alltså.. anteckningar angående allting av alldaglig art - antagligen alldeles aktuella annars aningen avdankade. Avspeglar allvarsam alternativt avreagerande attityd. Alltid angelägen att använda alfabetet aktningsfullt.
Jag måste ha fått smak på rockkonserter på senare år. Helst stå längst fram och känna trycket, nästan försvinna i röken från scenen och från riktigt nära håll uppleva stämningen. Jerusalem, rockbandet med historia avslutar sin turné Father2son med en sista spelning i Falun. Sonen och hans fader följer med för att uppfylla temat och visst vi har en bit att åka men vadå..
"Då vi anlände till Jerusalem välkomnade bröderna oss med glädje" Apostlagärningarna 21:17
När turnén startade i våras med den allra första konserten i Örebro var vi också på plats. Den gången hade vi dock 17,5 mil närmare enkel resväg. Min halvofficiella recension från det tillfället kan du om du vill läsa om här. Då fick jag inte höra "City on fire" så ger jag dem ett nytt försök efter att mer eller mindre fått löfte att den skulle dyka upp på låtlistan vad det lider. Så när annars än när turnén verkligen lider mot sitt slut. Att närvara på både den första och den sista spelningen kändes som en total helhetsupplevelse och en rolig bonus med grabben sista gången.
"Så ska de sista bli först och de första sist.." Matteus 20:16 Betyder det att jag borde ha stått längst bak..?
Lugnet i Falun blev allt annat än lugnt den här kvällen. Alldeles mitt emot mig står den absolut tuffaste sextiofemåringen i rockigt svarta kläder, tunga kängor, tatuerad och med ett gitarrband i stil med ett patronbälte i svart läder. Krigsmannen är rustad och levererar sång och gitarr med sådan kraft att han så klart slår av några strängar.
"Jag är Alfa och Omega början och slutet på allting" säger Herren Gud, han som finns till, alltid har funnits och alltid kommer att finnas, och är den som har all makt." Uppenbarelseboken 1:8
I sin studieuppgift på retorikkursen har tjejen valt att tala om yttrandefrihet, så när jag får läsa att Marcus Birro kommer för att tala i vår stad den här torsdagskvällen vill hon följa med och höra vad han har att säga. Med anledning av flera av sina raka texter som upprör, påverkar, berör och upprör återigen har han fått tagit emot många käftsmällar. Yttrandefriheten stryps och ordet kritiseras med verbalt näthat, spott och spe och till och med mordhot. Birro flyr för att söka ro och styrka, reser sig med fridsfursten vid sin sida och fortsätter sin turné i Sverige. Vi sätter oss ned en stund för att lyssna. Han har Göteborgshumorn med sig i sitt framträdande och det ger en hel del skratt bland oss alla som samlats i bänkraderna. Men när han läser sin dikt om den son han fick och förlorade vid födseln är skratten avlägsna och själv bryter jag ihop. Så naket och avskalat och alla äkta känslor rakt in i verklighetens hjärta.
Strax därefter följer en illa tidsmässigt vald paus för nu är mina ögon rödgråtna och kinderna blöta.
Ett möte med Birro vid bokbordet och en signering i den nyinköpta boken. Jag ville säga något uppmuntrande men var tagen av stunden och fick bara ur mig något löjligt i stil med att han "inspirerar till att snyta sig i gardinerna.." var kom det ifrån liksom? Antagligen något han sagt tidigare i ett mer betydande sammanhang, men när det kom från mig så där lät det rätt banalt. Jag räddade situationen lite snyggt genom att snabbt börja prata med min egen storebror som stod stationerad där alldeles intill Birro för att kränga massor av hans böcker.
Ett par dagar senare tar jag med mig boken ner i mitt skummande varma bad och läser tills vattnet blir kallt och allt skum är borta. Öppet och rakt beskriver han sina misslyckanden, målande och hjärtskärande läser jag om den stora sorgen och om svåra stunder.
