Dimmorna döljer dörren, drömmens dragningskraft den drivande drogen

Mitt i den mörka natten vaknar jag med ett ryck och kan inte låta bli att skrika lite rakt ut. Ovanför bergstopparna hör jag ett ljud som påminner om en svetslåga. Det är vinden som tar fart och viner nedför bergväggen ner i vår dalsänka och ruskar sedan om vårt lilla tält med väldig kraft. Jag ligger vaken en stund och lyssnar till hur tältduken prasslar, rycker och sliter. Förstår att tältet är väl förankrat och byggt att klara sådan här miljö, men kan i alla fall inte låta bli att tycka att det är lite läskigt och spännande på samma gång. Efter en stund slappnar jag av och somnar om.

Framåt morgonkvisten hör jag från utsidan av tältet
"Du måste komma ut och se det här...!" och när jag lyfter undan tältöppningen så får jag se hur molnen sveper förbi så lågt att bergen vid sidorna om oss nästan är helt täckta av en sagolik dimma. Har aldrig upplevt dess like. Egentligen är det inte så konstigt eftersom vi befinner oss på rätt hög nivå då bergstopparna till höger och vänster om oss båda beräknas till ca 1500 meter över havet. Det tänker man inte riktigt på, särskilt inte när man är nyvaken och helt hänförd över utsikten.

Mina fötter var inte jätteglada efter gårdagens dagsvandring. Skorna hade orsakat så att delar av mina fötter svullnade och värkte. Oklart om jag över huvud taget skulle kunna ta på mig skorna dag två, eller hur mycket jag skulle orka vidare. Men natten måste ha gjort underverk, eller så lockade fortsättningen på äventyret för mycket för att låta mig hindras. Jag ville inte bara gå tillbaka nu, jag ville se hur det såg ut på andra sidan.

Vi kommer på den briljanta idén att låta tältet stå kvar och fortsätter därmed bortöver med mindre packning. Det känns betydligt lättare att gå och vi njuter i fulla drag av omgivningarna här. Vädret är strålande vackert och bara en sådan sak som att äta mat mitt ute i vildmarken precis invid ån är helt fantastiskt. En enkel middag serverade i kåsor med Oncle Ben´s snabbris och en burk Concarne förvandlas till i klass med gourmetrestaurang. Himmelskt gott och med bästa utsikten utan att ens behöva boka bord. Det finns ändå ingen möjlighet att ringa för någon vidare mobiltäckning är det inte tal om. Vi är helt isolerade från civilisation och sociala medier och ser inte skymten av några fler människor så långt ögat kan nå.

På vägen tillbaka plockar vi ihop tältet och vandrar till en ny plats att att sova på. En plats lite längre ner så att det inte blir för långt att gå mot Nordsätern sista dagen. En fin plats nära ån. Vi har ytterligare lite krafter sparade och tar oss brant uppför på en av höjderna invid och får en enorm utsikt över hela fjällvärlden runt oss. Vi ser hur ån ringlar som en liten pissränna långt där nere och skymtar tältet som en liten uppställd näsduk.

Sista natten sover jag lite sämre, det har slagit om och blivit kallare och råare och jag vaknar av att jag fryser. Då tänder vi några värmeljus mitt i natten och ligger vakna en stund och skrattar. All hög luft gör en lite knäpp så måste det vara. Det blir i alla fall tillräckligt med nattvila för att orka med den sista etappen hemåt, även om den känns ganska dryg. Det blåser kallt men vi klarar oss från både den utlovade snön och regnet. Vi väljer att gå så nära ån som möjligt på tillbakavägen och vid ett tillfälle kliver jag på en tuva som verkar säker att gå på men missbedömer och plurrar fullständigt. Ena benet ända upp till knäet täcks i sörja och blöta och jag måste säga att det blir rätt klafsigt att gå så sista biten. Men det var väl tur ändå att jag inte lyckades med det dag ett.

Trötta men lyckliga är vi åter vid Nordsätern och jag passar på att planka någons utedass.
Min dröm har besannats med råge. Jag har stått där en dag, mitt i det mäktiga passet. Mer därtill har jag övernattat där, gått vidare genom hela passagen och skådat hela vidderna på andra sidan. Magiskt och oförglömligt!

Friska fotsteg framåt, förnimmer fortfarande friheten från fjället.

Laddade till tusen och ivriga som små barn ser vi till att vakna tidigt. Genom det öppna sovrumsfönstret på loftet hör vi det sövande ljudet av bäcken som forsar. Men vi somnar inte om, inte den här morgonen. Istället går vi ner och äter en stabil frukost, knyter på vandringskängorna, packar det sista och sätter oss sedan i bilen som ska ta oss runt Storsjön och på den svårframkomliga vägen sista sträckningen fram till Nordsätern.

