Kampen kulminerar, klentrogen kontaktar konungens kostnadsfria konsultation - kärlekens kraft kan komma

En svettig träningspasströja och två tårblöta kinder senare...

Tack Gud för att Du är styrkan. 

My God´s not dead

He´s surely alive

He´s living on the inside

Roaring like a lion

Färdiga funderingar finns fast förträngs fort, försöker fånga fragment

I förra veckan när oktober precis hade börjat och jag just kommit igång att cykla igen efter den envisa förkylningen, upptäckte jag att jag under min restid fick ihop ett helt långt färdigkorrigerat blogginlägg i huvudet innan jag ens var framme. Om hjärnan då ändå hade varit uppkopplad, för när jag väl var på jobbet försvagades alla tankar och bara spillror av helheten fanns kvar i minnet.
Höstluften, dimmorna och färgprakten inspirerar helt klart där jag susar fram. På bussen såsar man till och är inte särskilt produktiv. Tjock blir man också.

Jag älskar hösten, det gör jag verkligen. Nåja såvida det inte konstant vräker ner och pölarna på cykelvägarna mer liknar hav som bara Gud kan dela på. Trots min smygande kärlek till denna ruggiga årstid så brukar jag ha som sport att vara utan strumpor så långt in på säsongen som möjligt.
Jag klarade inte ända in i oktober i år och igår noterade jag en annan kvinna på stan som var barfota i sina loafers. Hon vann! Fast jag försvarar mig med att det inte kan ha varit frivilligt för hennes del. Någon hade säkert tagit hennes tid i tvättstugan.

Nu släpper jag den tvångstanken och bylsar istället in mig i gosiga halsdukar och möter kylan utomhus på dagen.  Rykande choklad, lurviga tofflor och en skön filt i soffan på kvällen. En varm hand att hålla i kan väl tyckas mysigt också.

Värmen har rest bort ett tag. Återvänder förhoppningsvis innan jag hinner sakna ihjäl mig.
Hej höst!

Tar tåget till tävlingen, trevligt trots taskig turnering

Det gick inte så värst bra på tävlingen i helgen ska jag väl erkänna.

Inte för mig men för andra, för de som är bäst.

Usch, fy och blä är kraftuttryck som jag vågar häva ur mig utan att väcka för stort anstöt.

Fast inombords är uttrycken kraftigare och jag ångrar jag att jag inte låg kvar i sängen istället. 

Huvudvärk och andra tråkiga månatliga besvär ställde till det och mitt resultat blev pinsamt. *skäms*

Trevliga människor vägde upp och med sällskapet och gott att äta och dricka tillsammans blev helgen ändå ett härligt minne. 

Det är inte så tokigt att åka tåg heller med tanke på att det inte händer så ofta längre. Med skön musik i öronen se naturens höstvyer susa förbi utanför det skitiga tågfönstret och fabriksbyggnaderna efter Arboga när vi blir stående ett bra tag på grund av tågmöte. (Ganska otydligt uttryckt det där och det dröjde några resor innan jag förstod att det var ett annat tåg som skulle passera och inte två tåg som skulle stå stilla parallellt och ha möte)
Vi blev stillastående på återresan också och jag missade snöpligt nog bussen hem med två minuter. Att vänta på stan i fyrtio minuter kändes lite sömnigt. Tack SJ för det söndagsnöjet. 

Solen sken i alla fall. Strålade hela vägen hem, och hela eftermiddagen. Behåller solen inom mig. 

Hunden är som en studsboll när jag kliver innanför dörren och jag tar med mig honom ut på en långpromenad. I över en timme är vi ute och sedan vänder vi tillbaka in och spelar trummor..

Tack för den här helgen. Snart fredag?

Vandraren vill veta varför väskan vibrerar

Mina svarta sneakers med högt skaft och spetstyg (pimpade conversewannabe) tar mej ganska smidigt framåt de dryga två kilometerna upp till busshållplatsen. Jag är vidare klädd nerifrån och upp i vinröda strumpbyxor, svart pennkjol med knappar fram, den slitna, sköna skinnjackan som fått hänga med ett tag och runt halsen har jag virat en alldeles ny naturvit stickad halsduk.
Bakom mig drar jag väskan. Den vibrerar högljutt och skramlandet bryter skogens fridfullhet. Jag möter inte så många, faktiskt ingen längs min väg uppför backen. Backen som är täckt av gyllene löv. Jag möter höstdimmorna så den här morgonen och alldeles strax kommer bussen..


(Bloggat från mobilen i farten)

Skriver sömnigt sista september, struntade svamla statusar som scrabblespelare sist.

Ja ni,
nu är det höst för nu har kaktusen som stått så ståtligt vid poolkanten ute på trädäck fått flytta inomhus. Slut för i år att stå och vara cool vid vår pool. (finaste rimmet idag?)

Det är den absolut sista september, solen skiner och naturen börjar multna. Det blir sköna promenader med hunden i frisk, hög luft om än regnig emellanåt. Den gyllenfärgade pälsburna Mittelspitzen passar stundtals alldeles för bra in i höstnaturen. En värmande tallrik god soppa med många rotfrukter och ungersk touch smakar så gott när man kommer in från kylan och hör till årstiden. Den som farmor alltid gjorde på godaste vis.

 

  

En ensam vit blomma, 

                            fräsch som en nyponros dröjer kvar på busken vid min promenadväg

             

Hösten är välkommen. Varje årstid är vacker på sitt vis, man måste bara se det.. Färger, dimma och måttligt värmande sol om dagen och stjärnklart på kvällen. Fullmånen är bländande, lyser upp den mörka grusvägen och låter mig se var jag sätter fötterna.

