Tonfisk tilltalar Trollets tunga, tenderar tömma tallriken totalt

Söndagmorgon.
Pappan har åkt till jobbet och unge herrn är i Göteborg hela helgen.
Tjejen och jag äter frukost tillsammans, jag först och sedan kommer hon yrvaket och halvnaket upp och gör mig sällskap. Som vanligt är dialogen helt fantastisk oss emellan.
"Mamma jag är för lång, alltså jag är lika lång som kylskåpet typ juh" säger hon och går fram till kylskåpet för att konkret mäta sin längd med hjälp av en kylskåpsmagnet. Den hamnar nästan längst upp på kylskåpsdörren.
"Åh men alltså är du inte hellre lång som ett kylskåp än lika smidig som ett..?"
Nej, hon önskar hon var kortare. Varför? Hur tänker tjejen nu? Andra tjejer stapplar runt i höga klackskor de inte kan gå i bara för att få bli just så där ståtlig som hon och en annan måste hämta stolar för att nå upp till allt utom räckhåll. Dessutom har jag nog krympt en aning de senaste åren för numera skulle jag nästan behöva pall för att få en högre position och lite mer pondus i mina tillsägelser till ungdomarna när så behövs. Det kan ibland kännas lite lamt om man behöver bli arg i underläge, så visst från det perspektivet kan jag hålla med om att en kylskåpslängd är mer än tillräcklig.

Men att det ska vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sitt utseende, en folksjukdom som jag tror de flesta drabbas av mer eller mindre. Det finns egentligen inget att klaga på hos en sådan ung och vacker tjej som hon. Annat är det med den här gamla rynkiga tanten. Vänta du tjusiga tjej när du inser att det du klagar på idag är det du önskar att du hade senare i livet.
Jag hörde en rolig liknelse om just det där för någon vecka sedan, om hur våra kroppar förändras med åren. En beskrivning om en kvinna som var tjusigt snidad likt en kurvig chiffonjé med ett par lådor utdragna högst upp likt en välformad byst. Sedan.. med åren blir liksom alla lådor utdragna lite varstans.. En sådan härlig syn på saken!

Men allt detta har egentligen ingenting med rubriken att göra, utan det hände först efter att vi redan spårat ur i vårt frukostsamtal. Vi är lika galna båda två när vi kommer igång. Nåväl.. vi äter och pratar och skrattar när Trollkatten helt plötsligt kommer fram och jättepratar med oss. Han jamar högt och svarar på tilltal, sätter sig på stolen bredvid mig och tittar bedjande på vår frukost som om han vore en ouppfostrad tiggande hund.
Jag kan förstås inte motstå den söta taktiken utan reser på mig och går fram till kylskåpet (det kylskåpet som tjejen är lika lång som) och hämtar en tonfiskburk jag visste fanns där. Det ivriga jamandet blir än mer intensivt och jag kan inte öppna burken fort nog tycker katten. Det är annat än torrmaten vi envisas med att servera, och det berättar han minsann för oss. Smaskens till sista slicken.

                                               

Min magiska morgon med Mittelspitzen

Morgonpromenad.
Vi smyger ut på den öppna ängen och jag hoppas vovve hör att jag tänker att vi måste vara tysta nu, för där mitt ute står två rådjur och tuggar. Vill inte skrämma dem och vovve är duktig. Då plötsligt upptäcker rådjuren att vi närmar oss och studsar kvickt men yvigt in i skogen och krockar nästan med varandra trots att det bara är de två.
I min andra ögonvrå ser jag något annat skutta iväg över ängen, något som är till färgen likt vovve men svansen är inte lika snyggt ihoprullad på ryggen som vovve har sin. Räven är borta på ett ögonblick och vovve tittar snopet efter alla djur han aldrig hann jaga. Vi går tysta vidare in i skogen, de vilda djurens hemtrakter.

                                             

Möte med mobbande matte, min Mittelspitz morrade mot maktmissbrukaren

Att jag har en hund det vet ni nog.
Han är förskräckligt söt men ganska mycket slyngel och jag vet att det inte är hundens fel. Jag är inte jättevan med hundar det ska jag villigt erkänna eftersom detta är vår första hund. Vi gick flitigt och engagerat på valpkurs alldeles i början, men det var då det. Han fyller tre år snart och inte är det mycket disciplin här inte. Problemet är att vi inte använder samma sorts kommandon, vi har inte samma rutiner på promenaderna och vi har olika kroppsspråk allihop. Hunden blir förvirrad inte undra på det.
Han stretar och drar och nosar i backen som en självgående gräsklippare så här på vårkanten. Han skäller gärna på förbipasserande barn som dyker upp för plötsligt, det är nämligen jätteläskigt.

Så kom vi till den här biten med möten med andra hundar..
Tjejer går bra, det är bara så spännande och han kan stå och gny på långt håll när han får syn på sin älskling den lilla mellanschnauzern strutta förbi. Men när vi möter hanhundar då kan jag inte slappna av ens en sekund. Vi har provat alla de där sätten som rekommenderas enligt konstens alla regler och tagit till oss av tipsen från de bästa hundpsykologerna. Det fungerar inte för oss med denna slyngel kan jag konstatera, men jag konstaterade det inte snabbt för vi har sannerligen jobbat med det. Till slut upptäckte jag när jag var ute ensam med vovve och efter att vi tränat in kommandot "vänta" med tålamodsövningar, att bästa sättet var just att låta hunden vänta tills mötande hund passerat. Man lär känna sin egen hund liksom.

Men så kom det där mötet i skogen idag som jag tänker berätta om, det mötet som faktiskt gjorde mig illa till mods. Solen sken, citronfjärilarna lekte invid skogsstigen och allt var bara skönt. Jag ser på håll hur en riktigt stor hund närmar sig (fråga mig inte om vilken ras för det har jag ingen aning om mer än att den var brun, muskulös och kortpälsad). Jag kallar in min vovve med kortare lina så jag känner att jag har koll, säjer "sitt" tätt följt av "vänta". Vovve sitter snällt och väntar och den mötande hundägarinnan passerar med sin bjässe, men då gör hennes hund ett utfall. Aslan morrar tillbaka och vi får genast skulden. Istället för att vänligt uttrycka att hon tyckte det vore snällt om vi kunde gå vidare lite snabbt så börjar hon ilsket skrika åt mig.

"DU FÅR VÄL FÖR FA-AN FORTSÄTTA GÅ ISTÄLLET FÖR ATT BARA STÅ DÄR STILLA OCH VÄNTA!!!" hon kastade ilsket med armen medan hon skrek.

Jag blev bara så paff där och då och fann mig inte ens att svara den buffliga kvinnan.
Plötsligt kände jag mig som en liten mullig flicka igen som gjort något fel och det knöt sig i magen. Jag var tillbaka på skolgården på lågstadiet då vi spelade basket, och jag fick fula glåpord och hånflin av grabbarna som tyckte jag var fruktansvärt kass när jag inte lyckades fånga bollen..

Snart var jag åter i verkligheten hemma på min gata, växte snabbt upp och skakade av mig det där obehagliga mötet. Elaka människa, hon ska inte få förstöra resten av den här fina vårdagen..

Vädrande vovve visar vilsen vägen

Vilken tur att jag hade med mej hunden när jag var ute med hunden.

Han svansar före med vinden i pälsen, smälter in i omgivningen med sin gyllene färg mot det guldiga torkade gräset på ängarna från i fjol. Vi går i skogen eftersom jag fortfarande inte har några hundbajspåsar hemköpta att ta med mig ut. I skogen kan han springa långt i väg och obemärkt lägga en gödslande hög på mossan där inga människofötter kladdar i det. Men i skogen går jag lätt vilse när jag går ensam. Jag förlitar mig alltid till andra som är med i sådana sammanhang, följer bara med och lägger inte märke till hur eller var vägen går.
Dessutom förändras naturen hela tiden med vitt täcke från ena stunden till den andra stunden med gröna granar och översvämningar. Det gör den oigenkännlig för mig.
Stigarna är många och slingrar sig runt i skogen åt alla håll och jag vet inte vartåt jag ska.
Jag frågar hunden, han hittar och nosar upp den bästa vägen. Han har gått här förut flera gånger och leder mig smidigt framåt så jag slipper trampa i lerpölarna.
Vårsolen är skön i dag och ger mej en anande början på fräknig vårhy och det är riktigt skönt att va ute och gå ensam med vovven. Tills vovven på långt håll får syn på grannhunden som han inte tycker om ens lite, och skäller och stretar tills han nästan kräks. Då ger jag upp, går in och njuter av solvärmen genom fönstret istället, gottar mig som en katt och kommer bergis somna..

Sjungande svanar samlar skocken, solar sig så skönt

Helgen har varit så skön thanks for asking... för våren kom nämligen.
Efterlängtad sol med värmande smekningar på vinterbleka kinder. Vi åker ut på vårutflykter men barnen får vi inte med oss längre, bara det hårigaste barnet i koppel.
Vårtecknen är överallt runt omkring oss. Fågelkacklet, tussilagoknopparna i backen och flera stycken har redan slagit ut till små gula solar, det klara ljuset, det blåa vattnet och den friska vinden som tar i riktigt ordentligt emellanåt. En kopp varm choklad på en bänk i någorlunda lä precis vid vattnet är riktigt gott.

Vid sjön Tysslingen flyger sångsvanarna in, landar och väsnas i skock på Sveriges största samlingsplats från sin resa tillbaka från sydligare trakter. Den här helgen sägs det ha räknats in närmre 1600 stycken. Vi väljer till att börja med att ta en promenad på andra sidan sjön i lugn och ro där vovven kan få springa fritt. Det leriga, nertrampade hålet där alla andra står och blänger på fåglarna, dit går vi en liten stund senare. Därför får vi visserligen inte samma närhet till de skräniga svanarna men får i stället syn på en rovfågel på håll. Den svävar mäktigt över oss på klarblå himmel i riktning rakt åt vårat håll. Vi följer den med bakåtlutade huvuden för nu är den rakt över oss och se det är en havsörn!

Nästa utflyktsmål blev till Kvismaren och Öby kulle idag. Passar på att njuta av den tidiga våren så mycket som möjligt ute. Vinden har lagt sig en aning från igår och solen värmer ytterligare lite. Här fanns inte många fåglar alls och tack och lov inte så många ormar än heller. När huggormarna ringlar i högar däromkring då väljer jag faktiskt att ta min promenad någon annanstans..

Vandringen via vovvens vinklingar

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

För två månader sedan var jag ute på min längsta promenad någonsin.

Först åkte vi bil i en evighet. Som tur var hade jag ett gudomligt skönt täcke att ligga på och min gosehund med mig att snutta på. Längs vägen stack jag ut huvudet och morrade på några varelser med horn på. De irrade hit och dit framför oss på vägen och verkade allmänt förvirrade. Jag skrämde minsann iväg dem, men det skulle inte bli sista gången jag såg sådana.. När jag så äntligen fick hoppa ur bilen utan att behöva hoppa in i den igen sprang jag snabbt med all spring i benen jag hade genom skogen och upp till det lilla huset på höjden. Jag sprang så klart med ner till bäcken och hämtade vatten också. Här har jag varit förut med det var på den tiden när jag var en liten valp.

Nästa morgon skulle vi till min besvikelse in i den där så kallade bilen igen. Den skumpade hit och dit på den knöliga vägen och den åkte betydligt saktare framåt än dagen innan. Det var riktigt tröttsamt så jag suckade högt i baksätet flera gånger. Till sist öppnades äntligen dörren bredvid mig och jag skuttar ivrigt ut i min enfaldiga tro att jag skulle få lite frihet...men icke. Jag kopplas direkt ihop runt halsen i lina. Vanligtvis går de där tvåbeningarna så sakta så jag brukar få springa fritt i skogen, göra snabba avstickare och tillbaka. Det brukar kunna bli dubbelt så långt som deras mesiga promenad minst.

Men den här promenaden blev minst sagt mesig. De gick och gick och gick och gick de där envisa tvåbeningarna, Tack och lov stannade de för att kissa ibland, då passade jag på att söka skydd bakom packningen och vila en stund. De längre pauserna blev när de fixade käk, det var skönt då hann jag till och med slumra lite. Jag brukar ju för tusan få dröna hela förmiddagarna därhemma så vad var detta?! Men det var fint att gå här på något vis, inte som skogen hemma utan annorlunda omringade av de största stenar jag sett. Jag plaskade med tassarna i ån och drack det goda vattnet när jag ville. Det följde nämligen med oss hela vägen och var lika rent och friskt som i vattenskålen hemma på köksgolvet.

Så äntligen spände de tvåbenta upp ett hus att krypa in i. Jag fick äta min mat i sådan där skopa som de andra. Sedan lunsade jag in så fort jag kunde, tog bästa platsen på ett skönt täcke och somnade nog rätt snabbt där på rygg..

En natt till i det där huset fast med annan tomt runt, och under två dagar till gick vi vidare och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag lukten av sådana där horndjur på långt håll och morrade åt dem också. Jag satt ju dessvärre fast i lina så jag kunde inte jaga dem hur gärna jag än ville. Men vid ett tillfälle när jag blev fri då såg jag min chans att sätta av efter något som flaxade inne i en bergskreva. Matte sa att det var fjällripor. Jag lyckades inte fånga någon för de flög för högt men gosse vad roligt det var!!

Det där var ett äventyr vill jag lova och det bästa av allt var att jag inte behövde bära en pinal, det fick de andra göra.

Aslan av adlig art abdikerar aldrig - absurd anonymitet avskaffas

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

Nu var det ett tag sedan matte skrev något här så jag tänkte ta över. Jag vill också få en chans att lämna mitt tassavtryck till eftervärlden. Lägger beslag på agendan och ett namnbyte på bloggen vore på sin plats. Kom gärna med vackra förslag.

Jag lever faktiskt här med de andra jag också men får aldrig yppa något utifrån mitt perspektiv. Måste alltid hänga med eller inte på de tvåbentas villkor. Jag är liten och söt men mitt namn är kungligt. En tysk mellanspets med gyllenfärgad päls likt ett lejon och med bakben som en fauns. Det är väl antagligen därför jag fick mitt namn hämtat ur serien om Narnia av C.S. Lewis. Men jag gillar det och väljer att lystra till det om inte annat när jag får godis.

Jag kan en hel del tricks som jag lärt mig men det tänker jag inte skryta om. Att snurra runt på två ben, göra "highfive" och rulla runt på golvet är inget jag är jättestolt över inför andra hundar, men belöningarna är goda och i hemmets vrå när ingen ser på då gör jag det för den goda smakens skull.

Min art kan ibland ha ett rykte om sig att vara skällig, men det är väl självklart att jag skäller ut den tvåbening som kommer oanmäld. Jag vaktar här, det här är mitt kungarike och ingen slipper obemärkt förbi. Vidare så måste jag skälla ut de där hemska rullande enormt stora konserverna utomhus som morrar och släpper ut giftig rök från stjärten.  Det händer att jag också släpper ut lite från stjärten det ska jag erkänna men det känns mer naturligt. Jag brukar vanligtvis inte skrämma skiten ur någon annan.

Nu är jag inne efter en långpromenad, är trött, tyst och snäll såvida inte rådjuren ämnar stryka förbi utanför det stora fönstret i vardagsrummet. Med graciös stil hoppar jag upp i soffan (mycket mer graciöst än när katterna hoppar det kan du skriva upp) och lägger mig bredvid matte och gosar en stund. Varmt skönt och tryggt. Min matte, min soffa, mitt kungarike.

//Aslan

Blandar berättandet - berör bombarderande bin, blåbärsblå blommande blåklockor

I godan ro satt vi och mös i varsin poolstol den där sommardagen för ett par veckor sedan...

Plötsligt hör vi ett högljutt dammsugarlikt surr på väg emot oss. En stor svärm av oidentifierade flygande föremål svävade otäckt nära. Domen är över oss och plågan ett faktum.. tänkte jag och försökte kravla mig över poolkanten upp på altanen och vidare in i huset fortare än kvickt. De andra gjorde naturligtvis samma sak. Vi konstaterade att det var en enorm bisvärm och att bli omhuldad av dessa insekter var i sanning en ny upplevelse. Drottningen och hennes anhängare hade rymt från sin tidigare boplats och ville nu tydligen bosätta sig i vår stora gran på tomten.

Det ville inte jag. Så en farbror biodlare fick komma och titta på eländet och han blev alldeles lyrisk över dessa trettiotusen bin och ville hämta hem dem till sig. Det tyckte jag var en mycket bra idé. Sagt och gjort! Farbrorn utrustade sig med låång stege, bra skyddskläder och hink. Jag begrundade alltsammans på betryggande avstånd genom fönsterrutan och farbrorn med det vita håret och virveln på hjässan var av utländsk härkomst och jobbigt lik min saknade far.  Han skakade vant ner den stora klasen bin i hinken och som tack fick vi en stor burk honung från hans biodling i Karlslund.
Bra bieffekt!

Med bin hör också blommor enligt uttrycket, men det avsnittet tror jag inte vi går in på just idag. Jag vill bara säga att blåklockor är oerhört vackra när de ståtligt vajar i vinden ljumma sommarkvällar. Uppskattar knippet med de stora höga klockorna som växer i gräsmattan alldeles vid sidan av jasminbusken, och när ljuset går igenom de skira blombladen så påminner den blå färgen om blåbär och mjölk.

Trots att experterna uttalat sig om att det i år inte blir några blåbär så har vi redan ätit flera skålar med bär och gräddmjölk, i frukostfilen flera morgnar och i en smarrig paj med vaniljsås. Så dä så!

Summerar sommaren snabbt, sötnosarna slutar skolan sedan Stockholmssemester

Då var det dags att uppdatera de förlorade månaderna..
Hur jag ska minnas allt och i min ålder till råga på allt det vet jag inte. Jag har faktiskt hunnit fylla det sista året på det tredje tiotalet. Men jag gör så gott jag kan och börjar med skolavslutningen i början av juni..

                               

Mina duktiga, vackra barn som jobbat hårt det här året förtjänar ett långt skönt sommarlov. Jag laddar min handväska full med näsdukar eftersom det här året är extra känsligt för en känslomänniska som jag. Tjejen, den långa, tjusiga går ut nian! Grabben slutar sjuan och gör ett cool uppträdande med sin musikgrupp och med rockversionen av Idas sommarvisa. Han imponerade med gitarrsolot. Stolta mamman applåderade mest i bänkraden. Efteråt hade vi tårtbuffé för alla nior och familjerna. Gruppkramar och fotograferande en minnesvärd dag.

Från och med den dagen började också min tre och en halv veckas ledighet från jobbet. Skönt och sommaren kan börja. Inleder med några storstadsdagar i vår vackra hufvudstad. Spatsera i gamla stans gränder och låta barnen uppleva en dag bland karusellerna på Gröna Lund. Själv blir jag yr i huvudet på en vanlig gunga så jag står över bara jag får en Ben & Jerrys med utsikt över vattnet. Det blir en påtaglig kontrast med storstadslivet, de snabba rulltrapporna, tunnelbanan och folkvimlet mot det kommande lugnet i Dalsländsk natur.

                               

Hunden fick också semester och bodde på pensionat några dagar. Han umgicks med andra roliga hundar och flirtade med söta hundflickor mest hela dagarna. Att lämna bort den lille slyngeln kändes nästan som när jag lämnade barnen på dagis första gången. Inte riktigt men nästan..

Hockeyfansen hejar högljutt hela halvleken

Jaha, och där blev grabben sjuk också. Trevlig helg!

Jag jobbade den här lördagen och kom hem till en grå liten pojke. Han såg verkligen ynklig ut och jag förstod att han inte mådde bra. Strax därefter fick han bråttom.. hm..
Den goda lördagsmaten med ost- och salamifylld lövbiff, klyftpotatis, tsatsiki en fräsch sallad och ett glas rött tappade lite sin njutning. Och grabben han fick förstås inte äta någonting, stackarn. Det bästa han vet är att festa på godis, ostbågar, läsk och annat snaskigt på helgerna. Dålig tajming.

Ikväll sitter vi alla i soffan och kollar på hockeyn, alla utom grabben som är förvisad som en pestsmittad till en solsäng med filt på sig vid sidan av. Tjejen och hennes kärlek åkte och handlade massvis med godis så de klarar sig hela matchen. Jag är väl inte superengagerad men hejar på figurerna som ser ut som Kalles kaviar. De svartvita snubbarna verkar bråkigast.

Jag tyckte också att det lät som att Jimmy Åkesson var med och spelade i svenska laget, men det var nog fel efternamn. I tjeckiska laget var Smeagol med och lirade men jag hörde säkert fel igen. Jag hör lite dåligt för de andra skriker så dant här inne. Jag skriker också men tydligen för sent. Hallå jag försöker faktiskt här.
Tjejen och jag gör vågen när reprisen visar upp Sveriges andra mål igen. Några piruetter och dubbla saltomortaler hade fått mig att jubla.

Och mitt i allt ståhej så märker vi inte ens att voffsingen helt plötsligt inte är där vi är. Han brukar aldrig vara någon annanstans om alla är hemma. Om någon i familjen fattas hemma så brukar han ligga i hallen och vänta. Men där var han inte. Han hade smitit ut från altanen och hoppat över grinden och vi hann bli skapligt oroliga innan tjejen ropade efter honom. Då kom han springande från grannens håll. Han var jättetrött och hade antagligen haft världens frihet och full rulle ute på ängen. Hade varit lite roligt att haft en kamera på honom för att se vad han haft för sig, men det är nog bäst att vi låter bli att upprepa incidenten.

