Överger ömhetslängtande Örebro, önskade överleva ödesmättade ögonblick

..4,5 år senare..

Så mycket sorg och så mycket jobbigt och så mycket kärlek och så mycket härligt. Livet kan förändras fort och jag förändrades med det. Jag vågade. Jag väljer att inte berätta mer om det i denna blogg utan flyttar till min nya agenda, mitt nya liv precis som i verkligheten. 

Följ med mig på resan hit vet jag! 

                                                  

Åttiotalets årskurser återkommer, åh åldrade återses ånyo

Jag har fått åka tidsmaskin med en vän.
Vi åkte till en tid då vi var små, osäkra, jätteblonda och som mest lekfulla. En sorglös tid åtminstone till en början, innan världen skakades om mest för henne. Idag känns det helt overkligt att få möta en så rar tjej från skoltiden som jag inte sett på evigheter. Jag kan inte ens minnas den där sista dagen vi sågs eller varför vår kontakt ens upphörde. Jag har tänkt på henne många gånger, hur livet snabbt kan ta olika vändningar och jag ser henne framför mig i vår skolas gymnastiksal. Vi hade varsin likadan gymnastikdräkt, en sådan där gullig som påminde om en baddräkt med volanger på. Hennes var blå och min var rosa, hon var smal och jag var aningen korpulent. Hon var både söt och smart. Själv borde jag nog ha kunnat räkna ut att i möjligaste mån försöka undvika rosa för att minska risken att påminna för mycket om en liten gris..

Vi växte upp och livet drabbade oss i olika städer, skapade familjer med äkta män, barn och djur, arbete, vardag och allt det där som får tiden att rulla.

Idag har hon med sig sina vackra döttrar och att se den yngsta flickan med ett påtagligt arv från sin mors ansiktsdrag är som att titta på min vän från förr. En mycket märklig och hisnande känsla och med ett tidsperspektiv som både blir nära och avlägset på samma gång. En fantastiskt fin dag för ett kärt återseende och allt är precis som då, naturligt, enkelt och med många skratt. Tiden kanske har runnit ifrån oss men inte vänskapen. Första advent blev en glädjedag och vem nämnde åldrande? Eventuella rynkor syns i alla fall inte i det dunkla adventsljuset. Men nu ska det inte gå dryga tjugo år till nästa gång vi ses för DÅ kan vi prata rynkor..det är säkert.

Sötaste skånska släktingarna spenderar söndagen sightseeing stadens slott

Dagen efter festen, alla andra gäster har sedan länge åkt hem till sitt. Fast kusinerna från Skåne får jag rå om ett tag till. Vi tar en lugn förmiddag, går ut i parken med lillkillen och passar på att umgås och prata. Vi börjar genast spåna på planerna när det blir nästa gång att ses, det får bara inte gå tio - femton år mellan varven..

När kusinerna var små och besökte oss här på sommaren åkte de alltid lilleputtetåget på Stora holmen. Bäst vi åker ner till Wadköping och stadsparken för att återuppleva gamla minnen, turista och låta lillkillen åka det där tåget. Nu somnar han redan på bussen dit så något åka blir det inte, han vaknar inte förrän han känner doften av mjukglass vid en parkbänk utanför slottet i sensommarsolen.

Jag kramar hårt och vinkar av dem vid stationen när det är dags för dem att åka hemåt med det riktiga, stora tåget och återigen är huset konstigt tyst och tomt när jag kommer hem.

Lillkillen kan gå uppför alla dessa trappor alldeles själv, Lenny får följa med under armen <3

Stora släkten samlas, serverar smaskiga saker ställer sedan sängarna smockat.

När både herr och fru i detta hem har fyllt fyrtio år och ingen ännu blivit ordentligt firad, ja då är det lika bra att slå på stort och göra ett jättekalas av alltihop. Det blev i sanning en stor fest i dagarna tre och en fest vi sent ska glömma. Tackar alla hjärtligt som var med och gjorde den så minnesrik.

Med mycket förberedelser i form av matlagning, planering, plock och städning flera dagar i förväg flöt det mesta på bra trots att vi hade huset fullt och diskmaskinen likaså.
Långväga resande från Storsjö, Härjedalen med barnens kusiner som de inte sett på flera år, anlände dagen innan och där och då började festligheterna. De fann varandra snabbt och skulle nu få ett par dagar att umgås på tillsammans. Dalslänningarna slöt även de upp den kvällen och ståhejet var ett faktum. Kvällen bjöd på våldsamma poolbad med välta palmer, badmintonmatcher, kubb och beachvolleyboll för alla som ville. Överallt sov vi för att få plats och det påminde om gamla lägertider. Mysigt faktiskt och jag tycker vi har gäster alltför sällan. Man måste ju inte ha 40 personer på besök samtidigt riktigt varje gång.