Hunden den lille klanten kan inte ha sett var han satte sina fötter för efter ett frispel ute på den leriga ängen kom han tillbaka och haltade. När sådant händer kan man inte låta bli att förundras över att de inte skadar sig oftare eftersom de springer barfota. Han ville inte stötta på sitt onda ben och det fick bli till att bära hem. Man hinner fundera mycket och man kan ju inte direkt fråga djuret hur han mår eller vad som hände. Orm? Geting? Fastnat någonstans? Stukning? En darrig liten krabat kurade ihop sig i fåtöljen och vilade. Men sedan när han fick syn på favoritgrisen hoppade han ner och busade som om inget hade hänt. Skönt lille vän att du mår bra igen!

Det är idag över en vecka sedan jag var här och lämnade ifrån mig några meningar.
Jag som till och med varit ända ner till Göteborg och vänt sedan dess, men det struntade jag i att skriva om minsann. En tävling i Scrabble gick av stapeln förra helgen och eftersom det börjar dra ihop sig till SM måste man ju passa på att träna på irl-spelande om det ska gå bättre än medelmåttigt. Nåja, det är bara äkta nördar som fattar hur sjukt kul det är att knåpa ihop en massa konstiga ord som du inte ens behöver veta vad de betyder. Så länge de är poänggivande.. Jag är besatt av detta och kommer med all säkerhet uppdatera agendan från SM:s lokaler i Norrköping i början av november..

Annelie attackerar Alanis, allvarligt angrepp av artisteri

Jag insåg precis att jag har levt i skuggan av Alanis Morisette.

Vi har en sak gemensamt hon och jag. Båda är innehavare av en ungersk förälder, fast efter det tar nog likheterna slut.

Hon är mörk och jag är ljus. Hon är smal som en sticka och jag är.. hm låt oss säga inte lika smal som en sticka. Hon är teatralisk på scenen och jag har fått sitta med min mjuka stjärt på en hård stol nedanför en scen ett par gånger fast inte på hennes konserter förstås.

Hon kom till världen exakt en månad före mig vilket gett henne ett orättvist försprång. Hur ska jag kunna ha en chans mot det? Bara därför blev hon den stora stjärnan och jag blev den patetiska hobbytrummisen som bankar loss hjärncellerna hemma i trumhörnet. Men inte är jag bitter för det.. Tro inte det.

Jag får sjunga för djuren vid frukostbordet och de har inte hjärta att klaga och kan inte hålla för öronen. Om Alanis känner sig hedrad så kan jag sjunga till hennes låtar. Eller ännu hellre trumma till dem, det skulle lyfta hennes musik enormt tycker jag. Fast jag vet inte om jag vill för hon har inte ens berättat att hon har släppt en ny platta. Jag fick upptäcka det själv först igår. Sömnigt, jag somnade ju med den här i öronen... 

Havoc

Isn´t it ironic don´t you think / Alanis 

I simply just love this / Annelie

Måste minnas meningen med månfärden.

Jag vågade titta på en liten spindel igår.
I handfatet nere i tvättstugan kröp den.
Den lilla spindeln växte till en jättespindel och dök upp i min dröm.

Sedan, senare på natten reste jag till månen.
Jag höll i alla fall i biljetterna dit. Flygbiljetter.
Värsta resan, världens chans! Fast jag tror tyvärr att jag missade avgången.
Det var stressigt att hinna packa med sig allt som skulle komma att behövas på en sådan resa.
Stövlar, kompass och chokladkakor verkar vara viktiga saker. Jag vet inte för jag har aldrig varit där innan. Jag ser framför mig hur jag tittar på klockan om och om igen och inser att jag aldrig kommer hinna. Förtvivlad över hur möjligheten rinner mig ur händerna och sanden i timglaset tar slut.

Jag vaknade lite ledsen över att inte få fullfölja resan. Kanske i natt.
Dream on...

Upp! - utomordentligt underbar uttrycksfull underhållning

Tonårsdottern var förstås inte hemma den här lördagen heller..
Grabben hade inte heller tänkt att häcka i vardagsrumssoffan, men kände sig inte helt kry eftersom jag med största sannolikhet smittat ner stackaren.
Så efter en god middag med lax och klyftpotatis plockade vi fram filmen vi pratat ett tag om att se och kröp ihop under filten.

Tänk att man kan bli så påverkad och berörd av en fjantigt gullig animerad film. Får man bli det och våga erkänna det utan att bli ansedd som tönt? Hör i mitt huvud hur min tonårsdotter uttrycker det på ett sådant där hånfullt sätt som bara tonåringar kan med ett illa dolt flin i mungipan "Din tönt" 

Tur att hon inte var hemma.

För visst blev ögonen glansiga vid några tillfällen och ett par tårar ramlade till och med ner på kinden och letade sig vidare ner på filten. 

En sådan söt historia om två unga likasinnade äventyrslystna busungar som fann varandra, växte upp tillsammans och gifte sig. Två älskade med drömmar, vissa drömmar som gick i kras och andra som besannades. Stackars lilla söta farbrorn som saknade sin fru så mycket sedan hon gick bort före honom på ålderns höst. Han ångrade så alla löften han gett henne "cross my heart" men som aldrig uppfylldes. Äventyren som åts upp av vardagen. 

Något äldreboende vill han inte hamna på så han gör sitt sista äventyr och åker med ett hav av ballonger upp och iväg med sitt hus till Paradisfallen, platsen där han och hon alltid önskat att de någon gång skulle få bo..

Som sällskap får han en scoutpojke som vill hjälpa en gamling för att få den sista medaljen.

Utan tvekan det raraste jag sett på länge.. Tack sötaste arbetskamrat för filmtipset!

Trummorna, tonerna tilltalar - tycker TaKiDa tappade, torde ta tillbaka takterna

Jag hörde en låt på radion. 