Han vittnar om Gud som är räddningen och centrum i allt, trots att man inte får. Han låter sig inte tystas utan vill prata om den stora kärleken på samma sätt som nyförälskade par inte kan hålla tyst om det som sprudlar dem emellan. Som offentlig person står han stadigt mitt i stormen.
och jag.. jag inspireras att våga skriva och att snyta mig i gardinerna..
eller Sjukhussängens sjuttiofemåring sjunger själsligen
När det är fars dag för alla världsbästa pappor firar vi pappan till mina barn med god mat, smaskig efterrätt och några små presenter. Vi ger våra fäder lite välförtjänt uppmärksamhet, kanske pysslar om dem lite extra och berättar för dem att vi uppskattar deras närvaro och omsorg. Om man nu har en levande, närvarande pappa som bryr sig förstås. Det finns rötägg därute som inte vill veta av sina barn, sådana som kanske finns där men är våldsamma ynkryggar och handgripligen slår sina barn. Fäder som misshandlar mentalt och skadar sina barns känslor för livet. Tyvärr finns inget körkort för föräldraskap och det är säkert med stor sorg och en klump i hjärtat dessa drabbade barn plågar sig igenom en dag som Fars dag. Eller så bryr de sig inte alls om det, för förhoppningsvis har de fångats upp av någon annan som kramar om dem alla dagar oavsett. Någon som talar om för dem att de är älskade och visar att de är trygga i den famnen. Allt det som den stackars pappan valde att förlora.
Men så tänker jag också extra mycket på min egen pappa som jag saknar.. Jag hade gjort vad som helst för en möjlighet att få köpa en slips till att ge honom. Eller ett par tofflor, det gillade han. Han sover nu i väntan på uppståndelsens dag.
..och varje gång jag hör sången "10.000 reasons" blir jag så berörd i den sista versen. Kan inte hindra tårarna från att helt och fullt blöta ner kinderna. Den påminner mig så mycket om mina sista besök hos pappa och beskriver hela den känslan av glädjen och friden hos Gud som han bar med sig in i livets slut där i sjukhussängen. För precis så var det, själen fortsatte att sjunga..
Så här är den svenska översättningen:
Sjung som aldrig förut
oh min själ, jag tillber den helige.
och på den dag då min kraft flyr undan
när slutet nalkas för mig en gång,
då stiger mitt lov och min själ skall sjunga
i tusen år och evigheten lång..
När han var för svag för att orka prata eller ens öppna ögonen, är jag övertygad om att han jublade i anden och fortsatte att tacka Gud för allt. Han kändes så levande och pigg i sitt inre och hela rummet var fullt att värme och liv trots att slutet var nära. Vi upplevde att pappa nästan skulle kunna sätta sig upp när som helst glad, lycklig och fri från all sjukdom. Den känslan. Den bär jag med mig.
Det låter kanske konstigt för någon som inte tror, för den som tycker helighet och andlighet bara är mänskligt påhittat nonsens och en del i en sörjandes bearbetning. En inre egen uppfunnen livboj att hålla fast vid för att överleva i de svåra stunderna.. Men jag tror på Jesus, den levande kärleksfulle Gud fadern och den helige Anden. Jag tror på universums, jordens och allt levandes skapare och det spelar ingen roll om du spottar på mig, hånar mig eller försöker banka ovett i skallen på mig. Inget kan få mig att ändra mig och antagligen känner du samma sak ur ditt perspektiv.
Idag är min bön för dig. Våga ta emot kärleken från den mäktigaste fadern, du saknade efterlängtade barn och din själ kommer att jubla i evighet. Amen.
En fredag i anslutning till Allhelgonahelgen stänger vi tidigt på jobbet.