Tonårstjejens största bekymmer i allt detta var hur hon skulle komma åt en dusch och att få möjlighet att fixa sig. Sitt eget rum hade hon ju lånat ut till kusinerna och det var lång kö till morgontoaletterna. Välkomna till hotell Tallbacka.. frukosten serveras mellan 8.00-10.30. Sedan fick den som inte riktigt vaknat än skylla sig lite själv för därefter behövde jag ockupera köket för att fortsätta förberedelserna inför den stora bjudningen. Resten av gästerna skulle nämligen dyka upp vid tvåtiden och då skulle lunchbuffén stå framdukad.
I fantastiskt bra present fick vi kallskuret kött vackert upplagt och dekorerat på stora träbrickor, makalöst goda potatisgratänger, oliver och en fräsch grönsallad. Jag kompletterade med ett par olika kalla såser till köttet, rökt fisk, räkpajer, honungsmarinerade färska rödbetor med fetaost, bröd, ostbricka, ett dignande fruktfat och gott att dricka av valfri sort. Alla lät sig väl smaka av allt det goda och ändå blev det typ tolv korgar över. Ovanpå hallontårtan stod det förstås "Annelie och Andreas 80 år"

Att så många ville komma och festa med oss den här dagen var riktigt roligt och även om vi var ganska trötta efter helgen så var det värt alltihop. Det var så mysigt att få chansen att träffa så många släktingar på en och samma gång. Prata med än den ena än den andra som man inte sett på länge och när båda släkterna kommer tillsammans kan det lätt bli lite lustigt. Vi uppvaktades med presenter från alla håll, lite födelsedagssång, en komisk tipsrunda och nedanstående fotocollage sammansatt av svägerskan. Underbart!

På kvällen fick den som ville stanna och se fotbolls-VM. Bland våra nattgäster inför sista natten var det bara tre-fyra stycken som visade intresse för matchen, vi andra spelade kubb tills det började skymma och sedan gick vi in och umgicks över lite olika sällskapsspel. Ingen behövde gå hungrig för mat och frukt fanns det som sagt så det räckte i flera dagar framöver. Till sist kröp vi till kojs med ett jättestort nyskapat minne för alla inblandade.. och röjandet efter festen det tog vi flera dagar senare när alla gäster åkt hem till sitt och när tomhetens kontrast nästan ekade i huset.

                                

Anar avslutad arkiverad agenda, alltmer avlägsen antecknare avslöjar att apatin angriper.

Here I go again...

Jag har inte varit här på länge. Är det ytterligare ett tillfälligt avbrott eller en på riktigt avslutad och arkiverad agenda?
Men har jag då ändå inte varit här hela tiden fast i verkligheten, livs levande med en massa äventyr och upplevelser i mitt inre och runt omkring mig?
Det är nog bara så att jag inte riktigt har tid att skriva när jag har semester för jag har helt enkelt för mycket att göra med att lata mig hela dagarna. Dessutom är det det här med rubrikerna. Jag har tappat förmågan tror jag. För egentligen har jag massvis med uppdateringar att dela och minnas sedan sist och jag hoppas jag kan tillföra något med det jag förhoppningsvis har kvar i huvudet. Det är sommardagar, firande, vardagsknäppheter och roliga historier som väntar.
Stay tuned!

Here I go again Whitesnake

Pluttungen porträtteras på påskaftonens partaj

Påskafton 2014

Jag vaknar tidigt av att mannen kliver upp till jobbet och lyckas inte riktigt somna om trots att jag är rätt skapligt sömnig. Satt uppe med unge herr tonåring och tittade på Forrest Gump till halvtvå om natten. Filmen är skapligt lång och blir inte mindre lång av alla reklampauser, men den är så bra och söt och underbar så vi kunde inte med att avbryta innan den var slut. Unge herrn sov förstås längre än jag, så pass länge att han nästan sov förbi den traditionella påskäggsletningen. Unge herrns påsköverraskning fick inte plats i ägget ihop med godiset. Förvånat öppnade han ett stort neonfärgat inslaget paket och blev så glad när han fann en sådan här att spela på. Tjejen fick naturligtvis också överaskningar i sitt påskägg men inget som väsnades.

