Flingorna förvirrade fjällets frusna fotgängare.

I höstas, en vecka i oktober precis i skedet mellan de två jobben, var det egentligen lite för kallt för att åka norröver för att fjällvandra. Så gjorde vi ändå för att få ett avkopplande avbrott bara han och jag och hunden. Ungdomarna var hemma i stan och hade fullt upp med att passa huset och katterna och att ha roligt med allt skolarbete...

Med mössor på gjorde vi dagsutflykter i den höga, friska luften i Härjedalsfjällen.

Men så kallade utelivet ytterligare och vi packade våra ryggsäckar med proviant och allt vi behövde för övernattning på fjället. Vi åkte den gamla vägen till Nordsätern som flera gånger förr men den här gången vek vi av uppåt Storåkläppen. Det var några år sedan sist vi vandrade häruppe och när vi följde Storån åt det här hållet insåg vi till slut att vi gått fel. Det började skymma och snöflingorna föll stora och tunga på vår packning. Det dramatiska väderomslaget och bristen på tid i dagsljus fick oss att efter en tjurig konversation ta beslutet att vända tillbaka mot bilen besvikna och under tystnad. Men så plötsligt såg vi den rätta vägen framför oss och vek av upp mot kläppen igen, denna gång utan återvändo för nu var vi helt enkelt tvungna att hitta en lägerplats innan mörkret. Snön föll allt mer och det blev bråttom att slå upp tältet innan all packning och våra kläder blev genomsura. När allt är blött och kallt är det på något vis inte lika mysigt ute i naturen. Rutinen satt i och tältet kom snabbt upp i närheten av en liten damm i en glänta i skogen precis innan partiet där fjällbjörkarna tar över och innan stigningen mot toppen. Snöflingorna upphörde så sakta att falla och innan vi klev in i tältet för natten fixade den händige herrn kvällsmat och en värmande brasa att sitta vid alltmedan mörkret blev mörkare.

Gott och länge sov vi i våra varma säckar och hunden vid våra fötter, men nattens minusgrader hade skapat is på dammen. Vi slutförde turen upp på toppen, vände tillbaka trötta och sov nästa natt inne i stugan.

Flerdagarsturer med vandring genom Storådörren har vi genomfört både med och utan barnen. Nu lockar andra vandringsleder och vi förbereder oss med att reka lite åt Lunndörrspasset till. En dagsetapp i strålande sol med utgångspunkt från Tossåsens sameby och längs vägen får vi följe av renarna. De viker däremot av långt uppåt vidderna när vi måste vända tillbaka igen för dagen.

Snö på fjälltopparna och årets julgran 2015 i sikte

Till sist måste vi även bestiga Högrensvålen via Kvarnbäcksfallet och Högrensvålsvallen innan vi lämnar Storsjö för denna gång. Den här dagen är vädret lynnigt och disigt så allteftersom vi vandrar upp på höjderna blir sikten svårare och vinden piskar i ansiktet. Med dimman tät och mjölkig framför oss vågar vi till slut inte vandra högre upp utan vänder neråt igen med vinden i ryggen och pälsen. Att inte se åt vilket håll man ska gå uppe på fjället och hamna helt vilse är ingen trevlig upplevelse och för att kunna återvända upp en annan gång är det en förutsättning att vi hittar ner!

Tvättmaskinens trumma tyvärr tvärt trasig

När man kommer hem efter ett vildmarksäventyr och ska vidare på bröllop, så ingår inte i planerna att man inte ska kunna tvätta sina kläder. Nej, det var sannerligen ingen bra timing att komma hem till en stendöd tvättmaskin. En dunkudde hade tydligen exploderat därinne av den senaste användaren och det vill jag inte rekommendera... 

Så nu står den fint ute på tomten i höstskrud och jag funderar på att lägga ut en annons.

Säljes till högstbjudande: 

Bosch extremt energisnål tvättmaskin max fem år. 

Alla isärplockade delar medföljer, 

dock ingen manual till maskinens utförande i ursprungligt skick. 

Motorbyte kan behövas för högst prestanda. 

Hämtas hemma hos oss.

.

Bästisens bröllop blir bra bilder

Tillbaka hemma i staden får ungdomarna gå till skolan på fredagen medan jag själv hade bokat tid hos frisören för att snygga till mig inför hösten och det stundande bröllopet den här helgen.

Mannens dalsländska vän fann en kvinna på andra sidan jordklotet och nu ska vi få vara med på deras dag. Vi packar ner finkläderna och sätter oss åter i bilen på kvällen och åker vidare till vårt lilla torp och eldar varmt i spisen. 

Nästa morgon gör vi oss stiligt fina och kontrasten att ta på sig tjusig klänning och att vara så pass stylad i håret känns ganska stor mot att osminkad slänga upp en slarvig tofs iklädd fleecetröja på fjället för bara några dagar sedan. Vi rullar ganska tidigt iväg mot Skifors där vi skulle möta upp det förväntansfulla brudparet för lite morgonfotografering nere vid sjön. Jag fick närvara som fotografens assistent och lovade att hålla mig i bakgrunden och inte störa för mycket. Jag kunde dock inte låta bli att fjanta mig och göra lite fula miner för att de skulle släppa lite på nervositeten och slappna av en smula.

Morgonen var magisk, dimmorna låg kvar på vattnet och kärleken var påtaglig i luften.

