Läkaren lovar laga livmodern, Lindesbergsluften lugnar

En gång om året (ibland oftare och ibland mer sällan) ska vi tjejer ta av oss trosorna och sära på benen inför någon man vanligtvis inte har samliv med. Jag pratar om cellprovtagning och nu sägs det mig att jag har haft cellförändringar ett par år i rad. Därför fick jag nu en remiss till kvinnokliniken för vidare undersökning och för att motarbeta livmoderhalscancerns framtid. Jag vet ju att det är därför jag måste dit, för att förebygga. Men det kan inte hjälpas att jag tycker det är lite läskigt, särskilt när jag inser att det är en manlig gynekolog jag ska spreta inför.

Det går bra ändå, han är förstås proffsig och rutinerad medan han tar de prover han behöver och sedan samtalar vi om läget. Han ger mig ett snabbt nyp, och jag hinner knappt känna något. Å andra sidan hade jag förberett med smärtstillande i fall att. Ett litet nyp för att få en bit av livmoderhalstappen för vidare analys. Provsvar kommer om några veckor och då får jag reda på om mitt fall kan räknas till den självläkande sortens förändringar eller om operation kommer att behövas. Viss oro förnekar jag inte, och jag blir lite darrig och lätt illamående efter besöket. 

Att just min kallelse blev ända till Lindesberg kändes först lite öde och irriterande, men när mannen faktiskt var ledig just idag och kunde göra mig sällskap blev allt med ens mycket ljusare. Vi passade på att turista i staden efter besöket, njuta av varsin glass i solen och andas skön sjöluft som fick allt annat tråkigt att blekna.  

                      

Bågskyttarna beskjuter brasan, besvikna besökare bedträder bron bredvid borgen - blir bara blötare borde burit badbyxor

Valborg.
Årets första åska och det vackra vädret är som bortblåst just ikväll.
Vi trotsar regnet med förväntan på traditionen (eller jag övertalar de andra som inte har lika stor entusiasm, de tittar ut genom fönstret och säger motvilligt okej till det). Ända sedan barnen var små har vi så gott som varje år åkt ner till slottet för att samlas med alla dessa andra Örebroare för att tillsammans välkomna våren. Fast i år står vi tydligen på bron utan barnen. Dottern följde visserligen med men valde att stå på andra sidan med kompisar och sonen var ytterst tveksam till vädret och stannade hemma vid datorn. Med oss har vi istället den världsvane dalslänningen som är på besök och det är nu han får känna på den omtalade närkingska negativiteten på allvar. Till och med köttet förväntades bli segt ikväll.

Vi kommer fram prick i tid och är rädd att missa höjdpunkten vid starten när det är dags för de medeltidsklädda bågskyttarna att tända elden. Vårbrasan ligger förankrad på en flotte mitt ute i ån och vi bevittnar hur den ena pilen efter den andra missar målet. Det hela börjar bli lätt komiskt, och inte blir det mindre skojigt när vårtalaren presenteras som häxan surtant för oss som inte känner henne.. Jag känner inte häxan surtant heller, det låter som en helt vanlig klimakteriekärring och presentationen blir svår att sluta fnissa åt. Surtanten börjar tala med ironi i rösten, det är säkert inte meningen men så låter det för oss som lyssnar i regnet.
"Till slut fick bågskyttarna fart på elden.." och.. "välkommen våren som i alla fall varit på besök".
Ett banalare vårtal har jag nog aldrig hört och jag börjar bli skeptisk till årets arrangemang.
Kören sjunger ett par korta klassiker, följt av en vacker instrumental melodi. Efter redan tjugo minuter säger man tack till sponsorerna, kören kliver ner från scenen och går runt slottet för att fyrverkerierna ska kunna börja. Visst är fyrverkerierna maffiga men jag känner mig rätt bränd på hela grejen, så att säga..
Snöpligt, fjuttigt och ganska stressat alltihop.
Men vi hade ju i alla fall inte tur med vädret.

På väg hem från firandet blir dalslänningen stoppad av ett par pratglada damer i surtantsålder. De frågar om han inte tyckte det var en ovanligt kort tillställning i år mot alla andra år. Att detta var dalslänningens första upplevelse av ett sådant här tumult kunde ju inte damerna veta. Det blev lite muntert till och med för närkingarna.
Sköna maj välkommen till vår bygd igen och vi börjar väl med lite snöfall på det. Det blir så ljust och fint och barna har så roligt.

