Naivt nog hade vi inte en tanke på att alla andra skidentusiaster som faktiskt var glada innehavare av ett par skidor också lockades upp till samma område samma förmiddag. Längs vägen stod nu många fler bilar än våran parkerad, men bara för att vi inte var helt ensamma kändes det inte som ett alternativ att behöva vända och strunta i vår planerade utflykt. Vi får väl helt enkelt försöka samsas om naturen.
Men det är nu jag börjar fundera över hur det ligger till med mänskligheten, överseendet och missunnsamheten. När vintern kommer med de vackra snötyngda granarna, lugnet och stillheten i skogens bomullsdämpade omgivning då är plötsligt allemansrätten som bortblåst. Om du inte har förmånen att äga ett par skidor att susa fram på mitt i allt det vackra så har du inte längre någon rätt att vistas där. Håll dig ute på vägen människa, eller ännu bättre stanna i stadens liv och jäkt.
Vi går längs kanten på sidan om spåret för att ta oss uppför och upp till vårt mål, högre upp vet vi att vi kommer att vika av från spåret. Vi respekterar skidåkarna och hoppas att de har samma inställning till oss. Så blir det inte riktigt utan möts istället av förbipasserande med kommentarer som "OJ, ni har glömt skidorna!" eller den självklara "GÅ inte i spåret!"
Vi har inte glömt skidorna, vi äger faktiskt inga och för övrigt går vi verkligen inte i spåret utan vid sidan om det. Ingen idé att argumentera, för med spåret menar nog skidåkaren antagligen hela skogen. Jag drar paralleller med spåret på våren när man kan springa fram i de nya löparskorna så det susar och det uppsatta håret i hästsvans svänger fram och tillbaka. Jag är fri och hela världen är min då, men jag borde kanske irritera mig på slashasarna som långsamt går med hundarna där mitt i spåret. Jag borde kanske utbrista "man ska springa här, GÅ inte i spåret!"
Till slut kommer vi i alla fall upp till vägen där vi ska svänga av och inser att det blir en tuffare vandring uppåt i halvmeter djup snö. Vi pulsar och kämpar men det finns inte en chans att vi ska orka hela vägen upp till toppen. Det är brant och en ganska krävande vandring även vid barmark. Vi kravlar oss in mot en bergvägg för lite lä och slår oss ner i slänten. Veden i ryggsäcken plockas fram och blir till en brasa i snön framför oss och bakom oss har naturen frusit till istappar i långa rader. Det är fantastiskt vackert och fikat smakar gott nu. Stackars skidåkare där nere i spåret, de missar verkligen något här uppe..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar