Läkaren lovar laga livmodern, Lindesbergsluften lugnar

En gång om året (ibland oftare och ibland mer sällan) ska vi tjejer ta av oss trosorna och sära på benen inför någon man vanligtvis inte har samliv med. Jag pratar om cellprovtagning och nu sägs det mig att jag har haft cellförändringar ett par år i rad. Därför fick jag nu en remiss till kvinnokliniken för vidare undersökning och för att motarbeta livmoderhalscancerns framtid. Jag vet ju att det är därför jag måste dit, för att förebygga. Men det kan inte hjälpas att jag tycker det är lite läskigt, särskilt när jag inser att det är en manlig gynekolog jag ska spreta inför.

Det går bra ändå, han är förstås proffsig och rutinerad medan han tar de prover han behöver och sedan samtalar vi om läget. Han ger mig ett snabbt nyp, och jag hinner knappt känna något. Å andra sidan hade jag förberett med smärtstillande i fall att. Ett litet nyp för att få en bit av livmoderhalstappen för vidare analys. Provsvar kommer om några veckor och då får jag reda på om mitt fall kan räknas till den självläkande sortens förändringar eller om operation kommer att behövas. Viss oro förnekar jag inte, och jag blir lite darrig och lätt illamående efter besöket. 

Att just min kallelse blev ända till Lindesberg kändes först lite öde och irriterande, men när mannen faktiskt var ledig just idag och kunde göra mig sällskap blev allt med ens mycket ljusare. Vi passade på att turista i staden efter besöket, njuta av varsin glass i solen och andas skön sjöluft som fick allt annat tråkigt att blekna.  

                      

Gudstjänstens grymmaste gitarrist ger Gud godkänt.

Grabben går som bekant i åttan, det är en klassisk tidpunkt för ungdomars konfirmation för de som vill det. Den här killens konfirmation blev inte en sedvanlig sådan i regi av svenska kyrkan utan en alternativ variant kallad Explore under ledning av ungdomsledare i Brickebergkyrkan här i stan. Där fick de chansen att utforska Guds ord och kristen tro i olika teman och i diskussionsgrupper snacka och vädra åsikter och funderingar. Mer eller mindre galna lekar hörde så klart till och sist men inte minst ett par härliga konfaläger!
Killen var tveksam först eftersom han inte ansåg sig vara en uttalad så kallad kristen ung man. Men så var det en annan av hans vänner i klassen som skulle börja och då hakade han på första gången i höstas för att kolla läget. Sedan fortsatte han att gå varje onsdag och jag tror inte han ångrade sig heller. Särskilt inte när han åkte med på lägret till Göteborg, trotsade sin rädsla på Liseberg genom att våga åka nyaste attraktionen Helix och dessutom vann två kg Geisha på chokladhjulet.

Så var det dags för avslutning med gänget och de skulle delta i söndagens förmiddagsmöte var det sagt. De hade tränat tillsammans ett par kvällar och flera timmar på lördagen så grabben var helt sårig på fingrarna. Jo, för det var förstås så att han skulle spela gitarr, kompisen på bas, en tjej på piano och resten av tjejerna skulle sjunga (varav en förresten är bästis med storasystern). Vit skjorta på och så cool han är på scenen med gitarren där han står och stampar takten med foten. Av nervositeten syns inte ett spår. Stolta föräldrar till dessa unga som tillsammans spelar och sjunger flera låtar för oss och med oss i bänkraderna. Ett härligt gäng minst sagt!

Firar fyrtioåriga farsan fjärran från Farsta

Det var något jag missade i min berättelse om fröerna som grodde. De där plantorna som växte på fönsterbrädan och som symboliskt blev till ett jobb bland jord och växter. Det växte och knakade lite till för strax därefter öppnades en till dörr och ett annat arbete i stan erbjöds den förvånade mannen. Han jobbade den där påskdagen och telefonsamtalet lyckades prickas in precis under lunchen så att det kunde besvaras.

Stor tacksamhet över ett jobb mitt i city, så centralt du kan tänka dig och i en spännande bransch med proffsiga kundmöten som han är så bra på. Värmländska charmar de flesta så är det bara.. Nu föll det sig så att det skulle hållas grundutbildning på huvudkontoret i Stockholm för den nyanställde mannen med start precis på hanses fyrtioårsdag. Det fick helt enkelt bli så på födelsedagskvällen att vi alla samlades här hemma runt mobilen med högtalaren på och sjöng för full hals så det hördes ända till Farsta.