Dagen fortsatte så i samma anda och mannen fångade många vackra minnesvärda bilder från ceremonin inne i kyrkan och i miljön runt omkring. Hela vigseln sändes via webkamera till brudens släktingar i Nya Zeeland. Vårviks kyrka ligger oerhört vackert ute på en ö omringad av Västra Silens vatten. Det var strålande solsken hela dagen och vi umgicks, åt och firade tillsammans med brudparet hela dagen. Vi förflyttade sedan festligheterna och fortsatte lite till hemma hos de nygifta. Ett trevlig tillfälle att lära känna nya härliga människor.

Nästa morgon vaknade vi upp till ett grått och regnigt Dalsland och vi kunde bara gratulera brudparet återigen att ha valt en sådan fin dag att gifta sig på. All lycka till er båda och önskan om en fin resa genom livet tillsammans <3

Vårviks kyrka

Bestiger branter, badar behövligt bäckbad

Efter tre dagar och två nätter ute på fjället återvänder vi till den lilla stugan på höjden på andra sidan sjön. Då någon varit klok nog att stänga av strömmen när vi gav oss ut på äventyr men inte tänkt på att det fanns matvaror i kylskåpet, fick denne någon ta en tur till närmsta bästa butik i Ljungdalen för att fylla på med några nödvändigheter som förfors. Vi vilar, badar ångande varmt i karet ute under tallen nere vid bäcken och bara tar igen oss efter all vandring. Den känns liksom i hela kroppen.

Sedan passar jag på att få vidrig migrän på kvällen, det hade jag väl ändå kunnat få slippa. Jag däckar nere i hörnsoffan och vaknar mitt i natten med panik, för det sista jag hörde i dimman på kvällen var att mannen skulle ner till bäcken i mörkret och bada. Lampan lyser fortfarande i vardagsrummet och jag börjar tänka om mannen någonsin kom upp igen eller om han har drunknat där nere i ensamheten..  Jag ropar upp till barnen på loftet men då svarar mannen yrvaket och jag kliver darrigt upp och släcker lampan och somnar om.

Nästa morgon är vi alla piggare och vi har en dag kvar att hitta på något mer innan vi måste återvända till civilisationen. Så vi packar en rygga med mat och ger oss iväg på en ny vandring upp mot Högrensvålen. Laddade för en dagstur i både skog och fjällnatur och med en ny förhoppning om att få se renar där. Väl uppe vid vallen lämnar vi packningen vid en av stugorna och kämpar oss lättare upp på höjden med en magnifik utsikt som belöning.

Vi lagar vår lunch vid tjärnen nedanför när vi kommit ner igen och två av oss tar oss friheten att bada härligt där i det kalla, klara vattnet i höstsolen. Fantastiskt! Men återigen inga renar som tittar på. Inte ens en liten fjällämmel.

När det så till sist blev dags att åka hemåt över Flatruet förstod vi varför, för varenda ren i hela omgivningen måste ha vallfärdat dit. Där var hela vägen täckt av flock efter flock och renarna brydde sig inte ett dyft om bilarna. Vi inkräktade på deras passage, och så är det för vägens sträckning går helt över fjället i djurens vildmark. Respekt! Tack för att vi återigen fick låna naturen för en oförglömlig upplevelse.

Fjällvandringen fortsätter för fem familjemedlemmar

höstsemester 13-18 september

När vi gick denna vandring själva jag och mannen för ganska så exakt ett år sedan var djurlivet rikt.
De vackra vyerna med höstfärgerna som förgyllde fjällbjörkarna fulländades av ståtliga renar. Hunden jagade fjällripor och i ån simmade flera stora bäcköringar synligt. Allt detta talade vi så varmt om och våra ungdomar såg fram emot den naturnära upplevelsen. Metspöt var med och laddades med hopp om fisk. Men så väl ville det sig inte riktigt för ironin spelade denna familj ett stort spratt. Inte en ren så långt ögat kunde nå på hela turen, inte en bäcköring för ån forsade inte lika vilt överallt och inte en enda ripa flaxade ut ur bergsskrevorna. Så var det med det.

Men nog blev det äventyr ändå, med dimmor i tidig gryning, nakenbad i en hölja i den svalkande bäcken alldeles invid vår lägerplats och framförallt den branta klättringen uppför på andra sidan passet. Vädret var med oss hela vandringen. Strålande sommarsol på dagarna och visst blev det kyligt på kvällen och natten men snön höll sig borta och kom inte förrän en hel vecka senare..
Minnen tillsammans av storslagen vildmark med ett och annat gnäll och tjafs emellanåt, för det är klart att alla blir trötta och tappar tålamodet någon gång. Ryggsäckarna blir tunga och skorna skaver.
Men vattnet i bäcken som följer oss hela vägen är kallt och friskt att dricka direkt och ger oss nya krafter och den enkla maten vi lagar till här ute smakar gudomligt gott.

Höjdpunkten som fastnat i våra sinnen är när vi dag två vandrar ut ur passet och håller riktningen mot den ena bergskanten. Tjejen sätter ivrigt iväg före oss andra och jag blir lite orolig över lösa stenblock som skulle kunna rasa över henne när hon ensam börjar klättra för att komma så högt och nära som möjligt. Grabben lockas och sätter av efter henne. Jag lockas också och följer efter de båda som nu ser ut som två prickar därborta i förhållande mot det stora berget som sträcker sig över oss.

Det är brant, stenigt och en tuff stigning uppåt men framför mig hör jag grabben ropa uppmuntrande ner mot mig. Han fullkomligt skrattar högt av lycka när han landat däruppe på en liten avsats med mjukt gräs alldeles invid berget. "Mamma kom, du fixar det! Du måste se det här!"

Yes, we did this!