Grattis i alla fall till Sverige i den här matchen men synd på klubban som gick i två bitar i vrede.

May the 4th be with you!

Milstolpe med många maniska men mestadels muntra meningar - mitt maffiga magplask

Kan ni förstå?
Jag fattar det inte.
I och med mitt förra inlägg har jag tydligen klarat av tvåhundra (!) rubriker med varsitt mer eller mindre givande innehåll. Jag har väl i och för sig haft några pauser ibland med idétorka, men jag reser mig igen. Kan inte hålla mig borta, fast börjar undra hur länge till jag fixar dessa insnöade bokstavsenhetliga rubriker. Men jag tänkte nog så också för hundrafemtio inlägg sedan... Får väl säga grattis till mig själv tycker jag.


Dagen till ära har jag så mycket frid i det tomma huset så jag inte riktigt vet vad jag ska göra med all den lugna ron. Karlen är på jobbet, dottern är hos sin kärlek och grabben fick för sig att göra stan och gå på bio med ett par polare. Kvar hemma är jag, hunden och katterna. Jag njuter av den längsta frukosten på länge. Ägg, fil med jordgubbar i och knäcke med ungersk salami på. Mina nyinköpta teburkar ligger i lådan i köksskänken bakom mig. Morgonens teval är enkelt och jag lyfter upp den lilla blå burken med katter på. Mitt te ska smaka choklad och chili idag.




Sedan vill Aslan och jag gå ut och gå i vårsolen. Han bajsar invid ängen, det gör inte jag. Han skäller på en förbipasserande unge på trehjuling, men jag låter bli det också. Aslan tycker inte om fordon på hjul om det så är stora farliga bilar, cyklar eller barnvagnar. Värst är nog det sistnämnda och då särskilt på grusväg. Voffen är liten och rädd och då måste man skälla. Fast om det är en riktigt stor lastbil som är jättejättefarlig då väntar man säkrast tills man passerat tillsammans med matte. Sedan kan man stå på tryggt avstånd, vända sig om och skälla kaxigt efteråt. Slyngel!

När vi kommer hem igen blir jag sugen på ett bad, men inte utomhus riktigt ännu. Näe ett ångande varmt skumbad med citrondoft väntar. Hemmaspa i stillhet det är ledighet för mig. Alla måsten skjuter jag åt sidan, särskilt räkningshögen. Jag behöver inte ens laga mig någon lunch för resterna från gårdagskvällen räcker gott till mig och jag äter den så klart ute i solen. Jordgubbar i cidern ger sommarkänsla. Jag intar min solstol och försöker få några värmande strålar på den bländande vita magen men då kommer det en katt och lägger sig på den. Det kurrar och trampas på magen och visst jag inser att den är mjuk och bylsig som en kudde, men jag hoppar i alla fall över träningen idag. Jag har det bara så gott...som en trött katt i solen.

April, april.. alltid allvarlig Annelie accepterar affektion

Jag är dyngförkyld!

Hur många nysar jag högljutt gjort ifrån mig idag vore kul att ha hållt räkning på. Men i takt med hjärncellernas förlust så är det inte så lätt att tänka på det. Eller något annat för den delen. Jag tröstäter lite godis. Jag gillar godis, erkänner min kärlek och tycker att det är elakt att påsken förläggs innan beach 2013.

Drar mig till åminnes att månen får vara med att bestämma när påsken ska infalla, första helgen efter första fullmånen efter vårdagjämningen visst är det så.. och att det var fullmåne precis innan påsk gick inte att ta miste på. Den var enorm på himlen och de som har sett filmen Bruce almighty med Jim Carrey vet vad jag menar.. i scenen där han drar månen närmre för att imponera på sin kvinna. Han förstorar för övrigt inte bara månen.. hennes boobs blir också oförklarligt större.

Men månens kraft är även inblandad i det här med ebb och flod.. vilket borde betyda att om jag har tur så blir det ingen beach..? Orkar inte grubbla mer på det och äter lite mer godis. Jag tar en Mars trots att det är första april. Softar ed studd i soffan på det.

Senare på eftermiddagen är det så pass lä i solen mot väggen ute på altanen att jag vågar mig ut. Barnen och hunden följer med. Värmen gör gott och hunden får leka av sig lite. Han hoppar rockring, högre och högre och får också lite påskgodis som belöning, fast sitt eget förstås. Jag tycker inte om hans godis även om de är formade som hjärtan. Det hjälper liksom inte.

Såpbubbletraditionen från när barnen var små väcks till liv och påskkänslan är total. De fick ofta såpbubblor i sina påskägg förr. Det fick de inte i år men grabben letar rätt på en kvarglömd flaska i syrrans rum och kommer ut och blåser massa bubblor till hunden. Han skulle kanske tycka det var roligt att jaga dem tänkte vi efter vad vi hört berättas om andra hundar, och han sätter mycket riktigt av efter ett par stycken som glider iväg längs husväggen. Men han är skeptisk och plötsligt råkar en landa på nosen när han nosar lite för nära. Den spricker förstås och det skrämmer honom den lille fegisen. Efter det ligger han mest och trycker under min stol i trygghet undan farorna. Vi har i alla fall roligt med bubblandet och se så fina de är i solens sken..

Startar som stapplande skridskoskär, svischar sedan snitsigt

Söndag.
Vintrig, tidig vårsol strålar från en klarblå himmel. Jag är ledig, äter en långsam frukost och längtar ut. Behöver lite ljus efter mörker.