                                         

Min magiska morgon med Mittelspitzen

Morgonpromenad.
Vi smyger ut på den öppna ängen och jag hoppas vovve hör att jag tänker att vi måste vara tysta nu, för där mitt ute står två rådjur och tuggar. Vill inte skrämma dem och vovve är duktig. Då plötsligt upptäcker rådjuren att vi närmar oss och studsar kvickt men yvigt in i skogen och krockar nästan med varandra trots att det bara är de två.
I min andra ögonvrå ser jag något annat skutta iväg över ängen, något som är till färgen likt vovve men svansen är inte lika snyggt ihoprullad på ryggen som vovve har sin. Räven är borta på ett ögonblick och vovve tittar snopet efter alla djur han aldrig hann jaga. Vi går tysta vidare in i skogen, de vilda djurens hemtrakter.

                                             

Grannens gräs grönare, glittriga grejer gör grått gladare

Dagen då staden blev grön.
Den gråa staden med asfalt och bullrig trafik, den tråkiga färglösa och vinterskitiga.
Vi putsar, fejar av och rensar bort resterna och gruset från den gamla årstiden.
Nu är den nya här. Det som var glömmer vi bort och vill inte ha tillbaka förrän till jul.
Vi kunde sitta i bikini redan i påskas och gå strumplös till jobbet en sådan skön vårdag i april.
Shorts- och linnebeklädda stadsbor visar sig med fuskbruna ben och hela staden blir med ens färgladare i solglittret. Värmen, ljuset och glädjen vinner lätt över den gråa kylan.

Det börjar lukta nyklippt gräs runt omkring i grannskapet, det luktar så gott och det känns med ens så somrigt. Förutom hos grannen som har en sån där självåkande apparat som småtuggar mest hela tiden och förstör den känslan. Jag tycker inte om sådana fåniga nymodigheter för om alla skulle köpa en sådan så skulle jag snart inte få känna doften av gräs över huvud taget. Det hade ju varit bra om jag hade varit allergisk men nu är jag inte det.

Ute på den lilla altanen nedanför tjejens rum ligger en skitig kudde på en stol ämnad för utekatten när han envisas med att stanna ute om natten. Han brukar oftast inte jama för att bli insläppt utan lägger sig tillrätta där under taket på det duniga underlaget och inväntar någon i huset att vakna. Så duktig kisse.
Men när katten är inne och jag tittar ut på altanen har en liten fågel vågat sig dit för att norpa en och annan fjäder från kattens kudde. Det är dags för den lilla fågeln att bygga bo. Jag håller katten inne en stund till så fågeln får plocka färdigt, kudden är i alla fall äckligt skruttig så det gör inget att den blir några fjädrar fattigare. Fågeln däremot skulle nog inte må så bra av att bli några fjädrar fattigare om katten finge bestämma.

Jag får också se att några av påskfjädrarna som pyntades så fint ute i syrenbusken fattas. Misstänker att fåglarna lånat några fina blå därifrån till sina nästen. Eller så tycker de att det är hög tid att plocka bort påskpyntet. Det kan jag nog hålla med om.

Avslappnande annandag allas Anneliedag, angenämt avklätt aprilväder.

Som den melodifestivalnörd jag är kunde jag igår kväll säga

"i morgon är en annandag".

Idag är det den annandagen men inte vilken annan dag som helst, utan min egen dag. 

Jag har namnsdag nämligen!

Grattis till mig och till min agenda som är uppkallad efter mig. Hurra vilken strålande påskvärme vi fick. Jag låter min mulliga kropp få gå lättklädd som om det vore sommar i april, låter solen förvandla den vinterbleka hyn till grisrosa och fräknig. Vi myser och glassar och låtsas att vi har semester, dricker jordgubbsmoothie och lyssnar på musik. Fattas bara vattenglittret från poolen och palmerna på trädäck.
Snart så..

                             Solkatten och hundens påskäggsapa umgås på altanen annandag påsk 2014

Gångaren genar gladeligen, gatorna gungar garanterat

När man säger att det är dags att gå till jobbet brukar det oftast betyda att man tar bilen, bussen eller möjligen sätter sig på cykeln. Men att faktiskt gå till fots till jobbet är inte särskilt vanligt om man bor längre bort än ett stenkast ifrån sin arbetsplats. Vårt hus ligger en bra bit utanför staden, men jag kände ändå stor lust att ta fötterna den där morgonen för ett par veckor sedan. Därefter har det blivit vid i alla fall ett par tillfällen till. Det är skönt, i lugn och ro och utan stress med gott om tid att filosofera längs vägen. 8 km - genom skog, vidare ut på asfalt och sedan till slut in i stadens trafikerade tempo. Jag måste stanna vid några rödljus längs vägen, men det är inte så att jag kommer för sent för det. Jag gasar om flera andra gångare längs min väg, tror inte de gått lika långt som jag. De ska nog antagligen bara till bussen och ser så trötta ut där de lunkar sakta. Jag är egentligen också så där trött, men luften, vårsolen och bönen gör mig gott.