När mörkret närmar sig över fjället slår vi tillsammans upp våra tält och när kylan kryper på får vi plats att samlas alla fem i ett av tälten för att bara mysa i varandras värme och äta lite godis. Sedan är det dags att krypa ner i våra sköna sovsäckar och njuta av en natts välförtjänt vila innan nästa dag gryr.

Fenomenalt friluftsliv, försökte faktiskt förhindra fingerförlust.

höstsemester 13-18 september

En efterlängtad strapats som blev av. En resa uppåt landet, en favorit i repris. Härjedalsfjällen lockar oss än en gång och nu både med hunden och de två ungdomarna. Fantastiskt roligt att de vill göra detta med oss, det är tufft och ingen avkopplande chartervecka direkt.
Det krävs en hel del planering innan en sådan här fjällvandring för att den ska bli lyckad och vi har själva gjort den här turen innan så vi vet på ett ungefär vad som väntar oss där ute i vildmarken.
Bra vandringskängor måste provas ut och köpas in. Mina gick jag visst sönder sist det begav sig. Ett tält till behövs, bättre med två för att fördela packningen än ett stort. Varma men ändå lätta sovsäckar så vi inte fryser för mycket på natten, det kan bli kallt på fjället i mitten av september. Fleecetröjor, mössor, vantar, regnkläder till alla, liggunderlag, gas till stormköket och mat så vi står oss i de tre dagar vi tänkt vara ute. Vi provpackar allt i ryggsäckarna i förväg hemma. Det ser bra ut alltihop. Vädret kan vi däremot inte planera eller styra över utan det är bara att hålla alla tummar och tår.

..och när vi ändå pratar om tummar så leder det mig direkt in på första incidenten när vi precis startat vår vandring. Grabben hade köpt sig en kniv på rea som han suktat efter länge och som han så klart ville ha med sig i bältet på denna eskapad. "Men stoppa ned kniven för allt i världen, tälj inte medan du går.. snälla du, det kan sluta illa" Jag hann inte mer än säga det, när jag stannar för att fota lite vyer hör jag honom bakom mig. "Hörrni, jag skar mig lite illa här..." Blodet sprutade och tummen var uppfläkt och det var för väl att vi inte hade glömt förbandsväskan. Grabben håller sig hyfsat lugn genom allt, medan mamman blir hispig. Det var visst mitt fel också, för det hade så klart inte hänt om han inte blivit tillsagd att stoppa undan kniven..

Snön singlar sömnigt så smältningen segrar - sedan stormen Simone som stjälper stolar samt studsmattor

Liten väderprognos följer, ingen spådom för framtiden det ger jag mig inte i kast med utan en från tid som flytt. Det är säkrare.

Hösten har betett sig konstigt i år. Kanske inte konstigare än andra, jag vet inte för man glömmer så snabbt. Men morgnarna kändes tidigt kallare än vanligt och dagarna var länge mildare än vanligt. Sedan, redan i mitten av oktober yrde den första snön runt i luften och det stannade till och med kvar ett litet pudertäcke på marken ett par dagar. Några äpplen hade hamnat på altanräcket och fått varsin vit mössa under natten.

Så kom en ledig lördag med lite snöpulver under skorna uppe i Kilsbergen, en frisk skogsvandring med hunden längs bäcken och ner mot vattenfallet. Till och med tjejen följde med om hon fick låna mina snygga gummistövlar. En värmande brasa, några mandariner och en påse Polly mitt i skogen vid en särskild utsatt så kallad menstruationsplats. Eller hur var det nu enligt tjejen som mest troligt hörde fel... jag tror det skulle vara en meditationsplats...

Därefter kom yrvädret Simone och hälsade på. Södra Sverige råkade värst ut för henne. Här var hon inte lika arg som Gudrun och Dagmar var. Dessa typiska årstidsstormar som dyker upp när vädret är milt och ställer till det. Min tjusiga kusin, bofast söderut berättade om att hon plötsligt såg grannens studsmatta fara förbi utanför fönstret. Hennes grannes studsmatta ska jag kanske förtydliga, för min grannes studsmatta hade varit högst besynnerligt. Inte minst för att större delen av mina grannar är 65+
Oh well, här hade vi i alla fall tur med vädret. Här välte på sin höjd en solstol som någon glömt att plocka undan för säsongen.

Rekommenderar Rainman, recensenten rosar Roberts rörande realistiska roll

Jamen,
jag hade alldeles glömt bort mitt i all omotivation att jag i kontrast till den magiska fjällupplevelsen i september strax därefter fick nöjet att göra en liten storstadstripp.
Ni vet ju hur mycket jag älskar teater och fick till min stora glädje i födelsedagspresent i somras biljetter svåra att få tag på. Slutsålda biljetter långt i förväg till föreställningen på Rival på söder i Stockholm. Biljetter till Rainman baserad på den där fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen ni vet med Dustin Hoffman och Tom Cruise från det ljuva åttiotalet.
Yeeeyyy, let´s go!

Tog tåget på morgonkvisten den där lördagen i början av oktober. Det hade förutspåtts regnväder i Stockholm så paraplyet fick åka med, men behövdes faktiskt inte plockas upp förrän i regnskuren på tillbakavägen senare på kvällen. Det blev en mulen men mysig promenad genom gränderna i gamla stan, vidare upp mot slussen och förbi alla charmiga båtar längs Söder Mälarstrand. Lite lunch på det och sedan leka kulturell ut och in i konstgallerierna på rad. Trevligt, mycket trevligt. Det ena galleriet grällare än det andra. Men så fastnade jag för en stor målning av staden i nattljus, konstnären kommer jag tyvärr inte ihåg namnet på. Ett väldigt läckert fångat motiv för endast ca en månadslön brutto. Jag valde att inte prioritera konsten där och då och satte stopp för spontanshoppingen. Det hade dessutom blivit lite otympligt att kånka med sig den stora målningen in på teatern. Istället gick jag in och njöt av allt fint och plottrigt i den toksöta tebutiken mitt uppe på Hornsgatspuckeln. Jag handlade visserligen inte något där inne i teparadiset heller, men atmosfären där inne var svårslagen. Nu måste jag tillbaka till huvudstaden snart och rätta till mitt misstag, om det blir te eller konst jag kommer hem med det återstår för den trogne läsaren att få reda på..