Vädret ser lovande ut precis som det förutspåtts över Storådörrsfjällen. Växlande sol, lagom vandringstemperatur på dagen och lite kallare på nätterna, eventuellt lite snö sista natten. Så kränger vi på oss packningen och vandringen startar vid de små stugorna med Storåkläppen i bakgrunden, men vi går åt andra hållet vidare in i skogen. Luften känns höstig och klar och fjällbjörkarna har börjat gulna, mer än träden därhemma. Hela vägen till renvaktarstugan följer vi vår trogna följeslagare Storån. Den forsar inte riktigt lika livligt som vi är vana vid att se den, det är helt enkelt mindre vatten i år men det är otroligt klart och rent och friskt att dricka. Snart värmer dagen så pass att vi blir riktigt varma. Någon av oss får knäppt nog för sig att bada i den iskalla ån.


Storådörren kommer närmre och närmre och snart så vandrar vi längre än vi tidigare gått. Här börjar oupptäckta vidder. Plötsligt står vi vid tröskeln mitt emellan Synder Storådörrsfjället och Nörder Storådörrsfjället. Naturen här är nästintill obeskrivligt pampig, bergen som tornar upp sig ovanför oss, ån som ringlar livfullt i mitten, de höstiga färgerna i det karga landskapet och renarna som håller till i periferin.

Mitt i allt det vackra börjar vi resonera. Packningen känns ganska tung på axlarna nu och fötterna börjar ömma efter en hel dags vandring. Någonstans måste vi nu hitta en bra plats att slå upp tältet på för natten. Att gå igenom hela bergspasset utan att veta vad för sorts terräng där är känns tidsmässigt inte genomförbart innan skymningen. Att gå tillbaka en bit för att vara på säkra sidan känns onödigt och tråkigt. Vi väljer trots allt att vandra ett stycke längre in i passagen. Vinden är inte så vansinnig som den kan vara och mitt i passet häpnas vi över oasen som erbjuds framför oss. I en dalsänka bakom nästa kulle är det lä och där växer det mjukaste gräset. Helt overkligt och en perfekt plats för vila.

Det här hade vi aldrig kunnat föreställa oss eller vågat drömma om, att faktiskt få sova mitt i passet. Vi hade ju ingen aning om hur naturen såg ut här och hade till och med funderat på om det skulle vara för stenigt och hårt att få ner tältpinnarna i marken. Men här kunde vi nu slänga av oss vandringskängorna och springa runt i strumplästen i det helt underbara underlaget. Ån breddade sig till en liten miniatyrsjö alldeles intill och på vardera sidan om oss var vi omslutna av bergväggarna där de reste sig som högst.


Kvällsluften började bli lite kylig och det smakade gott med varm kvällsmat innan vi klev in i tältet. Vi var trötta för natten tidigt och orkade nästan inte vänta på att klockan skulle bli rimlig sovtid för vuxna. Hunden snarkade redan gott på rygg i ett hörn. Vi höll oss vakna en stund till med lakritskulor och ett parti Chicago i ficklampsljuset. Elda några värmeljus för att få bort det råa ur tältet, på med mössan och sedan ner i sovsäcken för lite sömn en spännande natt.

'

Resan ropar, rejäla ryggsäckar rymmer reserestaurang

Äventyret kan börja!

Fjälltältet är inköpt och övningsuppställt ett par gånger på tomten till grannarnas fnissningar. Maten är planerad och ryggsäckarna utprovade och omsorgsfullt packade med sovsäckar, liggunderlag, trangia och andra förnödenheter.

Vackra Härjedalen har ropat på mig. En särskild längtan efter Storådörrsfjällen har grott i mig sedan första gången jag satte min fot där. En smått oförklarlig magi som kanske inte var man i sofforna kan relatera till, men jag målar en bild som påminner om känslan att vandra på månen, eller i landet för länge sedan. Där har jag förstås aldrig varit..

Bergsmassiven tornar upp som en enorm öppen dörr och "en dag måste jag stå där mitt i passet" har jag sagt till mig själv.. Några försök har det hittills blivit, med barn och utan. Vi har gått både i färgsprakande höstnatur och på våren i slutet av maj, skiftet början av juni då snön ännu bitvis täckte marken. Men det är en bit att gå och det blir för långt att hinna fram och tillbaka om man vill hinna stanna emellanåt och njuta av omgivningarna innan mörkret faller över fjället. Med anledning av egen ohälsa med feber, fjällets förrädiskt snabba väderomslag och utan utrustning för övernattning har vi alltså hittills aldrig vågat ta oss ända fram.. och det var ganska exakt två år sedan sist vi försökte.