En dag på Hjälmaren har länge stått på önskelistan över utflyktsmål och idag tillåter både vädret, tiden, andan och hälsan. Varm choklad i termos och några havrekakor till det packas med. Tjejen vill inte följa med och killens skridskor var visst rejält urväxta sedan i fjol. Han får testa långfärdsskridskorna på sina Goretexkängor och är med på noterna. 

Alla nybyggda hus i området runt sjön förvirrar så vi åker vilse. Det kan helt klart växa både många och höga hus på ett år, flyttas på vägar också. Men om inte alla så åtminstone någon väg bär till Rävgången och med viss fördröjning kommer vi till sist fram.

Hunden fick tydligen följa med och gav minsann skäl för sitt rykte om en skällig ras. Alla andra hundar som också fått följa med sina hussar och mattar ut på äventyr skötte sig exemplariskt och bara tittade lite stroppigt åt Aslan när han satte igång. Vavavavava! Dumma hund. Men klart han också behövde få lite frihet. Att få halka runt där ute på isen, med vidderna omkring, vinden i ryggen (eller rumpan i hans fall) och den friska luften i lungorna.

Jag är osäker och stapplande när jag först kliver ut på isen. Det gäller att hålla balansen och det räcker nästan att sträcka ut armarna så tar vinden tag och jag glider framåt och iväg. Vänjer mig snart och minns hur det var man gjorde. Underbart! Tyvärr låg inte vinden i ryggen även på tillbakavägen och det kändes i vaderna. 

Fikapaus, klampa bort i snön med skridskorna kvar på och hitta en ledig klippa att sitta ned invid. Luta sig i lä mot en varm stensida, slänga av sig vantarna, blunda och känna solens värme på kinderna. Härliga, fria, rogivande dag.

Betyngd - brukar blogga betydligt busigare.

Många sorgliga, betyngda ord har präglat min agenda på sistone. Men på något vis fortsätter den parallella vardagen nästan precis som vanligt. Maten måste lagas, kläderna tvättas, dottern ska göra sitt gymnasieval och hunden behöver få komma ut och kissa.

Min disciplin med hunden känns undermålig just nu och han stretar med nosen oavbrutet i backen likt en egensinnig självgående dammsugare. Hans roll i familjen är ändå ett skönt tillskott, att komma ut med honom på en långpromenad i snön gör gott för alla sinnen. Det har snöat fridfullt i flera dagar nu. Många väntar på våren och är rätt less på vintern, men inte jag.. inte just nu. Ivrigt kvittrande, livfullt pigga småfåglar skulle antagligen göra mig ganska irriterad. Jag uppskattar det lugn i den snötäckta skogen som ger ett nästan svartvitt intryck.

De små granarna som börjar växa upp på det gamla hygget har alla fått en liten snöboll överst på toppen. Det ser lite lustigt ut och får mig att le. Jag plockar av en sådan snöboll, färdig att kastas till hunden. Men han är måttligt intresserad för den medhavda bollen med snöre på är betydligt roligare idag. Vi kastar den om och om igen och han ger sig inte. Det är lika roligt hela den långa vägen. Olyckligtvis råkar bollen hamna uppe på en tallgren och den tid det tar innan vi får ner den igen.. är bara för lång. Att ens försöka finta med en pinne går han inte med på och sticker av bakåt för att söka rätt på bollen.

Väl hemma igen är Aslan helt slut.

Tar tåget till tävlingen, trevligt trots taskig turnering

Det gick inte så värst bra på tävlingen i helgen ska jag väl erkänna.

Inte för mig men för andra, för de som är bäst.

Usch, fy och blä är kraftuttryck som jag vågar häva ur mig utan att väcka för stort anstöt.

Fast inombords är uttrycken kraftigare och jag ångrar jag att jag inte låg kvar i sängen istället. 

Huvudvärk och andra tråkiga månatliga besvär ställde till det och mitt resultat blev pinsamt. *skäms*

Trevliga människor vägde upp och med sällskapet och gott att äta och dricka tillsammans blev helgen ändå ett härligt minne. 

Det är inte så tokigt att åka tåg heller med tanke på att det inte händer så ofta längre. Med skön musik i öronen se naturens höstvyer susa förbi utanför det skitiga tågfönstret och fabriksbyggnaderna efter Arboga när vi blir stående ett bra tag på grund av tågmöte. (Ganska otydligt uttryckt det där och det dröjde några resor innan jag förstod att det var ett annat tåg som skulle passera och inte två tåg som skulle stå stilla parallellt och ha möte)
Vi blev stillastående på återresan också och jag missade snöpligt nog bussen hem med två minuter. Att vänta på stan i fyrtio minuter kändes lite sömnigt. Tack SJ för det söndagsnöjet. 

Solen sken i alla fall. Strålade hela vägen hem, och hela eftermiddagen. Behåller solen inom mig. 

Hunden är som en studsboll när jag kliver innanför dörren och jag tar med mig honom ut på en långpromenad. I över en timme är vi ute och sedan vänder vi tillbaka in och spelar trummor..

Tack för den här helgen. Snart fredag?

Skriver sömnigt sista september, struntade svamla statusar som scrabblespelare sist.

Ja ni,
nu är det höst för nu har kaktusen som stått så ståtligt vid poolkanten ute på trädäck fått flytta inomhus. Slut för i år att stå och vara cool vid vår pool. (finaste rimmet idag?)