Flera gånger, och jag kunde först inte begripa vad det var som gjorde att jag kände igen den så väl. Tills jag fick hjälp att inse att det var sångaren.. 

Som ett gammalt TaKiDa-fan som kan briljera med att jag lyssnade på dem och diggade dem redan innan de slog igenom så stort med den här:

Det var en höst för många år sedan nu, minst lika praktfull som denna. Jag satt i en bil tidigt en dimmig morgon med några tjejer på väg till Dalarna med mitt dåvarande jobb. Hela vägen spelade vi om och om igen på hög volym massa bra låtar som jag blev kär i. Jaded, Alive, Losing.. Härliga, skojiga minnen. Sedan när de blev kända lät allt nytt likadant och de tappade ett fan. Minst..

.

Nu är jag kär igen och det spritter i mina trumpinnar.
Jag blir så glad av den här dåliga låten.
                                                                                   *trycker på repeat*

Makeup med mycket mindre mascara - musiken mjuknar mitt mood, missen myser med mig

Genuint höstväder.
Tar det kloka beslutet att sminka mig sparsamt.
Väljer bort att komma fram till målet och se ut som en föråldrad hårdrockare med spår av runnen mascara.

Tunga droppar blöter ner mitt ansikte.
Regn eller tårar, ingen märker någon skillnad.
Jag möter ganska korkade människor som cyklar med paraply. Möter dem nästan lite för nära just därför.
Ser någon jag tror mig känna i regnet under en luva. Hojtar hej i förbifarten, men inser ganska snart att hon antagligen inte hann uppfatta vem som ropade under min luva. Glädje ändå i morgonrusket. Kontraster.

Regnet passerar och solen tar över dagen.

Ikväll gömmer jag mig i lurarna..Katten kurrar bredvid. I min egen värld är det stilla. Musiken är som svalkande vatten i öknen och texterna fyller mig med kärlek.

Här är jag, liten och skör.
Med utsträckta armar och ett vidöppet hjärta.
Behöver dig.

Host host, hennes högfärdiga harklande hörs högt - hunden hamnade hemifrån

Nu börjar hon som skriver verkligen bli trött på den här förkylningen och tänker gnälla lite (mycket).
Hon kunde knappt vakna i morse. Normalt är hon den sortens människa som vaknar fem minuter innan väckningen för att hennes undermedvetna har koll på att hon ska upp. Men inte i morse, för nu har sömnen varit så kass flera nätter att hon uppenbarligen var helt slut. Somnade om stenhårt och snoozade tills hon blev riktigt irriterad över att det verkligen var dags att vakna. Akta er så ettrig och irritationen höll i sig mer eller mindre hela dagen. Nu hytter någon med pekfingret och hävdar att hon har sig själv att skylla på sin snuva som inte börjat med strumpor ännu. Men häromdagen till kjolen åkte strumpbyxorna på. Så det så.

Hon skulle också vilja fråga varför det måste vara så att man tappar alla saker på golvet när man är så här förkyld? Är det vanligt med tjocka, fumliga fingrar som symtom? Vill verkligen undvika att behöva böja sig eftersom det känns som att hela hjärnan försöker tränga sig ut genom ena näsborren.

Blåsor i hela munnen är också underbart när man trots det väljer att laga mat med tomat i, eller serverar inlagd gurka till. Så skönt det svider! Man ska tydligen känna att man lever och man lär sig en hel del nya ord man inte visste att man var kapabel att häva ur sig. 

Skönt för mannen att fly hemifrån ett par dagar. Lugnast och skönast så, fast skäll slipper han väl inte för hunden tog han med sig. Det kändes väldigt tomt och konstigt att komma hem efter jobbet utan den där studsbollen som viftar på hela stjärten när man kommer hem. Ja, och då pratar vi förstås om hunden, inte mannen.

 Katterna däremot ser det nog som en liten semester, för även om den lilla djurflocken fungerar bra ihop med en hel del gulligt utbyte av varandra så tycker de nog det är skönt att någon enstaka gång få äta sin mat ifred utan att Aslan nosar dem i rumpan under tiden. Idag fyller kattpojken sju år. Vi tackar honom för ett vackrare minne av just elfte september. Han var dotterns förskottspresent för lika många höstar sedan. Då såg han ut som ett sådant här litet grått troll...

Nu vill jag sova men måste vänta på att tvätten ska bli färdig någon gång. Strömmen lade av förstås. Vad har inte gått fel idag? Vissa dagar önskar man nästan att man hade fått ligga kvar i sängen under täcket hela dagen. De är inte många, men idag undrar jag om det inte var en sådan dag ändå.

Godnatt!

Ps. Joråsåatt... upptäckte precis att det har varit den tolfte  september hela dagen idag och att det var igår katten fyllde år. Stackars katt. Den här dagen har inte existerat.

Förälskelsen fjärilsfladdrande första fina fas förändras, frodas, förvirrar..

Jag älskar dig!

Tre små ord som är så starka, tre små korta ord som med sitt djup och sin tyngd får svårt att lämna läpparna. Att öppna och överlämna hela sitt hjärta, hela sin själ, alla sina känslor i tre små ord... 

det behöver väl inte vara så svårt?

Jag älskar dig!

Att få höra det, inte i slentrian utan med verklig mening och en äkta sanning bakom. Det finns en sådan underbar trygghet i det. Det skapar den där unika kontakten, det där speciella ömsesidiga samspelet som fortsätter växa om man bara tillåter det att gro. 

Det behöver väl inte vara så svårt?

Jag älskar dig!

Kan du verkligen mena det? Kan jag verkligen mena det? 

Osäkerheten och tvivlet, människans största svaghet.

Lita på det, ta emot det, erbjudandet är villkorslöst.

