Trehundra texter trots tillfälligt total tanketorka

Det har hunnit bli vintervitt, kallt med många minusgrader, ett helt nytt år, växlat om till milt och stormigt för att sedan bli kallare och på nytt alldeles bomullsvitt sedan sist jag hörde av mig. Jag har något att berätta för barnbarnen. Ett envist virus har fått härja fritt i min värkande kropp med feber, förkylning och en hosta inte från denna världen. Ingen mänsklig varelse har velat sova i min närhet eftersom ingen i familjen på det viset skulle få någon nattvila. Djuren var humana nog att hålla mig sällskap men till och med hunden suckade högljutt när jag hostade som värst och övergav mig framåt småtimmarna.

På självaste julafton steg febern igen och läkaren sa att jag hade fått lunginflammation också och gav mig en penicillinkur. Den gjorde mig feberfri iallafall men mina värden var ännu inte bra. Nyårsafton blev därmed inte den familjefest vi brukar ha när dottern fyller år men ett par av hennes närmsta vänner kom över och åt hennes favorittårta med ananas. Sedan lämnade de oss för vidare äventyr på annat håll efter middagen. Sjutton år och på egna ben men min orkeslöshet av mitt sjukdomstillstånd gjorde att jag inte brydde mig om att känna mig nostalgisk för den skull den här nyårsaftonen.

Efter fyra veckor nu kan jag äntligen säga att det börjar lätta. Lungröntgen talade också för att det är på övergång. Nämnde jag att jag har Bronkit dessutom. Varför inte allt på en gång, så man känner att man lever igen när allt till slut är på väg bort sakta men säkert. Den snöiga, vita, vackra vinterpromenaden igår kändes visserligen som en hel expedition mot Nordpolen men ändå..

Andra advent avklarad, allt annat avstannar.

Eller stackars svettiga sjuklingen skriver soffsittandes

Det börjar som en föraning av nackspärr på jobbet. Jag går en timme tidigare just den dagen, inte för den skull utan för att jag ville vara med vid grabbens gitarruppträdande på kvällen. Jag får mer och mer huvudvärk, sedan hamnar jag plakat i soffan hemma och har väl mer eller mindre halvsuttit här sedan dess. Febern steg snabbt och jag orkar ingenting annat än att knapra piller och möjligen spela Candycrush eller hänga på Facebook när pillren verkat något. Givande dagar med en underton av ironi. Men när sonen köper med sig en påse djungelvrål bara till mig, och dottern fixar mysbrasa och drar igång en thriller då har man fått rätt fina barn. Man kanske är extra blödig när man är sjuk men det är sannerligen härligt att känna deras omtänksamhet. Allra helst vill jag bara få en kram. Men det är omöjligt för alla flyr, är livrädda och vill absolut inte få det jag har i julklapp.

Imorse var det tredje natten med feber och jag börjar dagen med en Ipren och blåbärssoppa. Undrar vad jag ska göra idag? Halvsitta i soffan..? Jag funderar på allt julpyssligt jag hade tänkt att hinna med. Tiden står inte stilla även om det känns så här i soffan. Pepparkakshuset, julgardinerna, pyntet och julklappsinköpen väntar fortfarande snällt på att-göra-listan. 

Läkaren lovar laga livmodern, Lindesbergsluften lugnar

En gång om året (ibland oftare och ibland mer sällan) ska vi tjejer ta av oss trosorna och sära på benen inför någon man vanligtvis inte har samliv med. Jag pratar om cellprovtagning och nu sägs det mig att jag har haft cellförändringar ett par år i rad. Därför fick jag nu en remiss till kvinnokliniken för vidare undersökning och för att motarbeta livmoderhalscancerns framtid. Jag vet ju att det är därför jag måste dit, för att förebygga. Men det kan inte hjälpas att jag tycker det är lite läskigt, särskilt när jag inser att det är en manlig gynekolog jag ska spreta inför.