Vi startar resan uppåt landet vid niosnåret efter en rejäl frukost onsdagen den elfte september. Bilen är packad och hunden hoppar glatt in i baksätet ovetandes om vad som väntar honom. Barnen är i skolan och har hela kylen full med färdig mat för att klara sig själva hemma några dagar. En biltur till Härjedalen tar en stund, eller rättare många, många timmar. Så stannar vi också för lite mat, hundrastningar, bensträckare och kisspauser här och där. Dock helst inte i sorgliga Lesjöfors.

Ju högre upp vi kommer desto mysigare blir det att stanna. Vi har tiden för oss och strax innan Funäsdalen hinner vi svänga in och kika lite på kratern efter meteoriten Tor som slog ned där för sisådär i runda slängar 2000 år sedan. Det sägs att det är den enda vetenskapligt dokumenterade nedslagsplatsen efter istiden. En liten promenad fram till en djup grop är det i alla fall, det kan jag skriva under på. Så fortsätter vi vidare medan de söta renarna tultar runt på vägen framför oss och i skogsbrynen.

Resan går oförskämt bra och i rimlig tid innan skymningen landar vi vid den söta lilla stugan på höjden. Men så kliver vi ur bilen och hör hur det pyser ur ena däcket. Måste lyckats få punktering när vi åkte över det korkat utlagda alldeles för stora, vassa singlet på vägen över Flatruet. Glada ändå över att vi tog oss ända fram och att reservdäcket låg där det skulle och gick att byta till. Ironiskt nog investerade vi i ny kamrem innan vi åkte, det var ju tur!

Vi packar in och gör oss hemmastadda i stugan, eldar i grytan nere vid bäcken och sedan väntar ett avkopplande varmt bad i karet under tallen med bäcken forsande alldeles bredvid. Mycket fin mjukstart på äventyret. En god natts sömn på det och sedan bär det av ut. Och du ska inte tro att det här är någon semesterresa! Nej... visserligen har jag tagit ledigt från jobbet, men semester är det inte för jag hade faktiskt lite komp att ta ut..

Färjan fraktar förväntansfull familj, fantastiskt fina Fårö

En vecka på Gotland var precis vad jag behövde. Den lilla ön hade allt jag önskade mig på min sensommarsemester, och ändå fokuserade vi bara på en liten del av den.

Den lilla vackraste ön heter Fårö, tillhör Gotland som tillhör Sverige men som känns som en fantastisk utlandsresa.Vem behöver egentligen utlandsresor när Sverige är så här fint? 

Du behöver inte växla till någon annan valuta, du förstår språket (med undantag av vissa dialektala småproblem) du kan trafikreglerna och resan kostar dessutom bara en tredjedel av priset. Den enda nackdelen jag kan komma på (om det nu är en nackdel) är avsaknaden av den där extrema medelhavsvärmen som uteblir om man åker i slutet av augusti. Å andra sidan får man i gengäld nästan hela stranden för sig själv.

Naturen på Fårö är helt underbar och jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att återvända dit någon dag. Vi bor alldeles invid Sudersand där stranden är vit, mjuk och vidsträckt, havet är friskt och inbjudande och vågorna höga. Vi slappar och solar och hoppar i vågorna, och sedan går vi på barfotapromenader med hunden längs stranden. Vi ser hur landskapet ändras, till kargt och vindpinat. Jag blir förtjust i alla charmiga väderkvarnar som finns varstans, slitna men med ståtligheten i behåll mitt på slätten.

En hel dag minst går åt till att utforska alla läckra raukområden. Först Gamle hamn där vi minsann lyckas få regn på ett Gotland med flest soltimmar. Vidare till Lergrav med en av de största raukarna formad som en port och senare ett magnifikt Langhammars i solnedgången. 

Vi tipsas om en öken mitt i skogen bara ett stenkast från Sudersand. Det lät inte jättespännande först men klämde ändå in det en eftermiddag på upptäckarlistan. Överraskande nog slutade det som en riktigt maffig promenad i vitaste sanden mitt bland alla tallar på Ulla Hau. Vi hittade spår i sanden efter myrlejon men lyckades aldrig få syn på några.

Längst ute på Holmudden finns Fårös fyr. Där är stranden inte av sand utan istället drösvis med stora vita stenar och det är så otroligt fint att gå runt där på den allra östraste delen av ön med havet åt alla håll så långt ögat kan se. Tonårstjejen saknar sin pojkvän och skriver med stenarnas hjälp sina initialer inuti ett hjärta vid strandkanten. Sedan lagar vi mat på trangia och med den utsikten och med fyren bakom oss kan man väl minst sagt kalla restaurangen fyr-stjärnig..

Ja nu låter allt detta som en text hämtad från en turistinformation om Gotland men faktum är att vad man än skriver för att locka turister dit så stämmer inget med verkligheten. Inget mäter sig med att faktiskt uppleva den miljön på riktigt. Magiskt, vackert och alldeles underbart.. för alla sinnen.

