alltså.. anteckningar angående allting av alldaglig art - antagligen alldeles aktuella annars aningen avdankade. Avspeglar allvarsam alternativt avreagerande attityd. Alltid angelägen att använda alfabetet aktningsfullt.
Besökstid från 13.30. Lilla pappa blundar och andas tungt när vi kommer på besök den här dagen. Det ser ut som att han sover riktigt djupt, men tittar ganska snart förvånat upp och uttrycker direkt "vad roligt!" när han för syn på oss. Jag hör på den hesa rösten att han menar det trots att han inte orkar le med vare sig munnen eller ögonen. Han beklagar sig över att han inte har något att bjuda på när vi kommer, och att han inte har bemödat raka sig.
Jag har fullt sjå att inte brista ut i hejdlös gråt när jag ser honom så här. Så liten och svag, som en liten sjuk pojke igen. Så mycket sämre och tröttare än för bara några dagar sedan. Vi småpratar lite om allt möjligt en stund, om den där sjuksköterskan som inte förstår vad han menar, om vädret och om hindermässan i den vanliga oförändrade världen utanför sjukhusfönstret.
Men när mamma kommer in genom dörren en stund senare, lutar sig lugnt över honom och hälsar med en kyss och en mjuk smekning på kinden då kan jag inte stoppa tårflödet längre. Hon känns så stillsam och nästan ovanligt trygg, så varför kan inte jag behärska mig? Varför kan inte jag visa mig stark för honom?
Jag hoppas att han ser att mina tårar är ett tecken på min kärlek, och de tar inte slut.. inte när jag kramar honom när det är dags att gå, inte i hissen ner och inte ens mitt bland alla människor på stan.
Den årliga Hindermässan med anor från 1300-talet har invaderat stadskärnan, och med den också den tillhörande råa kylan. Bland knallar, torgstånd och ett vimmel av frusna besökare får man nästan känslan av att inte mycket har förändrats sedan de första marknaderna för alla de där åren sedan. Det har det förstås men en uråldrig stämning genomsyrar stadens gator de här dagarna.
Godis, strumpor, väskor, hantverk, godis, mera strumpor, ballonger, korvar, kryddor, godis, munkar, brända mandlar, och ännu mera godis. Några rävar utan innehåll hänger på en ställning. Jag hinner ta ett svep genom myllret på min lunch och har siktat in mig på Vild-Hasses stånd och den vedugnsrökta fläskfilén. Köttet har blivit fryst i kylan och snoret har runnit ner i försäljarens ståtliga mustasch.
Sedan måste man omsorgsfullt välja ut av vem man ska handla marknadsnougaten. Den är ett måste. Längre ner på torget väljer jag ut mitt offer där godiset ser allra mest inbjudande och fräschast ut. Ett halvt kilo blandad nougat toppat med en liten skopa mintkyssar. Nöjd över min godispåse och med insikten att lunchrasten snart är slut går jag tillbaka till jobbet. Jag får känslan av att jag ska väga påsen jag just köpt och upptäcker att jag blivit snuvad på närmre 125g!! Blåst på konfekten.
Jag lovar att jag inte tog en enda bit på vägen tillbaka..
När min far var en liten pojke var det fattigt i familjen.
Det var krigstid i Europa, sirenerna ljöd, bomberna föll och ibland om de inte hann springa bort till skyddsrummet om natten hade de en liten matkällare att gömma sig i. Den matkällaren var långt ifrån fylld med mat.
Min farmor Maria hade en barnslig tro för vad Gud kan göra. Ett naivt handlande som många andra vuxna skulle ignorera eftersom hjärnan uppfattar det som rent logiskt löjligt.. Varför skulle hon sätta på en gryta med vatten på spisen när hon inte hade någon mat att lägga däri? Varför skulle hon lyssna på den rösten som sa det till henne? Men hon gör det. Löjligt nog.
Då knackar det på dörren och där ute står en annan kvinna i byn. Kvinnan säger:
"Jag hörde en röst som sa till mig att gå med mat till det här huset, här är jag nu"
Det är kallt idag.
Rysligt kallt.
Jag tar de varmaste lurvigaste vantarna och drar upp luvan ordentligt.
Mycket att göra på jobbet. Det är bra. Då hinner inte tankarna dra iväg åt olika håll.
Det blir däremot oundvikligt på min väg upp till bussen, trots att jag nynnar med till musiken som spelar i öronen. Ofrivilligt rullar tårarna. Bildar närapå iskristaller i ögonvrån.
Det blev ingen operation för pappa.
Det som uppdagades går inte att bota och behandla på kirurgisk väg. Metastaser i levern. Cancer..cellgifter..
Ikväll tänker jag på min lilla far.
Pratar med "Han där uppe" om situationen.
Pappa har ont och sökte hjälp på vårdcentralen idag, som i sin tur skickade honom vidare till sjukhuset.
Nu ligger han på kirurgiska avdelningen och väntar mest troligt på en operation efter ronden under morgondagen. En till operation. Vilken i ordningen kan jag nästan inte hålla räkning på. Pappa har fått genomlida mycket i sina dagar. Ändå håller han humöret uppe och är inne på sitt sjuttiosjätte år.
Jag ber om tröst för min far där han ligger i väntan på besked, ett lugn över honom som en varm och skön filt. Jag ber om sömn under natten, att oro och smärta blåser bort så att han kan sova och drömma om härliga saker. Jag ber min bön för läkarna, om styrka och om insikt. Jag ber om Din närvaro genom allt och jag vet att Du hör mig.. hur tyst jag än ber.
