Gamla gubben grattad - gav gulaschgourmanden gräddtårta, gästerna gillade godsakerna

Grattis kära far på högtidsdagen!

Idag smäller det. Idag är det fest. Pappa fyller sjuttiofem år!

Vi firar hemma hos mig och fyller huset med släktingar, äter bullar, kakor och två sorters tårtor som mamma bakat (klart man måste smaka av båda) På borden står förstås både svenska och ungerska flaggor dagen till ära. Pyntat med ballonger ända ute vid vägen för att de gäster som aldrig varit och besökt oss lättare ska hitta hit. 

Eftersom det förutspås regnskurar så vågar jag inte duka ute, men solen vinner kampen en stund på eftermiddagen så vi kan mingla lite ute ändå.  Pappa trivdes och var tacksam över att vi samlat släkten även om han från början uttryckt att han inte ville ha någon uppärksamhet den här dagen. 

Framåt kvällningen dukar jag upp till buffé med kräftsoppa som förrätt och så här i efterhand hade det nog räckt med den för alla älskade och lovordade soppan och ville ha receptet med sig hem. All annan mat bleknade på något vis efter det introt, men i köket fanns också framdukat några sorters kallskuret kött, pastasallad med soltorkade tomater och ruccola (även om den trefärgade pastan är italiensk så är rött, vitt och grönt även de ungerska färgerna passande nog) vidare mumsade vi också på mozarellasallad, löktortini, ugnsvarmt bröd, några goda ostar, givetvis ungersk salami och två stora fat med frukt. Alla åt sig mätta och nöjda och jag fick typ sju korgar över. 

Pappa reser sig plötsligt, klirrar i glaset och håller ett tacktal. Ett tal till oss som fixat festen, till gästerna som ville fira hans sjuttiofemte födelsedag med honom och till Gud som han tror på och som han vill tacka för varje dag han fått. Den Gud som varit vid hans sida genom allt i livet. Min far önskar nu med sina ord sina barn och barnbarn att också gå på den vägen som leder till Guds närhet. Ett tal som blir gripande och får vissa i gemenskapen att fälla en tår.

Kristian Svensson

Saknar snart synonymer som snickrar samman skriveriet

Grattis Annelie!

Kan ni fatta? Så fort tiden går när man har roligt. 

Idag för ett år sedan började anteckningarna i den här agendan att ta form. Ett något trevande första inlägg och sedan var jag igång. Jag tycker ju det är så roligt att smattra på tangenterna! Jag älskar att  få skriva om djupet eller om ingenting. Försöker formulera mina texter så de blir så där lagom lättsamma om man skulle få för sig att vilja ögna vidare. En känsla av närvaro, att du är med mig där jag är. 

Men allteftersom jag skapade blogginlägg så fastnade jag i mitt mönster att bygga rubriker med samma begynnelsebokstäver i orden och nu kan jag ju inte skriva utan att få till den där rätta överskriften. Det blir svårare och svårare och det märks med all säkerhet på den mer sporadiska uppdateringen. För tomt med tankar, skratt och knäppheter blir det inte i den här hjärnan. Måste bara fläta ihop det också, för annars sabbar jag hela ursprungskonceptet liksom. Mitt signum. 

Hjälp emottages tacksamt.. 

Hör nu det alla mina två läsare! 

                                

Knatar kring, knycker knökafulla korgar kryllande kantareller - kirrar kriminellt kanonsmaskigt kvällskäk

Dalslandsskogen ropar.
Den lockar till sig mig och erbjuder en liten minisemester mina tre sista lediga dagar, innan jobbet ropar ännu högre att jag måste tillbaka till verkligheten. Vi hinner åka några dagar och hämta hem alla kantareller som vi vet växer i klasar i marken där runt sjöarna.

Sent på torsdagskvällen far vi, kommer fram vid midnatt, slänger in det viktigaste, bäddar och kryper upp och lägger oss på loftet i stugan för att sedan vakna upp på en härlig plats till en ny dag och faktiskt inte ha en aning om var man befinner sig.


Den lilla ekan ligger i Svärdlången och eftersom ingen varit ute och åkt med den på flera veckor så var den nu nästan överfylld med regnvatten. Med tomma korgar åker vi ut på sjön, puttrar över på andra sidan och hoppar iland i en vik med näckrosor. Det börjar dugga lite grand när vi kliver in i skogen, men det gör ingenting för luften är ljummen och guldsökningen kan börja. Hunden är förstås med och söker men vi hittar bättre än honom så någon större nytta är det inte. Han tycker det vi gör verkar spännande i alla fall och springer ivrigt med runt våra ben.