Jag möter upp mamma och tjejen på torget utanför och vi tar en lunch tillsammans över tre generationer. Köttet var segt men efterrätten god och medan vi äter och pratar så bestämmer vi oss för att gå på konstutställning efteråt. Vi tar bussen ut till Brunnsparken för att titta på glaskonst av Kjell Engman (ni vet han som designade glasskon till alla vinnare i Let´s Dance). Han har sina rötter från ungdomstiden här i staden och återvänder med några års mellanrum för att dela sina fantastiska utställningar i speciella miljöer med oss. Denna gång i Globen, den onekligen runda lokalen med högt i tak. Temat denna gång är det onda och det goda med glasskulpturer av änglar och demoner i en rent ut sagt fängslande komposition. I mitten hänger nämligen glasdjävulen själv inspärrad i en hög bur med vaktande änglar i en stor cirkel runt om. Med en magisk ljus- och ljudsättning är det en fröjd att uppleva dessa konstverk. Jag pekade på en skulptur för 65.000:- och nämnde i förbifarten för tjejen att jag önskar mig den i julklapp. Hon kan börja spara nu.
Sedan tar vi bussen tillbaka och ut till pappa på kyrkogården för att tända lite ljus. Grabben klev oväntat på samma buss som oss och gjorde oss sällskap. Vi står där en stund i skenet av alla gravljus och minns och känner stor saknad i tysthet. Alltid i våra hjärtan..
Grabben går som bekant i åttan, det är en klassisk tidpunkt för ungdomars konfirmation för de som vill det. Den här killens konfirmation blev inte en sedvanlig sådan i regi av svenska kyrkan utan en alternativ variant kallad Explore under ledning av ungdomsledare i Brickebergkyrkan här i stan. Där fick de chansen att utforska Guds ord och kristen tro i olika teman och i diskussionsgrupper snacka och vädra åsikter och funderingar. Mer eller mindre galna lekar hörde så klart till och sist men inte minst ett par härliga konfaläger!
Killen var tveksam först eftersom han inte ansåg sig vara en uttalad så kallad kristen ung man. Men så var det en annan av hans vänner i klassen som skulle börja och då hakade han på första gången i höstas för att kolla läget. Sedan fortsatte han att gå varje onsdag och jag tror inte han ångrade sig heller. Särskilt inte när han åkte med på lägret till Göteborg, trotsade sin rädsla på Liseberg genom att våga åka nyaste attraktionen Helix och dessutom vann två kg Geisha på chokladhjulet.
Så var det dags för avslutning med gänget och de skulle delta i söndagens förmiddagsmöte var det sagt. De hade tränat tillsammans ett par kvällar och flera timmar på lördagen så grabben var helt sårig på fingrarna. Jo, för det var förstås så att han skulle spela gitarr, kompisen på bas, en tjej på piano och resten av tjejerna skulle sjunga (varav en förresten är bästis med storasystern). Vit skjorta på och så cool han är på scenen med gitarren där han står och stampar takten med foten. Av nervositeten syns inte ett spår. Stolta föräldrar till dessa unga som tillsammans spelar och sjunger flera låtar för oss och med oss i bänkraderna. Ett härligt gäng minst sagt!
Jag åker inte ofta utomlands. Men när Jerusalem kommer hit till staden då passar jag på att köpa ett par biljetter. Jag pratar förstås inte om något annat än Bandet med stort B och rockgubbarna från förr och som still is going strong. Jag överraskar min man med konsertbiljetterna i påskägget. Han har sett upp till Ulf Christiansson, hans musik, budskap, personlighet och hela hans karisma sedan urminnes tider (kanske dock inte från begynnelsen 1975 när Gud såg att det var gott för då hade vi precis lärt oss gå både han och jag). När så nu turnépremiären 2014 börjar här då är det faktiskt inte mycket att tveka på. Jag drar på mig skinnbrallorna och klackskorna med guldnitar på kvällen till ära och är laddad till tänderna.
Hamnar först i kön som värsta fansen och får på så sätt även förtur in när dörrarna öppnas. Längst framme vid scenen har vi bästa utsikten, högsta stämningsfaktorn och största risken för svettstänk. Det dunkar i hela hjärtat i takt till musiken och håret fladdrar av trycket från scenen. Boom-boom-boom-boom. Vilket ös! Vilken inlevelse!
