av oktober yrde den första snön runt i luften och det stannade till och med kvar ett litet pudertäcke på marken ett par dagar. Några äpplen hade hamnat på altanräcket och fått varsin vit mössa under natten.

Så kom en ledig lördag med lite snöpulver under skorna uppe i Kilsbergen, en frisk skogsvandring med hunden längs bäcken och ner mot vattenfallet. Till och med tjejen följde med om hon fick låna mina snygga gummistövlar. En värmande brasa, några mandariner och en påse Polly mitt i skogen vid en särskild utsatt så kallad menstruationsplats. Eller hur var det nu enligt tjejen som mest troligt hörde fel... jag tror det skulle vara en meditationsplats...

Därefter kom yrvädret Simone och hälsade på. Södra Sverige råkade värst ut för henne. Här var hon inte lika arg som Gudrun och Dagmar var. Dessa typiska årstidsstormar som dyker upp när vädret är milt och ställer till det. Min tjusiga kusin, bofast söderut berättade om att hon plötsligt såg grannens studsmatta fara förbi utanför fönstret. Hennes grannes studsmatta ska jag kanske förtydliga, för min grannes studsmatta hade varit högst besynnerligt. Inte minst för att större delen av mina grannar är 65+
Oh well, här hade vi i alla fall tur med vädret. Här välte på sin höjd en solstol som någon glömt att plocka undan för säsongen.

Rekommenderar Rainman, recensenten rosar Roberts rörande realistiska roll

Jamen,
jag hade alldeles glömt bort mitt i all omotivation att jag i kontrast till den magiska fjällupplevelsen i september strax därefter fick nöjet att göra en liten storstadstripp.
Ni vet ju hur mycket jag älskar teater och fick till min stora glädje i födelsedagspresent i somras biljetter svåra att få tag på. Slutsålda biljetter långt i förväg till föreställningen på Rival på söder i Stockholm. Biljetter till Rainman baserad på den där fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen ni vet med Dustin Hoffman och Tom Cruise från det ljuva åttiotalet.
Yeeeyyy, let´s go!

Tog tåget på morgonkvisten den där lördagen i början av oktober. Det hade förutspåtts regnväder i Stockholm så paraplyet fick åka med, men behövdes faktiskt inte plockas upp förrän i regnskuren på tillbakavägen senare på kvällen. Det blev en mulen men mysig promenad genom gränderna i gamla stan, vidare upp mot slussen och förbi alla charmiga båtar längs Söder Mälarstrand. Lite lunch på det och sedan leka kulturell ut och in i konstgallerierna på rad. Trevligt, mycket trevligt. Det ena galleriet grällare än det andra. Men så fastnade jag för en stor målning av staden i nattljus, konstnären kommer jag tyvärr inte ihåg namnet på. Ett väldigt läckert fångat motiv för endast ca en månadslön brutto. Jag valde att inte prioritera konsten där och då och satte stopp för spontanshoppingen. Det hade dessutom blivit lite otympligt att kånka med sig den stora målningen in på teatern. Istället gick jag in och njöt av allt fint och plottrigt i den toksöta tebutiken mitt uppe på Hornsgatspuckeln. Jag handlade visserligen inte något där inne i teparadiset heller, men atmosfären där inne var svårslagen. Nu måste jag tillbaka till huvudstaden snart och rätta till mitt misstag, om det blir te eller konst jag kommer hem med det återstår för den trogne läsaren att få reda på..

Till slut var det så äntligen dags för huvudnöjet för dagen. Med stor iver och öppna sinnen satte jag mig tillrätta med ett glas vin. I pjäsens huvudroller som bröderna Raymond och Charlie Babbitt ser vi Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Samspelet dem emellan är fantastisk och känslan av broderskärlek är så djupt äkta och fängslande. Gustafsson är fullständigt genialisk i rollen som den autistiske Raymond, gestaltad med trovärdighet varvat med humor. Han gör mig fullständigt knäckt och när pjäsen är över kan jag nästan vrida ur min blus av tårflödet.

"Aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt, hör du vad jag säger.. aldrig, aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt..."
Den känslan. Älskar det.

Vandringen via vovvens vinklingar

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

För två månader sedan var jag ute på min längsta promenad någonsin.

Först åkte vi bil i en evighet. Som tur var hade jag ett gudomligt skönt täcke att ligga på och min gosehund med mig att snutta på. Längs vägen stack jag ut huvudet och morrade på några varelser med horn på. De irrade hit och dit framför oss på vägen och verkade allmänt förvirrade. Jag skrämde minsann iväg dem, men det skulle inte bli sista gången jag såg sådana.. När jag så äntligen fick hoppa ur bilen utan att behöva hoppa in i den igen sprang jag snabbt med all spring i benen jag hade genom skogen och upp till det lilla huset på höjden. Jag sprang så klart med ner till bäcken och hämtade vatten också. Här har jag varit förut med det var på den tiden när jag var en liten valp.

Nästa morgon skulle vi till min besvikelse in i den där så kallade bilen igen. Den skumpade hit och dit på den knöliga vägen och den åkte betydligt saktare framåt än dagen innan. Det var riktigt tröttsamt så jag suckade högt i baksätet flera gånger. Till sist öppnades äntligen dörren bredvid mig och jag skuttar ivrigt ut i min enfaldiga tro att jag skulle få lite frihet...men icke. Jag kopplas direkt ihop runt halsen i lina. Vanligtvis går de där tvåbeningarna så sakta så jag brukar få springa fritt i skogen, göra snabba avstickare och tillbaka. Det brukar kunna bli dubbelt så långt som deras mesiga promenad minst.