Kärleken kan förblinda alla sinnen. Den kan få hjärtat att svämma över och honom eller henne att fullkomligt bubbla av lycka och värme. Vem vill inte uppleva den kärleken? Vem vill vandra oberörd genom livet? Vem ska behöva vara utan?

Kärlek och snuva kan inte döljas.

/ryskt ordspråk

Sådan enighet skall råda mellan er att när den ene gråter 

skall den andre känna smaken av salt.

/okänd

Helgens heliga handling, hänfört häftigt!

 No place I would rather be, 
 no place I would rather be, 
 than here in your love,
 here in your love...

 Set a fire down in my soul 
 that I can´t contain ,
 that I can´t control.

 I want more of you God,
 I want more of you God...

Vilken speciell dag.
Jag är djupt berörd av min självständiga vackra dotters starka vilja.
Hon tror på Gud, Jesus Guds son och den heliga Anden. Hennes beslut att följa Jesus fotspår och leva likt honom vill hon visa med en helig handling.

Sjön ligger spegelblank och solen har spruckit upp när de fyra unga kliver ner på stranden. Hon är lycklig och sprudlande glad som en ung brud på sin bröllopsdag. Hennes kärlek till Gud går inte att ta miste på, så äkta och ren och stunden är mäktig. Med lugna, övertygande steg vadar hon ut i det kalla vattnet.








Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.” Matt 28:18-20

"Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." Rom 6:4

Hjälmarens södra strand

Svanarna startar sin strapats söderut, skränar så spitzen skäller

Vaknade med ett ryck i morse. Ett himla oväsen passerade över vårt hustak tidigt i ottan.
Det är svanarna som tycker att de har hittat en bra resväg. Helt ärligt kan jag inte säga att det faktiskt var svanar för jag är inget bra på fåglar och jag gick inte ut och studerade dem närmre heller. Kan lika väl ha varit någon sorts gäss säkert men då fungerar inte rubriken. Snorkråkor däremot hade passat bättre in..

Aslan skällde irriterat åt flyttfåglarna, det var ett oljud han inte kände igen och blev otrygg. Hade man verkligen inte vaknat av fåglarna så såg nu hunden till att alla i huset blev klarvakna. Svårt att somna om sedan, särskilt som jag blivit så fruktansvärt förkyld.

Den tråkigt återkommande höstsjukan dök på mig helt utan förvarning igår under dagen på jobbet, och när det var dags att cykla hem efter stängning var jag helt matt med sprängande huvud, tunga ögon, tjock hals och med värk i hela kroppen. Den långa, sega uppförsbacken hem är jobbig nog när man är frisk. Att bli sjuk lagom till helgen är väl en perfekt tajming så behöver det inte bli några diskussioner om vad man ska prioritera att fylla sina lediga dagar med.


Har inget annat val och ingen annan ork än att bara kurera mig med filt och tekopp efter tekopp med rykande varmt gott te med honung i. Mina hårigaste killar håller mig sällskap i soffan, den oklippta tolvåringen bakom macdatorn och mittelspitzen på snart ett och ett halvt år nu. (varav den senare försöker slicka mig i örat)

Utseendemässigt känner man sig inte supersnygg en dag som denna. Risig som ett gammalt rivningsobjekt och med oputsade fulbrillor, håret uppsatt i en rufsig tofs och iklädd den utan tvekan sexigaste outfitten - min leopardmönstrade ziperall.

Nu tänker jag sova! Utanför fönstret ser det ut att vara en strålande fin höstdag med sol, klarblå himmel och frisk luft.
Trevlig helg! /Annelie

Skolan skulle sällan smygstarta så sakta, smått stressat schema slutar som skrattsalva

Höstterminen är i alla fall ett faktum och skolan har kommit igång på allvar för barnen, men innan rutinerna lagt sig till rätta igen efter sommarlovets lata och spontana dagar kan det lätt uppstå kaotiska morgnar. Utebliven info eller i bästa fall med så kort varsel som möjligt. Scenariot utspelar sig en kvart innan pojken åker till skolan..

- Mamma, vi ska ha matsäck med oss idag!!!

- Vaddå, idag? Lunch? som i riktig mat eller bara en fika? undrar jag och känner hur jag börjar jaga upp mig över att vi inte hört något om det här aningen tidigare och scannar samtidigt igenom kylskåpets möjligheter för mitt inre.

- Jag vet inte... blir det perfekta svaret just då.
Det är så underbart att sätta frukosten i halsen. 

Varje år får barnen också med sig en uppsjö blanketter som ska fyllas i och lämnas åter till skolan med vändande ryggsäck. Det är uppdaterade kontaktuppgifter och godkännanden av olika slag. Jag blir full i fniss när dottern missförstår (eller tolkar fritt) frågan jag kastar ut till henne medan jag fyller i formuläret.. 

Namn: Inte så svårt

Adress: Den kan jag

Mobiltelefon: ööööh iPhone 4s!? behöver de verkligen veta det??

Skolfoto 2005

Naturligtvis ångrar jag att vi inte skrev vilken mobiltelefonmodell vi har, för det är ju det mest logiska svaret på ett sådant tokigt formulerat formulär. Då kanske de hade lärt sig något också de där lärarna, att inte lämna något underförstått till exempel..
För det kan ju finnas ordknäppisar som vi outthere.

Tjejen får ingen ny chans att ändra sitt svar eftersom det här blir den sista blanketten av det slaget för hennes del på den här skolan. Hon har redan börjat nionde klass och till den här skolan i skogsbrynet har hon gått sedan hon klev in första skoldagen i förskoleklass med gluggar i munnen och färgglada spännen i håret.

