Fasar för fredagen - Farväl far..

Kan inte för mitt liv förstå att den här dagen är här.

Dagen då min far ska sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra sovande.
Dagen då vi ska minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner.
Som jag har fasat, och nu är det är fredag. Vill helst inte vakna.
Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgår som i dvala.
Klär mig högtidligt snyggt, för far. Klänningen är struken och skorna nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tårar som börjar trilla redan efter frukost. Jag gråter tillsammans med sonen på hans namnsdag när han öppnar sitt namnsdagskort. Kortet som var från mormor och morfar och som gjordes i ordning för en månad sedan medan hans morfar ännu levde.

Älskad, saknad. Du lever i vårt minne..

Timisoara 26:e augusti 1937

Örebro 8:e februari 2013

"Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå. 
Vakna och jubla ni som ligger i mullen! 
Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land."

Rader av levande ljus och fullt av fina blomarrangemang står högtidligt längst fram i kyrkan och i centrum av allt en kista. En kista för far. Ovanpå den finns blommor i hans hemlands färger rött, vitt och grönt. Jag sitter där i bänkraden som en åskådare, lyssnar till musiken som jag själv varit med och valt och får fullständigt blackout. Jag har gråtit så mycket i fars snabba sjukdomsförlopp. Sörjt i chock till och med innan han dog. Idag kan jag ändå inte fatta det, betraktar allt som på en film. Ser min fars bästa och allra äldsta vän från barndomsåren i Ungern tårögd och gripen ta farväl. Overkligt. Men när orden läses invid kistan om fadersrollen och lyckan i livet för en far att få hålla sina barn i famnen, och då mitt och mina bröders namn nämns i det sammanhanget..då brister jag..

Min far, vars axlar jag fick sitta på när självaste Televinken kom till stan så att jag som hans lilla  flicka skulle få se bättre. Min far, vars hand höll min i sin första blyga skoldagen. Min far, som lärde mig cykla och simma. Min far, som tryggt gick vid min sida längs kyrkogången på min bröllopsdag. Min far, som alltid önskat mig all lycka i mitt liv. Den kärleken och omsorgen och frånvaron av den värker.. riktigt ordentligt.

Jag laddar för att läsa vid graven, fokuserad på mitt beslut att klara av det.
Vill inte behöva ångra att jag inte gjorde det. Far hade tyckt om mina ord..

"Vad jag nu säger er är ett mysterium: 
vi ska inte alla dö, men vi ska alla förvandlas,  
i ett nu, på ett ögonblick vid den sista basunens ljud. 
Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt 
och vi förvandlas."

Solens strålar gjorde en mörk dag lite ljusare och alla kramar gjorde den varmare... Tack.