Det går bra ändå, han är förstås proffsig och rutinerad medan han tar de prover han behöver och sedan samtalar vi om läget. Han ger mig ett snabbt nyp, och jag hinner knappt känna något. Å andra sidan hade jag förberett med smärtstillande i fall att. Ett litet nyp för att få en bit av livmoderhalstappen för vidare analys. Provsvar kommer om några veckor och då får jag reda på om mitt fall kan räknas till den självläkande sortens förändringar eller om operation kommer att behövas. Viss oro förnekar jag inte, och jag blir lite darrig och lätt illamående efter besöket. 

Att just min kallelse blev ända till Lindesberg kändes först lite öde och irriterande, men när mannen faktiskt var ledig just idag och kunde göra mig sällskap blev allt med ens mycket ljusare. Vi passade på att turista i staden efter besöket, njuta av varsin glass i solen och andas skön sjöluft som fick allt annat tråkigt att blekna.  

                      

Motionerar måttligt men mumsar mycket, måste minska magens mullighet.

Ja så var det dags igen.. att börja våndas inför bikinisäsongen.
För inte ser man riktigt ut som modellerna på baddräktsbilderna i katalogerna just nu.
Det måste man visserligen inte för alla av dem är inte skitsnygga.

Men nu syns det, klart och tydligt att jag inte haft någon som helst disciplin på min träning å det senaste. Å det senaste kan jag förtydliga med att det troligen menas hela det senaste året och i det närmsta obefintligt. Jag cyklar inte till jobbet, och jag använder inte mitt löpband nere på källarplan som jag dyrt och heligt lovade att jag troget skulle när jag fick det för två jular sedan. Resultat - jag är rund som en boll. Eller som en discokula om jag finge på mig Lina Hedlunds glittriga catsuit från Alcazars uppträdande på melodifestivalen igår kväll.

Desto mer av mig att krama måhända. Men det är så jobbigt när man skapligt  lyckas pressa in fläsket i ett par snygga jeans, råkar tappa något på golvet och inser att man måste böja sig ner för att plocka upp det. Fläsket är liksom i vägen, pressas upp ytterligare vid själva kroppsböjningen och andnöden blir ett faktum.
Att knäppa upp byxorna offentligt för att släppa på tillstramningen är inte att rekommendera.
Så..ska jag lyckas få tillbaka disciplinen? Ska jag lyckas försaka allt det goda jag älskar att stoppa i mig? Choklad, ostbågar, popcorn med läsk till, smaskig helgmat och till det ett passande vin.. Fy va taskigt!

Jag går ut på en långpromenad med vovven och funderar över saken.. noga..

Hockeyfansen hejar högljutt hela halvleken

Jaha, och där blev grabben sjuk också. Trevlig helg!

Jag jobbade den här lördagen och kom hem till en grå liten pojke. Han såg verkligen ynklig ut och jag förstod att han inte mådde bra. Strax därefter fick han bråttom.. hm..
Den goda lördagsmaten med ost- och salamifylld lövbiff, klyftpotatis, tsatsiki en fräsch sallad och ett glas rött tappade lite sin njutning. Och grabben han fick förstås inte äta någonting, stackarn. Det bästa han vet är att festa på godis, ostbågar, läsk och annat snaskigt på helgerna. Dålig tajming.

Ikväll sitter vi alla i soffan och kollar på hockeyn, alla utom grabben som är förvisad som en pestsmittad till en solsäng med filt på sig vid sidan av. Tjejen och hennes kärlek åkte och handlade massvis med godis så de klarar sig hela matchen. Jag är väl inte superengagerad men hejar på figurerna som ser ut som Kalles kaviar. De svartvita snubbarna verkar bråkigast.

Jag tyckte också att det lät som att Jimmy Åkesson var med och spelade i svenska laget, men det var nog fel efternamn. I tjeckiska laget var Smeagol med och lirade men jag hörde säkert fel igen. Jag hör lite dåligt för de andra skriker så dant här inne. Jag skriker också men tydligen för sent. Hallå jag försöker faktiskt här.
Tjejen och jag gör vågen när reprisen visar upp Sveriges andra mål igen. Några piruetter och dubbla saltomortaler hade fått mig att jubla.