Idag har vi utvecklingssamtalsmaraton och som deras stolta mor måste jag få lov att säga att de utvecklats väldigt bra. De är smarta och snygga båda två, äter duktigt och är minst lika långa som jag (om inte längre)

Hungrig har höstliga hallucinationer, härrör huvudsakligen Härjedalen.

Det har redan gått en bra bit in i september, men än har jag inte börjat med strumpor. Vi får väl se hur länge jag envisas med att hålla kvar sommaren i sinnet. Så lätt är det inte när jag kommer hungrig hem från jobbet och tar mig en smörgås för att stilla magknorret. Ett tunnbröd som smakar som alla minnen från Härjedalens höstar på en gång. Konflikt pågår i huvudet medan jag tuggar. Minnena och illusionerna av den klara, höga luften, färgprakten och den friska, kalla bäcken får mig att längta dit och nära nog efter ett par strumpor.

Ynklig, yrvaken yrkeskvinna yrde ytterst ymnigt

Det var så blåsigt idag att till och med jag själv skulle kunna övertalas att tro att jag bor vid kusten. Det gör jag förstås inte för då hade jag velat haft havsutsikt och det har jag ju inte. Precis som alla andra morgnar var jag sen iväg till jobbet och det hade verkligen underlättat om vinden legat på i rätt riktning. Det gjorde den naturligtvis inte och för den delen inte hemåt heller. Kämpigt, pustigt och när ska man någonsin få bättre kondition?
Jag vill också ta tillfället i akt att göra minnesanteckningar; andas med stängd mun om du ska envisas med att flåsa så där. Flugor är inte gott att svälja och inte lätt att undvika när de hamnar rätt ner i halsen i en uppskattad hastighet av 80km/tim. Fast som sagt så uppskattat är det inte.

Helt osökt kommer att jag att tänka på den sköna åttitalsdängan Opposites attract med Paula Abdul. "I take two steps forward, I take two steps back". Jag illustrerar låten på min cykeltur fast lite mer "ett tramp framåt och tre tramp back"

Redan igår kväll reagerade och förvånades även min pojke när han tittade ut genom fönstret, för molnen rörde sig med en nästan onaturlig hastighet över himlen. I kombination med att fasadflaggan fladdrade och blåste rakt västerut var det svårt att få grepp om ifall det inte var så att det var villan som var ute och åkte i stormen. 

Ungefär som den lille söte farbrorn som åker iväg på äventyr med sitt hus i  filmen Upp som jag faktiskt  inte har sett än men som jag bara måste se! 

Skåda Stockholms skärgård - Skepparholmens spa särdeles speciellt ställe. Samarbetande söktes svaren supersnabbt, segraren spurtade snöpligt.

Vaknade stilla och i god tid i mitt rum på Skepparholmen så att jag skulle hinna äta en långsam god frukost innan dagens konferens. Hotellfrukost är så gott och något man skulle vilja efterlikna hemma vid frukostbordet. Det lyckas jag inte med riktigt varje morgon så jag passar på att njuta här och nu.

Sedan blir det samling i konferensrummet, tal om framtiden och siffror från nutiden, grupparbeten och redovisningar. Precis så som konferenser förväntas vara.

Jag förbereder mig för eftermiddagens aktiviteter med ett åksjukepiller. Bäst att ta det säkra före det osäkra eftersom jag inte valde det andra alternativet, kajakpaddling. Jag valde konstigt nog det första alternativet "Rib Archipelago race" arrangerat av Öppet hav. Jag är egentligen inte är så superförtjust i fartfyllda och ryckiga äventyr som påminner om en läskig åkattraktion på Liseberg. Men den här helheltsupplevelsen var faktiskt riktigt häftig! Känslan att flyga fram över vattenytan i dryga femtio knop med skärgårdens storslagna vyer runt om oss var minst sagt hisnande och har gett mig oförglömliga minnen. Vi fick klä oss snygga i röda något för stora one-pieces i bävernylonliknande material med en lätt doft av sur disktrasa. Kombinera outfiten med flytväst, vindglasögon och mössa och läckrare sjöbusar får ni leta efter. Fyra ribbåtar med runt åtta-tio personer i varje lämnade bryggan i sanslös hastighet som fick mig att dra efter andan. Vi hade tyvärr inte så tur med vädret så regnet piskade oss i ansiktet. Rätt snart vande man sig vid farten och då var det dags att fokusera på uppdraget, att på tid navigera till utsatta mål på en karta med bildfrågor att svara på. Vårat lag hann samla flest poäng men kom inte in först i mål vilket gjorde att ett av de andra lagen spurtade om. Snöpligt värre.


Innan festmiddagen hann vi kliva ner till spa-avdelningen och relaxa lite i den tempererade utomhuspoolen. Underbart! Helt i min smak med utsikt över havet och stora båtar som passerade då och då. Hade kunnat slappa där längre men måste upp och duscha och klä upp sig fint till festen. Det vankades smarrig trerätters och sedan dansade vi hela kvällen tills musiken tystnade och fötterna värkte. Avslutade så natten med mera bad under stjärnklar himmel..

Kalaset kallas kick-off, kramar kuliga kollegor (krökande kvinna klår kränkt karl)

Nu tänkte jag få skriva ner några rader om min helgs upplevelser. Vill du läsa vidare fortsätter du här nedan annars går det bra att sluta nu...

Årets kick-off med jobbet skulle dra igång i fredags kväll i Stockholm. Efter avslutad arbetsdag hann jag och mina kollegor precis med vårt tåg, som denna gång förvirrande nog inte avgick från spår tre som det brukar. Här och var märktes av att fredagsmyset skulle börja för det klirrade lite avslöjande i folks medhavda påsar och väskor.

