Kungariket kallas konferensen, Kristus knockar kallade kristna

Kingdom Culture är ett återkommande och uppenbart vinnande koncept i Brickebergskyrkan för i första hand ungdomar. Min tonårsdotter brukar ha stora förväntningar på de samlingarna och längtar redan till nästa gång. Men så ibland är satsningen ytterligare lite större, och längtande ungdomar från hela landet kommer till just den här staden för att ägna hela sin helg åt den här konferensen. Den här gången tillsammans med besökande team från Bethel church, Californien.

Jag är ingen ungdom till det yttre längre men kan inte låta bli att lockas av evenemanget och åker dit för att kolla läget.. Vad håller de på med egentligen?

Jesus har gjort allt

Priset är betalt

Lossat mej från syndens band

Han gjort mig vit som snö

Kyrkan är fullsatt till bristningsgränsen och jag blir direkt alldeles tagen av det hav av denna unga generation som alla längtar mer efter Gud, hyllar Kungen med sin sång och böjer sina knän inför Honom. Musiken är mäktig, texterna starka och överallt är ungdomarna i tillbedjan. Jag slås av Guds närhet, skakas av den Helige Anden som fyller rummet med sin närvaro. Mitt i vimlet är änglarna med. Gud helar, kommer med sin kraft och styrka och förnyar människorna. Guds rike är till för oss och vi kan bara tacka och ta emot..

Saknade solstrålar sedan svunnen sensommar

Det här är ju bara helt makalöst gott!

En ledig lördag, dagen innan klockan talar om att det blir sommartid. Än är det alltså vinter enligt almanackan. Jag premiärsitter ute på altanen och suger åt mig av värmen, kavlar upp byxbenen och bländar hela grannskapet med vinterbleka smålurviga.
Ett säkert vårtecken är den slöa flugan som landar sömnigt på min knäskål och kittlas, jag viftar bort den men den är snart retligt tillbaka igen så som den livsuppgift flugan har. Fåglarna överröstar glatt varandra i träden runt huset och killarna överröstar fåglarna med trevligt gittarspel. En försmak av sommarkänsla redan i mars.

Killarna har lämnat mig här ute nu och gick över till att spela trummor och bluesmunspel därinne, fast det hörs rätt bra ut till mig här ute och till förbipasserande också. Men musik är glädje så vad gör väl det. Inte många stör sig på mycket en sådan här härligt skön, strålande fin vårdag. För så här är det, att den där efterlängtade solen tinar det frusna hjärtat och värmer som en ombonande gosig filt.

Tack för idag!

Flickorna framstår förlorande, feministiskt fjanteri

Jag brukar inte vara den som kallar mig för debattör. Ej heller brukar jag ge mig in i livliga diskussioner kring ämnen jag brinner för så att jag får hävda min rätt. Jag är liksom inte den politiska typen i mitt uttryck, inte alls på samma sätt som min frispråkiga dotter. Men med mitt arv, en gnutta kort stubin och en dos ungerska gener, skulle jag nog kunna vara en ganska hetsig åsiktsförmedlare. Jag kanske kommer dit i livet någon gång då jag tycker sådant är det roligaste som finns, men inte just nu. Nu håller jag mig till den tysta men likväl så talande formen, skriften.

Ändå så kunde jag idag på morgonen inte låta bli att kommentera en status på Facebook som triggade mina åsikter och därmed också irritationen över hennes. Fortfarande i skrift visserligen och jag skrev förstås i allvar men med en underton av förekommande ironi. Den stora frågan om kvinnans och mannens jämställdhet upprör många, framförallt då kvinnor av någon anledning. I flera fall till överdrift känner jag, och kvinnorna själva gör sig tyvärr mer till åtlöje än att det ger ett respektfullt intryck med sig. Orättvisorna är fruktansvärda när mannen i familjen med två bilar alltid får åka den stora fina bilen till jobbet och kvinnan får ta den lilla. Så klart är det så i alla hem? Alla med två bilar har alltså ett riktigt lyxproblem här och måste nog skriva schema om hur många dagar och vem som får åka i stora bilen så det inte blir en diskrimineringsfråga.

Hemma hos oss lagar så gott som alltid mannen maten numera, inte för att jag vill ha jämställd könsfördelning på de så kallade kvinnosysslorna utan för att det helt enkelt passar sig bättre så just nu. Men jag har verkligen ingen lust att byta däck på bilen nu när våren nalkas, trots att jag är kvinna så är det inte min grej riktigt. Vi ringer kanske verkstaden och tar för givet att det är en man som svarar.

Precis så är det, flikar min dotter in och ger direkt ett talande exempel på det:
"En pappa krockar med bilen och sonen skadas. När de kommer till sjukhuset säger doktorn: Men, det är ju min son! Vem är doktorn?"