Morsan kom över lite tidigare än övriga familjen så att hon kunde skala potatis och skära sallad åt mig medan jag gick ner i tvättstugan och strök den nya fina duken. Det var en bra arbetsfördelning, för då hade jag också tid över att sätta dottern i arbete. Hon skulle få locka håret på mig. Det är kul att se ut så ibland, särskilt som en blivit lite rundare då är det fint med fylligt hår så att huvudet inte ser så litet och platt ut i förhållande till  resten av det plufsiga jaget.
Så droppar de övriga gästerna in lagom till eftermiddagsfikat. Huset är nästintill i tipptopp och de färgglada påskfjädrarna är genomtänkt pyntade i syrenbusken ute vid vägen. Men på fönsterbläcket vid entrédörren hade någon visst slängt ut en påse välkomnande kattbajs. Trevligt, men jag sa bara nästintill tipptopp.

Den äldsta brorsan har fyllt år, han är inte äldst av den anledningen utan är bara det ändå, så på bordet hamnar en smaskig tårta i kombinerat grattisutförande och med påskdekorationer, en flagga och en och annan födelsedagspresent. Sedan tar fokus slut på brorsan, och fasters lilla snygging den andra borsans treåring får leta påskägg istället. Jag (läs påskharen) gömde ett med såpbubblor i, så vi går ut och bubblar lite i det fina vårvädret i parken alldeles utanför vårt hus. Lillkillen hittar förstås dit och springer före på sina små korta snabba ben ivrig att få gå ut på äventyr. Såpbubblor i solen är påskminnen för mig. Mina små har alltid älskat det på påsk, och oftast har också solens strålar spelat genom de regnbågsfärgade bubblorna. Fina ljusa minnen med soliga dagar precis som denna påsken. Men mina barn vill inte blåsa bubblor längre, jag förstår inte det..

Till sist vankas påskmiddagen och alla samlas runt långbordet. Även mannen har slutit upp till sällskapet nu efter jobbet. Han som har investerat i en uppsättning fotoljus och en liten hemmastudio nere i källaren vill gärna passa på att fånga några porträtt på några av gästerna. Brorsan ställer upp, och nyfikna treåringen vill gärna vara med och leka fotomodell. Han är jätteduktig på det säger han. Ett bildbevis på det vore väl snyggt och det kommer förhoppningsvis men ni får hålla tillgodo med en bild på mina lockar så länge.

Ledig lugn långfredag, lagar lite läckerheter

Glad påsk hörrni alla kärringar och gubbar. Allt godis till oss!
Barnen får bara hål i tänderna, det är inget bra. Tänk på att de ska ha sina tänder hela och vita resten av livet.Vi har ju bara halva livet kvar.. typ.. om ens det. Jag tycker det är ett mycket bra argument när de små utklädda häxorna kommer och knackar på och jag är för snål att ge dem något. Tack för teckningen ni har printat ut från internet och bara färglagt som hastigast. Den kan vara värd ett äpple tycker jag.
Annat var det på min tid, då började vi förbereda påskteckningarna så tidigt som efter jul.
Ritade på fri hand från grunden och målade med regnbågens alla påskfärger. Vi vek sedan teckningarna i små söta trianglar eller rektanglar om man hellre ville det och samlade de omsorgsfullt i en korg med handtag.
Den blev sakta men säkert full lagom till påsk. Det fanns det även en och annan fyllegubbe som blev hemma i mitt område lagom till påsk..

Idag är det en lång fredag och jag har gott om tid att förbereda lite läckerheter till påskbordet imorgon. Närmsta familjen kommer över och äter och myser på vårdukat bord. Här ska rullas köttbullar, fixas en god paj och en utsökt fisk- och räksoppa bland en hel del annat.. Låt er väl smaka av helgens godsaker, och hoppas ni får en riktigt skön påskhelg i det utlovade fina vädret var ni än befinner er!

Stenen står stadigt, sammanfattar sommaren senare

Tiden går fort när man har roligt brukar uttrycket lyda, och tiden har verkligen rusat iväg.
Fast jag vet inte om det var så vansinnigt kul då far gick bort och tiden som följde. Ändå är det idag exakt fem månader sedan jag smekte far på kinden för sista gången och livet går trots allt vidare för oss andra.