Och mitt i allt ståhej så märker vi inte ens att voffsingen helt plötsligt inte är där vi är. Han brukar aldrig vara någon annanstans om alla är hemma. Om någon i familjen fattas hemma så brukar han ligga i hallen och vänta. Men där var han inte. Han hade smitit ut från altanen och hoppat över grinden och vi hann bli skapligt oroliga innan tjejen ropade efter honom. Då kom han springande från grannens håll. Han var jättetrött och hade antagligen haft världens frihet och full rulle ute på ängen. Hade varit lite roligt att haft en kamera på honom för att se vad han haft för sig, men det är nog bäst att vi låter bli att upprepa incidenten.

Grattis i alla fall till Sverige i den här matchen men synd på klubban som gick i två bitar i vrede.

May the 4th be with you!

Vilken vinglig Valborg. Våndas - vill vägra våldsamt vomerande, varvar vakande vilan vid wc:n

Vårvindar friska..

Det blåser och piskar där utanför dörren så jag vaknar av det. Men friska är det nog bara vindarna som är. Jag vågade inte sova i sängen där nere i natt för när jag lade mig ner och blundade så snurrade det som om jag hade druckit alldeles för mycket vin. Spik nykter var jag, men benen darrade när jag till slut bestämde mig för att ta mig uppför trappan. En madrass på golvet i hallen kändes tryggare. Försöka andas, försöka få ro. Att ligga där kändes som att sova över hos någon, lite mysigt på något vis mitt i eländet. Hunden tittade lite konstigt undrande varför sängplatsen inte är där den brukar och när min arm råkade falla ner från madrassen och ut på golvet så kände jag  hur han lade sin tass på min hand. (Försök då att inte se framför er att armen lossnade från axeln när den ramlade ner för det sade jag aldrig, förstår bara inte riktigt hur jag ska beskriva så det låter riktigt rätt..)

Tjejen mår bättre idag, piggare utan feber och vi drack lite te tillsammans på förmiddagen. På eftermiddagen gick vi ut och satte oss rätt upp och ner på golvet på altanen mot husväggen. Det var ganska kyligt i blåsten men solen värmde på våra bleka ben. Tjejbus med spontansång och skratt i den mån vi orkade, ända tills man blev brädad av att tjejens kärlek ringde. Efter en stund kom hällregnet och strax därefter säsongens första åskmuller. Någon sade också att det snöade och haglade i en annan del av staden. Typisk aprilväder in i det sista.

Ikväll är det Valborgsmässofirande vid slottet som alla andra år, bara det att i år kommer vi att fattas. Orkar helt enkelt inte det, en filmkväll i soffan blir bättre för oss. "Alice" i två delar passar perfekt, särskilt för tjejen. Men de som väljer att åka ner på stan (eller någon annan våreld runt ikring) får nog en fin kväll i alla fall för nu har det spruckit upp och solen kommer snart att gå ner över hustaken.

Ps. Och varför syns inte trailern här ovan från mobilen.. Tröttsam teknik.. Vilket genast gav upphov till en del av en ny rubrik och ett nytt inlägg någon annan dag.

Möter måndagsmorgonen med magsjuka, mamman måste motarbeta

Lilla gumman.
Hon blev smittad av något som tio andra på samma fest också blev sjuka av.
Vaknade mitt i natten, precis så slår magsjuka alltid till som en tjuv om natten.
Tjejen måste givetvis stanna hemma från skolan, sova ut på förmiddagen när det värsta lugnat sig och sen missa pianolektionen på eftermiddagen. Ikväll orkar hon i all fall halvsitta upp i soffan med sitt cocacolaglas framför ett maraton av "modern family" på netflix. Låt mig påstå att hon inte är sitt vanliga briljanta jag, men den illgula huvtröjan förbättrar inte fräschören och lystern i hennes hy. Stackars liten tös, som alltid är så noga med sitt utseende. Just nu bryr hon sig inte. Ikväll har hon närmre 39 graders feber och vi andra kan bara hoppas av vi klarar oss undan det elände som drabbat henne.