Någonstans mellan Köping och Västerås reser sig plötsligt en stor stark (kille) och bröstar upp sig mot den något överförfriskade man som just klappat till (!) den kvinna han var i sällskap med. Alla i kupén blir givetvis bekymrade över vad som hänt och hur det gått för kvinnan som nu låg ned efter slaget. Det visar sig enligt rapport från den stora starka (killen) att mannen hade slagit i självförsvar mot den lika överförfriskade kvinnan. När de båda så rumlar av tåget tillsammans syns tydligt att mannen ser rätt illa tilltygad ut i ansiktet efter kvinnans attack. Ack så oskyldiga och värnlösa vi kvinnor är och vilken tur att den stora starka (killen) fanns där att rädda henne..

Nästan enligt tidsplan anlände vi till Stockholms central men ca 100 meter från perrongen blev vi ståendes och fick vänta bra länge på att få rulla vidare. Mycket retligt och det var nästan så man fick lust att kliva ut ändå. Så nära men ändå inte. Bussen som skulle ta oss till konferensstället missade vi och taxichauffören  försökte lura oss icke ortsbor att åka extra fel för att taxametern skulle hinna ticka lite mer.. Den killen var inte särskilt trevlig och satt definitivt på fel buss.

Middagsbuffé stod framdukad när vi kom fram och vi anslöt oss till det övriga gänget som redan hunnit börja hugga in på maten. Det var riktigt roligt att träffa så många av mina charmiga kollegor igen från alla hörn av landet. Mycket kram blev det innan kvällen var slut med både kära återseenden och nya möten.

Sedan somnade jag väldigt gott i ett väldigt fint hotellrum som tilldelats mig med utsikt över havet.

Gamla gubben grattad - gav gulaschgourmanden gräddtårta, gästerna gillade godsakerna

Grattis kära far på högtidsdagen!

Idag smäller det. Idag är det fest. Pappa fyller sjuttiofem år!

Vi firar hemma hos mig och fyller huset med släktingar, äter bullar, kakor och två sorters tårtor som mamma bakat (klart man måste smaka av båda) På borden står förstås både svenska och ungerska flaggor dagen till ära. Pyntat med ballonger ända ute vid vägen för att de gäster som aldrig varit och besökt oss lättare ska hitta hit. 

Eftersom det förutspås regnskurar så vågar jag inte duka ute, men solen vinner kampen en stund på eftermiddagen så vi kan mingla lite ute ändå.  Pappa trivdes och var tacksam över att vi samlat släkten även om han från början uttryckt att han inte ville ha någon uppärksamhet den här dagen. 

Framåt kvällningen dukar jag upp till buffé med kräftsoppa som förrätt och så här i efterhand hade det nog räckt med den för alla älskade och lovordade soppan och ville ha receptet med sig hem. All annan mat bleknade på något vis efter det introt, men i köket fanns också framdukat några sorters kallskuret kött, pastasallad med soltorkade tomater och ruccola (även om den trefärgade pastan är italiensk så är rött, vitt och grönt även de ungerska färgerna passande nog) vidare mumsade vi också på mozarellasallad, löktortini, ugnsvarmt bröd, några goda ostar, givetvis ungersk salami och två stora fat med frukt. Alla åt sig mätta och nöjda och jag fick typ sju korgar över. 

Pappa reser sig plötsligt, klirrar i glaset och håller ett tacktal. Ett tal till oss som fixat festen, till gästerna som ville fira hans sjuttiofemte födelsedag med honom och till Gud som han tror på och som han vill tacka för varje dag han fått. Den Gud som varit vid hans sida genom allt i livet. Min far önskar nu med sina ord sina barn och barnbarn att också gå på den vägen som leder till Guds närhet. Ett tal som blir gripande och får vissa i gemenskapen att fälla en tår.

Kristian Svensson

Saknar snart synonymer som snickrar samman skriveriet

Grattis Annelie!

Kan ni fatta? Så fort tiden går när man har roligt. 

Idag för ett år sedan började anteckningarna i den här agendan att ta form. Ett något trevande första inlägg och sedan var jag igång. Jag tycker ju det är så roligt att smattra på tangenterna! Jag älskar att  få skriva om djupet eller om ingenting. Försöker formulera mina texter så de blir så där lagom lättsamma om man skulle få för sig att vilja ögna vidare. En känsla av närvaro, att du är med mig där jag är. 

Men allteftersom jag skapade blogginlägg så fastnade jag i mitt mönster att bygga rubriker med samma begynnelsebokstäver i orden och nu kan jag ju inte skriva utan att få till den där rätta överskriften. Det blir svårare och svårare och det märks med all säkerhet på den mer sporadiska uppdateringen. För tomt med tankar, skratt och knäppheter blir det inte i den här hjärnan. Måste bara fläta ihop det också, för annars sabbar jag hela ursprungskonceptet liksom. Mitt signum. 

Hjälp emottages tacksamt.. 

Hör nu det alla mina två läsare! 

                                

Knatar kring, knycker knökafulla korgar kryllande kantareller - kirrar kriminellt kanonsmaskigt kvällskäk

Dalslandsskogen ropar.
Den lockar till sig mig och erbjuder en liten minisemester mina tre sista lediga dagar, innan jobbet ropar ännu högre att jag måste tillbaka till verkligheten. Vi hinner åka några dagar och hämta hem alla kantareller som vi vet växer i klasar i marken där runt sjöarna.

Sent på torsdagskvällen far vi, kommer fram vid midnatt, slänger in det viktigaste, bäddar och kryper upp och lägger oss på loftet i stugan för att sedan vakna upp på en härlig plats till en ny dag och faktiskt inte ha en aning om var man befinner sig.