Ibland vill jag bara lyssna på våren, fågelkvittret och barnen som roar sig med utelekar på skolgårdarna jag passerar. Vissa gånger går jag i min egen värld, som i en gigantisk såpbubbla och med musik i öronen. Sjunger med i sången inombords med hela min själ så att ingen runt omkring mig störs av min falsksång men så att Han det berör hör och gläds. Jag får kraft och dagen är gudomlig. Hela världen är en sådan fulländad skapelse och här går jag i takt till musiken och känner mig uppfylld av att jag finns här. Med den kraft jag tar mig framåt känns det som att det nästan rungar i gatorna där jag går. Jag känner att Han går med mig. Undrar om folk ser, undrar om folk undrar..Skulle egentligen bara vilja skrika ut till alla om hur mäktigt det här är.

Jag tittar på alla människor runt omkring mig men tänker  inte på hur skabbigt eller snobbigt de nu må vara klädda, jag ser inte med förakt på de som stressar hit och dit med sina barn för att hinna fram i tid. Istället ser jag med andra ögon en massa vackra människor i Guds värld, där Han bara vill välsigna alla och ge dem frid. Om det ber jag över hela vår stad just den här morgonen. Den känslan av lugn och kraft på samma gång..

Saknade solstrålar sedan svunnen sensommar

Det här är ju bara helt makalöst gott!

En ledig lördag, dagen innan klockan talar om att det blir sommartid. Än är det alltså vinter enligt almanackan. Jag premiärsitter ute på altanen och suger åt mig av värmen, kavlar upp byxbenen och bländar hela grannskapet med vinterbleka smålurviga.
Ett säkert vårtecken är den slöa flugan som landar sömnigt på min knäskål och kittlas, jag viftar bort den men den är snart retligt tillbaka igen så som den livsuppgift flugan har. Fåglarna överröstar glatt varandra i träden runt huset och killarna överröstar fåglarna med trevligt gittarspel. En försmak av sommarkänsla redan i mars.

Killarna har lämnat mig här ute nu och gick över till att spela trummor och bluesmunspel därinne, fast det hörs rätt bra ut till mig här ute och till förbipasserande också. Men musik är glädje så vad gör väl det. Inte många stör sig på mycket en sådan här härligt skön, strålande fin vårdag. För så här är det, att den där efterlängtade solen tinar det frusna hjärtat och värmer som en ombonande gosig filt.

Tack för idag!

Vädrande vovve visar vilsen vägen

Vilken tur att jag hade med mej hunden när jag var ute med hunden.

Han svansar före med vinden i pälsen, smälter in i omgivningen med sin gyllene färg mot det guldiga torkade gräset på ängarna från i fjol. Vi går i skogen eftersom jag fortfarande inte har några hundbajspåsar hemköpta att ta med mig ut. I skogen kan han springa långt i väg och obemärkt lägga en gödslande hög på mossan där inga människofötter kladdar i det. Men i skogen går jag lätt vilse när jag går ensam. Jag förlitar mig alltid till andra som är med i sådana sammanhang, följer bara med och lägger inte märke till hur eller var vägen går.
Dessutom förändras naturen hela tiden med vitt täcke från ena stunden till den andra stunden med gröna granar och översvämningar. Det gör den oigenkännlig för mig.
Stigarna är många och slingrar sig runt i skogen åt alla håll och jag vet inte vartåt jag ska.
Jag frågar hunden, han hittar och nosar upp den bästa vägen. Han har gått här förut flera gånger och leder mig smidigt framåt så jag slipper trampa i lerpölarna.
Vårsolen är skön i dag och ger mej en anande början på fräknig vårhy och det är riktigt skönt att va ute och gå ensam med vovven. Tills vovven på långt håll får syn på grannhunden som han inte tycker om ens lite, och skäller och stretar tills han nästan kräks. Då ger jag upp, går in och njuter av solvärmen genom fönstret istället, gottar mig som en katt och kommer bergis somna..

Vädret varierar, varannan vecka vår varannan vinter

Den här helgen vill jag ut till Sörön för solen skiner och jag har hört ryktas att blåsipporna har tittat fram där. Däremot stormar det ganska friskt så vi spatserar runt alldeles ensamma därute i naturreservatet. Inga andra är dumma nog att riskera att få ett gammalt träd i huvudet. Men inget sådan dramatiskt hände med oss. Hunden fick springa lös och flänga sig alldeles trött på de öppna vidderna och jag fick motionera mitt hull.