Jag brukar ha en tendens att svimma när jag åker på sådana där äckliga sjukdomar.
Glömmer aldrig när jag en gång i tiden arbetade som lärarassistent och åkte med på lägerskola med fjärdeklassen. En jättemysig lägergård precis vid en sjö. Jag var gravid i sjätte månaden och blev givetvis orolig när jag efter första natten vaknade med magont. Jag hade turen att en av de andra lärarna behövde lämna lägret och fara hemåt en sväng så jag kunde åka med henne in till stan. Vad jag då fick höra var att flera elever hade insjuknat i magsjuka under natten. Jag hann hem till lägenheten men tuppade av i badrummet, föll handlöst och slog i huvudet i badrumsgolvet. Man är inte så särskilt kaxig i sådana situationer. Försöka sova lite grand emellanåt på en madrass på golvet så nära badrummet som möjligt, för att undvika att svimma igen..

Har verkligen ingen lust att bli sjuk. och jag önskar att min lilla gumma snart är en frisk fläkt igen. Godnatt. hoppas jag.

April, april.. alltid allvarlig Annelie accepterar affektion

Jag är dyngförkyld!

Hur många nysar jag högljutt gjort ifrån mig idag vore kul att ha hållt räkning på. Men i takt med hjärncellernas förlust så är det inte så lätt att tänka på det. Eller något annat för den delen. Jag tröstäter lite godis. Jag gillar godis, erkänner min kärlek och tycker att det är elakt att påsken förläggs innan beach 2013.

Drar mig till åminnes att månen får vara med att bestämma när påsken ska infalla, första helgen efter första fullmånen efter vårdagjämningen visst är det så.. och att det var fullmåne precis innan påsk gick inte att ta miste på. Den var enorm på himlen och de som har sett filmen Bruce almighty med Jim Carrey vet vad jag menar.. i scenen där han drar månen närmre för att imponera på sin kvinna. Han förstorar för övrigt inte bara månen.. hennes boobs blir också oförklarligt större.

Men månens kraft är även inblandad i det här med ebb och flod.. vilket borde betyda att om jag har tur så blir det ingen beach..? Orkar inte grubbla mer på det och äter lite mer godis. Jag tar en Mars trots att det är första april. Softar ed studd i soffan på det.

Senare på eftermiddagen är det så pass lä i solen mot väggen ute på altanen att jag vågar mig ut. Barnen och hunden följer med. Värmen gör gott och hunden får leka av sig lite. Han hoppar rockring, högre och högre och får också lite påskgodis som belöning, fast sitt eget förstås. Jag tycker inte om hans godis även om de är formade som hjärtan. Det hjälper liksom inte.

Såpbubbletraditionen från när barnen var små väcks till liv och påskkänslan är total. De fick ofta såpbubblor i sina påskägg förr. Det fick de inte i år men grabben letar rätt på en kvarglömd flaska i syrrans rum och kommer ut och blåser massa bubblor till hunden. Han skulle kanske tycka det var roligt att jaga dem tänkte vi efter vad vi hört berättas om andra hundar, och han sätter mycket riktigt av efter ett par stycken som glider iväg längs husväggen. Men han är skeptisk och plötsligt råkar en landa på nosen när han nosar lite för nära. Den spricker förstås och det skrämmer honom den lille fegisen. Efter det ligger han mest och trycker under min stol i trygghet undan farorna. Vi har i alla fall roligt med bubblandet och se så fina de är i solens sken..

Kallt, kallare, kallast - knyter kimonon kring kalaskulan

Vårdagjämningen i år kom med snöyra och ruskigt kalla vindar.

Jag fryser så jag skakar fastän jag kommit in i värmen och fastän brasan brinner och fastän jag kurar under dubbla filtar. Är det vinterns kyla som klamrar sig fast både vid våren och vid mig, eller är det något annat? En rysligt trötthet har också envisats med mig ett par dagar som för en gammal tant kan jag tänka mig. Ingen sådan där pigg, ärtig gammal tant med trimmad rullator då, sådan som jag ämnar bli när den tiden kommer.. Nä, något stämmer inte.

Jag satt och arbetade vid datorn på jobbet sen eftermiddag när det helt plötsligt flimrar till framför ögonen och sedan svartnar det. Jag klarar mig precis från att inte svimma av. Läskig upplevelse och skakig på benen pallrar jag mig ut i köket för att dricka lite vatten, på min uppskrämda kollegas inrådan.