Pojkens mamma är förstås den kvinnliga doktorn i det här fallet och det är inget konstigt med det men väldigt många som läser det där exemplet har svårt att få ihop det enligt undersökningar och min dotters uppspelta utsago. Fast nu när jag tänker på det medan jag skriver om det så kan det faktiskt vara en manlig doktor ändå eftersom möjligheten finns att pojken kan ha en andra pappa...

Avslutningsvis och sist men inte minst måste vi också avskaffa morgongåvan i jämställdhetens namn. Den gåva som enligt tradition maken ger sin fru på morgonen efter bröllopet.. för var är rättvisan i det om inte båda får present?

Kram och godnatt! 

Möte med mobbande matte, min Mittelspitz morrade mot maktmissbrukaren

Att jag har en hund det vet ni nog.
Han är förskräckligt söt men ganska mycket slyngel och jag vet att det inte är hundens fel. Jag är inte jättevan med hundar det ska jag villigt erkänna eftersom detta är vår första hund. Vi gick flitigt och engagerat på valpkurs alldeles i början, men det var då det. Han fyller tre år snart och inte är det mycket disciplin här inte. Problemet är att vi inte använder samma sorts kommandon, vi har inte samma rutiner på promenaderna och vi har olika kroppsspråk allihop. Hunden blir förvirrad inte undra på det.
Han stretar och drar och nosar i backen som en självgående gräsklippare så här på vårkanten. Han skäller gärna på förbipasserande barn som dyker upp för plötsligt, det är nämligen jätteläskigt.

Så kom vi till den här biten med möten med andra hundar..
Tjejer går bra, det är bara så spännande och han kan stå och gny på långt håll när han får syn på sin älskling den lilla mellanschnauzern strutta förbi. Men när vi möter hanhundar då kan jag inte slappna av ens en sekund. Vi har provat alla de där sätten som rekommenderas enligt konstens alla regler och tagit till oss av tipsen från de bästa hundpsykologerna. Det fungerar inte för oss med denna slyngel kan jag konstatera, men jag konstaterade det inte snabbt för vi har sannerligen jobbat med det. Till slut upptäckte jag när jag var ute ensam med vovve och efter att vi tränat in kommandot "vänta" med tålamodsövningar, att bästa sättet var just att låta hunden vänta tills mötande hund passerat. Man lär känna sin egen hund liksom.

Men så kom det där mötet i skogen idag som jag tänker berätta om, det mötet som faktiskt gjorde mig illa till mods. Solen sken, citronfjärilarna lekte invid skogsstigen och allt var bara skönt. Jag ser på håll hur en riktigt stor hund närmar sig (fråga mig inte om vilken ras för det har jag ingen aning om mer än att den var brun, muskulös och kortpälsad). Jag kallar in min vovve med kortare lina så jag känner att jag har koll, säjer "sitt" tätt följt av "vänta". Vovve sitter snällt och väntar och den mötande hundägarinnan passerar med sin bjässe, men då gör hennes hund ett utfall. Aslan morrar tillbaka och vi får genast skulden. Istället för att vänligt uttrycka att hon tyckte det vore snällt om vi kunde gå vidare lite snabbt så börjar hon ilsket skrika åt mig.

"DU FÅR VÄL FÖR FA-AN FORTSÄTTA GÅ ISTÄLLET FÖR ATT BARA STÅ DÄR STILLA OCH VÄNTA!!!" hon kastade ilsket med armen medan hon skrek.

Jag blev bara så paff där och då och fann mig inte ens att svara den buffliga kvinnan.
Plötsligt kände jag mig som en liten mullig flicka igen som gjort något fel och det knöt sig i magen. Jag var tillbaka på skolgården på lågstadiet då vi spelade basket, och jag fick fula glåpord och hånflin av grabbarna som tyckte jag var fruktansvärt kass när jag inte lyckades fånga bollen..

Snart var jag åter i verkligheten hemma på min gata, växte snabbt upp och skakade av mig det där obehagliga mötet. Elaka människa, hon ska inte få förstöra resten av den här fina vårdagen..

Vädrande vovve visar vilsen vägen

Vilken tur att jag hade med mej hunden när jag var ute med hunden.

