Mogen, myndig mambo mumsar marängtårta med mormor, men mamman manar menande.

Nu verkar det säkert som att det har tagit ett tag för mig att landa i att vår stora dotter gått och blivit myndig, eller som att det skulle vara oviktigt eftersom jag ännu inte en och en halv månad senare har skrivit en enda rad om det. Men det är mest en fråga om tid, tid som går alltför snabbt och fri tid. Jag fattar nog, det gör jag. Så här kommer storyn...

Det lilla vackra flickebarnet kom till världen den där nyårsaftonen för arton år sedan. Vi firar henne stort med sång och presenter på morgonen, födelsedagstårta med familjen och närmsta släkten, följt av trerättters nyårsmiddag med kompisarna runt festdukat bord. Fyrverkerier och eget nyårsquiz hör till traditionerna. Hon avslutar firandet med utgång bara för att hon äntligen får för första gången med gänget men glömmer att ta med sig sitt legitimation som bevisar att hon fyllt arton tidigare samma kväll. Vi kan inte låta bli att fnissa åt hennes tabbe men snart dyker hon upp i dörren igen och räddar sin nyårsnatt.

Hon har växt från en liten bubblande, nyfiken tös till vuxen, självständig men fortfarande bubblande ung kvinna på en grisblink som det känns. Tiden är verkligen en konstig uppfattning när väntan på semesterresan kan kännas som en hel evighet. Jag förstår faktiskt inte hur tiden flytt så snabbt när jag som alla andra sjuttiotalister knappast inte åldras. Att jag dessutom får många konstiga ansiktsuttryck mot mig i samtal där åldrarna på samtligas barn diskuteras, det är jag beredd på och slår nästan aldrig fel. Många i min ålder har betydligt yngre småskruttar hängandes i byxbenen medan mina snart står på helt egna ben. Även om jag på tal om det aldrig någonsin kommer släppa känslan av omsorg. För nog slutar man aldrig älska sina små hur stora de än blir och man vill ju hoppas att råden i livet man ger av stor kärlek inte kastas bort i envishet och dumdristighet. Man vet minsann bäst i unga år, det vet väl alla som en gång varit där. "Been there - done that" och karusellen snurrar från generation till generation. Den yngre lyssnar inte på den äldre men växer upp och fattar och försöker få den yngre att fatta som inte lyssnar.. o.s.v.

beautyful happy face, summer in Dalsland 2015

Vi har precis haft en liten piercingkonflikt här hemma efter att hon kom hem en dag med en överraskning i tungan. Spjut i örat har hon redan och jag kanske överreagerar och det är inte min sak längre att bestämma över hennes kropp.. men jag vill ju bara att hon ska lyssna och förstå att hon är sååå vansinnigt fin som hon är. Den vackraste unga kvinnan i världen. Jag vill få henne att förstå hur påverkbar och förändrande man är kring utseendet i hennes ålder och hon inser själv att det tuperade håret och de ögonbrynen hon formade för bara några år sedan är sådant hon skrattar åt idag, skäms över och undrar hon tänkte egentligen. Jag menar inte att hon slutar vara min finaste dotter men om hon ångrar sig med sina piercingar, örontöjningar, tatueringar och allt sådant hon brinner för just nu (vilket jag tror eftersom jag så väl känner min dotter) är det inte lika lätt att reparera som ett sminkat ögonbryn. Hon gör som hon vill, för hon är myndig nu det måste jag finna mig i och lära mig acceptera. Det är inte så lätt detta med alla band som ska klippas genom livet, från navelsträngen i steg ett till alla dessa osynliga självständighetsband i stadierna genom livet. Men en sak vet jag, min kärlek kommer aldrig sina och det bandet klipper jag aldrig.

Alla hjärtans dag 2016

Sälen serverar spännande saker som stapplande slalom samt snöskvättande skotersafari.

Så blev det dags för min första kickoff med mina nya kollegor.
I snyggaste bussen for vi tillsammans från huvudstaden uppåt landet till Sälens snöiga landskap. Från söndag till onsdag umgicks vi under ordnade former i konferenssammanhang med workshops och presentationer, men förstås även mer avslappnat i skidbacken, bubbelpoolen och på dansgolvet. Så många härliga människor jag fick lära känna, och jag hade riktigt givande och roliga dagar med god mat och dryck, många skratt och minnen för livet.

En mörk kväll när snön yrde som mest samlades vi med full mundering för att klara kylan utomhus en stund. Ett äventyr på skoter över fjället väntade. Jag hoppade upp baktill på skotern och höll ett stadigt tag om midjan på min chaufför där vi susade eller mer skumpade fram på led i snöyran och ljuset från de andra skotrarna ledde vägen. En paus med varm blåbärssoppa vid elden och sedan upp på skotern och tillbaka igen. Läskigt, hisnande och superhäftigt på samma gång för en sådan som mig som egentligen är en liten fegis.

Faktum är att det var inte den enda utmaningen jag tog mig an denna resa, för tro det eller ej men jag tog faktiskt chansen att prova slalomskidor för första gången i hela mitt fyrtioett(ochetthalvt)åriga liv. Efter flera funderingar fram och tillbaka ska jag ärligt erkänna, för att till slut nästan ångra mig igen när jag väl stod i skidboden för att prova ut pjäxorna. Men vi gjorde det, jag och de andra nybörjarna. Vi stapplade oss fram som månfarare i våran hyrutrustning, tog oss upp i liften och kämpade för att inte halka ner baklänges igen väl däruppe. Vissa ramlade mer än andra, men vi fick trygg hjälp av våra skidinstruktörer som räddade oss från total utskrattning i backen. Man kan också råka hamna på rygg mellan benen på den snyggaste skidläraren,  men det var min kollega som tog den chansen inte jag... Sedan var vi minsann välförtjänta av lite afterski.

Allt var genomtänkt och väl arrangerat ner till minsta detalj med film och godispåsar till resan både dit och hem. Men av någon anledning var det betydligt tystare i bussen på hemresan och jag vet i alla fall minst en som somnade rätt snart med öppen mun och risk för dregel.