Det är den absolut sista september, solen skiner och naturen börjar multna. Det blir sköna promenader med hunden i frisk, hög luft om än regnig emellanåt. Den gyllenfärgade pälsburna Mittelspitzen passar stundtals alldeles för bra in i höstnaturen. En värmande tallrik god soppa med många rotfrukter och ungersk touch smakar så gott när man kommer in från kylan och hör till årstiden. Den som farmor alltid gjorde på godaste vis.

 

  

En ensam vit blomma, 

                            fräsch som en nyponros dröjer kvar på busken vid min promenadväg

             

Hösten är välkommen. Varje årstid är vacker på sitt vis, man måste bara se det.. Färger, dimma och måttligt värmande sol om dagen och stjärnklart på kvällen. Fullmånen är bländande, lyser upp den mörka grusvägen och låter mig se var jag sätter fötterna.

Hunden den lille klanten kan inte ha sett var han satte sina fötter för efter ett frispel ute på den leriga ängen kom han tillbaka och haltade. När sådant händer kan man inte låta bli att förundras över att de inte skadar sig oftare eftersom de springer barfota. Han ville inte stötta på sitt onda ben och det fick bli till att bära hem. Man hinner fundera mycket och man kan ju inte direkt fråga djuret hur han mår eller vad som hände. Orm? Geting? Fastnat någonstans? Stukning? En darrig liten krabat kurade ihop sig i fåtöljen och vilade. Men sedan när han fick syn på favoritgrisen hoppade han ner och busade som om inget hade hänt. Skönt lille vän att du mår bra igen!

Det är idag över en vecka sedan jag var här och lämnade ifrån mig några meningar.
Jag som till och med varit ända ner till Göteborg och vänt sedan dess, men det struntade jag i att skriva om minsann. En tävling i Scrabble gick av stapeln förra helgen och eftersom det börjar dra ihop sig till SM måste man ju passa på att träna på irl-spelande om det ska gå bättre än medelmåttigt. Nåja, det är bara äkta nördar som fattar hur sjukt kul det är att knåpa ihop en massa konstiga ord som du inte ens behöver veta vad de betyder. Så länge de är poänggivande.. Jag är besatt av detta och kommer med all säkerhet uppdatera agendan från SM:s lokaler i Norrköping i början av november..

Makeup med mycket mindre mascara - musiken mjuknar mitt mood, missen myser med mig

Genuint höstväder.
Tar det kloka beslutet att sminka mig sparsamt.
Väljer bort att komma fram till målet och se ut som en föråldrad hårdrockare med spår av runnen mascara.

Tunga droppar blöter ner mitt ansikte.
Regn eller tårar, ingen märker någon skillnad.
Jag möter ganska korkade människor som cyklar med paraply. Möter dem nästan lite för nära just därför.
Ser någon jag tror mig känna i regnet under en luva. Hojtar hej i förbifarten, men inser ganska snart att hon antagligen inte hann uppfatta vem som ropade under min luva. Glädje ändå i morgonrusket. Kontraster.

Regnet passerar och solen tar över dagen.

Ikväll gömmer jag mig i lurarna..Katten kurrar bredvid. I min egen värld är det stilla. Musiken är som svalkande vatten i öknen och texterna fyller mig med kärlek.

Här är jag, liten och skör.
Med utsträckta armar och ett vidöppet hjärta.
Behöver dig.

Host host, hennes högfärdiga harklande hörs högt - hunden hamnade hemifrån

Nu börjar hon som skriver verkligen bli trött på den här förkylningen och tänker gnälla lite (mycket).
Hon kunde knappt vakna i morse. Normalt är hon den sortens människa som vaknar fem minuter innan väckningen för att hennes undermedvetna har koll på att hon ska upp. Men inte i morse, för nu har sömnen varit så kass flera nätter att hon uppenbarligen var helt slut. Somnade om stenhårt och snoozade tills hon blev riktigt irriterad över att det verkligen var dags att vakna. Akta er så ettrig och irritationen höll i sig mer eller mindre hela dagen. Nu hytter någon med pekfingret och hävdar att hon har sig själv att skylla på sin snuva som inte börjat med strumpor ännu. Men häromdagen till kjolen åkte strumpbyxorna på. Så det så.

Hon skulle också vilja fråga varför det måste vara så att man tappar alla saker på golvet när man är så här förkyld? Är det vanligt med tjocka, fumliga fingrar som symtom? Vill verkligen undvika att behöva böja sig eftersom det känns som att hela hjärnan försöker tränga sig ut genom ena näsborren.

Blåsor i hela munnen är också underbart när man trots det väljer att laga mat med tomat i, eller serverar inlagd gurka till. Så skönt det svider! Man ska tydligen känna att man lever och man lär sig en hel del nya ord man inte visste att man var kapabel att häva ur sig. 

Skönt för mannen att fly hemifrån ett par dagar. Lugnast och skönast så, fast skäll slipper han väl inte för hunden tog han med sig. Det kändes väldigt tomt och konstigt att komma hem efter jobbet utan den där studsbollen som viftar på hela stjärten när man kommer hem. Ja, och då pratar vi förstås om hunden, inte mannen.

 Katterna däremot ser det nog som en liten semester, för även om den lilla djurflocken fungerar bra ihop med en hel del gulligt utbyte av varandra så tycker de nog det är skönt att någon enstaka gång få äta sin mat ifred utan att Aslan nosar dem i rumpan under tiden. Idag fyller kattpojken sju år. Vi tackar honom för ett vackrare minne av just elfte september. Han var dotterns förskottspresent för lika många höstar sedan. Då såg han ut som ett sådant här litet grått troll...