Väl hemma tar jag ett varmt, vilande, skummande bad och hoppas på bättring. Det blir inte riktigt så och jag blir hemma från jobbet. Det värker i nästan varenda kroppsdel och några jag nästan inte visste att jag hade förrän nu. Öronen spränger och det snurrar i huvudet som vid en fredagkvällsfylla.
Frossan höll mig sällskap och vaken stora delar av natten.

På dagen kom solen och värmde mig. Att det skulle bli premiär för solstolen i mars hade jag väl aldrig trott, i alla fall ute. Men på det här sättet var det riktigt gott.
Inne i vardagsrummet mitt framför det stora fönstret när solen står som högst och strålar in i rummet ligger jag. Solterapi, ljus och värme. Somna som en katt.

Stridsmannens sista suck - stor sorg, svår smärtsam saknad

Jag kan fortfarande känna ditt hjärta slå under min handflata. Höll länge min hand mot ditt varma bröst sista kvällen med dig. Känner mig nära dig och inbillar mig att jag kan bära med mig en känsla av liv.. lite längre.

Du sover nu pappa. Kan du inte vakna snart?

För din skull är jag tacksam att du fick somna så snabbt, att din tid som svårt sjuk blev kort. Ditt lidande är över. Men kvar här är vi i chock och mitt hjärta är som en stor knut. Det kommer ta lång tid att trassla upp det igen. Sorgen är obeskrivbar.. även för mig som vanligtvis fångar känslor och förmedlar dem omsvepta av ord.

Tomrum.

This is not the end!

Stilla sinnesro, sover så skönt - slutet stundar?

Att säga farväl..

Jag undrar om du känner när jag håller din hand,
när jag klappar din lena kind som sköterskorna hjälpt dig att raka idag
eller när jag smeker ditt vita, mjuka hår.
Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig.

Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring.
Inte sedan dagen då läkaren sa att de inte kan ge dig någon bot på din explosiva cancer.
Du undrade med tunn och förtvivlad röst "vad gör vi dådå?"
Sedan sa du inget mer. Hoppet togs ifrån dig i den stunden?

Du sover så fridfullt, andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt.
Din rofylldhet speglar den person du alltid varit. Lugn, varm och mysig.
På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Väntar på att du ska slå upp ögonen, sätta dig upp och se hela din familj samlad hos dig.

Det snöar utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig.
Att gå ifrån dig ikväll var så oerhört hjärtskärande.

Sov gott pappa, jag älskar dig.
Du behöver inte svara, jag vet att du älskar mig..


För Guds rike är inte ord, utan kraft

Sjukdomens snabba smärtsamma spridning sänker stridsmannens styrka

Svagare för varje dag. Oerhört snabb försämring.
För bara några få veckor sedan hade vi ingen aning.

Cancern som först då upptäcktes i tjocktarmen och på levern har också spridit sig till mjälten och båda lungorna. Chockartat. Symtomen talar för att sjukdomen tagit över hans kropp och det är för sent för behandling. Han är inte stark nog. Inte nu längre. 

Häromdagen satt han upp och åt glass när jag kom på besök. Han kändes lite piggare, lättad över beskedet att cancern inte nått hjärnan som befarat.
Två dagar senare orkar han nästan inte sitta upp alls.
Han blundar, men när vi tror att han sover så tittar han yrvaket upp ibland och vill vara med i gemenskapen och vill säga något med svag röst.
Ibland rör han bara på läpparna för kraften räcker inte till för att orden ska komma fram.
Det rosslar i halsen. Fötterna och benen är svullna och vätskefyllda. 

Så liten och späd, vill inte äta..

Ett litet barn hörs utifrån korridoren och pappa säger med säkerhet att där är början och här är slutet. Han vet..

Döden närmar sig? Det vill vi inte tro på..

Han själv är lugnare och mer redo än någon av oss. 

Fridfull, trygg och säker på den vila han får i Guds händer.