Jag passerar kyrkogården på min resväg till jobbet och jag sneglar upp i backen mot fars grav. Jag kan se den ända från vägen. Det dröjde ett tag innan tjälen gick ur marken så pass att stenen kunde sättas upp. En tidig morgon i början av juni när de andra i familjen fortfarande sov cyklade jag iväg till far för att lämna en blåklocka. Då stod stenen där i morgonljuset och tårar föll på den skrovliga ovansidan.

                                      

Saknaden kommer och går och vissa stunder påminns man extra mycket. Som till exempel när jag nu i midsommartid satt i båten med metspöt, fiskarna hoppade i vattenytan och flötet sjönk. Det nappade och jag grät. Sorgchocken var total mitt i lugnet på sjön då jag mindes hur pappa blev ivrig som en pojke när fisken högg på masken. Ljumma sommarkvällar som denna när vi semestrade i Värmlands natur som barn. Pappa älskade det och doften och smaken av stekt abborre till frukosten i den lilla timmerstugan är ett oförglömligt minne.

Tiden går fort när man har roligt.. och jag upptäckte att jag lyckats att inte blogga ett endaste dugg på två månader och jag antar att det är läge att åtminstone sammanfatta semestern som varit.. en annan dag..

Möter måndagsmorgonen med magsjuka, mamman måste motarbeta

Lilla gumman.
Hon blev smittad av något som tio andra på samma fest också blev sjuka av.
Vaknade mitt i natten, precis så slår magsjuka alltid till som en tjuv om natten.
Tjejen måste givetvis stanna hemma från skolan, sova ut på förmiddagen när det värsta lugnat sig och sen missa pianolektionen på eftermiddagen. Ikväll orkar hon i all fall halvsitta upp i soffan med sitt cocacolaglas framför ett maraton av "modern family" på netflix. Låt mig påstå att hon inte är sitt vanliga briljanta jag, men den illgula huvtröjan förbättrar inte fräschören och lystern i hennes hy. Stackars liten tös, som alltid är så noga med sitt utseende. Just nu bryr hon sig inte. Ikväll har hon närmre 39 graders feber och vi andra kan bara hoppas av vi klarar oss undan det elände som drabbat henne.

Jag brukar ha en tendens att svimma när jag åker på sådana där äckliga sjukdomar.
Glömmer aldrig när jag en gång i tiden arbetade som lärarassistent och åkte med på lägerskola med fjärdeklassen. En jättemysig lägergård precis vid en sjö. Jag var gravid i sjätte månaden och blev givetvis orolig när jag efter första natten vaknade med magont. Jag hade turen att en av de andra lärarna behövde lämna lägret och fara hemåt en sväng så jag kunde åka med henne in till stan. Vad jag då fick höra var att flera elever hade insjuknat i magsjuka under natten. Jag hann hem till lägenheten men tuppade av i badrummet, föll handlöst och slog i huvudet i badrumsgolvet. Man är inte så särskilt kaxig i sådana situationer. Försöka sova lite grand emellanåt på en madrass på golvet så nära badrummet som möjligt, för att undvika att svimma igen..

Har verkligen ingen lust att bli sjuk. och jag önskar att min lilla gumma snart är en frisk fläkt igen. Godnatt. hoppas jag.

Flickan från förr förändras, finaste femtonåringen får frihet

Det var en gång en söt liten flicka med lockar i nacken och bestämda steg. Med sig till skogen hade hon en hink och en baban (banan). Hinken var bra att ha för den kunde man vända upp och ner på ifall man ville sitta och vila en stund medan man fikade på sin baban. Frukt var det godaste hon visste, särskilt buvej (druvor) och anain (mandarin).

Så går den bestämda söta lilla flickan snart ut nian, är självklart vackrast på skolan enligt sin mor och har nyligen skaffat sin första pojkvän. Det var nästan så jag började undra varför hon inte redan intresserat sig för kärlek och sådant trams. Jag har flera gånger lättsamt och smått retsamt frågat om hon inte vill ha någon gullig att hålla handen.
"men va fånig du är mamma.."
Hon är väl i vissa avseenden mognare än jag förstått och inte tyckt det varit värt mödan att dejta och göra slut. Hon sållade bland förälskelseobjekten i förväg. Nu får jag äta upp min iver när hennes första kärlek är en tre år äldre kille med körkort och som dessutom bor i en stad nio mil härifrån. Ajajaj.. Fram med luftgeväret!  