Bandets senaste tillskott till konstellationen gör sitt jobb med hög klass. CJ Grimmark på klaviatur, gitarr och sång verkar behärska allt han rör vid musikaliskt. Bakom trummorna sitter nyförvärvet Mick Nordström och ger fullkomligt järnet, en stabil kille med rätta takterna helt enkelt.
Ulf meddelar att kungen själv brukar gå på Jerusalems konserter, kung Jesus centrum av allt, det är det som gör det extra mäktigt. Förväntansfulla bjuds vi på gamla godingar som "Risen", "Dancing", "Pappa vem har gjort" med många flera. Hade jag fått önska ytterligare en låt hade jag nog velat höra "City on fire" framföras, men man kan inte få riktigt allt för det hade ändå inte mina taktstampande fötter orkat.
Än är det drag i gubben Christiansson och han poängterar att han faktiskt inte har för avsikt att lämna över till den yngre generationen än på ett tag. Jag kan förstå om spekulationerna dyker upp, för med på scenen är hans yngste son Philip. En frisk fläkt med en underbar ton i rösten och med en coolhet på scenen som är slående lik sin fars. Arvet går inte att ta miste på och det är så gött att se (som en säger i Göteborg) deras samspel, lekfullheten och kärleken sinsemellan. En far och hans son..
Father2son 2014, en turne runt om i Sverige med ett tema kring att vända fädernas hjärtan till barnen. Ingen far här på jorden är perfekt sägs det, ingen utom den gudomliga fadern. Och när den här fadern och sonen som står på scenen framför mig den här kvällen sjunger tillsammans om förlåtelse och fadersrelation då är det gåshud ända ner på lilltån. Gå om du har möjlighet, det inte bara en konsert.. Turnéplanen hittar du på Jerusalems coola hemsida.
Avslutningsvis vill jag bara i förbifarten nämna att Anders Mossberg bandets bästa basist genom tiderna (han med den härliga silverkalufsen) gillade mina konsertbilder på instagram, det är stort faktiskt - riktigt stort.
När man säger att det är dags att gå till jobbet brukar det oftast betyda att man tar bilen, bussen eller möjligen sätter sig på cykeln. Men att faktiskt gå till fots till jobbet är inte särskilt vanligt om man bor längre bort än ett stenkast ifrån sin arbetsplats. Vårt hus ligger en bra bit utanför staden, men jag kände ändå stor lust att ta fötterna den där morgonen för ett par veckor sedan. Därefter har det blivit vid i alla fall ett par tillfällen till. Det är skönt, i lugn och ro och utan stress med gott om tid att filosofera längs vägen. 8 km - genom skog, vidare ut på asfalt och sedan till slut in i stadens trafikerade tempo. Jag måste stanna vid några rödljus längs vägen, men det är inte så att jag kommer för sent för det. Jag gasar om flera andra gångare längs min väg, tror inte de gått lika långt som jag. De ska nog antagligen bara till bussen och ser så trötta ut där de lunkar sakta. Jag är egentligen också så där trött, men luften, vårsolen och bönen gör mig gott.
Ibland vill jag bara lyssna på våren, fågelkvittret och barnen som roar sig med utelekar på skolgårdarna jag passerar. Vissa gånger går jag i min egen värld, som i en gigantisk såpbubbla och med musik i öronen. Sjunger med i sången inombords med hela min själ så att ingen runt omkring mig störs av min falsksång men så att Han det berör hör och gläds. Jag får kraft och dagen är gudomlig. Hela världen är en sådan fulländad skapelse och här går jag i takt till musiken och känner mig uppfylld av att jag finns här. Med den kraft jag tar mig framåt känns det som att det nästan rungar i gatorna där jag går. Jag känner att Han går med mig. Undrar om folk ser, undrar om folk undrar..Skulle egentligen bara vilja skrika ut till alla om hur mäktigt det här är.