Den lilla ekan ligger i Svärdlången och eftersom ingen varit ute och åkt med den på flera veckor så var den nu nästan överfylld med regnvatten. Med tomma korgar åker vi ut på sjön, puttrar över på andra sidan och hoppar iland i en vik med näckrosor. Det börjar dugga lite grand när vi kliver in i skogen, men det gör ingenting för luften är ljummen och guldsökningen kan börja. Hunden är förstås med och söker men vi hittar bättre än honom så någon större nytta är det inte. Han tycker det vi gör verkar spännande i alla fall och springer ivrigt med runt våra ben.

Det dröjer inte länge förrän ett hav av gyllengult glimmar till i mossan. Kontrasten mot den gröna mossan är härlig och det luktar så gott när jag försiktigt frigör kantarellerna från löv, barr och annat skogsbös och lägger över dem i min svampkorg. Strax är den redan full.
Kvällen blir fin, solen smeker klipporna och jag måste verkligen glida ner i det klara vattnet. Frihetskänslan sådana stunder överträffar det mesta.
Lite grillad korv och sedan kan metet börja. Någon större fångst blir det inte den kvällen.

Nästa dag skiner solen och vi vill passa på att bada lite innan hösten kommer och vi åker till den långgrunda sandsstranden vid Hökenäs i Västra Silen. Där kombinerar killarna dagen med fiske ute på den lilla ön. Sedan åker vi för att hämta mera kantareller i Skifors, men där hade någon redan hunnit före oss och resultatet blev bara en halv hink. Mera mete från udden i närheten gav lite utdelning. Barnen och jag plockade med oss några liter blåbär så kvällens meny kunde bjuda på lite efterrätt också. MMMmmmmm vilken fest från skogen... Kantarelltoast, alspånsrökta abborrar, blåbär och hallon. Det smakade så gott i torpet.

En natt kvar, en dag kvar sedan är semestern slut. En heldag ute på sjön med sol och bad och brända näsor en sista gång för i år. Jag badar från klipporna och tvättar håret igen bara för att det ska kännas så där fräscht nytvättat och dofta sommar lite längre. Med blandade känslor av vemod och tacksamhet bär det av hemåt igen...

Busiga barn bemödar besöka bio, bunkrar baconchips

En pojke på tolv år har sommarlov. Det regnar ute. Han vill gärna sitta vid datorn så mycket han får, och mer ändå. Helst hela dagen och även om solen skulle skina. Han är helt inne i sitt spel men hör mig om jag nämner något om glass eller godis. Emellanåt gör vi något tillsammans han och jag, syrran får också vara med om hon vill.
Spela lite spel ute under parasollet. Ett parti schack, lite yatzy och ett par omgångar "vem där" (eller "gas who" som det tydligen heter på originalspsråket enligt en kille med prutthumorn i behåll)



"Men varför ringer du inte din kompis" försöker jag efter ett par, tre likadana dagar. Dagar som antagligen inte blir till bestående minnen.
Så gör han det, till slut tar han och ringer sin vän. Det är inte långt till honom. Bara tvärs över gatan, men jobbigt att ta på sig skorna och gå över dit om han inte skulle vara hemma.
Kompisen kan inte tala i telefonen just nu för han bajsar.
När han är färdig bestämmer de sig för att skapa äventyr tillsammans och bokar bio, spindelmannen med snacks och dricka. Sedan vill de sova under öppen himmel på garagetaket och tror inte att passerande grannar hör deras fnisserier och busljud däruppifrån. Syns inte.. finns inte..

Två pojkar i sina friaste barnaår har skoj tillsammans, två lintottar av samma skrot och korn på samma gata. Med båt har de också flera sommarminnen, det senaste i raden en stukad fot på min klant. Att hoppa i sjön där det är för grunt och stenigt är ingen bra idé...men det man inte dör av tar man förhoppningsvis lärdom av.

Snart är sommarlovet redan slut för i år. Höstluften, blåsten och de alltmer gulnande löven påminner om årstiden som kommer. Vattnet är kyligt nu, trots vissa varma dagar så kyler de kallare nätterna. Ljuset är annorlunda, kan inte riktigt beskriva hur, bara annorlunda på något speciellt höst- och skolstartsvis.

Annelie agerar Animal, amatören avancerar allteftersom att agressionerna analyseras av anhöriga

Jag älskar musiken!
Den fyller ett hål i mitt hjärta, bekräftar en känsla eller ger mig helt villkorslöst en stämning jag behöver.

Så gick jag åstad och köpte de där trummorna jag sneglat på ett tag. Nu står de hemma i hörnet och  tanken är inte att de ska stå där och samla damm. Nej jag ska ägna timmar med mina trumpinnar och avreagera mig med mitt utspel, frispel och fullkomligt sinnessjukt hamrande. Ni minns väl Animal i mupparna, nu får jag vara som honom. Helt klart sommarens roligaste investering!
Maraton med Phil Collins i lurarna och det är bara så barnsligt roligt att trumma till. Han är en skicklig trummis och jag blir inspirerad av hans låtar.
Rock on! This must be love..

Sandhammarens sköna stränder stillar själen

Sista dagen innan hemfärd - Ystad, Ales stenar, Sandhammaren

Frukost i tältet och sen på med badkläder och ner till havet direkt. Jag gick förbi ett ambulerande torgstånd och kunde inte motstå att köpa en liter av de största jordgubbarna jag sett. Passa på, så mycket sol och bad vi bara orkar. Tanka fullt med sommarminnen så känslan kan stanna kvar ända till den bistra hösten. Känna den varma, mjuka sanden under fötterna, sitta vid strandkanten och få vågorna över sig. Äta glass i sommarvärmen.

Jag finner vila vid Ales stenar

Sedan när vi matat oss med allt det och nästan fått nog i solskenet var vi redo för nya äventyr.Ystad kallade på oss. Charmiga gamla stad med gränder och fantastiska hus. Lite käk på en uteservering innan nästa utflyktsmål - Ales stenar i solnedgången. Nordens Stonehenge, solkalendern uppe på åsen vid Kåseberga. Läckert ljus och häftig plats med fåren som betade i trakten runtomkring.