Men jag kan inte neka till att de är ruskigt söta ihop. Den sista april har de officiellt varit ihop en månad fast de har känt varandra sedan i somras och den 31:a har de alltså tänkt att ändra status på fejsbook till "in a relationship". Humor att de inte tänker på att den dagen inte existerar. Härliga ungdom. Hon har fått åka tåg alldeles själv till honom med byte i Arboga, trots att hon inte vågade först. Han och hon har köat i timmar tillsammans till idolaudition i regnigt Stockholm, redan skapat minnen de sent ska glömma och till helgen ska hon få vara med på sin svärmors femtioårsfest. 

Ikväll är hon däremot med någon annan kille, en kille som många tjejer skriker åt vid blotta åsynen. Just a Beaver är i Globen och det ryktas att han tar av sig tröjan. Min tjej är inte som de andra tjejerna, hon är inte nån superexalterad idolfixerad fan. Men när tjejkompisen insisterade och lyckades fixa biljetter så tyckte hon självklart att det kunde bli kul att åka på konsert. Och visst är väl bävern duktig...men inte lika bra som tjejens egen kille. För han är bäst! <3

Sömndrucken sjusovare släpper sig, stanken sprids särdeles snabbt - soppan skyldig

Jag har fått höra att jag skriver lite för sällan.
Det ni, måste ju  betyda nu när jag haft ett litet oplanerat uppehåll att jag är saknad av någon och att jag åtminstone har en läsare. Ibland så tappar jag bara orken, tråkigt men sant. Inspirationen och flödet har tröttnat liksom. Hur kul jag än tycker det är att smattra på tangenterna, och hur mycket jag än kan svamla om så vill det sig inte riktigt ge uttryck. Ändå har jag egentligen massor med tankar i huvudet jag skulle kunna yppa i onödan om, grejer som hänt och drömmar som inte blivit av.

Det här inlägget kommer inte heller bli särskilt meningsfullt, inte så kul och inte lämna efter sig någon klok baktanke. Eller vem bestämmer det förresten.. jag eller du? Men se bara på rubriken.. larvigt skitprat!
Men jag sov faktiskt riktigt gott i natt (om jag pruttade vet jag inte men det gjorde jag säkert.. för även drottningen fiser i sömnen om ni inte visste det särskilt om hon som jag ätit pannkaka och ärtsoppa kvällen innan) Jag sov i alla fall så där mjukt och drömskt och stilla som man bara kan göra när man kryper ner nyduschad  i alldeles rena nybytta lakan och för öppet fönster. Svalt och underbart och med plufsigt täcke.

Lakan är ett märkligt stycke tyg som kan ge så många levande barndomsminnen. Spännande övernattningar, stela gamla över- och underlakan och stickiga filtar före påslakanens tid hos någon äldre släkting eller på något sommarläger. Dofter man aldrig glömmer och som får en att bli en liten flicka igen när man blundar och minns (eller pojke om man nu varit en sådan). Tills man slår upp ögonen nästa morgon, tittar sig i spegeln och möts av ett något rynkigare ansikte än det man hade i drömmen. Tiden går, men minnena och doften av rena lakan består.

Nu är det åter dags att sova, dagarna bara försvinner en efter en. Ute blåser snålt, inne sprakar brasan.
Godnatt

Draperiet döljer darrande duschare, diabolisk diagnos - demolera det där dåtida dasset.

Godmorgon.

Jag är trött idag. Förkylningskänningar som kommer och går och idag var de mer påtagliga. Halsen är tjock, det kliar i öronen och ögonen vill inte titta. Men jag är inte sjuk för det bryter aldrig ut ordentligt. Tänker ta en dusch innan jag går upp på övervåningen för att äta frukost. Barnen är redan på väg till skolan. Lugn och ro.

Vattnets varma mjuka strålar får ersätta täcket som jag redan längtar tillbaka till.
Men den lugna ron varar inte länge för i ögonvrån skymtar jag en stor svart skugga som hotfullt kryper läskigt långsamt på andra sidan draperiet. Hjärtat börjar slå snabbare och jag känner paniken leta sig ut. Får försöka bli färdig i duschen i rasande fart och jag håller koll på draperiet med ena ögat under tiden.