Det är mycket kläder i hallen nu. De tjockaste dunjackorna från den kallaste vintern hänger kvar under de lite tunnare vårjackorna och golvet svämmar över av skor. Från den ena dagen till den andra vet man inte hur man ska klä sig riktigt. Det kommer mer snö i mängd, smälter snabbt till slaskiga spår på gatorna för att sedan återgå till ljuvlig vårkänsla med barmark igen. Människorna tittar ut ur sina vinterjackor, men ett nytt bakslag är på intågande till veckan. Minus tio grader och mer snö. Låt oss bli tysta, gråa och inåtvända ytterligare en liten tid.

Sjungande svanar samlar skocken, solar sig så skönt

Helgen har varit så skön thanks for asking... för våren kom nämligen.
Efterlängtad sol med värmande smekningar på vinterbleka kinder. Vi åker ut på vårutflykter men barnen får vi inte med oss längre, bara det hårigaste barnet i koppel.
Vårtecknen är överallt runt omkring oss. Fågelkacklet, tussilagoknopparna i backen och flera stycken har redan slagit ut till små gula solar, det klara ljuset, det blåa vattnet och den friska vinden som tar i riktigt ordentligt emellanåt. En kopp varm choklad på en bänk i någorlunda lä precis vid vattnet är riktigt gott.

Vid sjön Tysslingen flyger sångsvanarna in, landar och väsnas i skock på Sveriges största samlingsplats från sin resa tillbaka från sydligare trakter. Den här helgen sägs det ha räknats in närmre 1600 stycken. Vi väljer till att börja med att ta en promenad på andra sidan sjön i lugn och ro där vovven kan få springa fritt. Det leriga, nertrampade hålet där alla andra står och blänger på fåglarna, dit går vi en liten stund senare. Därför får vi visserligen inte samma närhet till de skräniga svanarna men får i stället syn på en rovfågel på håll. Den svävar mäktigt över oss på klarblå himmel i riktning rakt åt vårat håll. Vi följer den med bakåtlutade huvuden för nu är den rakt över oss och se det är en havsörn!

Nästa utflyktsmål blev till Kvismaren och Öby kulle idag. Passar på att njuta av den tidiga våren så mycket som möjligt ute. Vinden har lagt sig en aning från igår och solen värmer ytterligare lite. Här fanns inte många fåglar alls och tack och lov inte så många ormar än heller. När huggormarna ringlar i högar däromkring då väljer jag faktiskt att ta min promenad någon annanstans..

Harmonisk Himmelsfärdshelg, hittar Hästhagens Herrgård - hon håvar högfärdigt hole-in-one

Det är torsdag och jag vaknar 06.20 av frenetiskt fågelkvitter. Jag tänkte först kliva upp för dagen så dags men kröp ner under täcket igen och somnade tydligen om. Vilket visserligen inte är någon som helst fara eftersom jag är ledig, men jag tycker inte om att sova för länge. Jag blir yr i knoppen och halva dagen är förstörd. Fast den här dagen blir inte förstörd trots allt..

Jag inleder med min heliga frukoststund utomhus faktiskt. Det är mulet men ändå ganska ljummet. Bordet är alldeles blött från nattens vräkregn. Tjejen är inte hemma, hon verkar bo i en kappsäck just nu. Hon åkte direkt efter skolan igår till en tjejkompis på stan, sov över där och åkte sedan vidare till nästa kompis. Först ikväll kommer hon hem en sväng, äter lite, duschar och packar om. Imorgon tar hon tåget till kärleken.

Förmiddagens hundpromenad blir i området runt Hästhagen, längs ån och upp till parken kring Karlslunds herrgård. Vacker vårlik natur att vandra runt i. Sist jag var där måste ha varit förra sommaren när Fröken Julie sattes upp som utomhusteater med det gamla orangeriet som sceneri. Det var en fantastisk kväll för övrigt som jag inte tror att jag nämnt något om men som jag fortfarande minns med magisk känsla.

Grabben följde med ut idag, kanske mest för att det vankades glass där men också för att vi pratat om att spela minigolf. Banorna var illa åtgångna så vi övergav Hästhagen och åkte vidare. Väl framme kom regnet men det hindrade oss inte utan fick istället en fribiljett till en runda till vid ett annat tillfälle av den snälla golfbaneföreståndaren. Det var länge sedan jag spelade och kände mig lite ringrostig men lyckades i alla fall vid en av banorna sätta bollen direkt på första slaget rätt i håven. Roligt var det, även om jag tragglade desto mer på några av de andra banorna. Måste dit snart igen och det finns det ju all anledning till eftersom vi har en gratisrunda innestående, då förhoppningsvis med något bättre väder.