Hela veckan var han borta ifrån oss, men sedan när han kom hem då slog vi på stort och beställde bord på en restaurang med klass. Så på lördagen firade vi honom som intagit en medelålders mans mogna skepnad med en mycket god trerätters middag. Hurra för pappa Andreas! Vi fullkomligt rullade hemåt mycket mätta och belåtna på stekta röda tomater, konfiskerad Hjälmargös och chokladbovarojs... nåt sånt..
Confiterad hette det nog men ..aja.. mycket gott var det i alla fall och mer fest blir det senare i sommar när nästa familjemedlem också blir mogen. Då blir det gemensam åttioårsfest.. men mer om det senare. Än är jag i trettioårsåldern faktiskt!

                                 

Spektakulärt spektakel, segrarinnans skägg sticks såklart - sjukt stoltSanna sjöng så snyggt, ståtligt svart spetssmyckad

Det här är ett omskrivet ämne så här dessa dagar och jag måste bara få vädra lite jag också.
Detta påkostade årliga evenemang som Eurovision är väl egentligen inte nödvändigt att uppmärksamma ytterligare. Det får nog tillräckligt med publicitet ändå. Status efter status på Facebook om låtarna och om artisterna och idel spekulationer om vilka som kommer ta poäng och vem som ska ta hem hela tjottaballongen. Twitter och instagram svämmar över av hånerier, glåpord och dråpliga bilder. Själv spekulerade jag inte så mycket utan visste redan att Österrike skulle ta hem hela spektaklet med låten "rise like a penis"..eller nehe hörde jag fel nu igen?

När vi talar om Eurovision song contest som sådan så ska väl tävlingen egentligen i grund och botten handla om musiken, så varför läggs så mycket fokus på artisterna? Vad är väl ett skägg att haka upp sig på? Jomen, det hör till, att få hissa och dissa såklart. En helhet med glitter och glamour och allt nörderi runt omkring. En tävling som binder samman alla dessa nationer, fram till dess att röstningen drar igång och grannländer och allierade kompisröstar och otippat ger sina tolvor till det land man mest anar.. Att Polens bidrag med sitt smått porrfilmsliknande material gick vidare till final och inte Israel har säkert en politisk förklaring det med.

Danmark som värdland skapade dock en makalöst snygg scen och Sanna platsade helt magiskt där med sin dynamiska röst, underbara känsla och klädd i en fantastiskt klädsam svart spetsklänning. Ett mycket vackert framträdande och vi kan vara så stolta över henne och Sveriges bidrag i ett sådant här sammanhang. En tredjeplats är verkligen inte fy skam. Grattis! Även mitt ursprung Ungern fick en ovanligt hög placering som femma. Bra där, det hade pappa gillat.

Frankrikes bidrag "Mustasch" fick hela två poäng totalt och en kanske icke så hedrande sistaplats, trots det ville juryrepresentanten utan ödmjukhet prata franska när poängen delades ut. När ska Frankrike sluta tro att de är en stormakt? Mustascher var ändå inte lika trendigt som skägg i årets tävling och eftersom Nederländernas sköna låt kom hela 52 poäng efter vinnarbidraget på sin andraplacering kan man inte direkt säga att det var jämnt skägg..

När så Österrikes bidrag framfördes kunde jag inte låta bli att slås av likheten mellan Wurst och Salo, och det dröjde inte länge förrän andra uppmärksammat samma sak och denna bild började cirkulera på sociala medier.

                                                     

Inbillad Indiana i inlevelserikt inlägg

Känner mig lite som en bråkdel av Indiana Jones när jag försöker ducka för spindelnäten under min väg genom skogen. Jag lyckas inte och förtvivlat spottande och fräsande måste jag avlägsna det som klistrat sig fast i mitt obekväma ansiktsuttryck.

Vidare ut på asfalten måste jag parera på liv och död för sniglarna av olika arter. Snabbt och smidigt rör jag mina fötter för att inte få blod på mitt samvete. Någon annan har inte varit lika human som jag. Längre fram sitter en tjock orange katt mitt på vägen, den blänger på mig på håll men smiter sedan skyldigt därifrån in i skogen. På brottsplatsen ligger en stackars livlös skogsmus och jag anar vem den skyldige är...

Sårbart samhälle slocknar, sabla strömavbrott stoppar sociala samtal

Hur konstigt det än låter så är jag lite trött efter helgen så jag tar bussen till jobbet.
Jag kliver av på torget som vanligt och går ner på Ica för att slå mig till ro på bänken med Spotify i öronen i väntan på kollegorna. Solen skiner och därför blir kontrasten stor när jag kliver in genom dörrarna och det är alldeles nattsvart där inne i butikslokalen. Vi verkar ha drabbats av strömavbrott och det känns nästan som att jag kliver ner i en mörk grotta bortsett från att här hänger inga fladdermöss i taket. Vid entrén står istället en biffig kille bestämt med armarna i kors och benen lätt isär. Han vill visa med hela sitt kroppsspråk att han inte släpper fram och förbi någon. Han behöver inte oroa sig för mig för jag hade ändå inte tänkt att gå in där och handla något den här morgonen, jag ville bara få låna bänken lite längre bort som jag brukar.

