Tavlan till Tibor tacksam tröst

Fotspår i sanden

En man drömde att han gick längs en strand och han gick tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter. Det ena spåret var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under de svåraste och mest ensamma perioderna av hans liv.

Detta bekymrade honom och han frågade Gud

”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest." 

Herren svarade:

”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig 

under tider av prövningar och lidande. 

När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig."

                                                                                                      

                                                                                                                     okänd författare

Funderingar förfärar, för förslöad? far får förlåta..

Förtvivlad över det faktum att far blev så plötsligt allvarligt sjuk, skrek jag ut min bön till Herren. Han som har all makt. Den enda räddningen i allvarets situation. Inför Guds ansikte är jag liten och ödmjuk. Inför Guds helighet ber jag om Hans övernaturliga kraft och om Hans varma, fridfulla närvaro genom allt.

"Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet"

"Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat"

I djup sorg ligger jag platt framför brasan, ser in i den flammande elden och frågar i mitt inre.. Åh himmelska Far, är Du vred på mig att jag inte var ihärdig nog? 

"Nej, mitt barn.. Jag väcker inte den som sover nu.. inte än" 

Stridsmannens stora segrar, sagolik story

För mig har min far varit den odödliga. Men blev som ni vet nyligen för sjuk och för trött för att orka strida mer. Stora segrar genom åren, och jag är tacksam över den övertid han fått med oss efter den allvarliga incidenten med hjärntumören i femtioårsåldern, återkommande hudcancer och ett par stroker på senare år. Då räknar jag inte med bagateller som flertalet bråckoperationer och diabetes och har säkert också råkat glömma något av allt i journalen.

Sensommaren i fjol firade vi pappas sjuttiofemte födelsedag tillsammans med alla släktingar. Verkligen glad att vi fick göra det innan hans tid var slut. Han uppskattade det stort och vi fick ett fint minne med oss. Att pappa också på vår sista julafton tillsammans läste julevangeliet högt för oss utan att staka sig i talet det minsta och hans egen glädje och lättnad över det är något vi nog heller aldrig glömmer.

Min far var generös och hade ett stort hjärta. Han levde sitt liv i första hand för andra och med Gud i fokus...alltid.

En stor förebild helt enkelt.

     Älska Gud och älska din medmänniska

Betyngd - brukar blogga betydligt busigare.

Många sorgliga, betyngda ord har präglat min agenda på sistone. Men på något vis fortsätter den parallella vardagen nästan precis som vanligt. Maten måste lagas, kläderna tvättas, dottern ska göra sitt gymnasieval och hunden behöver få komma ut och kissa.

Min disciplin med hunden känns undermålig just nu och han stretar med nosen oavbrutet i backen likt en egensinnig självgående dammsugare. Hans roll i familjen är ändå ett skönt tillskott, att komma ut med honom på en långpromenad i snön gör gott för alla sinnen. Det har snöat fridfullt i flera dagar nu. Många väntar på våren och är rätt less på vintern, men inte jag.. inte just nu. Ivrigt kvittrande, livfullt pigga småfåglar skulle antagligen göra mig ganska irriterad. Jag uppskattar det lugn i den snötäckta skogen som ger ett nästan svartvitt intryck.

De små granarna som börjar växa upp på det gamla hygget har alla fått en liten snöboll överst på toppen. Det ser lite lustigt ut och får mig att le. Jag plockar av en sådan snöboll, färdig att kastas till hunden. Men han är måttligt intresserad för den medhavda bollen med snöre på är betydligt roligare idag. Vi kastar den om och om igen och han ger sig inte. Det är lika roligt hela den långa vägen. Olyckligtvis råkar bollen hamna uppe på en tallgren och den tid det tar innan vi får ner den igen.. är bara för lång. Att ens försöka finta med en pinne går han inte med på och sticker av bakåt för att söka rätt på bollen.

Väl hemma igen är Aslan helt slut.

Stridsmannens sista suck - stor sorg, svår smärtsam saknad

Jag kan fortfarande känna ditt hjärta slå under min handflata. Höll länge min hand mot ditt varma bröst sista kvällen med dig. Känner mig nära dig och inbillar mig att jag kan bära med mig en känsla av liv.. lite längre.