Spindlar är inte direkt mitt favoritdjur. Inte sedan dagen i den där sommarstugan med utedasset som var fullt av otäcka spindlar. Det fanns en hasp både på utsidan och insidan av dassdörren och någon (läs min bror) tyckte att det verkade roligt att haka på haspen på utsidan när jag var där inne..

Plåga!

Med åren har jag fått lära mig att hantera min fobi, allt för att inte föra över denna rädsla på barnen. Det är inte lätt, sannerligen inte. Jag har inte lyckats bygga upp en sådan iskall fasad att jag kan plocka med de där små djuren och det betvivlar jag att jag någonsin kommer att klara av. Nej jag väljer att hålla mig undan och jobbar på att behålla lugnet på betryggande avstånd. Hoppas på att det finns någon i min närhet som kan rädda mig från eländet. Men tror mig, det hjälper inte att säga att de inte är farliga..

Jag väljer att inte infoga någon bild till detta hemska inlägg.

Fasar för fredagen - Farväl far..

Kan inte för mitt liv förstå att den här dagen är här.

Dagen då min far ska sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra sovande.
Dagen då vi ska minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner.
Som jag har fasat, och nu är det är fredag. Vill helst inte vakna.
Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgår som i dvala.
Klär mig högtidligt snyggt, för far. Klänningen är struken och skorna nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tårar som börjar trilla redan efter frukost. Jag gråter tillsammans med sonen på hans namnsdag när han öppnar sitt namnsdagskort. Kortet som var från mormor och morfar och som gjordes i ordning för en månad sedan medan hans morfar ännu levde.

Älskad, saknad. Du lever i vårt minne..

Timisoara 26:e augusti 1937

Örebro 8:e februari 2013

"Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå. 
Vakna och jubla ni som ligger i mullen! 
Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land."

Rader av levande ljus och fullt av fina blomarrangemang står högtidligt längst fram i kyrkan och i centrum av allt en kista. En kista för far. Ovanpå den finns blommor i hans hemlands färger rött, vitt och grönt. Jag sitter där i bänkraden som en åskådare, lyssnar till musiken som jag själv varit med och valt och får fullständigt blackout. Jag har gråtit så mycket i fars snabba sjukdomsförlopp. Sörjt i chock till och med innan han dog. Idag kan jag ändå inte fatta det, betraktar allt som på en film. Ser min fars bästa och allra äldsta vän från barndomsåren i Ungern tårögd och gripen ta farväl. Overkligt. Men när orden läses invid kistan om fadersrollen och lyckan i livet för en far att få hålla sina barn i famnen, och då mitt och mina bröders namn nämns i det sammanhanget..då brister jag..

Min far, vars axlar jag fick sitta på när självaste Televinken kom till stan så att jag som hans lilla  flicka skulle få se bättre. Min far, vars hand höll min i sin första blyga skoldagen. Min far, som lärde mig cykla och simma. Min far, som tryggt gick vid min sida längs kyrkogången på min bröllopsdag. Min far, som alltid önskat mig all lycka i mitt liv. Den kärleken och omsorgen och frånvaron av den värker.. riktigt ordentligt.

Jag laddar för att läsa vid graven, fokuserad på mitt beslut att klara av det.
Vill inte behöva ångra att jag inte gjorde det. Far hade tyckt om mina ord..

"Vad jag nu säger er är ett mysterium: 
vi ska inte alla dö, men vi ska alla förvandlas,  
i ett nu, på ett ögonblick vid den sista basunens ljud. 
Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt 
och vi förvandlas."

Solens strålar gjorde en mörk dag lite ljusare och alla kramar gjorde den varmare... Tack.

Stridsmannens stora segrar, sagolik story

För mig har min far varit den odödliga. Men blev som ni vet nyligen för sjuk och för trött för att orka strida mer. Stora segrar genom åren, och jag är tacksam över den övertid han fått med oss efter den allvarliga incidenten med hjärntumören i femtioårsåldern, återkommande hudcancer och ett par stroker på senare år. Då räknar jag inte med bagateller som flertalet bråckoperationer och diabetes och har säkert också råkat glömma något av allt i journalen.

Sensommaren i fjol firade vi pappas sjuttiofemte födelsedag tillsammans med alla släktingar. Verkligen glad att vi fick göra det innan hans tid var slut. Han uppskattade det stort och vi fick ett fint minne med oss. Att pappa också på vår sista julafton tillsammans läste julevangeliet högt för oss utan att staka sig i talet det minsta och hans egen glädje och lättnad över det är något vi nog heller aldrig glömmer.