Spotify hackar och Facebook uppdateras inte, jag kan inte messa och inte ens ringa ett vanligt samtal med min mobil. Det här är ju fruktansvärt! Var är nu alla gamla hederliga telefonkiosker om man skulle behöva en, och inte bara för att i smyg kunna rätta till strumpbyxorna om de råkat halka ner. Hela staden är strömlös och mänskligheten håller andan. 

I ett hörn står en man och visslar, han verkar nöjd över att han fått tag i en kopp kaffe medan det ännu var varmt. Helt oväntat går han plötsligt fram till bänken där jag och två män har parkerat oss, och det är inte för att han vill försöka få plats att sitta bredvid oss. Han kommer fram för att prata! Det är så osvenskt så jag blir helt kallsvettig. Tack och lov att han inte börjar pratar med mig. Jag kan inte prata, jag måste kolla flödet på Facebook.. det kanske har uppdaterats nu. 

                                              

"och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.." 

Joh. 1:5

Tonfisk tilltalar Trollets tunga, tenderar tömma tallriken totalt

Söndagmorgon.
Pappan har åkt till jobbet och unge herrn är i Göteborg hela helgen.
Tjejen och jag äter frukost tillsammans, jag först och sedan kommer hon yrvaket och halvnaket upp och gör mig sällskap. Som vanligt är dialogen helt fantastisk oss emellan.
"Mamma jag är för lång, alltså jag är lika lång som kylskåpet typ juh" säger hon och går fram till kylskåpet för att konkret mäta sin längd med hjälp av en kylskåpsmagnet. Den hamnar nästan längst upp på kylskåpsdörren.
"Åh men alltså är du inte hellre lång som ett kylskåp än lika smidig som ett..?"
Nej, hon önskar hon var kortare. Varför? Hur tänker tjejen nu? Andra tjejer stapplar runt i höga klackskor de inte kan gå i bara för att få bli just så där ståtlig som hon och en annan måste hämta stolar för att nå upp till allt utom räckhåll. Dessutom har jag nog krympt en aning de senaste åren för numera skulle jag nästan behöva pall för att få en högre position och lite mer pondus i mina tillsägelser till ungdomarna när så behövs. Det kan ibland kännas lite lamt om man behöver bli arg i underläge, så visst från det perspektivet kan jag hålla med om att en kylskåpslängd är mer än tillräcklig.

Men att det ska vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sitt utseende, en folksjukdom som jag tror de flesta drabbas av mer eller mindre. Det finns egentligen inget att klaga på hos en sådan ung och vacker tjej som hon. Annat är det med den här gamla rynkiga tanten. Vänta du tjusiga tjej när du inser att det du klagar på idag är det du önskar att du hade senare i livet.
Jag hörde en rolig liknelse om just det där för någon vecka sedan, om hur våra kroppar förändras med åren. En beskrivning om en kvinna som var tjusigt snidad likt en kurvig chiffonjé med ett par lådor utdragna högst upp likt en välformad byst. Sedan.. med åren blir liksom alla lådor utdragna lite varstans.. En sådan härlig syn på saken!

Men allt detta har egentligen ingenting med rubriken att göra, utan det hände först efter att vi redan spårat ur i vårt frukostsamtal. Vi är lika galna båda två när vi kommer igång. Nåväl.. vi äter och pratar och skrattar när Trollkatten helt plötsligt kommer fram och jättepratar med oss. Han jamar högt och svarar på tilltal, sätter sig på stolen bredvid mig och tittar bedjande på vår frukost som om han vore en ouppfostrad tiggande hund.
Jag kan förstås inte motstå den söta taktiken utan reser på mig och går fram till kylskåpet (det kylskåpet som tjejen är lika lång som) och hämtar en tonfiskburk jag visste fanns där. Det ivriga jamandet blir än mer intensivt och jag kan inte öppna burken fort nog tycker katten. Det är annat än torrmaten vi envisas med att servera, och det berättar han minsann för oss. Smaskens till sista slicken.

                                               

Dramatiskt dunkel dröm, drunknar dubbelt - DiCaprio dedikeras detta

Vi pratade om Titanic på dagen och skrattade gott åt en fantastisk tolkning av filmmusiken och låten "my heart will go on". Ett känslosamt flöjtspel, så vackert att det skär i öronen..

Unge herr tonåring hade dessutom varit på badhuset och berättade om äventyrsbadet och känslan att hoppa från tian i hopptornet. Att falla hejdlöst och landa djupt under vattenytan. Man måste akta så man inte får pungplask.