Du sover nu pappa. Kan du inte vakna snart?

För din skull är jag tacksam att du fick somna så snabbt, att din tid som svårt sjuk blev kort. Ditt lidande är över. Men kvar här är vi i chock och mitt hjärta är som en stor knut. Det kommer ta lång tid att trassla upp det igen. Sorgen är obeskrivbar.. även för mig som vanligtvis fångar känslor och förmedlar dem omsvepta av ord.

Tomrum.

This is not the end!

Stilla sinnesro, sover så skönt - slutet stundar?

Att säga farväl..

Jag undrar om du känner när jag håller din hand,
när jag klappar din lena kind som sköterskorna hjälpt dig att raka idag
eller när jag smeker ditt vita, mjuka hår.
Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig.

Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring.
Inte sedan dagen då läkaren sa att de inte kan ge dig någon bot på din explosiva cancer.
Du undrade med tunn och förtvivlad röst "vad gör vi dådå?"
Sedan sa du inget mer. Hoppet togs ifrån dig i den stunden?

Du sover så fridfullt, andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt.
Din rofylldhet speglar den person du alltid varit. Lugn, varm och mysig.
På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Väntar på att du ska slå upp ögonen, sätta dig upp och se hela din familj samlad hos dig.

Det snöar utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig.
Att gå ifrån dig ikväll var så oerhört hjärtskärande.

Sov gott pappa, jag älskar dig.
Du behöver inte svara, jag vet att du älskar mig..


För Guds rike är inte ord, utan kraft

Kristus kallar knäböjande kvinna - korset krossar kaxigheten, konstaterar kärleken

När jag säger att jag är kristen
skriker jag inte ut att jag är någon renlevnadsmänniska.
Jag viskar att jag var vilse men hittat hem, förlorad men förlåten.

När jag säger att jag är kristen
menar jag inte att jag är förmer än någon annan.
Jag erkänner att jag stapplar och behöver Honom som min ledsagare.

När jag säger att jag är kristen
försöker jag inte visa mig starkare.
Jag bekänner att jag är svag och behöver Hans styrka att fortsätta.

När jag säger att jag är kristen
skryter jag inte om att vara framgångsrik.
Jag bekänner att jag har misslyckats och behöver Hans hjälp att komma rätt.

När jag säger att jag är kristen
hävdar jag inte att jag är perfekt.
Mina brister är alltför synliga men Han anser mig vara värd det.

När jag säger att jag är kristen
kan jag fortfarande känna smärta.
Det finns stunder i sorg och jag ropar ut Hans namn.

När jag säger att jag är kristen
är jag inte heligare än du.
Jag är bara en simpel syndare
som fick ta emot Hans nåd... på något sätt.

Sjukdomens snabba smärtsamma spridning sänker stridsmannens styrka

Svagare för varje dag. Oerhört snabb försämring.
För bara några få veckor sedan hade vi ingen aning.

Cancern som först då upptäcktes i tjocktarmen och på levern har också spridit sig till mjälten och båda lungorna. Chockartat. Symtomen talar för att sjukdomen tagit över hans kropp och det är för sent för behandling. Han är inte stark nog. Inte nu längre. 

Häromdagen satt han upp och åt glass när jag kom på besök. Han kändes lite piggare, lättad över beskedet att cancern inte nått hjärnan som befarat.
Två dagar senare orkar han nästan inte sitta upp alls.
Han blundar, men när vi tror att han sover så tittar han yrvaket upp ibland och vill vara med i gemenskapen och vill säga något med svag röst.
Ibland rör han bara på läpparna för kraften räcker inte till för att orden ska komma fram.
Det rosslar i halsen. Fötterna och benen är svullna och vätskefyllda. 

Så liten och späd, vill inte äta..

Ett litet barn hörs utifrån korridoren och pappa säger med säkerhet att där är början och här är slutet. Han vet..

Döden närmar sig? Det vill vi inte tro på..

Han själv är lugnare och mer redo än någon av oss. 

Fridfull, trygg och säker på den vila han får i Guds händer.

Jag höll din hand och gav dig en puss på kinden pappa, vinkade hejdå i dörren...
osäker på om jag får se dig i livet igen..