Jag tittar på alla människor runt omkring mig men tänker inte på hur skabbigt eller snobbigt de nu må vara klädda, jag ser inte med förakt på de som stressar hit och dit med sina barn för att hinna fram i tid. Istället ser jag med andra ögon en massa vackra människor i Guds värld, där Han bara vill välsigna alla och ge dem frid. Om det ber jag över hela vår stad just den här morgonen. Den känslan av lugn och kraft på samma gång..
Kingdom Culture är ett återkommande och uppenbart vinnande koncept i Brickebergskyrkan för i första hand ungdomar. Min tonårsdotter brukar ha stora förväntningar på de samlingarna och längtar redan till nästa gång. Men så ibland är satsningen ytterligare lite större, och längtande ungdomar från hela landet kommer till just den här staden för att ägna hela sin helg åt den här konferensen. Den här gången tillsammans med besökande team från Bethel church, Californien.
Jag är ingen ungdom till det yttre längre men kan inte låta bli att lockas av evenemanget och åker dit för att kolla läget.. Vad håller de på med egentligen?
Jesus har gjort allt
Priset är betalt
Lossat mej från syndens band
Han gjort mig vit som snö
Kyrkan är fullsatt till bristningsgränsen och jag blir direkt alldeles tagen av det hav av denna unga generation som alla längtar mer efter Gud, hyllar Kungen med sin sång och böjer sina knän inför Honom. Musiken är mäktig, texterna starka och överallt är ungdomarna i tillbedjan. Jag slås av Guds närhet, skakas av den Helige Anden som fyller rummet med sin närvaro. Mitt i vimlet är änglarna med. Gud helar, kommer med sin kraft och styrka och förnyar människorna. Guds rike är till för oss och vi kan bara tacka och ta emot..
En man drömde att han gick längs en strand och han gick tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter. Det ena spåret var hans det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under de svåraste och mest ensamma perioderna av hans liv.
Detta bekymrade honom och han frågade Gud
”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest."
Herren svarade:
”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig
under tider av prövningar och lidande.
När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig."
Förtvivlad över det faktum att far blev så plötsligt allvarligt sjuk, skrek jag ut min bön till Herren. Han som har all makt. Den enda räddningen i allvarets situation. Inför Guds ansikte är jag liten och ödmjuk. Inför Guds helighet ber jag om Hans övernaturliga kraft och om Hans varma, fridfulla närvaro genom allt.
"Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet"
"Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat"
I djup sorg ligger jag platt framför brasan, ser in i den flammande elden och frågar i mitt inre.. Åh himmelska Far, är Du vred på mig att jag inte var ihärdig nog?
"Nej, mitt barn.. Jag väcker inte den som sover nu.. inte än"
För mig har min far varit den odödliga. Men blev som ni vet nyligen för sjuk och för trött för att orka strida mer. Stora segrar genom åren, och jag är tacksam över den övertid han fått med oss efter den allvarliga incidenten med hjärntumören i femtioårsåldern, återkommande hudcancer och ett par stroker på senare år. Då räknar jag inte med bagateller som flertalet bråckoperationer och diabetes och har säkert också råkat glömma något av allt i journalen.
Sensommaren i fjol firade vi pappas sjuttiofemte födelsedagtillsammans med alla släktingar. Verkligen glad att vi fick göra det innan hans tid var slut. Han uppskattade det stort och vi fick ett fint minne med oss. Att pappa också på vår sista julafton tillsammans läste julevangeliet högt för oss utan att staka sig i talet det minsta och hans egen glädje och lättnad över det är något vi nog heller aldrig glömmer.
Min far var generös och hade ett stort hjärta. Han levde sitt liv i första hand för andra och med Gud i fokus...alltid.
När jag säger att jag är kristen
skriker jag inte ut att jag är någon renlevnadsmänniska.
Jag viskar att jag var vilse men hittat hem, förlorad men förlåten.