Jag höll din hand och gav dig en puss på kinden pappa, vinkade hejdå i dörren...
osäker på om jag får se dig i livet igen..

Förkrossande fort förlopp för far..

Besökstid från 13.30. Lilla pappa blundar och andas tungt när vi kommer på besök den här dagen. Det ser ut som att han sover riktigt djupt, men tittar ganska snart förvånat upp och uttrycker direkt "vad roligt!" när han för syn på oss. Jag hör på den hesa rösten att han menar det trots att han inte orkar le med vare sig munnen eller ögonen. Han beklagar sig över att han inte har något att bjuda på när vi kommer, och att han inte har bemödat raka sig.

Jag har fullt sjå att inte brista ut i hejdlös gråt när jag ser honom så här. Så liten och svag, som en liten sjuk pojke igen. Så mycket sämre och tröttare än för bara några dagar sedan. Vi småpratar lite om allt möjligt en stund, om den där sjuksköterskan som inte förstår vad han menar, om vädret och om hindermässan i den vanliga oförändrade världen utanför sjukhusfönstret.

Men när mamma kommer in genom dörren en stund senare, lutar sig lugnt över honom och hälsar med en kyss och en mjuk smekning på kinden då kan jag inte stoppa tårflödet längre. Hon känns så stillsam och nästan ovanligt trygg, så varför kan inte jag behärska mig? Varför kan inte jag visa mig stark för honom?
Jag hoppas att han ser att mina tårar är ett tecken på min kärlek, och de tar inte slut.. inte när jag kramar honom när det är dags att gå, inte i hissen ner och inte ens mitt bland alla människor på stan.


Oh God we cry out for your mercy

Beskedet blev bannemej bedrövligt, bildlig bomb briserar.

Det är kallt idag.
Rysligt kallt.
Jag tar de varmaste lurvigaste vantarna och drar upp luvan ordentligt.

Mycket att göra på jobbet. Det är bra. Då hinner inte tankarna dra iväg åt olika håll.
Det blir däremot oundvikligt på min väg upp till bussen, trots att jag nynnar med till musiken som spelar i öronen. Ofrivilligt rullar tårarna. Bildar närapå iskristaller i ögonvrån.

Det blev ingen operation för pappa.
Det som uppdagades går inte att bota och behandla på kirurgisk väg.
Metastaser i levern. Cancer..cellgifter..

Hur mycket mer orkar du pappa?

Bloggaren bläddrar bland Bibelns böcker, bekräftar besvarade böner

Ikväll tänker jag på min lilla far.
Pratar med "Han där uppe" om situationen.
Pappa har ont och sökte hjälp på vårdcentralen idag, som i sin tur skickade honom vidare till sjukhuset.
Nu ligger han på kirurgiska avdelningen och väntar mest troligt på en operation efter ronden under morgondagen. En till operation. Vilken i ordningen kan jag nästan inte hålla räkning på. Pappa har fått genomlida mycket i sina dagar. Ändå håller han humöret uppe och är inne på sitt sjuttiosjätte år.

Jag ber om tröst för min far där han ligger i väntan på besked, ett lugn över honom som en varm och skön filt. Jag ber om sömn under natten, att oro och smärta blåser bort så att han kan sova och drömma om härliga saker. Jag ber min bön för läkarna, om styrka och om insikt. Jag ber om Din närvaro genom allt och jag vet att Du hör mig.. hur tyst jag än ber.

Amen

För honom uppenbarade sig HERRENS ängel och sade till honom: "HERREN är med dig, du tappre stridsman."

Domarboken 6:12

Host host, hennes högfärdiga harklande hörs högt - hunden hamnade hemifrån

Nu börjar hon som skriver verkligen bli trött på den här förkylningen och tänker gnälla lite (mycket).
Hon kunde knappt vakna i morse. Normalt är hon den sortens människa som vaknar fem minuter innan väckningen för att hennes undermedvetna har koll på att hon ska upp. Men inte i morse, för nu har sömnen varit så kass flera nätter att hon uppenbarligen var helt slut. Somnade om stenhårt och snoozade tills hon blev riktigt irriterad över att det verkligen var dags att vakna. Akta er så ettrig och irritationen höll i sig mer eller mindre hela dagen. Nu hytter någon med pekfingret och hävdar att hon har sig själv att skylla på sin snuva som inte börjat med strumpor ännu. Men häromdagen till kjolen åkte strumpbyxorna på. Så det så.