Till slut var det så äntligen dags för huvudnöjet för dagen. Med stor iver och öppna sinnen satte jag mig tillrätta med ett glas vin. I pjäsens huvudroller som bröderna Raymond och Charlie Babbitt ser vi Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Samspelet dem emellan är fantastisk och känslan av broderskärlek är så djupt äkta och fängslande. Gustafsson är fullständigt genialisk i rollen som den autistiske Raymond, gestaltad med trovärdighet varvat med humor. Han gör mig fullständigt knäckt och när pjäsen är över kan jag nästan vrida ur min blus av tårflödet.

"Aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt, hör du vad jag säger.. aldrig, aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt..."
Den känslan. Älskar det.

Vandringen via vovvens vinklingar

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

För två månader sedan var jag ute på min längsta promenad någonsin.

Först åkte vi bil i en evighet. Som tur var hade jag ett gudomligt skönt täcke att ligga på och min gosehund med mig att snutta på. Längs vägen stack jag ut huvudet och morrade på några varelser med horn på. De irrade hit och dit framför oss på vägen och verkade allmänt förvirrade. Jag skrämde minsann iväg dem, men det skulle inte bli sista gången jag såg sådana.. När jag så äntligen fick hoppa ur bilen utan att behöva hoppa in i den igen sprang jag snabbt med all spring i benen jag hade genom skogen och upp till det lilla huset på höjden. Jag sprang så klart med ner till bäcken och hämtade vatten också. Här har jag varit förut med det var på den tiden när jag var en liten valp.

Nästa morgon skulle vi till min besvikelse in i den där så kallade bilen igen. Den skumpade hit och dit på den knöliga vägen och den åkte betydligt saktare framåt än dagen innan. Det var riktigt tröttsamt så jag suckade högt i baksätet flera gånger. Till sist öppnades äntligen dörren bredvid mig och jag skuttar ivrigt ut i min enfaldiga tro att jag skulle få lite frihet...men icke. Jag kopplas direkt ihop runt halsen i lina. Vanligtvis går de där tvåbeningarna så sakta så jag brukar få springa fritt i skogen, göra snabba avstickare och tillbaka. Det brukar kunna bli dubbelt så långt som deras mesiga promenad minst.

Men den här promenaden blev minst sagt mesig. De gick och gick och gick och gick de där envisa tvåbeningarna, Tack och lov stannade de för att kissa ibland, då passade jag på att söka skydd bakom packningen och vila en stund. De längre pauserna blev när de fixade käk, det var skönt då hann jag till och med slumra lite. Jag brukar ju för tusan få dröna hela förmiddagarna därhemma så vad var detta?! Men det var fint att gå här på något vis, inte som skogen hemma utan annorlunda omringade av de största stenar jag sett. Jag plaskade med tassarna i ån och drack det goda vattnet när jag ville. Det följde nämligen med oss hela vägen och var lika rent och friskt som i vattenskålen hemma på köksgolvet.

Så äntligen spände de tvåbenta upp ett hus att krypa in i. Jag fick äta min mat i sådan där skopa som de andra. Sedan lunsade jag in så fort jag kunde, tog bästa platsen på ett skönt täcke och somnade nog rätt snabbt där på rygg..

En natt till i det där huset fast med annan tomt runt, och under två dagar till gick vi vidare och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag lukten av sådana där horndjur på långt håll och morrade åt dem också. Jag satt ju dessvärre fast i lina så jag kunde inte jaga dem hur gärna jag än ville. Men vid ett tillfälle när jag blev fri då såg jag min chans att sätta av efter något som flaxade inne i en bergskreva. Matte sa att det var fjällripor. Jag lyckades inte fånga någon för de flög för högt men gosse vad roligt det var!!

Det där var ett äventyr vill jag lova och det bästa av allt var att jag inte behövde bära en pinal, det fick de andra göra.

Stenarna skimrar som stjärnorna, skymningen samlar sörjande som saknar sina släktingar

Alla helgons dag.

Det börjar skymma, luften är fuktig och löven ligger blanka och multnande på vägen.
Kyrkan där far ligger begravd är närmre en halvmil bort men en lång promenad med hund är bara skönt en dag som denna. Vandringsskor och smidiga byxor på, en mössa på toppen och promenaden går lätt. Hullet får röra sig och tankarna får frihet i tystnaden längs vägen.

Pappas grav ligger i utkanten så vi kan gena in bakom den yttersta stenmuren och sedan upp i slänten. Mörkret har lagt sig över kyrkogården när vi väl är framme. Det är alldeles stjärnklart och ljusen vid alla gravar glimmar ikapp med himlens lyster. Det strålar så vackert om alla minnen och all den saknad ljusen symboliserar. Nästan obeskrivligt mäktigt mitt i den stillhet som regerar. Så många tårar på en och samma plats. Luften är fuktig, kanske därav?

Du fattas mig far! Du sover men det gör mig ont för jag är självisk..
Visst är sorgen lättare i vardagen så här snart nio månader senare, men jag kan fortfarande känna värmen från ditt bröst från den där sista kvällen med dig.
Den bär jag med mig när annat känns kallt..