När jag säger att jag är kristen
menar jag inte att jag är förmer än någon annan.
Jag erkänner att jag stapplar och behöver Honom som min ledsagare.
När jag säger att jag är kristen
försöker jag inte visa mig starkare.
Jag bekänner att jag är svag och behöver Hans styrka att fortsätta.
När jag säger att jag är kristen
skryter jag inte om att vara framgångsrik.
Jag bekänner att jag har misslyckats och behöver Hans hjälp att komma rätt.
När jag säger att jag är kristen
hävdar jag inte att jag är perfekt.
Mina brister är alltför synliga men Han anser mig vara värd det.
När jag säger att jag är kristen
kan jag fortfarande känna smärta.
Det finns stunder i sorg och jag ropar ut Hans namn.
När jag säger att jag är kristen
är jag inte heligare än du.
Jag är bara en simpel syndare
som fick ta emot Hans nåd... på något sätt.
När min far var en liten pojke var det fattigt i familjen.
Det var krigstid i Europa, sirenerna ljöd, bomberna föll och ibland om de inte hann springa bort till skyddsrummet om natten hade de en liten matkällare att gömma sig i. Den matkällaren var långt ifrån fylld med mat.
Min farmor Maria hade en barnslig tro för vad Gud kan göra. Ett naivt handlande som många andra vuxna skulle ignorera eftersom hjärnan uppfattar det som rent logiskt löjligt.. Varför skulle hon sätta på en gryta med vatten på spisen när hon inte hade någon mat att lägga däri? Varför skulle hon lyssna på den rösten som sa det till henne? Men hon gör det. Löjligt nog.
Då knackar det på dörren och där ute står en annan kvinna i byn. Kvinnan säger:
"Jag hörde en röst som sa till mig att gå med mat till det här huset, här är jag nu"
Ikväll tänker jag på min lilla far.
Pratar med "Han där uppe" om situationen.
Pappa har ont och sökte hjälp på vårdcentralen idag, som i sin tur skickade honom vidare till sjukhuset.
Nu ligger han på kirurgiska avdelningen och väntar mest troligt på en operation efter ronden under morgondagen. En till operation. Vilken i ordningen kan jag nästan inte hålla räkning på. Pappa har fått genomlida mycket i sina dagar. Ändå håller han humöret uppe och är inne på sitt sjuttiosjätte år.
Jag ber om tröst för min far där han ligger i väntan på besked, ett lugn över honom som en varm och skön filt. Jag ber om sömn under natten, att oro och smärta blåser bort så att han kan sova och drömma om härliga saker. Jag ber min bön för läkarna, om styrka och om insikt. Jag ber om Din närvaro genom allt och jag vet att Du hör mig.. hur tyst jag än ber.
Amen
För honom uppenbarade sig HERRENS ängel och sade till honom: "HERREN är med dig, du tappre stridsman."
Precis som de stora kända bloggarna som flera avslutade sina bloggprojekt med att just hävda att det bara varit ett projekt gick jag i graven. Ungefär vid samma tidpunkt som dem. I mitt fall utan storslaget uttalande i media, utan ett rabalder om huruvida mitt ego är äkta eller ett alterego. Utan sorg och översvämmad inkorg på kärleksbrev från alla fans.
Det har funnits mörker, tomhet och förtvivlan, men jag är inte död. Inte än.
Jag lät det gå några fler dagar än tre och till sist återuppstod jag.
Lite starkare, gladare, piggare och framtidstroende.
Ett talesätt som jag däremot inte tror särskilt mycket på eller vill tala mig speciellt varm för är följande: "Ensam är stark" Bullshit I say!
Häromkvällen fick jag berättat för mig en underbar text som beskriver precis det och som löd ungefär så här: "En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen var redskapen hon använde för att bygga ett sandslott. Och stort hade slottet blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!
Hon var stolt över sitt magnifika verk.
Flickan grävde med sin plastspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.
Hon kämpade för att för att gräva upp stenen och flytta på den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den. Stenen låg där den låg.