Han svansar före med vinden i pälsen, smälter in i omgivningen med sin gyllene färg mot det guldiga torkade gräset på ängarna från i fjol. Vi går i skogen eftersom jag fortfarande inte har några hundbajspåsar hemköpta att ta med mig ut. I skogen kan han springa långt i väg och obemärkt lägga en gödslande hög på mossan där inga människofötter kladdar i det. Men i skogen går jag lätt vilse när jag går ensam. Jag förlitar mig alltid till andra som är med i sådana sammanhang, följer bara med och lägger inte märke till hur eller var vägen går.
Dessutom förändras naturen hela tiden med vitt täcke från ena stunden till den andra stunden med gröna granar och översvämningar. Det gör den oigenkännlig för mig.
Stigarna är många och slingrar sig runt i skogen åt alla håll och jag vet inte vartåt jag ska.
Jag frågar hunden, han hittar och nosar upp den bästa vägen. Han har gått här förut flera gånger och leder mig smidigt framåt så jag slipper trampa i lerpölarna.
Vårsolen är skön i dag och ger mej en anande början på fräknig vårhy och det är riktigt skönt att va ute och gå ensam med vovven. Tills vovven på långt håll får syn på grannhunden som han inte tycker om ens lite, och skäller och stretar tills han nästan kräks. Då ger jag upp, går in och njuter av solvärmen genom fönstret istället, gottar mig som en katt och kommer bergis somna..

Vattnet var vedervärdigt, viktigt vad vi värdesätter

Det är tur man har Facebook.

Så gott som samtliga mina kontakter på de sociala medierna skrek ut sin varning den där söndagsmorgonen om vad som hänt natten till lördagen. Informationen gick inte att missa om den läckande toaletten i vattentornet som alltså förstört och smittat vårt fina dricksvatten med äckliga bajsbakterier.
Ja, jag fattar jag ska inte dricka av vattnet. Det vore dumt. Drick inte direkt ur kranen och undvik helst att dricka ur toastolen.

Vi måste koka vattnet i några dagar innan vi kan använda det till mat och dryck. Så sa dom, men om man kokar vattnet så många dagar så hinner det väl nästan dunsta bort. Jag kokade bara några minuter, tyckte det räckte men jag kanske missförstod något..?

Det går några dagar och vi tycker det är besvärligt och jobbigt och äckligt. Bortskämda med det finaste, klaraste vattnet som helt plötsligt tas ifrån oss. Kan tycka att det var lite nyttigt för oss rika människor att inse värdet i den skatt som vattnet faktiskt är. Det är viktigt att tänka på att inte alla har det fina att tillgå där ute i världen, och att vi kan hjälpa till på det sätt vi förmår att ändra på det.

Så på torsdagen kom beskedet att vattentornet var grundligt sanerat, ett flertal noggranna tester hade utförts och till sist kunde kommunen meddela att vatten var i fräsch kondition igen att dricka av. Så lyxigt. Den kvällen unnade jag mig ett varmt och skönt skumbad utan bajs i. Det är grejer det.

Vi har skitbra vatten här i stan.. så det så.

Vädret varierar, varannan vecka vår varannan vinter

Den här helgen vill jag ut till Sörön för solen skiner och jag har hört ryktas att blåsipporna har tittat fram där. Däremot stormar det ganska friskt så vi spatserar runt alldeles ensamma därute i naturreservatet. Inga andra är dumma nog att riskera att få ett gammalt träd i huvudet. Men inget sådan dramatiskt hände med oss. Hunden fick springa lös och flänga sig alldeles trött på de öppna vidderna och jag fick motionera mitt hull.

Det är mycket kläder i hallen nu. De tjockaste dunjackorna från den kallaste vintern hänger kvar under de lite tunnare vårjackorna och golvet svämmar över av skor. Från den ena dagen till den andra vet man inte hur man ska klä sig riktigt. Det kommer mer snö i mängd, smälter snabbt till slaskiga spår på gatorna för att sedan återgå till ljuvlig vårkänsla med barmark igen. Människorna tittar ut ur sina vinterjackor, men ett nytt bakslag är på intågande till veckan. Minus tio grader och mer snö. Låt oss bli tysta, gråa och inåtvända ytterligare en liten tid.

Sjungande svanar samlar skocken, solar sig så skönt

Helgen har varit så skön thanks for asking... för våren kom nämligen.
Efterlängtad sol med värmande smekningar på vinterbleka kinder. Vi åker ut på vårutflykter men barnen får vi inte med oss längre, bara det hårigaste barnet i koppel.
Vårtecknen är överallt runt omkring oss. Fågelkacklet, tussilagoknopparna i backen och flera stycken har redan slagit ut till små gula solar, det klara ljuset, det blåa vattnet och den friska vinden som tar i riktigt ordentligt emellanåt. En kopp varm choklad på en bänk i någorlunda lä precis vid vattnet är riktigt gott.