Dimmorna döljer dörren, drömmens dragningskraft den drivande drogen

Mitt i den mörka natten vaknar jag med ett ryck och kan inte låta bli att skrika lite rakt ut. Ovanför bergstopparna hör jag ett ljud som påminner om en svetslåga. Det är vinden som tar fart och viner nedför bergväggen ner i vår dalsänka och ruskar sedan om vårt lilla tält med väldig kraft. Jag ligger vaken en stund och lyssnar till hur tältduken prasslar, rycker och sliter. Förstår att tältet är väl förankrat och byggt att klara sådan här miljö, men kan i alla fall inte låta bli att tycka att det är lite läskigt och spännande på samma gång. Efter en stund slappnar jag av och somnar om.

Framåt morgonkvisten hör jag från utsidan av tältet
"Du måste komma ut och se det här...!" och när jag lyfter undan tältöppningen så får jag se hur molnen sveper förbi så lågt att bergen vid sidorna om oss nästan är helt täckta av en sagolik dimma. Har aldrig upplevt dess like. Egentligen är det inte så konstigt eftersom vi befinner oss på rätt hög nivå då bergstopparna till höger och vänster om oss båda beräknas till ca 1500 meter över havet. Det tänker man inte riktigt på, särskilt inte när man är nyvaken och helt hänförd över utsikten.

Mina fötter var inte jätteglada efter gårdagens dagsvandring. Skorna hade orsakat så att delar av mina fötter svullnade och värkte. Oklart om jag över huvud taget skulle kunna ta på mig skorna dag två, eller hur mycket jag skulle orka vidare. Men natten måste ha gjort underverk, eller så lockade fortsättningen på äventyret för mycket för att låta mig hindras. Jag ville inte bara gå tillbaka nu, jag ville se hur det såg ut på andra sidan.

Vi kommer på den briljanta idén att låta tältet stå kvar och fortsätter därmed bortöver med mindre packning. Det känns betydligt lättare att gå och vi njuter i fulla drag av omgivningarna här. Vädret är strålande vackert och bara en sådan sak som att äta mat mitt ute i vildmarken precis invid ån är helt fantastiskt. En enkel middag serverade i kåsor med Oncle Ben´s snabbris och en burk Concarne förvandlas till i klass med gourmetrestaurang. Himmelskt gott och med bästa utsikten utan att ens behöva boka bord. Det finns ändå ingen möjlighet att ringa för någon vidare mobiltäckning är det inte tal om. Vi är helt isolerade från civilisation och sociala medier och ser inte skymten av några fler människor så långt ögat kan nå.

På vägen tillbaka plockar vi ihop tältet och vandrar till en ny plats att att sova på. En plats lite längre ner så att det inte blir för långt att gå mot Nordsätern sista dagen. En fin plats nära ån. Vi har ytterligare lite krafter sparade och tar oss brant uppför på en av höjderna invid och får en enorm utsikt över hela fjällvärlden runt oss. Vi ser hur ån ringlar som en liten pissränna långt där nere och skymtar tältet som en liten uppställd näsduk.

Sista natten sover jag lite sämre, det har slagit om och blivit kallare och råare och jag vaknar av att jag fryser. Då tänder vi några värmeljus mitt i natten och ligger vakna en stund och skrattar. All hög luft gör en lite knäpp så måste det vara. Det blir i alla fall tillräckligt med nattvila för att orka med den sista etappen hemåt, även om den känns ganska dryg. Det blåser kallt men vi klarar oss från både den utlovade snön och regnet. Vi väljer att gå så nära ån som möjligt på tillbakavägen och vid ett tillfälle kliver jag på en tuva som verkar säker att gå på men missbedömer och plurrar fullständigt. Ena benet ända upp till knäet täcks i sörja och blöta och jag måste säga att det blir rätt klafsigt att gå så sista biten. Men det var väl tur ändå att jag inte lyckades med det dag ett.

Trötta men lyckliga är vi åter vid Nordsätern och jag passar på att planka någons utedass.
Min dröm har besannats med råge. Jag har stått där en dag, mitt i det mäktiga passet. Mer därtill har jag övernattat där, gått vidare genom hela passagen och skådat hela vidderna på andra sidan. Magiskt och oförglömligt!

Friska fotsteg framåt, förnimmer fortfarande friheten från fjället.

Laddade till tusen och ivriga som små barn ser vi till att vakna tidigt. Genom det öppna sovrumsfönstret på loftet hör vi det sövande ljudet av bäcken som forsar. Men vi somnar inte om, inte den här morgonen. Istället går vi ner och äter en stabil frukost, knyter på vandringskängorna, packar det sista och sätter oss sedan i bilen som ska ta oss runt Storsjön och på den svårframkomliga vägen sista sträckningen fram till Nordsätern.

Vädret ser lovande ut precis som det förutspåtts över Storådörrsfjällen. Växlande sol, lagom vandringstemperatur på dagen och lite kallare på nätterna, eventuellt lite snö sista natten. Så kränger vi på oss packningen och vandringen startar vid de små stugorna med Storåkläppen i bakgrunden, men vi går åt andra hållet vidare in i skogen. Luften känns höstig och klar och fjällbjörkarna har börjat gulna, mer än träden därhemma. Hela vägen till renvaktarstugan följer vi vår trogna följeslagare Storån. Den forsar inte riktigt lika livligt som vi är vana vid att se den, det är helt enkelt mindre vatten i år men det är otroligt klart och rent och friskt att dricka. Snart värmer dagen så pass att vi blir riktigt varma. Någon av oss får knäppt nog för sig att bada i den iskalla ån.