Ikväll är det fullständigt skyfall som gäller utomhus. Vill bara säga att det går att grilla ändå..

Vädret verkar varva vackert, våren vattnar vitsipporna

Jag känner mig lite hånad.
Det är väl inte hela världen men jag blir lite tjurig, eftersom jag stått inne och jobbat i två hela helt fantastiskt strålande vårdagar med sommarvärme. I princip varje år är det så här otroligt sommarfint första veckan i maj och varje år har jag sagt mig att nästa år ska jag minsann ta semester så här års. Det glömmer jag givetvis varje gång. Det här året var det tur eftersom värmen inte riktigt hade hunnit fram.

Den här veckan innehåller en liten minihelg mitt i och jag ska absolut inte klaga över den ledigheten.. men.. solen strålar hela morgonen ända fram tills arbetsdagen är slut. Lagom till stängning mulnar det på, regnet lurar längre bort på himlen och molnen är på väg in. Hela dagen imorgon sägs det regna och åska. På fredag när jag jobbar igen blir det självklart fint med sol och plus 22 grader för att sedan börja regna igen till helgen. Tack! Jag är inte mulen för det nej då..

En oplanerad picknick efter jobbet var mycket mysigt, och vi klarade oss faktiskt precis från regnet. En skön promenad i rofylld miljö runt Riseberga klosterruin, till amfiteatern där jag naturligtvis klev upp på scenen och bakom kulisserna bara för att få den där skådespelarkänslan igen. Sedan avslutade vi med picknick vid ruinerna. Fruktfrossa med jordgubbar och ananas, mörk choklad och lite vin till det smakade riktigt gott. Bokskogen med täcket av vitsippor känns helt tidlös och man kan nästan känna atmosfären av nunnorna i området från tid som flytt.
Märkligt.

Resenärens retsamma rabattkort, radikalt rabalder - rannsakar raseriutbrott

Jag har inte börjat cykla än, fast jag borde. Våren är här, cykelbanorna åkbara och fettet behöver motioneras. Ändå står jag fortfarande och väntar på bussen. Idag strålar solen från blå himmel. Träd och buskar börjar få det där vackra ljusgröna skimret. Den svala vinden har lugnat sig och det är riktigt skönt. Jag brukar oftast ha musik i öronen för att fly verkligheten, men inte idag. Idag vill jag vara närvarande och faktiskt höra fåglarna och vårens alla andra ljud runt omkring mig. Till och med bilarna som svischar förbi utan vinterdäck känns som ett mysigt ljud att lyssna på den här morgonen.

Så kommer bussen. Jag kliver på för att ansluta mig till de andra halvsovande resenärerna som de allra flesta har åkt ända från Hjortkvarn. Då piper mitt busskort så där retligt som betyder att det inte fungerar. Det betyder inte att det är slut med pengar på kortet för jag laddade det på väg till jobbet i lördags. Det betyder bara att det blivit avmagnetiserat ...igen.

Busschaufförskan ifrågasätter hur jag förvarar mitt busskort och behärskat men med underliggande irritation förklarar jag att jag efter åtskilliga avmagnetiseringar lärt mig att vidta åtgärder och att jag noggrant lägger det separat från allting annat. Hon sneglar på min svarta skinnväska och yttrar snorkigt
"Men du har ju magnetlås på det där andra facket på väskan..."
"Öh ja, skulle det vara orsaken? Kortet ligger i en plastficka seperat i en annan del av väskan. Andra kort förvaras på liknande sätt i andra små sidofack, varför blir då inte de också avmagnetiserade?" kontrar jag. Hon kan inte komma med någon förklaring och låter mig åka med gratis.

Så får jag ännu en gång snällt ta mig upp till Länstrafikens kontor för att byta ut mitt kort och jag överväger att tipsa dem om skriva ut på hemsidan att rabattkort inte kan införskaffas om du äger en väska med magnetlås på, alternativt uppmana om att shoppa ny väska samtidigt. Men jag är snäll mot tjejen i receptionen. Det är ju trots allt inte hennes fel. Men busschaufförskan tyckte att det var mitt fel.
Måste bero på min parfym, Magnetism by Escada..

Tur att det finns charmiga chaufförer också. Min favorit kör ofta kvällsturen på 727:an. Den kvinnan ser alla som kliver på, välkomnar oss hjärtligt in och säjer "Nu åker vi hem..!"