Men den här promenaden blev minst sagt mesig. De gick och gick och gick och gick de där envisa tvåbeningarna, Tack och lov stannade de för att kissa ibland, då passade jag på att söka skydd bakom packningen och vila en stund. De längre pauserna blev när de fixade käk, det var skönt då hann jag till och med slumra lite. Jag brukar ju för tusan få dröna hela förmiddagarna därhemma så vad var detta?! Men det var fint att gå här på något vis, inte som skogen hemma utan annorlunda omringade av de största stenar jag sett. Jag plaskade med tassarna i ån och drack det goda vattnet när jag ville. Det följde nämligen med oss hela vägen och var lika rent och friskt som i vattenskålen hemma på köksgolvet.

Så äntligen spände de tvåbenta upp ett hus att krypa in i. Jag fick äta min mat i sådan där skopa som de andra. Sedan lunsade jag in så fort jag kunde, tog bästa platsen på ett skönt täcke och somnade nog rätt snabbt där på rygg..

En natt till i det där huset fast med annan tomt runt, och under två dagar till gick vi vidare och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag lukten av sådana där horndjur på långt håll och morrade åt dem också. Jag satt ju dessvärre fast i lina så jag kunde inte jaga dem hur gärna jag än ville. Men vid ett tillfälle när jag blev fri då såg jag min chans att sätta av efter något som flaxade inne i en bergskreva. Matte sa att det var fjällripor. Jag lyckades inte fånga någon för de flög för högt men gosse vad roligt det var!!

Det där var ett äventyr vill jag lova och det bästa av allt var att jag inte behövde bära en pinal, det fick de andra göra.

Stenarna skimrar som stjärnorna, skymningen samlar sörjande som saknar sina släktingar

Alla helgons dag.

Det börjar skymma, luften är fuktig och löven ligger blanka och multnande på vägen.
Kyrkan där far ligger begravd är närmre en halvmil bort men en lång promenad med hund är bara skönt en dag som denna. Vandringsskor och smidiga byxor på, en mössa på toppen och promenaden går lätt. Hullet får röra sig och tankarna får frihet i tystnaden längs vägen.

Pappas grav ligger i utkanten så vi kan gena in bakom den yttersta stenmuren och sedan upp i slänten. Mörkret har lagt sig över kyrkogården när vi väl är framme. Det är alldeles stjärnklart och ljusen vid alla gravar glimmar ikapp med himlens lyster. Det strålar så vackert om alla minnen och all den saknad ljusen symboliserar. Nästan obeskrivligt mäktigt mitt i den stillhet som regerar. Så många tårar på en och samma plats. Luften är fuktig, kanske därav?

Du fattas mig far! Du sover men det gör mig ont för jag är självisk..
Visst är sorgen lättare i vardagen så här snart nio månader senare, men jag kan fortfarande känna värmen från ditt bröst från den där sista kvällen med dig.
Den bär jag med mig när annat känns kallt..

Aslan av adlig art abdikerar aldrig - absurd anonymitet avskaffas

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

Nu var det ett tag sedan matte skrev något här så jag tänkte ta över. Jag vill också få en chans att lämna mitt tassavtryck till eftervärlden. Lägger beslag på agendan och ett namnbyte på bloggen vore på sin plats. Kom gärna med vackra förslag.

Jag lever faktiskt här med de andra jag också men får aldrig yppa något utifrån mitt perspektiv. Måste alltid hänga med eller inte på de tvåbentas villkor. Jag är liten och söt men mitt namn är kungligt. En tysk mellanspets med gyllenfärgad päls likt ett lejon och med bakben som en fauns. Det är väl antagligen därför jag fick mitt namn hämtat ur serien om Narnia av C.S. Lewis. Men jag gillar det och väljer att lystra till det om inte annat när jag får godis.

Jag kan en hel del tricks som jag lärt mig men det tänker jag inte skryta om. Att snurra runt på två ben, göra "highfive" och rulla runt på golvet är inget jag är jättestolt över inför andra hundar, men belöningarna är goda och i hemmets vrå när ingen ser på då gör jag det för den goda smakens skull.

Min art kan ibland ha ett rykte om sig att vara skällig, men det är väl självklart att jag skäller ut den tvåbening som kommer oanmäld. Jag vaktar här, det här är mitt kungarike och ingen slipper obemärkt förbi. Vidare så måste jag skälla ut de där hemska rullande enormt stora konserverna utomhus som morrar och släpper ut giftig rök från stjärten.  Det händer att jag också släpper ut lite från stjärten det ska jag erkänna men det känns mer naturligt. Jag brukar vanligtvis inte skrämma skiten ur någon annan.

Nu är jag inne efter en långpromenad, är trött, tyst och snäll såvida inte rådjuren ämnar stryka förbi utanför det stora fönstret i vardagsrummet. Med graciös stil hoppar jag upp i soffan (mycket mer graciöst än när katterna hoppar det kan du skriva upp) och lägger mig bredvid matte och gosar en stund. Varmt skönt och tryggt. Min matte, min soffa, mitt kungarike.

//Aslan