Storådörren kommer närmre och närmre och snart så vandrar vi längre än vi tidigare gått. Här börjar oupptäckta vidder. Plötsligt står vi vid tröskeln mitt emellan Synder Storådörrsfjället och Nörder Storådörrsfjället. Naturen här är nästintill obeskrivligt pampig, bergen som tornar upp sig ovanför oss, ån som ringlar livfullt i mitten, de höstiga färgerna i det karga landskapet och renarna som håller till i periferin.

Mitt i allt det vackra börjar vi resonera. Packningen känns ganska tung på axlarna nu och fötterna börjar ömma efter en hel dags vandring. Någonstans måste vi nu hitta en bra plats att slå upp tältet på för natten. Att gå igenom hela bergspasset utan att veta vad för sorts terräng där är känns tidsmässigt inte genomförbart innan skymningen. Att gå tillbaka en bit för att vara på säkra sidan känns onödigt och tråkigt. Vi väljer trots allt att vandra ett stycke längre in i passagen. Vinden är inte så vansinnig som den kan vara och mitt i passet häpnas vi över oasen som erbjuds framför oss. I en dalsänka bakom nästa kulle är det lä och där växer det mjukaste gräset. Helt overkligt och en perfekt plats för vila.

Det här hade vi aldrig kunnat föreställa oss eller vågat drömma om, att faktiskt få sova mitt i passet. Vi hade ju ingen aning om hur naturen såg ut här och hade till och med funderat på om det skulle vara för stenigt och hårt att få ner tältpinnarna i marken. Men här kunde vi nu slänga av oss vandringskängorna och springa runt i strumplästen i det helt underbara underlaget. Ån breddade sig till en liten miniatyrsjö alldeles intill och på vardera sidan om oss var vi omslutna av bergväggarna där de reste sig som högst.


Kvällsluften började bli lite kylig och det smakade gott med varm kvällsmat innan vi klev in i tältet. Vi var trötta för natten tidigt och orkade nästan inte vänta på att klockan skulle bli rimlig sovtid för vuxna. Hunden snarkade redan gott på rygg i ett hörn. Vi höll oss vakna en stund till med lakritskulor och ett parti Chicago i ficklampsljuset. Elda några värmeljus för att få bort det råa ur tältet, på med mössan och sedan ner i sovsäcken för lite sömn en spännande natt.

'

Resan ropar, rejäla ryggsäckar rymmer reserestaurang

Äventyret kan börja!

Fjälltältet är inköpt och övningsuppställt ett par gånger på tomten till grannarnas fnissningar. Maten är planerad och ryggsäckarna utprovade och omsorgsfullt packade med sovsäckar, liggunderlag, trangia och andra förnödenheter.

Vackra Härjedalen har ropat på mig. En särskild längtan efter Storådörrsfjällen har grott i mig sedan första gången jag satte min fot där. En smått oförklarlig magi som kanske inte var man i sofforna kan relatera till, men jag målar en bild som påminner om känslan att vandra på månen, eller i landet för länge sedan. Där har jag förstås aldrig varit..

Bergsmassiven tornar upp som en enorm öppen dörr och "en dag måste jag stå där mitt i passet" har jag sagt till mig själv.. Några försök har det hittills blivit, med barn och utan. Vi har gått både i färgsprakande höstnatur och på våren i slutet av maj, skiftet början av juni då snön ännu bitvis täckte marken. Men det är en bit att gå och det blir för långt att hinna fram och tillbaka om man vill hinna stanna emellanåt och njuta av omgivningarna innan mörkret faller över fjället. Med anledning av egen ohälsa med feber, fjällets förrädiskt snabba väderomslag och utan utrustning för övernattning har vi alltså hittills aldrig vågat ta oss ända fram.. och det var ganska exakt två år sedan sist vi försökte.

Vi startar resan uppåt landet vid niosnåret efter en rejäl frukost onsdagen den elfte september. Bilen är packad och hunden hoppar glatt in i baksätet ovetandes om vad som väntar honom. Barnen är i skolan och har hela kylen full med färdig mat för att klara sig själva hemma några dagar. En biltur till Härjedalen tar en stund, eller rättare många, många timmar. Så stannar vi också för lite mat, hundrastningar, bensträckare och kisspauser här och där. Dock helst inte i sorgliga Lesjöfors.

Ju högre upp vi kommer desto mysigare blir det att stanna. Vi har tiden för oss och strax innan Funäsdalen hinner vi svänga in och kika lite på kratern efter meteoriten Tor som slog ned där för sisådär i runda slängar 2000 år sedan. Det sägs att det är den enda vetenskapligt dokumenterade nedslagsplatsen efter istiden. En liten promenad fram till en djup grop är det i alla fall, det kan jag skriva under på. Så fortsätter vi vidare medan de söta renarna tultar runt på vägen framför oss och i skogsbrynen.

Resan går oförskämt bra och i rimlig tid innan skymningen landar vi vid den söta lilla stugan på höjden. Men så kliver vi ur bilen och hör hur det pyser ur ena däcket. Måste lyckats få punktering när vi åkte över det korkat utlagda alldeles för stora, vassa singlet på vägen över Flatruet. Glada ändå över att vi tog oss ända fram och att reservdäcket låg där det skulle och gick att byta till. Ironiskt nog investerade vi i ny kamrem innan vi åkte, det var ju tur!

Vi packar in och gör oss hemmastadda i stugan, eldar i grytan nere vid bäcken och sedan väntar ett avkopplande varmt bad i karet under tallen med bäcken forsande alldeles bredvid. Mycket fin mjukstart på äventyret. En god natts sömn på det och sedan bär det av ut. Och du ska inte tro att det här är någon semesterresa! Nej... visserligen har jag tagit ledigt från jobbet, men semester är det inte för jag hade faktiskt lite komp att ta ut..

