Önskar överleva övernattningen

Trött men ivrig och med en rejäl dos resfeber stannade tonårsdottern uppe till sent för att få till en så bra packning som möjligt. Iväg nu på morgonen med klass 8 på en dryg 3 mil cykelexpedition upp till Kilsbergen och överlevnadshajken över natten. I lag om två eller tre skulle mat planeras och inhandlas till äventyret. Stormköket ska med, ficklampan, liggunderlag och sovsäck..glöm inte något nu. Hon dubbelkollar den avprickade listan. Spännande!
-Mamma det finns inte ens toa därborta!! Jag lugnade henne genast, det är väl inget konstigt för dig. Sådant är ju du van vid från våra somrar ute i Dalslands vilda natur. Jo, det var ju sant förstås.
-Men om man behöver byta om då?? Ja, handduken var ju nedpackad ifall det skulle bli läge för bad i någon närliggande sjö som ännu inte svalnat för mycket. Så, hon kunde nog lösa det problemet också. Verkar faktiskt som att hon kommer att överleva hajken och komma hem igen till familjen och en vanlig toalett imorgon eftermiddag..

Smärtan som speglar sorgen

Att bevittna en människa som precis har mist sin älskade man,
att se den gränslösa sorgen i blicken och tomheten i hela hennes väsen, det gör ont.
Att bevittna en människa som precis har mist sin yngste son, att se hennes tårar forsa nerför hennes bleka kinder får hjärtat att knyta sig. Att hjälplöst stå vid sidan om utan att någonting annat än ens närvaro kan ge stöd för stunden, det känns så tafatt. Behålla lugnet, försöka vara en sansad medmänniska. Vad mer kan man göra, vad mer kan man säga? Finns inga ord som kan trösta i den stunden, inga ord som på riktigt kan beskriva det de känner just nu.
Hoppet och ljuset är alltför långt borta och saknaden är outhärdlig.
Jag sätter mig på cykeln för att trampa hemåt och i den stunden brister jag. Ögonen vattnas och skymmer min sikt, djupt berörd av dagens möte.

Matematiska meningskiljaktigheter med middagsmat i munnen

Det blev nästintill matkrig när hela familjen samlades kring middagsbordet!
Tänk vad en fråga kan beröra och engagera två föräldrar, en elvaåring och en trettonåring.
Det började som ett stilla resonemang om vem som var skyldig vem och hur mycket.
En egentligen ganska enkel matematisk uträkning som senare gick över till hur man bör formulera sig rent språkligt för att det inte skulle missuppfattas. Den lugna diskussionen blev alltmer livlig och ingen ville helst ge upp sin syn på saken.
I gänget runt bordet är vi en som alltid har rätt, en lyssnare som vill ta in vilket som känns bäst, en med stark vilja att hävda och den sista med påbrå av ungerskt temperament. Argumenten haglade.
Tre mot en. Två mot två. Högljutt allvar växlade till humor och tillbaka igen för att till sist avslutas med ett stort skratt.
Något bättre slut på debatten än skratt blev det inte... och jodå maten smakade utmärkt.

Stackars sura sovsäckssovare

Ljudet av smatter på källarfönstret väckte mig runt 03.30. Det hade börjat dugga och snart därefter öppnade sig himlen lite till. Blixtrar i natten. Det störde säkert också äventyret för de två på taket. Vildmarksexpeditionen fick avbrytas, besvikna över att de inte kunde ligga kvar där på garaget och betrakta åskovädret från håll. Bäst så kände den oroliga mamman inomhus..

Galna garagegrabbar

Varm sensommardag, kanske den sista för i år? Hösten har redan gjort sig beredd i sinnet,
i daggen på morgnarna och i ljudet av syrsorna efter mörkrets intrång. Men ikväll är det fortfarande ljummet. Ikväll är det fortfarande lite lukt av sommar kvar.
Ett gemensamt kvällsdopp och sen tog spontaniteten överhand och killarna fick för sig att sova under bar himmel i natt. De båda äventyrarna tog sitt pick och pack och gav sig av... upp på garagetaket.
Hur länge de stannar där, ska jag låta vara osagt.
Ett gonatt genom mobilerna innan jag som vanligt på touchskärm råkade parkera samtalet med kinden. Den här gången parkerade jag iallafall på rätt ställe - garaget.

Alltför arla, Aslan!

Att vakna 06.20 en lördagsmorgon hör till när man har en tre månader gammal valp i sovplatsen bredvid sig. Som en bäbis fast utan blöja. 

Snabbt nu! Det gäller att agera, yrvaket upp innan det sker en olycka i form av en blöt pöl på trägolvet. Skynda på med morgonrocken, hoppa i gummistövlarna och kvickt ut med valpen. 
Hoppas bara inte någon ser en i den här snygga outfiten. De stora kända modebloggarna brukar väl ladda upp tjusiga bilder har jag sett på dagens klädsel och sina fashionabla kreationer, men jag kan bara inte med att konkurrera ut dem med en sådan läcker selfie.

Försöka somna om, ja hundrackarn kunde men inte jag.

Antikt A-barn avslöjar anonyma anteckningar

Aaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!

Jag provar att skrika rakt ut, men jag får det inte att låta lika högt på webben som det skulle göra "irl"!

Föreställer mig att jag kastar mej skrikande ut för en klippa, eller rentav ramlar ur soffan under en eftermiddagsslummer. Sådär som man kan drömma ibland när man precis är mitt emellan sömn och vaket tillstånd. Det är inte särskilt långt alls till marken men man faller och faller... och slutar aldrig falla förrän man vaknar till med ett ryck. Antar att jag måste vänja mig vid känslan om jag ska ge mig ut i den här vida webvärlden.

Vaknar med ett ryck igen och är tillbaka till verkligheten. In real life, där jag har en härlig familj, några djur för mycket och ett kort sagt hyfsat bra liv. Ett 37-årigt liv att vara tacksam över. En snart antik Annelie  har gjort sina första anteckningar i agendan. Historiskt och odödligt.

Godnatt!