Mamman mocklar mestadels med mobilen

Mockla är inte ens ett ord enligt SAOL. Det är väl ett slangord jag råkat snappa upp antar jag och det används emot mig. Det verkar i alla fall ha någon betydelse i stil med "hålla på med" eller  "trixa med". Så sägs det mig och vad vet jag om det används av andra i samma sammanhang eller om det är egetpåhittat. Tror jag ska höra mig för med språkvetaren Fredrik Lindström. Han verkar ha koll på det här med dialekter. Han är dessutom från samma stad som tjejens kärlek och då kan vi ju passa på att reda ut huruvida man bör säga beige (bäääsch) som vi eller beige (beeesch) som han. Tänker inte bråka med honom om det för den livemusik han bjuder på när han spelar och sjunger för tjejen är riktigt trevligt att lyssna på. Dessutom kan han låta som en tupp.

Jag trotsar blåsten och sitter ute på altanen i linne och mysebyxor upprullade till knäna. Hottie indeed.. Musiken hörs ända ut till mig och jag behöver således inte spela sönder mina spotifylistor idag.
Fast jag erkänner väl för att återgå till rubriken att jag håller på och mixtrar med min iphone lite väl mycket och kanske borde se det som ett smärre beroende. Men det är ju så roligt med alla ordspel och med instagram.. Skäms på mig!

Ikväll ser det ut att bli en fin vårkväll med solnedgång och grillspett. Jag tror jag ska kunna lämna mobilen därhän en liten stund då..

Vem är bäst på Wordpox..? Huh!?

Pensionärerna planerar promenaden pissdåligt

Att alla här hemma är lediga mitt veckan hör inte till vanligheterna. Vårvädret är strålande och eftersom vi sjuklingar piggat på oss så orkar vi nog ta en liten trivsam promenad tillsammans med hunden. Sörön lockar och naturreservatet med havet av blåsippor och vitsippor som täcker marken just nu. Fler tänker tydligen likadant idag och det är knappt att bilarna får plats på den lilla parkeringen. Aslan får tillfälle att träna på hundmöten, det går sådär.

Så kommer vi fram till den öppna ängen i mitten av reservatet där korna brukar hålla till. Där har flera brett ut sina picknickfiltar och myser i solen med sitt kaffe och kanske en bulle. Jag vet inte så noga för jag väljer finkänsligt att inte gå fram och titta närmre. Men vad som däremot slår mig är att minst hälften (om inte fler) av alla naturbesökare idag är av årsmodell äldre. Varför? Jag hatar inte pensionärsfolket, jag är bara brydd över denna ekvation.. att trots att de är lediga varje dag år ut och år in så ska de absolut ut och trängas de dagarna vi andra är lediga på. Om de istället hade valt igår eller imorgon som sin utflyktsdag så hade både vi och de fått lugn och ro där ute. Men det kanske är det som är poängen, att de inte vill ha lugn och ro? Eller i matbutikerna, när man jäktad efter hela dagens arbete måste in och köpa sin matkasse innan man ska hinna med bussen hem till barnen som väntar på sin kvällsmat därhemma. Då är de där i flock och skapar långa köer. Varför? De har ju haft hela dagen på sig.. eller? Jaja, den som lever får se.. Svaret kommer väl..tids nog.



Det är i alla fall en riktigt fin dag idag och just nu ligger jag här på mage på min solsäng och bloggar ute i vårsolen. Fåglarna kvittrar ivrigt i trädtopparna och några snorungar skriker och grinar i parken runt hörnet. (så där ja, nog bäst att jag får med lite gnäll på det yngre folket också)

Sköna maj välkommen!
och blåsippan ute i backarna står, snart vi gå utan strumpor och skor o.s.v.

Vilken vinglig Valborg. Våndas - vill vägra våldsamt vomerande, varvar vakande vilan vid wc:n

Vårvindar friska..

Det blåser och piskar där utanför dörren så jag vaknar av det. Men friska är det nog bara vindarna som är. Jag vågade inte sova i sängen där nere i natt för när jag lade mig ner och blundade så snurrade det som om jag hade druckit alldeles för mycket vin. Spik nykter var jag, men benen darrade när jag till slut bestämde mig för att ta mig uppför trappan. En madrass på golvet i hallen kändes tryggare. Försöka andas, försöka få ro. Att ligga där kändes som att sova över hos någon, lite mysigt på något vis mitt i eländet. Hunden tittade lite konstigt undrande varför sängplatsen inte är där den brukar och när min arm råkade falla ner från madrassen och ut på golvet så kände jag  hur han lade sin tass på min hand. (Försök då att inte se framför er att armen lossnade från axeln när den ramlade ner för det sade jag aldrig, förstår bara inte riktigt hur jag ska beskriva så det låter riktigt rätt..)