Vid sjön Tysslingen flyger sångsvanarna in, landar och väsnas i skock på Sveriges största samlingsplats från sin resa tillbaka från sydligare trakter. Den här helgen sägs det ha räknats in närmre 1600 stycken. Vi väljer till att börja med att ta en promenad på andra sidan sjön i lugn och ro där vovven kan få springa fritt. Det leriga, nertrampade hålet där alla andra står och blänger på fåglarna, dit går vi en liten stund senare. Därför får vi visserligen inte samma närhet till de skräniga svanarna men får i stället syn på en rovfågel på håll. Den svävar mäktigt över oss på klarblå himmel i riktning rakt åt vårat håll. Vi följer den med bakåtlutade huvuden för nu är den rakt över oss och se det är en havsörn!

Nästa utflyktsmål blev till Kvismaren och Öby kulle idag. Passar på att njuta av den tidiga våren så mycket som möjligt ute. Vinden har lagt sig en aning från igår och solen värmer ytterligare lite. Här fanns inte många fåglar alls och tack och lov inte så många ormar än heller. När huggormarna ringlar i högar däromkring då väljer jag faktiskt att ta min promenad någon annanstans..

Sanna segrade som sagt, sa sanningen senast

Rätt låt vann!
Sa jag inte det...

Sedan får vi väl se hur det går i Eurovision i maj.
Alla Ace-fans vill nog hävda att "busy doin´ nothing" skulle haft större chans i Danmark och så är det säkert.

..Och visst hela tjottaballongen må vara ett upplåst jippo med konstiga människor som röstar konstigt och fel.. och Christer Björkman ser ut som en slusk i sändning direkt hemkommen från gymmet i mjukishuvtröja och femdagarsstubb..

Trots det är Sanna så värd den här vinsten, med en sån äkta känsla, grym scennärvaro och ljuvlig sångröst i en magisk kombination. Grattis till henne!

Skummigt söndags-spa samt skönt slappande spikmattestund

Vasaloppet går av stapeln och tjejen och hennes kille tar Karlskogabussen med vänner till Bodaborg för lite äventyrsbus. Alla dessa hurtiga människor denna söndag. Själv lördagsjobbade jag igår och väljer helt klart avkoppling som prioritet ett idag. Försöka sova länge men blir väckt i pensionärstid av sms-signal från mannens mobil. Orutinerat att inte stänga av ljudet kan jag tycka, blir tjurig men lyckas till slut somna om en timme. Lång frukost på det och sedan ett varmt skumbad, precis så som jag gillar en riktigt ledig söndag.

Vi unnade oss lite hämtmat från Jensens igår kväll killens namnsdag till ära. Mycket gott med ribs, bakad potatis, coleslaw, massa såser och sallad och allt det till ett fantastiskt melodifestivalpris. Då var det ändå bara andra chansen ("tillfället för förlorarna att få möjlighet att förlora igen" citat programledare A. Jansson)
Jag undrar därför hur billigt det borde bli nästa vecka när självaste finalen går av stapeln..

Som ni säkert vet är jag en sådan nördig följare av den där musiktävlingen även om jag inte dragit det till den nivån att jag sitter på plats viftandes med egengjorda skyltar, glittriga ballonger och iklädd fluffig rosa boa runt halsen. Jag hoppades att Helena Paparizou skulle knipa den där andra chansen att komma till finalen, även om jag sedan utan tvekan hejar på Sanna på lördag. Hon är helt magisk i sitt framträdande och Kempe vet hur han skriver låtar till hennes röst. Gåshud!

Dyster dag då djävulska diffusa drömmar destruktivt definierar dödens deja-vu

Hemska drömmar har spökat för mig om nätterna till och från. Nu har det varit lugnt ett tag tack och lov. Jag vill sova skönt på bylsig kudde, drömma vackert och känna mig utvilad när jag vaknar till den nya dagen. Att drömma om döden, min egen död.. som jagar mig känns inte så fräscht och uppbyggligt. Det skrämmer mig helt ärligt. Jag drömmer om den djävulusiska cancern som en personifierad mördare.. och han spänner blicken i mig. Jag försöker skrika men ingen hör mig.

Det blir en dyster grå dag, småduggig och rå precis som för ett år sedan. Dagen var då dessutom överfylld av en dotters sorg. Dagen då jag tvingades säga godnatt och sänka ner min far till vila i jorden. Att ett år efter det skulle gå så fort kunde jag aldrig ana. Tiden tickar på som aldrig förr, bråttom har den och det är redan första mars.. igen. 

Jag åker till graven och lägger ner ett par stenar på tallriset och stor saknad bubblar upp till ytan igen. Sorgattack och tårar överrumplar mig.

När jag, tjejen och mormorn var på stan senast hittade vi de där fina stenarna med text på i den charmiga inredningsbutiken på hörnet. Tänkte direkt att de skulle vara fina att lägga ner vid fars grav. Den ena sade "Älskade morfar" och den andra sade "Saknar dej"..
Så är det..