Det dröjer inte länge förrän ett hav av gyllengult glimmar till i mossan. Kontrasten mot den gröna mossan är härlig och det luktar så gott när jag försiktigt frigör kantarellerna från löv, barr och annat skogsbös och lägger över dem i min svampkorg. Strax är den redan full.
Kvällen blir fin, solen smeker klipporna och jag måste verkligen glida ner i det klara vattnet. Frihetskänslan sådana stunder överträffar det mesta.
Lite grillad korv och sedan kan metet börja. Någon större fångst blir det inte den kvällen.

Nästa dag skiner solen och vi vill passa på att bada lite innan hösten kommer och vi åker till den långgrunda sandsstranden vid Hökenäs i Västra Silen. Där kombinerar killarna dagen med fiske ute på den lilla ön. Sedan åker vi för att hämta mera kantareller i Skifors, men där hade någon redan hunnit före oss och resultatet blev bara en halv hink. Mera mete från udden i närheten gav lite utdelning. Barnen och jag plockade med oss några liter blåbär så kvällens meny kunde bjuda på lite efterrätt också. MMMmmmmm vilken fest från skogen... Kantarelltoast, alspånsrökta abborrar, blåbär och hallon. Det smakade så gott i torpet.

En natt kvar, en dag kvar sedan är semestern slut. En heldag ute på sjön med sol och bad och brända näsor en sista gång för i år. Jag badar från klipporna och tvättar håret igen bara för att det ska kännas så där fräscht nytvättat och dofta sommar lite längre. Med blandade känslor av vemod och tacksamhet bär det av hemåt igen...

Busiga barn bemödar besöka bio, bunkrar baconchips

En pojke på tolv år har sommarlov. Det regnar ute. Han vill gärna sitta vid datorn så mycket han får, och mer ändå. Helst hela dagen och även om solen skulle skina. Han är helt inne i sitt spel men hör mig om jag nämner något om glass eller godis. Emellanåt gör vi något tillsammans han och jag, syrran får också vara med om hon vill.
Spela lite spel ute under parasollet. Ett parti schack, lite yatzy och ett par omgångar "vem där" (eller "gas who" som det tydligen heter på originalspsråket enligt en kille med prutthumorn i behåll)



"Men varför ringer du inte din kompis" försöker jag efter ett par, tre likadana dagar. Dagar som antagligen inte blir till bestående minnen.
Så gör han det, till slut tar han och ringer sin vän. Det är inte långt till honom. Bara tvärs över gatan, men jobbigt att ta på sig skorna och gå över dit om han inte skulle vara hemma.
Kompisen kan inte tala i telefonen just nu för han bajsar.
När han är färdig bestämmer de sig för att skapa äventyr tillsammans och bokar bio, spindelmannen med snacks och dricka. Sedan vill de sova under öppen himmel på garagetaket och tror inte att passerande grannar hör deras fnisserier och busljud däruppifrån. Syns inte.. finns inte..

Två pojkar i sina friaste barnaår har skoj tillsammans, två lintottar av samma skrot och korn på samma gata. Med båt har de också flera sommarminnen, det senaste i raden en stukad fot på min klant. Att hoppa i sjön där det är för grunt och stenigt är ingen bra idé...men det man inte dör av tar man förhoppningsvis lärdom av.

Snart är sommarlovet redan slut för i år. Höstluften, blåsten och de alltmer gulnande löven påminner om årstiden som kommer. Vattnet är kyligt nu, trots vissa varma dagar så kyler de kallare nätterna. Ljuset är annorlunda, kan inte riktigt beskriva hur, bara annorlunda på något speciellt höst- och skolstartsvis.

Annelie agerar Animal, amatören avancerar allteftersom att agressionerna analyseras av anhöriga

Jag älskar musiken!
Den fyller ett hål i mitt hjärta, bekräftar en känsla eller ger mig helt villkorslöst en stämning jag behöver.

Så gick jag åstad och köpte de där trummorna jag sneglat på ett tag. Nu står de hemma i hörnet och  tanken är inte att de ska stå där och samla damm. Nej jag ska ägna timmar med mina trumpinnar och avreagera mig med mitt utspel, frispel och fullkomligt sinnessjukt hamrande. Ni minns väl Animal i mupparna, nu får jag vara som honom. Helt klart sommarens roligaste investering!
Maraton med Phil Collins i lurarna och det är bara så barnsligt roligt att trumma till. Han är en skicklig trummis och jag blir inspirerad av hans låtar.
Rock on! This must be love..