Hon skulle också vilja fråga varför det måste vara så att man tappar alla saker på golvet när man är så här förkyld? Är det vanligt med tjocka, fumliga fingrar som symtom? Vill verkligen undvika att behöva böja sig eftersom det känns som att hela hjärnan försöker tränga sig ut genom ena näsborren.

Blåsor i hela munnen är också underbart när man trots det väljer att laga mat med tomat i, eller serverar inlagd gurka till. Så skönt det svider! Man ska tydligen känna att man lever och man lär sig en hel del nya ord man inte visste att man var kapabel att häva ur sig. 

Skönt för mannen att fly hemifrån ett par dagar. Lugnast och skönast så, fast skäll slipper han väl inte för hunden tog han med sig. Det kändes väldigt tomt och konstigt att komma hem efter jobbet utan den där studsbollen som viftar på hela stjärten när man kommer hem. Ja, och då pratar vi förstås om hunden, inte mannen.

 Katterna däremot ser det nog som en liten semester, för även om den lilla djurflocken fungerar bra ihop med en hel del gulligt utbyte av varandra så tycker de nog det är skönt att någon enstaka gång få äta sin mat ifred utan att Aslan nosar dem i rumpan under tiden. Idag fyller kattpojken sju år. Vi tackar honom för ett vackrare minne av just elfte september. Han var dotterns förskottspresent för lika många höstar sedan. Då såg han ut som ett sådant här litet grått troll...

Nu vill jag sova men måste vänta på att tvätten ska bli färdig någon gång. Strömmen lade av förstås. Vad har inte gått fel idag? Vissa dagar önskar man nästan att man hade fått ligga kvar i sängen under täcket hela dagen. De är inte många, men idag undrar jag om det inte var en sådan dag ändå.

Godnatt!

Ps. Joråsåatt... upptäckte precis att det har varit den tolfte  september hela dagen idag och att det var igår katten fyllde år. Stackars katt. Den här dagen har inte existerat.

Svanarna startar sin strapats söderut, skränar så spitzen skäller

Vaknade med ett ryck i morse. Ett himla oväsen passerade över vårt hustak tidigt i ottan.
Det är svanarna som tycker att de har hittat en bra resväg. Helt ärligt kan jag inte säga att det faktiskt var svanar för jag är inget bra på fåglar och jag gick inte ut och studerade dem närmre heller. Kan lika väl ha varit någon sorts gäss säkert men då fungerar inte rubriken. Snorkråkor däremot hade passat bättre in..

Aslan skällde irriterat åt flyttfåglarna, det var ett oljud han inte kände igen och blev otrygg. Hade man verkligen inte vaknat av fåglarna så såg nu hunden till att alla i huset blev klarvakna. Svårt att somna om sedan, särskilt som jag blivit så fruktansvärt förkyld.

Den tråkigt återkommande höstsjukan dök på mig helt utan förvarning igår under dagen på jobbet, och när det var dags att cykla hem efter stängning var jag helt matt med sprängande huvud, tunga ögon, tjock hals och med värk i hela kroppen. Den långa, sega uppförsbacken hem är jobbig nog när man är frisk. Att bli sjuk lagom till helgen är väl en perfekt tajming så behöver det inte bli några diskussioner om vad man ska prioritera att fylla sina lediga dagar med.


Har inget annat val och ingen annan ork än att bara kurera mig med filt och tekopp efter tekopp med rykande varmt gott te med honung i. Mina hårigaste killar håller mig sällskap i soffan, den oklippta tolvåringen bakom macdatorn och mittelspitzen på snart ett och ett halvt år nu. (varav den senare försöker slicka mig i örat)

Utseendemässigt känner man sig inte supersnygg en dag som denna. Risig som ett gammalt rivningsobjekt och med oputsade fulbrillor, håret uppsatt i en rufsig tofs och iklädd den utan tvekan sexigaste outfitten - min leopardmönstrade ziperall.