Färdiga funderingar finns fast förträngs fort, försöker fånga fragment

I förra veckan när oktober precis hade börjat och jag just kommit igång att cykla igen efter den envisa förkylningen, upptäckte jag att jag under min restid fick ihop ett helt långt färdigkorrigerat blogginlägg i huvudet innan jag ens var framme. Om hjärnan då ändå hade varit uppkopplad, för när jag väl var på jobbet försvagades alla tankar och bara spillror av helheten fanns kvar i minnet.
Höstluften, dimmorna och färgprakten inspirerar helt klart där jag susar fram. På bussen såsar man till och är inte särskilt produktiv. Tjock blir man också.

Jag älskar hösten, det gör jag verkligen. Nåja såvida det inte konstant vräker ner och pölarna på cykelvägarna mer liknar hav som bara Gud kan dela på. Trots min smygande kärlek till denna ruggiga årstid så brukar jag ha som sport att vara utan strumpor så långt in på säsongen som möjligt.
Jag klarade inte ända in i oktober i år och igår noterade jag en annan kvinna på stan som var barfota i sina loafers. Hon vann! Fast jag försvarar mig med att det inte kan ha varit frivilligt för hennes del. Någon hade säkert tagit hennes tid i tvättstugan.

Nu släpper jag den tvångstanken och bylsar istället in mig i gosiga halsdukar och möter kylan utomhus på dagen.  Rykande choklad, lurviga tofflor och en skön filt i soffan på kvällen. En varm hand att hålla i kan väl tyckas mysigt också.

Värmen har rest bort ett tag. Återvänder förhoppningsvis innan jag hinner sakna ihjäl mig.
Hej höst!

Tar tåget till tävlingen, trevligt trots taskig turnering

Det gick inte så värst bra på tävlingen i helgen ska jag väl erkänna.

Inte för mig men för andra, för de som är bäst.

Usch, fy och blä är kraftuttryck som jag vågar häva ur mig utan att väcka för stort anstöt.

Fast inombords är uttrycken kraftigare och jag ångrar jag att jag inte låg kvar i sängen istället. 

Huvudvärk och andra tråkiga månatliga besvär ställde till det och mitt resultat blev pinsamt. *skäms*

Trevliga människor vägde upp och med sällskapet och gott att äta och dricka tillsammans blev helgen ändå ett härligt minne. 

Det är inte så tokigt att åka tåg heller med tanke på att det inte händer så ofta längre. Med skön musik i öronen se naturens höstvyer susa förbi utanför det skitiga tågfönstret och fabriksbyggnaderna efter Arboga när vi blir stående ett bra tag på grund av tågmöte. (Ganska otydligt uttryckt det där och det dröjde några resor innan jag förstod att det var ett annat tåg som skulle passera och inte två tåg som skulle stå stilla parallellt och ha möte)
Vi blev stillastående på återresan också och jag missade snöpligt nog bussen hem med två minuter. Att vänta på stan i fyrtio minuter kändes lite sömnigt. Tack SJ för det söndagsnöjet. 

Solen sken i alla fall. Strålade hela vägen hem, och hela eftermiddagen. Behåller solen inom mig. 

Hunden är som en studsboll när jag kliver innanför dörren och jag tar med mig honom ut på en långpromenad. I över en timme är vi ute och sedan vänder vi tillbaka in och spelar trummor..

Tack för den här helgen. Snart fredag?

Vandraren vill veta varför väskan vibrerar

Mina svarta sneakers med högt skaft och spetstyg (pimpade conversewannabe) tar mej ganska smidigt framåt de dryga två kilometerna upp till busshållplatsen. Jag är vidare klädd nerifrån och upp i vinröda strumpbyxor, svart pennkjol med knappar fram, den slitna, sköna skinnjackan som fått hänga med ett tag och runt halsen har jag virat en alldeles ny naturvit stickad halsduk.
Bakom mig drar jag väskan. Den vibrerar högljutt och skramlandet bryter skogens fridfullhet. Jag möter inte så många, faktiskt ingen längs min väg uppför backen. Backen som är täckt av gyllene löv. Jag möter höstdimmorna så den här morgonen och alldeles strax kommer bussen..


(Bloggat från mobilen i farten)

Skriver sömnigt sista september, struntade svamla statusar som scrabblespelare sist.

Ja ni,
nu är det höst för nu har kaktusen som stått så ståtligt vid poolkanten ute på trädäck fått flytta inomhus. Slut för i år att stå och vara cool vid vår pool. (finaste rimmet idag?)

Det är den absolut sista september, solen skiner och naturen börjar multna. Det blir sköna promenader med hunden i frisk, hög luft om än regnig emellanåt. Den gyllenfärgade pälsburna Mittelspitzen passar stundtals alldeles för bra in i höstnaturen. En värmande tallrik god soppa med många rotfrukter och ungersk touch smakar så gott när man kommer in från kylan och hör till årstiden. Den som farmor alltid gjorde på godaste vis.

 

  

En ensam vit blomma, 

                            fräsch som en nyponros dröjer kvar på busken vid min promenadväg

             

Hösten är välkommen. Varje årstid är vacker på sitt vis, man måste bara se det.. Färger, dimma och måttligt värmande sol om dagen och stjärnklart på kvällen. Fullmånen är bländande, lyser upp den mörka grusvägen och låter mig se var jag sätter fötterna.