Amen
För honom uppenbarade sig HERRENS ängel och sade till honom: "HERREN är med dig, du tappre stridsman."
Ibland dyker de upp, de där små minnesbilderna i huvudet.
Anteckningarna i hjärnan från tid som varit. Det är kanske inte alltid så ljusa bilder som lagras i banken av historia. Den ledsna dåtiden gör vi bäst i att sudda ut, först lära oss av den och sedan omsorgsfullt radera. Tiden läker alla sår och får ärren att blekna.
Det sorgliga är att alla vackra, roliga och underbara minnen också tenderar att bli allt mer grumliga med åren. Jag drar min egen slutsats att det antagligen är för att vi annars inte skulle vilja leva i nuet och skapa nya minnen.. att glömma bort. Tröstar mig med det.
Ikväll var jag ändå tillbaka en stund när sonen var en liten skrutt. En kul liten kille med mycket funderingar och tankeverksamhet. Vi hade tappat upp vatten i badkaret och där i skummet satt han och filosoferade. Han hade upptäckt att det blev mindre vatten när man reste sig upp och mer vatten när man satte sig igen. Så... om en elefant skulle bada i vårt badkar så skulle det inte behövas mycket vatten alls! Vilken grej! Fast då skulle han nog inte få plats att bada tillsammans med elefanten. (att elefanten antagligen inte skulle rymmas själv i badkaret över huvud taget gick vi inte vidare in på)
Jag ser väldigt sällan på TV, det vet ni säkert redan ni som känner mig.
Det betyder att sannolikheten för att det skulle bli sport jag tittar på när jag väl sätter mig i soffan inte är särskilt stor. Nåja förresten, om det kan de lärde tvista.. Det beror ju på hur man ser det. Om man rent kallt utgår från att jag inte alls är intresserad av sport eller om man ska kalkylera med hur stor del av tv-utbudets totala sändningstid som är sportprogram? Jag utmanar de matematiker som vill räkna ut detta att göra det. Lovar att följa upp med spännande resultat om vad det är jag mest tittar på. Annars kan jag enkelt berätta det ändå.. men inte nu.
Jag kan genast vidare avslöja till eventuella analytiker att jag inte är särskilt sportintresserad...alls. I alla fall inte när det rör sig om att utöva fysiska sporter av svettig karaktär i tävlingssyfte. Pingis, badminton, bowling och skridskoåkning på lek kan jag ställa upp på och kan till och med tycka är riktigt kul. Men tar då samtidigt en risk att få en skrattsalva riktad mot mig av motståndare och lekkamrater. Schack anses vara en sport, och så långt kan jag sträcka mig. Behövs ingen bra kondition där, men gärna en hjärna. Det senare tror jag att jag har en.
Att då nästan aldrig se på TV och nästan inte gilla sport det blir en perfekt kombination när jag mot mina principer ändå kan fastna på vintersportprogram på söndagarna så här års. Vitt och härligt ser det ut när de susar nedför backen. Snön skvätter upp på kameralinsen och det blir alldeles prickigt på omgivningen. På så vis känns inte sport så jättejobbigt i soffläge.
Men när vi nu ändå är inne på bra kombinationer så varför inte utveckla fler mixade sporter? Ta skidskytte till exempel. Istället för skytte och längdskidor så sätt gevär i händerna på utförsåkarna. Då snackar vi krav på stabilitet och god tajming på idrottarna och ökad spänning för publiken. Eller varför inte konståkning och kickboxning? Schack och boxning finns ju redan..det låter som en fantastisk sport. Knocka motståndaren helt matt..
Precis som de stora kända bloggarna som flera avslutade sina bloggprojekt med att just hävda att det bara varit ett projekt gick jag i graven. Ungefär vid samma tidpunkt som dem. I mitt fall utan storslaget uttalande i media, utan ett rabalder om huruvida mitt ego är äkta eller ett alterego. Utan sorg och översvämmad inkorg på kärleksbrev från alla fans.
Det har funnits mörker, tomhet och förtvivlan, men jag är inte död. Inte än.
Jag lät det gå några fler dagar än tre och till sist återuppstod jag.
Lite starkare, gladare, piggare och framtidstroende.
Ett talesätt som jag däremot inte tror särskilt mycket på eller vill tala mig speciellt varm för är följande: "Ensam är stark" Bullshit I say!
Häromkvällen fick jag berättat för mig en underbar text som beskriver precis det och som löd ungefär så här: "En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen var redskapen hon använde för att bygga ett sandslott. Och stort hade slottet blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!
Hon var stolt över sitt magnifika verk.
Flickan grävde med sin plastspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.
Hon kämpade för att för att gräva upp stenen och flytta på den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den. Stenen låg där den låg.
Till slut ville hon ge upp och satte sig ner och grät, både av trötthet och ilska.
Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottet kändes plötsligt förstört. Då kom hennes morfar gående. Han blev förstås orolig över tårarna. Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp flickan i famnen. Jag kan inte flytta på stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon.
Men varför använde du inte din styrka? frågade han vänligt.
Det gjorde jag! svarade flickan och grät ännu häftigare. Tycker morfar att jag inte har kämpat tillräckligt hårt? Nej min vän, det gjorde du inte svarade morfar.
Du frågade inte mig om hjälp!
Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet"