Min far var generös och hade ett stort hjärta. Han levde sitt liv i första hand för andra och med Gud i fokus...alltid.

En stor förebild helt enkelt.

     Älska Gud och älska din medmänniska

Mindes mamma Maria, maten måste mätta många munnar

När min far var en liten pojke var det fattigt i familjen.

Det var krigstid i Europa, sirenerna ljöd, bomberna föll och ibland om de inte hann springa bort till skyddsrummet om natten hade de en liten matkällare att gömma sig i. Den matkällaren var långt ifrån fylld med mat. 

Min farmor Maria hade en barnslig tro för vad Gud kan göra. Ett naivt handlande som många andra vuxna skulle ignorera eftersom hjärnan uppfattar det som rent logiskt löjligt.. Varför skulle hon sätta på en gryta med vatten på spisen när hon inte hade någon mat att lägga däri? Varför skulle hon lyssna på den rösten som sa det till henne? Men hon gör det. Löjligt nog.

Då knackar det på dörren och där ute står en annan kvinna i byn. Kvinnan säger:

"Jag hörde en röst som sa till mig att gå med mat till det här huset, här är jag nu"

Ingenting är omöjligt. 

För Gud är allting möjligt

Enorm elefant erhåller ensamhet (eller ebb) enligt en envis entusiast

Ibland dyker de upp, de där små minnesbilderna i huvudet.
Anteckningarna i hjärnan från tid som varit. Det är kanske inte alltid så ljusa bilder som lagras i banken av historia. Den ledsna dåtiden gör vi bäst i att sudda ut, först lära oss av den och sedan omsorgsfullt radera. Tiden läker alla sår och får ärren att blekna.

Det sorgliga är att alla vackra, roliga och underbara minnen också tenderar att bli allt mer grumliga med åren. Jag drar min egen slutsats att det antagligen är för att vi annars inte skulle vilja leva i nuet och skapa nya minnen.. att glömma bort. Tröstar mig med det.


Ikväll var jag ändå tillbaka en stund när sonen var en liten skrutt. En kul liten kille med mycket funderingar och tankeverksamhet. Vi hade tappat upp vatten i badkaret och där i skummet satt han och filosoferade. Han hade upptäckt att det blev mindre vatten när man reste sig upp och mer vatten när man satte sig igen. Så... om en elefant skulle bada i vårt badkar så skulle det inte behövas mycket vatten alls! Vilken grej! Fast då skulle han nog inte få plats att bada tillsammans med elefanten. (att elefanten antagligen inte skulle rymmas själv i badkaret över huvud taget gick vi inte vidare in på)

Trummorna, tonerna tilltalar - tycker TaKiDa tappade, torde ta tillbaka takterna

Jag hörde en låt på radion. 

Flera gånger, och jag kunde först inte begripa vad det var som gjorde att jag kände igen den så väl. Tills jag fick hjälp att inse att det var sångaren.. 

Som ett gammalt TaKiDa-fan som kan briljera med att jag lyssnade på dem och diggade dem redan innan de slog igenom så stort med den här:

Det var en höst för många år sedan nu, minst lika praktfull som denna. Jag satt i en bil tidigt en dimmig morgon med några tjejer på väg till Dalarna med mitt dåvarande jobb. Hela vägen spelade vi om och om igen på hög volym massa bra låtar som jag blev kär i. Jaded, Alive, Losing.. Härliga, skojiga minnen. Sedan när de blev kända lät allt nytt likadant och de tappade ett fan. Minst..

.

Nu är jag kär igen och det spritter i mina trumpinnar.
Jag blir så glad av den här dåliga låten.
                                                                                   *trycker på repeat*

Skolan skulle sällan smygstarta så sakta, smått stressat schema slutar som skrattsalva

Höstterminen är i alla fall ett faktum och skolan har kommit igång på allvar för barnen, men innan rutinerna lagt sig till rätta igen efter sommarlovets lata och spontana dagar kan det lätt uppstå kaotiska morgnar. Utebliven info eller i bästa fall med så kort varsel som möjligt. Scenariot utspelar sig en kvart innan pojken åker till skolan..

- Mamma, vi ska ha matsäck med oss idag!!!