Nu tänker jag sova! Utanför fönstret ser det ut att vara en strålande fin höstdag med sol, klarblå himmel och frisk luft.
Trevlig helg! /Annelie

Tjockaste tunnan tvåtusentolv - träning till trots

Vågen skriker mej rakt i ansiktet den här morgonen.
Den har varit tyst och snäll en längre tid eftersom den inte haft någon kraft att uttrycka sig utan batterier. Jag ångrar att den fick nya.

Fy tusan vad den måste ljuga!?
Jag cyklar varje dag 8 km till jobbet och lika långt fast i uppförsbacke hem igen efter arbetsdagens slut. Gärna i motvind, och den där reklamen i busskuren skrattar åt mig när jag kommer flåsande på min vanliga manuella cykel.

Elcyklar för alla

Jag promenerar mycket både med hund och utan, både ute och inne på mitt löpband. Nåja, inte med hunden på löpbandet då förstås..
Men inte verkar det hjälpa ett dyft.

Jag tycker om ostbågar, visst gör jag det. Choklad är också gott. Och glass kan väl inte va så fel om man får 18 gillamarkeringar på FB när man äter direkt ur byttan. Pizza på fredagkvällen kan ju vara mysigt.. och så några Pringles till fredagsmyset framför tv:n i soffan. Några chips till.. svårt att bara ta ett par stycken. Platt i soffan.

Jaja, jag fattar.. skärp dig nu Annelie! Bitch 2012!!
(Ska bara bli helt frisk från min förkylning först, och idag tar jag faktiskt bussen till jobbet eftersom det fullkomligt vräker ner..)

Bejeweled Blitz blir bra botemedel

Usch vad långtråkigt det är att vara sjuk! *gnäller*

Och så lättirriterad man blir.. Ägget som man vill försöka orka äta till en sen frukost går inte att skala. Halva ägget följer med i skalet och till slut ger man upp i frustration och knaprar på skalet också. Jättegott. 

Att katten spyr i trappen ungefär samtidigt är ju också väldigt trevligt. 

Sedan vill man försöka somna en stund för att sova bort huvudvärken som plågar, men just idag har grannen förstås valt att ta hem en stor grävmaskin eller vad det är. Lugn och ro - nej. 

Ut med hunden måste jag oavsett hur jag mår. Trycker i mig en Alvedon och tar en promenad i skogen. Han vill jaga skator, det vill inte jag. Han vill streta bakåt där vi redan stannat och luktat i en kvart, det vill inte jag. Jag vill hem till viloläge igen. Mysebyxor och fulbrillor, tur jag inte möter någon. 

Så långtråkigt. Roar mig med Bejeweled på mobilen en stund. Ungefär lagom många hjärnceller som går åt till det spelet. Men ganska snart får jag något superflax och slår förstås rekordet med hästlängder och inser att jag troligtvis aldrig kommer kunna bräcka det.. så tog det roliga abrupt slut.  

...men så äntligen kommer pojken hem från skolan. Trevligt med sällskap, det gör mig gott.

Symptom: smurflik sensuell stämma, stackars snörvliga sjukling

Aaahhaaaatjjoooo!

Gårdagen höll inte vad jag utlovade. Förkylningen lättade inte alls trots att jag hade den inställningen. Den bröt istället ut rejält igår kväll och nu sitter jag här och nyser som en galning och funderar kring hur många viktiga hjärnceller jag förlorar. Jag har nog inga kvar efter det här. Känner mig ganska rubbad. Huvudet spränger och näsan ser ut som en jordgubbe. 

Hemma från jobbet. 

När sonen cyklat till skolan för att ha nationella prov i engelska hela förmiddagen, dottern tagit bussen in till stan för sin andra praodag på restaurangen och pappan lämnat hemmet för kurs, då är det bara jag och djuren kvar. De kan i alla fall inte skratta åt min sensuella röst som de andra människorna gör. Jag kan inte klandra dem i och för sig...jag låter som en blandning mellan Kalle Anka och en smurf just nu.