Tjejen mår bättre idag, piggare utan feber och vi drack lite te tillsammans på förmiddagen. På eftermiddagen gick vi ut och satte oss rätt upp och ner på golvet på altanen mot husväggen. Det var ganska kyligt i blåsten men solen värmde på våra bleka ben. Tjejbus med spontansång och skratt i den mån vi orkade, ända tills man blev brädad av att tjejens kärlek ringde. Efter en stund kom hällregnet och strax därefter säsongens första åskmuller. Någon sade också att det snöade och haglade i en annan del av staden. Typisk aprilväder in i det sista.

Ikväll är det Valborgsmässofirande vid slottet som alla andra år, bara det att i år kommer vi att fattas. Orkar helt enkelt inte det, en filmkväll i soffan blir bättre för oss. "Alice" i två delar passar perfekt, särskilt för tjejen. Men de som väljer att åka ner på stan (eller någon annan våreld runt ikring) får nog en fin kväll i alla fall för nu har det spruckit upp och solen kommer snart att gå ner över hustaken.

Ps. Och varför syns inte trailern här ovan från mobilen.. Tröttsam teknik.. Vilket genast gav upphov till en del av en ny rubrik och ett nytt inlägg någon annan dag.

Solstrålarna sammanför sorgsna själar, se sambandet - svinkylan släpper

Tänk vad lite sol och värme kan göra för mänskligheten. Den bistra kylan har hängt kvar länge i år, men så äntligen i helgen som var kom våren på riktigt. Vi tog en tur till Tysslingen där alla svanar brukar mellanlanda på sin resa. Vi hade tänkt beskåda oväsendet för ett par veckor sedan men var då tydligen lite för tidiga, sedan kom annat emellan och nu var vi istället lite för sena. De flesta svanarna hade redan rest vidare. Ett par tranor plumsade runt vid sjökanten, men annars var det rätt tyst på fåglar i området. Men att få se alla små Tussilagosolar sticka upp bland de torkade löven från hösten var minst lika trevligt. Sedan satte jag och dottern oss ute på trädäck och njöt i fulla drag så pass länge att lite färg på kinderna och de första vårfräknarna gav sig till känna. Det värmer i hjärtat, det som har känts fruset hela långa vintern. Vårjackor plockas fram, skrynkliga och luddiga och helst vill jag köpa en ny fräsch sådan som jag såg på stan häromdagen.

Bakslaget blev inte kul. Alla fryser förskräckligt i de tunnare jackorna för vägra ta på sig vinterjackan igen. Vägra! Vår blev det och vår är det trots att det blåser så kallt och det stormar så att cyklarna i stadens cykelställ ligger huller om buller i skrotliknande högar. Man måste akta sig för plastpåsar och andra löst flygande oidentifierade föremål, vill inte få i huvudet. Byggnadsställningen svajar oroväckande när jag går förbi och jag känner att jag vill gå förbi lite fortare, men motvinden är svår. Folk i allmänhet ser bistra och ihopskrynklade ut.

Men så idag var våren tillbaka igen och jag vaknade av att solen strålade in genom mitt källarfönster. Jag var hyfsat trött imorse eftersom jag hade svårt att sova innan dottern kom hem från Stockholmsäventyret igår. Fast jag måste ha somnat till slut och märkte aldrig när hon smög in vid tvåtiden. Runt klockan fyra vaknade jag upp förskräckt över att hon inte kommit hem..? Jag klev yrvaket upp för att se efter och såg inte hennes skor i hallen!? (vilket inte var så konstigt i den skumma gryningen och eftersom jag ser som ett blindstyre utan mina glasögon på) Hon hade ställt sina svarta converse så prydligt högst upp i skohyllan, mitt i natten. Jag lugnade mig och somnade om några timmar till.

Idag var folket inte hopskrynklade och bistra, idag värmde solen och alla eller i alla fall de allra flesta ser glada ut. Solglasögon och shorts i plus tio grader, jadå det går om man bara vill. Vissa kan nästan få för sig att prata öppet med någon man inte känner.. Till och med hjälpa någon.. Tänk att solens strålar tinar upp mer än bara naturen. Frusna, trötta själar mjuknar upp med årstiden.