Nu vill jag sova men måste vänta på att tvätten ska bli färdig någon gång. Strömmen lade av förstås. Vad har inte gått fel idag? Vissa dagar önskar man nästan att man hade fått ligga kvar i sängen under täcket hela dagen. De är inte många, men idag undrar jag om det inte var en sådan dag ändå.

Godnatt!

Ps. Joråsåatt... upptäckte precis att det har varit den tolfte  september hela dagen idag och att det var igår katten fyllde år. Stackars katt. Den här dagen har inte existerat.

Svanarna startar sin strapats söderut, skränar så spitzen skäller

Vaknade med ett ryck i morse. Ett himla oväsen passerade över vårt hustak tidigt i ottan.
Det är svanarna som tycker att de har hittat en bra resväg. Helt ärligt kan jag inte säga att det faktiskt var svanar för jag är inget bra på fåglar och jag gick inte ut och studerade dem närmre heller. Kan lika väl ha varit någon sorts gäss säkert men då fungerar inte rubriken. Snorkråkor däremot hade passat bättre in..

Aslan skällde irriterat åt flyttfåglarna, det var ett oljud han inte kände igen och blev otrygg. Hade man verkligen inte vaknat av fåglarna så såg nu hunden till att alla i huset blev klarvakna. Svårt att somna om sedan, särskilt som jag blivit så fruktansvärt förkyld.

Den tråkigt återkommande höstsjukan dök på mig helt utan förvarning igår under dagen på jobbet, och när det var dags att cykla hem efter stängning var jag helt matt med sprängande huvud, tunga ögon, tjock hals och med värk i hela kroppen. Den långa, sega uppförsbacken hem är jobbig nog när man är frisk. Att bli sjuk lagom till helgen är väl en perfekt tajming så behöver det inte bli några diskussioner om vad man ska prioritera att fylla sina lediga dagar med.


Har inget annat val och ingen annan ork än att bara kurera mig med filt och tekopp efter tekopp med rykande varmt gott te med honung i. Mina hårigaste killar håller mig sällskap i soffan, den oklippta tolvåringen bakom macdatorn och mittelspitzen på snart ett och ett halvt år nu. (varav den senare försöker slicka mig i örat)

Utseendemässigt känner man sig inte supersnygg en dag som denna. Risig som ett gammalt rivningsobjekt och med oputsade fulbrillor, håret uppsatt i en rufsig tofs och iklädd den utan tvekan sexigaste outfitten - min leopardmönstrade ziperall.

Nu tänker jag sova! Utanför fönstret ser det ut att vara en strålande fin höstdag med sol, klarblå himmel och frisk luft.
Trevlig helg! /Annelie

Knatar kring, knycker knökafulla korgar kryllande kantareller - kirrar kriminellt kanonsmaskigt kvällskäk

Dalslandsskogen ropar.
Den lockar till sig mig och erbjuder en liten minisemester mina tre sista lediga dagar, innan jobbet ropar ännu högre att jag måste tillbaka till verkligheten. Vi hinner åka några dagar och hämta hem alla kantareller som vi vet växer i klasar i marken där runt sjöarna.

Sent på torsdagskvällen far vi, kommer fram vid midnatt, slänger in det viktigaste, bäddar och kryper upp och lägger oss på loftet i stugan för att sedan vakna upp på en härlig plats till en ny dag och faktiskt inte ha en aning om var man befinner sig.


Den lilla ekan ligger i Svärdlången och eftersom ingen varit ute och åkt med den på flera veckor så var den nu nästan överfylld med regnvatten. Med tomma korgar åker vi ut på sjön, puttrar över på andra sidan och hoppar iland i en vik med näckrosor. Det börjar dugga lite grand när vi kliver in i skogen, men det gör ingenting för luften är ljummen och guldsökningen kan börja. Hunden är förstås med och söker men vi hittar bättre än honom så någon större nytta är det inte. Han tycker det vi gör verkar spännande i alla fall och springer ivrigt med runt våra ben.

Det dröjer inte länge förrän ett hav av gyllengult glimmar till i mossan. Kontrasten mot den gröna mossan är härlig och det luktar så gott när jag försiktigt frigör kantarellerna från löv, barr och annat skogsbös och lägger över dem i min svampkorg. Strax är den redan full.
Kvällen blir fin, solen smeker klipporna och jag måste verkligen glida ner i det klara vattnet. Frihetskänslan sådana stunder överträffar det mesta.
Lite grillad korv och sedan kan metet börja. Någon större fångst blir det inte den kvällen.

Nästa dag skiner solen och vi vill passa på att bada lite innan hösten kommer och vi åker till den långgrunda sandsstranden vid Hökenäs i Västra Silen. Där kombinerar killarna dagen med fiske ute på den lilla ön. Sedan åker vi för att hämta mera kantareller i Skifors, men där hade någon redan hunnit före oss och resultatet blev bara en halv hink. Mera mete från udden i närheten gav lite utdelning. Barnen och jag plockade med oss några liter blåbär så kvällens meny kunde bjuda på lite efterrätt också. MMMmmmmm vilken fest från skogen... Kantarelltoast, alspånsrökta abborrar, blåbär och hallon. Det smakade så gott i torpet.

En natt kvar, en dag kvar sedan är semestern slut. En heldag ute på sjön med sol och bad och brända näsor en sista gång för i år. Jag badar från klipporna och tvättar håret igen bara för att det ska kännas så där fräscht nytvättat och dofta sommar lite längre. Med blandade känslor av vemod och tacksamhet bär det av hemåt igen...