Vatten, simma, fartyg, Titanic..alla dessa faktorer under dagen påverkade nog min dröm om natten. Men jag har aldrig varit med om liknande dröm och jag ska nu berätta varför..
Jag befann mig på en stor båt, fast "jaget" var mörkhårig till skillnad från mitt verkliga jag och frisyren var kort och vågig som om jag var skådespelare i en skildring från 1900-talets början.
När jag står och tittar ut genom båtens salongsfönster ser jag plötsligt horisonten försvinna. Den vackra solnedgången höjer sig och försvinner uppåt och jag inser att båten sakta sjunker. Människor runtomkring mig börjar slåss för att rädda sig själva. Jag vet inte hur, men plötsligt befinner jag mig i det mörka, kalla vattnet. Som i en evighet tycks det simmar jag åt det håll jag tror är uppåt, uppåt, uppåt. Tomhet, kyla och en evinnerlig osäkerhet om livets vara eller inte vara. Till slut når jag ytan, kippar efter andan och lyckas ta mig upp ur eländet. Jag kliver upp på en gata som vimlar av människor, ungefär som när man kliver upp ur underjorden från tunnelbanan i storstaden. På den gråa gatan där uppe pågår livet som om inget hänt, ingen tar notis om det sjunkande fartyget eller om  oss som försöker ta oss upp, som kämpar för våra liv. En otäck likgiltig känsla.
Där vet jag inte om jag vaknar till en stund eller vad som händer men när jag fortsätter drömma är jag åter tillbaka på samma stora båt som jag befann mig på i början av drömmen. Återigen upplever jag hur jag inser att fartyget är på väg att sjunka, skräcken och rädslan att drunkna..igen.. Jag måste försöka kämpa mig upp till ytan ytterligare en gång, kippa efter luft, efter liv.

Sedan fick det vara nog, sedan fick det vara morgon med solljus i rummet och en dag att leva på riktigt i.

Bågskyttarna beskjuter brasan, besvikna besökare bedträder bron bredvid borgen - blir bara blötare borde burit badbyxor

Valborg.
Årets första åska och det vackra vädret är som bortblåst just ikväll.
Vi trotsar regnet med förväntan på traditionen (eller jag övertalar de andra som inte har lika stor entusiasm, de tittar ut genom fönstret och säger motvilligt okej till det). Ända sedan barnen var små har vi så gott som varje år åkt ner till slottet för att samlas med alla dessa andra Örebroare för att tillsammans välkomna våren. Fast i år står vi tydligen på bron utan barnen. Dottern följde visserligen med men valde att stå på andra sidan med kompisar och sonen var ytterst tveksam till vädret och stannade hemma vid datorn. Med oss har vi istället den världsvane dalslänningen som är på besök och det är nu han får känna på den omtalade närkingska negativiteten på allvar. Till och med köttet förväntades bli segt ikväll.

Vi kommer fram prick i tid och är rädd att missa höjdpunkten vid starten när det är dags för de medeltidsklädda bågskyttarna att tända elden. Vårbrasan ligger förankrad på en flotte mitt ute i ån och vi bevittnar hur den ena pilen efter den andra missar målet. Det hela börjar bli lätt komiskt, och inte blir det mindre skojigt när vårtalaren presenteras som häxan surtant för oss som inte känner henne.. Jag känner inte häxan surtant heller, det låter som en helt vanlig klimakteriekärring och presentationen blir svår att sluta fnissa åt. Surtanten börjar tala med ironi i rösten, det är säkert inte meningen men så låter det för oss som lyssnar i regnet.
"Till slut fick bågskyttarna fart på elden.." och.. "välkommen våren som i alla fall varit på besök".
Ett banalare vårtal har jag nog aldrig hört och jag börjar bli skeptisk till årets arrangemang.
Kören sjunger ett par korta klassiker, följt av en vacker instrumental melodi. Efter redan tjugo minuter säger man tack till sponsorerna, kören kliver ner från scenen och går runt slottet för att fyrverkerierna ska kunna börja. Visst är fyrverkerierna maffiga men jag känner mig rätt bränd på hela grejen, så att säga..
Snöpligt, fjuttigt och ganska stressat alltihop.
Men vi hade ju i alla fall inte tur med vädret.

På väg hem från firandet blir dalslänningen stoppad av ett par pratglada damer i surtantsålder. De frågar om han inte tyckte det var en ovanligt kort tillställning i år mot alla andra år. Att detta var dalslänningens första upplevelse av ett sådant här tumult kunde ju inte damerna veta. Det blev lite muntert till och med för närkingarna.
Sköna maj välkommen till vår bygd igen och vi börjar väl med lite snöfall på det. Det blir så ljust och fint och barna har så roligt.