Sömndrucken sjusovare släpper sig, stanken sprids särdeles snabbt - soppan skyldig

Jag har fått höra att jag skriver lite för sällan.
Det ni, måste ju  betyda nu när jag haft ett litet oplanerat uppehåll att jag är saknad av någon och att jag åtminstone har en läsare. Ibland så tappar jag bara orken, tråkigt men sant. Inspirationen och flödet har tröttnat liksom. Hur kul jag än tycker det är att smattra på tangenterna, och hur mycket jag än kan svamla om så vill det sig inte riktigt ge uttryck. Ändå har jag egentligen massor med tankar i huvudet jag skulle kunna yppa i onödan om, grejer som hänt och drömmar som inte blivit av.

Det här inlägget kommer inte heller bli särskilt meningsfullt, inte så kul och inte lämna efter sig någon klok baktanke. Eller vem bestämmer det förresten.. jag eller du? Men se bara på rubriken.. larvigt skitprat!
Men jag sov faktiskt riktigt gott i natt (om jag pruttade vet jag inte men det gjorde jag säkert.. för även drottningen fiser i sömnen om ni inte visste det särskilt om hon som jag ätit pannkaka och ärtsoppa kvällen innan) Jag sov i alla fall så där mjukt och drömskt och stilla som man bara kan göra när man kryper ner nyduschad  i alldeles rena nybytta lakan och för öppet fönster. Svalt och underbart och med plufsigt täcke.

Lakan är ett märkligt stycke tyg som kan ge så många levande barndomsminnen. Spännande övernattningar, stela gamla över- och underlakan och stickiga filtar före påslakanens tid hos någon äldre släkting eller på något sommarläger. Dofter man aldrig glömmer och som får en att bli en liten flicka igen när man blundar och minns (eller pojke om man nu varit en sådan). Tills man slår upp ögonen nästa morgon, tittar sig i spegeln och möts av ett något rynkigare ansikte än det man hade i drömmen. Tiden går, men minnena och doften av rena lakan består.

Nu är det åter dags att sova, dagarna bara försvinner en efter en. Ute blåser snålt, inne sprakar brasan.
Godnatt

Kallt, kallare, kallast - knyter kimonon kring kalaskulan

Vårdagjämningen i år kom med snöyra och ruskigt kalla vindar.

Jag fryser så jag skakar fastän jag kommit in i värmen och fastän brasan brinner och fastän jag kurar under dubbla filtar. Är det vinterns kyla som klamrar sig fast både vid våren och vid mig, eller är det något annat? En rysligt trötthet har också envisats med mig ett par dagar som för en gammal tant kan jag tänka mig. Ingen sådan där pigg, ärtig gammal tant med trimmad rullator då, sådan som jag ämnar bli när den tiden kommer.. Nä, något stämmer inte.

Jag satt och arbetade vid datorn på jobbet sen eftermiddag när det helt plötsligt flimrar till framför ögonen och sedan svartnar det. Jag klarar mig precis från att inte svimma av. Läskig upplevelse och skakig på benen pallrar jag mig ut i köket för att dricka lite vatten, på min uppskrämda kollegas inrådan.

Väl hemma tar jag ett varmt, vilande, skummande bad och hoppas på bättring. Det blir inte riktigt så och jag blir hemma från jobbet. Det värker i nästan varenda kroppsdel och några jag nästan inte visste att jag hade förrän nu. Öronen spränger och det snurrar i huvudet som vid en fredagkvällsfylla.
Frossan höll mig sällskap och vaken stora delar av natten.

På dagen kom solen och värmde mig. Att det skulle bli premiär för solstolen i mars hade jag väl aldrig trott, i alla fall ute. Men på det här sättet var det riktigt gott.
Inne i vardagsrummet mitt framför det stora fönstret när solen står som högst och strålar in i rummet ligger jag. Solterapi, ljus och värme. Somna som en katt.

Plumsigt på pingstens poolpremiär

Som han har väntat och längtat efter sommaren, värmen och buset i vattnet.

Den här helgen var väntan äntligen över och sommarlovet kan få börja nu tycker killen.

En försmak blev det i alla fall... Underbart! 

(det här är inte den filmsnutten där badbyxorna halkade ner lite för långt)

Det är mors dag idag och även jag som också är en mamma blev väckt och uppvaktad med en stor otroligt starkt doftande bukett nyplockade liljekonvaljer. Så fint att vakna så. För min skull hade de utsatt sej för myggor, fästingar och huggorm där i skogsgläntan där liljekonvaljerna bodde. Dyrt.

Ett paket med gott i följde också med. Sånt uppskattar den här mamman. 

Snälla, charmiga, roliga (bråkiga, tjatiga, gnälliga, pain-in-the-ass-annoying) härliga och vackra barn vars presenter aldrig kan mäta sig med den gåvan de är i sig själva..