Gudomligt grant Gotland, gamla gränder gynnar galleriet

Att behöva dela upp sin semester i två delar under sommaren behöver inte vara en nackdel. Medan de som tycker att de haft förmånen att få fyra veckor i rad att slappna av på faktiskt ofta har ågren när de är tillbaka på jobbet och deras semester är slut, då har en annan mer att se fram emot senare. På så vis känns sommaren också en aning längre. Ledig tidigt i juni, jobba i juli och sedan ett par veckor ledigt kvar i augusti precis innan skolan börjar.

Då kan luften komma att kännas lite höstig med svala morgnar och mörkare kvällar men samtidigt är högsäsongen över och turistställen tacksamt nog inte helt överbefolkade. Så tänkte jag mig mitt sommaräventyr för tvåtusentretton. Det var inget som var planerat sedan länge, utan kom snarare som en drömglimt och växte snabbt från tanke till handling. Jag är snart fyrtio och har faktiskt aldrig satt min fot på Gotland. Dit har jag länge önskat att få åka och så blev det nu också av till slut. En liten stuga alldeles intill den finaste stranden på Fårö fanns fantastiskt nog ledig på kort varsel.

Ivrigt packas väskorna med upptäckarglädje och badkläder. För att undvika stressen och oron att missa båten från Nynäshamn väljer vi att åka en dag tidigare och övernattar en natt i en liten stuga där. Det ger oss också tillfället att upptäcka lite mer längs vägen. En eftermiddag vid hamnen och en glass vid alla båtar i solen var riktigt gött.

Jag har heller aldrig åkt sådan stor färja som man måste färdas med flera timmar för att ta sig över till Gottlandet. Erkänner att jag blir lite nervös och får en smula Estoniaångest. Allt kommer att gå bra både tur och retur. Ingen idé att låta er undra något annat eftersom jag sitter här nu livs levande och skriver en månad senare. Med åksjuketablettens hjälp blir resan som ett smärre töcken. Sömnig och dåsig kommer jag iland i Visby hamn. Hellre så än att spendera hela resan hängandes över vattenklosetten eller över relingen till alla andra resenärers äcklade åsyn.

Vi har en bit till att åka med bilen upp till den lilla färjan som ska ta oss över sundet till Fårö, men vädret är härligt och vi passar på att utforska Visby innan vi åker vidare. Jag piggar strax på mig av den friska havsluften och den på något vis magiska känslan i den uråldriga stadsmiljön. Vi följer ringmuren, barnen klättrar och jag fotar. Ser bilder och vyer överallt, iphonekameran får jobba och min fotobank till instagram fylls upp redan första dagen på denna ö.

Så landar vi första kvällen på Gotland i den lilla stugan vid Sudersand och gör oss hemmastadda. Havet finns alldeles runt knuten. Det är för mörkt ute redan för att våga bada i ovisshet i de höga vågorna. Äventyret fortsätter med all säkerhet i morgon bitti..

Anonym augusti, agendan avvaktar Annelies anteckningar..

Augusti for förbi mig.

Jag har förgäves inväntat rätt tillfälle och rätt inspiration. Den verkar inte komma.
Under tvång försöker jag nu minnas månaden som gått.
Det var fortfarande sommar då. Det känns så länge sedan. Nu är det höst och de tydliga detaljerna från allt som hänt syns nu för mig som en suddig dröm.
Det är just därför jag egentligen vill skriva, för att alla fragment ska bli till en tydligare helhet med hjälp av ordets makt och kanske en och annan talande bild. Ettusenett ord säger nog på ett ut lika mycket som en bild, och bilden kan förtydliga textens diffusa mening om det bara rör sig om ett par hundra svamlande ord som nu. Jag önskar mig mer inspiration i en för tidig julklapp.

Mamma fyllde år det vet jag och pappa skulle också ha fyllt år. Med födelsedagarna med en dags mellanrum har vi alltid firat dem på samma dag tillsammans med tårta och släktståhej. Så blev det inte i år. Det kändes så tomt. Saknaden man börjat vänja sig vid och lyckats trycka undan lite kom tillbaka som en plågsam klump i hjärtat. Men det är ju inte mammas fel. Vi firade så klart hennes födelsedag även utan pappa med sedvanligt födelsedagsfika och paket, tillsammans med flera släktingar som njöt av sensommarsolen i trädgården.
Det sades mig att allt man gör utan den man saknar för första gången är jobbigast, att det blir lättare sedan..
Så är det nog.

Två veckors semester fick jag också i augusti.. de nya upplevelserna vill jag skriva om, men det kräver allt en egen rubrik.

                                   

//Annelie