Mogen, myndig mambo mumsar marängtårta med mormor, men mamman manar menande.

Nu verkar det säkert som att det har tagit ett tag för mig att landa i att vår stora dotter gått och blivit myndig, eller som att det skulle vara oviktigt eftersom jag ännu inte en och en halv månad senare har skrivit en enda rad om det. Men det är mest en fråga om tid, tid som går alltför snabbt och fri tid. Jag fattar nog, det gör jag. Så här kommer storyn...

Det lilla vackra flickebarnet kom till världen den där nyårsaftonen för arton år sedan. Vi firar henne stort med sång och presenter på morgonen, födelsedagstårta med familjen och närmsta släkten, följt av trerättters nyårsmiddag med kompisarna runt festdukat bord. Fyrverkerier och eget nyårsquiz hör till traditionerna. Hon avslutar firandet med utgång bara för att hon äntligen får för första gången med gänget men glömmer att ta med sig sitt legitimation som bevisar att hon fyllt arton tidigare samma kväll. Vi kan inte låta bli att fnissa åt hennes tabbe men snart dyker hon upp i dörren igen och räddar sin nyårsnatt.

Hon har växt från en liten bubblande, nyfiken tös till vuxen, självständig men fortfarande bubblande ung kvinna på en grisblink som det känns. Tiden är verkligen en konstig uppfattning när väntan på semesterresan kan kännas som en hel evighet. Jag förstår faktiskt inte hur tiden flytt så snabbt när jag som alla andra sjuttiotalister knappast inte åldras. Att jag dessutom får många konstiga ansiktsuttryck mot mig i samtal där åldrarna på samtligas barn diskuteras, det är jag beredd på och slår nästan aldrig fel. Många i min ålder har betydligt yngre småskruttar hängandes i byxbenen medan mina snart står på helt egna ben. Även om jag på tal om det aldrig någonsin kommer släppa känslan av omsorg. För nog slutar man aldrig älska sina små hur stora de än blir och man vill ju hoppas att råden i livet man ger av stor kärlek inte kastas bort i envishet och dumdristighet. Man vet minsann bäst i unga år, det vet väl alla som en gång varit där. "Been there - done that" och karusellen snurrar från generation till generation. Den yngre lyssnar inte på den äldre men växer upp och fattar och försöker få den yngre att fatta som inte lyssnar.. o.s.v.

beautyful happy face, summer in Dalsland 2015

Vi har precis haft en liten piercingkonflikt här hemma efter att hon kom hem en dag med en överraskning i tungan. Spjut i örat har hon redan och jag kanske överreagerar och det är inte min sak längre att bestämma över hennes kropp.. men jag vill ju bara att hon ska lyssna och förstå att hon är sååå vansinnigt fin som hon är. Den vackraste unga kvinnan i världen. Jag vill få henne att förstå hur påverkbar och förändrande man är kring utseendet i hennes ålder och hon inser själv att det tuperade håret och de ögonbrynen hon formade för bara några år sedan är sådant hon skrattar åt idag, skäms över och undrar hon tänkte egentligen. Jag menar inte att hon slutar vara min finaste dotter men om hon ångrar sig med sina piercingar, örontöjningar, tatueringar och allt sådant hon brinner för just nu (vilket jag tror eftersom jag så väl känner min dotter) är det inte lika lätt att reparera som ett sminkat ögonbryn. Hon gör som hon vill, för hon är myndig nu det måste jag finna mig i och lära mig acceptera. Det är inte så lätt detta med alla band som ska klippas genom livet, från navelsträngen i steg ett till alla dessa osynliga självständighetsband i stadierna genom livet. Men en sak vet jag, min kärlek kommer aldrig sina och det bandet klipper jag aldrig.

Alla hjärtans dag 2016