Till slut ville hon ge upp och satte sig ner och grät, både av trötthet och ilska.
Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottet kändes plötsligt förstört. Då kom hennes morfar gående. Han blev förstås orolig över tårarna. Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp flickan i famnen. Jag kan inte flytta på stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon.
Men varför använde du inte din styrka? frågade han vänligt.
Det gjorde jag! svarade flickan och grät ännu häftigare. Tycker morfar att jag inte har kämpat tillräckligt hårt? Nej min vän, det gjorde du inte svarade morfar.
Du frågade inte mig om hjälp!
Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet"
No place I would rather be, no place I would rather be, than here in your love, here in your love... Set a fire down in my soul that I can´t contain , that I can´t control. I want more of you God, I want more of you God...
Vilken speciell dag.
Jag är djupt berörd av min självständiga vackra dotters starka vilja.
Hon tror på Gud, Jesus Guds son och den heliga Anden. Hennes beslut att följa Jesus fotspår och leva likt honom vill hon visa med en helig handling.
Sjön ligger spegelblank och solen har spruckit upp när de fyra unga kliver ner på stranden. Hon är lycklig och sprudlande glad som en ung brud på sin bröllopsdag. Hennes kärlek till Gud går inte att ta miste på, så äkta och ren och stunden är mäktig. Med lugna, övertygande steg vadar hon ut i det kalla vattnet.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.” Matt 28:18-20 "Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." Rom 6:4
Idag smäller det. Idag är det fest. Pappa fyller sjuttiofem år!
Vi firar hemma hos mig och fyller huset med släktingar, äter bullar, kakor och två sorters tårtor som mamma bakat (klart man måste smaka av båda) På borden står förstås både svenska och ungerska flaggor dagen till ära. Pyntat med ballonger ända ute vid vägen för att de gäster som aldrig varit och besökt oss lättare ska hitta hit.
Eftersom det förutspås regnskurar så vågar jag inte duka ute, men solen vinner kampen en stund på eftermiddagen så vi kan mingla lite ute ändå. Pappa trivdes och var tacksam över att vi samlat släkten även om han från början uttryckt att han inte ville ha någon uppärksamhet den här dagen.
Framåt kvällningen dukar jag upp till buffé med kräftsoppa som förrätt och så här i efterhand hade det nog räckt med den för alla älskade och lovordade soppan och ville ha receptet med sig hem. All annan mat bleknade på något vis efter det introt, men i köket fanns också framdukat några sorters kallskuret kött, pastasallad med soltorkade tomater och ruccola (även om den trefärgade pastan är italiensk så är rött, vitt och grönt även de ungerska färgerna passande nog) vidare mumsade vi också på mozarellasallad, löktortini, ugnsvarmt bröd, några goda ostar, givetvis ungersk salami och två stora fat med frukt. Alla åt sig mätta och nöjda och jag fick typ sju korgar över.
Pappa reser sig plötsligt, klirrar i glaset och håller ett tacktal. Ett tal till oss som fixat festen, till gästerna som ville fira hans sjuttiofemte födelsedag med honom och till Gud som han tror på och som han vill tacka för varje dag han fått. Den Gud som varit vid hans sida genom allt i livet. Min far önskar nu med sina ord sina barn och barnbarn att också gå på den vägen som leder till Guds närhet. Ett tal som blir gripande och får vissa i gemenskapen att fälla en tår.
Hon lyser fullkomligt upp den gråa vinterdagen när dörrarna öppnas och hon kliver in i kyrkan.
Strålande lycklig och vacker som en vinterdrottning. Med sin blivande man tryggt bredvid sig vandrar de tillsammans hand i hand. Jag ser i hennes blick hur hon trivs precis så här och njuter av dagen som hon längtat efter så länge. Jag kan inte hindra tårarna från att rulla nerför mina kinder just i det ögonblicket.
Så vacker stunden är.
Kärlekens lov... Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den..
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