- Vaddå, idag? Lunch? som i riktig mat eller bara en fika? undrar jag och känner hur jag börjar jaga upp mig över att vi inte hört något om det här aningen tidigare och scannar samtidigt igenom kylskåpets möjligheter för mitt inre.

- Jag vet inte... blir det perfekta svaret just då.
Det är så underbart att sätta frukosten i halsen. 

Varje år får barnen också med sig en uppsjö blanketter som ska fyllas i och lämnas åter till skolan med vändande ryggsäck. Det är uppdaterade kontaktuppgifter och godkännanden av olika slag. Jag blir full i fniss när dottern missförstår (eller tolkar fritt) frågan jag kastar ut till henne medan jag fyller i formuläret.. 

Namn: Inte så svårt

Adress: Den kan jag

Mobiltelefon: ööööh iPhone 4s!? behöver de verkligen veta det??

Skolfoto 2005

Naturligtvis ångrar jag att vi inte skrev vilken mobiltelefonmodell vi har, för det är ju det mest logiska svaret på ett sådant tokigt formulerat formulär. Då kanske de hade lärt sig något också de där lärarna, att inte lämna något underförstått till exempel..
För det kan ju finnas ordknäppisar som vi outthere.

Tjejen får ingen ny chans att ändra sitt svar eftersom det här blir den sista blanketten av det slaget för hennes del på den här skolan. Hon har redan börjat nionde klass och till den här skolan i skogsbrynet har hon gått sedan hon klev in första skoldagen i förskoleklass med gluggar i munnen och färgglada spännen i håret.

Idag har vi utvecklingssamtalsmaraton och som deras stolta mor måste jag få lov att säga att de utvecklats väldigt bra. De är smarta och snygga båda två, äter duktigt och är minst lika långa som jag (om inte längre)

Hungrig har höstliga hallucinationer, härrör huvudsakligen Härjedalen.

Det har redan gått en bra bit in i september, men än har jag inte börjat med strumpor. Vi får väl se hur länge jag envisas med att hålla kvar sommaren i sinnet. Så lätt är det inte när jag kommer hungrig hem från jobbet och tar mig en smörgås för att stilla magknorret. Ett tunnbröd som smakar som alla minnen från Härjedalens höstar på en gång. Konflikt pågår i huvudet medan jag tuggar. Minnena och illusionerna av den klara, höga luften, färgprakten och den friska, kalla bäcken får mig att längta dit och nära nog efter ett par strumpor.

Busiga barn bemödar besöka bio, bunkrar baconchips

En pojke på tolv år har sommarlov. Det regnar ute. Han vill gärna sitta vid datorn så mycket han får, och mer ändå. Helst hela dagen och även om solen skulle skina. Han är helt inne i sitt spel men hör mig om jag nämner något om glass eller godis. Emellanåt gör vi något tillsammans han och jag, syrran får också vara med om hon vill.
Spela lite spel ute under parasollet. Ett parti schack, lite yatzy och ett par omgångar "vem där" (eller "gas who" som det tydligen heter på originalspsråket enligt en kille med prutthumorn i behåll)



"Men varför ringer du inte din kompis" försöker jag efter ett par, tre likadana dagar. Dagar som antagligen inte blir till bestående minnen.
Så gör han det, till slut tar han och ringer sin vän. Det är inte långt till honom. Bara tvärs över gatan, men jobbigt att ta på sig skorna och gå över dit om han inte skulle vara hemma.
Kompisen kan inte tala i telefonen just nu för han bajsar.
När han är färdig bestämmer de sig för att skapa äventyr tillsammans och bokar bio, spindelmannen med snacks och dricka. Sedan vill de sova under öppen himmel på garagetaket och tror inte att passerande grannar hör deras fnisserier och busljud däruppifrån. Syns inte.. finns inte..

Två pojkar i sina friaste barnaår har skoj tillsammans, två lintottar av samma skrot och korn på samma gata. Med båt har de också flera sommarminnen, det senaste i raden en stukad fot på min klant. Att hoppa i sjön där det är för grunt och stenigt är ingen bra idé...men det man inte dör av tar man förhoppningsvis lärdom av.

Snart är sommarlovet redan slut för i år. Höstluften, blåsten och de alltmer gulnande löven påminner om årstiden som kommer. Vattnet är kyligt nu, trots vissa varma dagar så kyler de kallare nätterna. Ljuset är annorlunda, kan inte riktigt beskriva hur, bara annorlunda på något speciellt höst- och skolstartsvis.