Flingorna förvirrade fjällets frusna fotgängare.

I höstas, en vecka i oktober precis i skedet mellan de två jobben, var det egentligen lite för kallt för att åka norröver för att fjällvandra. Så gjorde vi ändå för att få ett avkopplande avbrott bara han och jag och hunden. Ungdomarna var hemma i stan och hade fullt upp med att passa huset och katterna och att ha roligt med allt skolarbete...

Med mössor på gjorde vi dagsutflykter i den höga, friska luften i Härjedalsfjällen.

Men så kallade utelivet ytterligare och vi packade våra ryggsäckar med proviant och allt vi behövde för övernattning på fjället. Vi åkte den gamla vägen till Nordsätern som flera gånger förr men den här gången vek vi av uppåt Storåkläppen. Det var några år sedan sist vi vandrade häruppe och när vi följde Storån åt det här hållet insåg vi till slut att vi gått fel. Det började skymma och snöflingorna föll stora och tunga på vår packning. Det dramatiska väderomslaget och bristen på tid i dagsljus fick oss att efter en tjurig konversation ta beslutet att vända tillbaka mot bilen besvikna och under tystnad. Men så plötsligt såg vi den rätta vägen framför oss och vek av upp mot kläppen igen, denna gång utan återvändo för nu var vi helt enkelt tvungna att hitta en lägerplats innan mörkret. Snön föll allt mer och det blev bråttom att slå upp tältet innan all packning och våra kläder blev genomsura. När allt är blött och kallt är det på något vis inte lika mysigt ute i naturen. Rutinen satt i och tältet kom snabbt upp i närheten av en liten damm i en glänta i skogen precis innan partiet där fjällbjörkarna tar över och innan stigningen mot toppen. Snöflingorna upphörde så sakta att falla och innan vi klev in i tältet för natten fixade den händige herrn kvällsmat och en värmande brasa att sitta vid alltmedan mörkret blev mörkare.

Gott och länge sov vi i våra varma säckar och hunden vid våra fötter, men nattens minusgrader hade skapat is på dammen. Vi slutförde turen upp på toppen, vände tillbaka trötta och sov nästa natt inne i stugan.

Flerdagarsturer med vandring genom Storådörren har vi genomfört både med och utan barnen. Nu lockar andra vandringsleder och vi förbereder oss med att reka lite åt Lunndörrspasset till. En dagsetapp i strålande sol med utgångspunkt från Tossåsens sameby och längs vägen får vi följe av renarna. De viker däremot av långt uppåt vidderna när vi måste vända tillbaka igen för dagen.

Snö på fjälltopparna och årets julgran 2015 i sikte

Till sist måste vi även bestiga Högrensvålen via Kvarnbäcksfallet och Högrensvålsvallen innan vi lämnar Storsjö för denna gång. Den här dagen är vädret lynnigt och disigt så allteftersom vi vandrar upp på höjderna blir sikten svårare och vinden piskar i ansiktet. Med dimman tät och mjölkig framför oss vågar vi till slut inte vandra högre upp utan vänder neråt igen med vinden i ryggen och pälsen. Att inte se åt vilket håll man ska gå uppe på fjället och hamna helt vilse är ingen trevlig upplevelse och för att kunna återvända upp en annan gång är det en förutsättning att vi hittar ner!

Förutsedda förhandlingar förändrade framtiden fullständigt

2015 är redan över och det var inte det året jag överdrev mitt skrivande kan jag konstatera så här i backspegeln. Ändå var det mycket som hände som jag önskar jag hade dokumenterat och delat med er redan då. Det blev ett år i berg-och-dal-banornas tecken och det var bara att åka med. Jag tar med ett axplock i detta inlägg för hur kan ni förvänta er att jag som numera är 41,5 år ska minnas hela årets alla detaljer?

Vi hoppar direkt till försommaren då Drutten gick ut nian! Minstingen som vi är mycket stolta över. Han har blivit huvudet högre än jag och äger ett varmt, omtänksamt hjärta. Nu önskar vi honom lycka till på gymnasiet, en utbildning han var tvärsäker på men ändå inte valde utan började på en annan men till slut hamnade på efter ett byte i sista minuten... Det är inte lätt med val som framstår som livsavgörande när man knappt är sexton år fyllda. Men att de två barndomsvännerna som följts åt sedan de var riktigt små parvlar även delar klassrum nu, det är en trygghet för båda i deras nya värld i den nya skolan mitt inne i stadens tempo. 

Resten av sommaren minns jag knappt. Den känns verkligen avlägsen nu i januari när kylan biter som mest. I skrivande stund ligger snön tjock och grabben kom precis in med frost i tonårsmustachen efter en hundpromenad som inte blev riktigt lika lång som hunden säkert hoppades på. Det är minus 17 grader där ute och jag ropar åt honom att stänga dörren fort!
Men jag minns en magisk vecka på östkusten, vid Hanöbuktens vackra stränder där havet och himlen möts i ett fantastiskt ljus sent in i försommarnatten. Dit längtar jag ofta tillbaka och där vill jag bo när jag blir gammal.  

                                                                    Österlen 2015


Så vill jag inte bli långrandig utan rundar av med att vad som helst kan hända och ibland får man tacka för en spark i arslet. Sedan åtta år tillbaka hade jag ett bra jobb på pantbanken att gå till varje morgon. En vacker dag (ja, solen sken faktiskt och gör uttrycket rättvisa i denna saga) kom mina högre chefer på besök och glädjen vi hade på våra läppar som alltid på jobbet bleknade rätt snabbt när vi fick beskedet att butiken där vi jobbade inom kort skulle läggas ner. Jag var sist in i firman och förstod att jag plötsligt skulle förlora jobbet, inkomsten och tryggheten...

Dagarna fram till förhandlingarna var tunga och sorgen var stor. Världen hade vänts upp och ner på nolltid. På lika kort tid vändes den rätt igen, för redan samma kväll som jag satte min signatur på uppsägningsavtalet får jag ett meddelande på Messenger.

"Hallå där, är du på jakt efter ett nytt jobb?"

"Va!? Visste du att jag förlorat mitt jobb..idag..?"

En vän i Stockholm som förstås inte visste det. Hon hade bara tänkt tanken att den här tjänsten och det här företaget som hon visste skulle nyetablera i min stad kanske kunde passa mig. Jag blev så klart oerhört glad över att hon tänkte på mig precis då när jag var som lägst, och även om det inte skulle leda till ett nytt jobb så lyftes jag verkligen av den känslan. Uppskattad och efterfrågad och med den perfekta timingen! Så blev det att jag åkte till huvudstaden kort därefter på intervju och sedan var jobbet mitt och allt var nytt och riktigt spännande.

Min väg tog abrupt slut framför mig, men plötsligt dök det upp en ny stig att vika av på. Så började jag förväntansfull och tacksam resan till något nytt. Livet, det är bara att nyfiket följa med...