Hunden den lille klanten kan inte ha sett var han satte sina fötter för efter ett frispel ute på den leriga ängen kom han tillbaka och haltade. När sådant händer kan man inte låta bli att förundras över att de inte skadar sig oftare eftersom de springer barfota. Han ville inte stötta på sitt onda ben och det fick bli till att bära hem. Man hinner fundera mycket och man kan ju inte direkt fråga djuret hur han mår eller vad som hände. Orm? Geting? Fastnat någonstans? Stukning? En darrig liten krabat kurade ihop sig i fåtöljen och vilade. Men sedan när han fick syn på favoritgrisen hoppade han ner och busade som om inget hade hänt. Skönt lille vän att du mår bra igen!

Det är idag över en vecka sedan jag var här och lämnade ifrån mig några meningar.
Jag som till och med varit ända ner till Göteborg och vänt sedan dess, men det struntade jag i att skriva om minsann. En tävling i Scrabble gick av stapeln förra helgen och eftersom det börjar dra ihop sig till SM måste man ju passa på att träna på irl-spelande om det ska gå bättre än medelmåttigt. Nåja, det är bara äkta nördar som fattar hur sjukt kul det är att knåpa ihop en massa konstiga ord som du inte ens behöver veta vad de betyder. Så länge de är poänggivande.. Jag är besatt av detta och kommer med all säkerhet uppdatera agendan från SM:s lokaler i Norrköping i början av november..

Trummorna, tonerna tilltalar - tycker TaKiDa tappade, torde ta tillbaka takterna

Jag hörde en låt på radion. 

Flera gånger, och jag kunde först inte begripa vad det var som gjorde att jag kände igen den så väl. Tills jag fick hjälp att inse att det var sångaren.. 

Som ett gammalt TaKiDa-fan som kan briljera med att jag lyssnade på dem och diggade dem redan innan de slog igenom så stort med den här:

Det var en höst för många år sedan nu, minst lika praktfull som denna. Jag satt i en bil tidigt en dimmig morgon med några tjejer på väg till Dalarna med mitt dåvarande jobb. Hela vägen spelade vi om och om igen på hög volym massa bra låtar som jag blev kär i. Jaded, Alive, Losing.. Härliga, skojiga minnen. Sedan när de blev kända lät allt nytt likadant och de tappade ett fan. Minst..

.

Nu är jag kär igen och det spritter i mina trumpinnar.
Jag blir så glad av den här dåliga låten.
                                                                                   *trycker på repeat*

Makeup med mycket mindre mascara - musiken mjuknar mitt mood, missen myser med mig

Genuint höstväder.
Tar det kloka beslutet att sminka mig sparsamt.
Väljer bort att komma fram till målet och se ut som en föråldrad hårdrockare med spår av runnen mascara.

Tunga droppar blöter ner mitt ansikte.
Regn eller tårar, ingen märker någon skillnad.
Jag möter ganska korkade människor som cyklar med paraply. Möter dem nästan lite för nära just därför.
Ser någon jag tror mig känna i regnet under en luva. Hojtar hej i förbifarten, men inser ganska snart att hon antagligen inte hann uppfatta vem som ropade under min luva. Glädje ändå i morgonrusket. Kontraster.

Regnet passerar och solen tar över dagen.

Ikväll gömmer jag mig i lurarna..Katten kurrar bredvid. I min egen värld är det stilla. Musiken är som svalkande vatten i öknen och texterna fyller mig med kärlek.

Här är jag, liten och skör.
Med utsträckta armar och ett vidöppet hjärta.
Behöver dig.

Svanarna startar sin strapats söderut, skränar så spitzen skäller

Vaknade med ett ryck i morse. Ett himla oväsen passerade över vårt hustak tidigt i ottan.
Det är svanarna som tycker att de har hittat en bra resväg. Helt ärligt kan jag inte säga att det faktiskt var svanar för jag är inget bra på fåglar och jag gick inte ut och studerade dem närmre heller. Kan lika väl ha varit någon sorts gäss säkert men då fungerar inte rubriken. Snorkråkor däremot hade passat bättre in..

Aslan skällde irriterat åt flyttfåglarna, det var ett oljud han inte kände igen och blev otrygg. Hade man verkligen inte vaknat av fåglarna så såg nu hunden till att alla i huset blev klarvakna. Svårt att somna om sedan, särskilt som jag blivit så fruktansvärt förkyld.

Den tråkigt återkommande höstsjukan dök på mig helt utan förvarning igår under dagen på jobbet, och när det var dags att cykla hem efter stängning var jag helt matt med sprängande huvud, tunga ögon, tjock hals och med värk i hela kroppen. Den långa, sega uppförsbacken hem är jobbig nog när man är frisk. Att bli sjuk lagom till helgen är väl en perfekt tajming så behöver det inte bli några diskussioner om vad man ska prioritera att fylla sina lediga dagar med.


Har inget annat val och ingen annan ork än att bara kurera mig med filt och tekopp efter tekopp med rykande varmt gott te med honung i. Mina hårigaste killar håller mig sällskap i soffan, den oklippta tolvåringen bakom macdatorn och mittelspitzen på snart ett och ett halvt år nu. (varav den senare försöker slicka mig i örat)

Utseendemässigt känner man sig inte supersnygg en dag som denna. Risig som ett gammalt rivningsobjekt och med oputsade fulbrillor, håret uppsatt i en rufsig tofs och iklädd den utan tvekan sexigaste outfitten - min leopardmönstrade ziperall.

Nu tänker jag sova! Utanför fönstret ser det ut att vara en strålande fin höstdag med sol, klarblå himmel och frisk luft.
Trevlig helg! /Annelie