Som ett sista äventyr innan vi återvände till tältet för att sova sista natten stannade vi vid Sandhammaren. Solen hade gått ner och det började bli kallt i luften, men när vi fick se de böljande sanddynerna och klev ut på den svala, vita sanden kände vi hur havet lockade. Man kan bara inte stå där på denna sydliga plats av Sverige (nästan så långt söderut man kan komma) och inte kliva ut i havet. Jag ville i alla fall inte missa det. Kallt men underbart. Platsen kändes magisk men lite kuslig på samma gång. Tyst och stilla och det kändes som att vi ville viska för att inte störa...långt därborta gick en ensam vandrare längs stranden.

Sevärdheter såsom småstadslivet söderut, skåda Stenshuvud

Kivik och Stenshuvuds nationalpark

När man nu äntligen har fått så fina sommardagar med klarblå himmel och knappt ett moln i sikte kan det ju hända att man blir lite törstig. Då kan man med fördel ta en mysig tur till Kivik och köpa sig en flaska must vid musteriet. Årets smak av hallon/äpple var mycket uppfriskande. Vi stannade och åt lite lunch i den intilliggande lummiga parken vid en damm med bro hämtad från en Monetmålning. Aslan fick chans att leka av sig lite där.

Längs de små sommarvägarna tycker hunden om att vi hissar ner bilrutan (skrev först vevar ner men kände vid närmare eftertanke att det var några år sedan man behövde manuell fönsteröppning) så ställer han sig på bakbenen och sticker ut huvudet utanför fönstret. Pälsen fladdrar i vinden och han ser så nöjd ut. Det ser säkert väldigt rart ut utifrån också. Så är förstås inte optimalt att åka med hunden längre sträckor men lite frihetskänsla kan han också få en stund. 

Rigeleje strand med Stenshuvud i bakgrunden

Ett stycke utanför Kivik breder Stenshuvud nationalpark ut sin mäktiga natur. Där var det skönt att få promenera i skuggan genom Robin Hoods Sherwoodlika bokskog. Under vandringen upp på höjden möttes vi av ett flertal utsiktspunkter över havet. Pustade ut en stund där uppe och njöt av vidderna men solen gassade på rätt bra så vi fortsatte gärna neråt genom skogen igen.

Självklart gick vi också till den närliggande stranden men eftersom barnen tyckte att "våran" strand var finare så åkte vi tillbaka till den för kvällsdopp där. Kvällen var fin och vi stannade tills solen gått ner och vi faktiskt började frysa.

Åker åstad, åberopar Åhus å återvänder återigen

Upptäcker Åhus och Brösarp

I scream for icecream.. och vart åker man då om inte till torget i Åhus.

Alldeles nygräddade våffelstrutar med en, två eller tre enorma kulor svalkande god glass.
Men hur ska man kunna välja smak bland alla sorter som låter så goda? Persika/hallon, Brownie, Apelsin/Choklad, Marängswiss, Mjölkchoklad/Päron, Mango/Vanilj... mmmmmmm... orkar inte alla sorter, måste åka tillbaka.

I kvällssolen besöker vi Brösarps backar. Kuperad natur med kor och hästar fritt strövande i området. Aslan tyckte inte om hästarna, han skällde åt dem. Sedan sprang vi tillsammans över kullarna för att hinna ett stycke längre bort innan solen gick ner och jag fick en känsla av "lilla huset på prärien". Signaturmelodin till serien satt kvar i huvudet än och självklart sjöng jag den så det ekade över nejden.

Brösarps norra backar

Det mysigaste med tältlivet är att krypa in på kvällen efter en händelserik dag och stänga igen för eventuella mygg. Vi sätter oss runt det lilla campingbordet, tänder upp med lite värmeljus och sedan spelar vi spel tills vi längtar efter sovsäckarna, natten och en ny dag. 

Övertalade önskvärt övriga, Österlen överraskande överdådigt

Resan nedåt landet - Kalmar, Sölvesborg, Hanöbukten


Vi packar ihop tältet, liggunderlagen och sovsäckarna och påbörjar vår resdag längre söderut. Åker via Kalmar och vet inte riktigt vart vi ska. Upptäckarlusten är stor och med målet Österlen i sikte är förväntningarna höga. Jag letar lite och surfar i mobilen under tiden vi åker vidare och fördelen med att ha tältet med sig är att det alltid finns plats för oss trots fullbokade campingar och vandrarhem så här års. Hyra en stuga vid stranden vore väl underbart men det måste bokas i god tid och du är bunden att åka just då även om regnet öser ner hela veckan. Bortkastat.

Vi kom till vårt mål. Platsen som jag så länge velat besöka och vi fann en strand där vi landade i flera dagar. En underbar plats med vidsträckt, vit, mjuk sandstrand och hav så långt ögat når ända till horisonten möter himlen. Till höger i vyn sticker Stenshuvud upp som ett riktmärke i landskapet. Storslaget så det förslår, och svårslaget. Sverige är ett vackert land med så skiftande natur från norr till söder, men här och nu undrar man om man hamnat utomlands fast till ett betydligt billigare pris. ..och vi hade i alla fall tur med vädret.

Österlen

Vi trivs i solen, badar i det kalla havet och äter jordgubbar. Hängmattan hänger vi upp mellan två tallar i skuggan och att ligga där med den makalösa utsikten är utan att överdriva inte så tokigt alls.

Kliver upp tidigt på morgnarna bara för att få mer tid att njuta av det vackra. Med stillheten och ljuset och alldeles folktomt på stranden promenerar vi barfota i vågorna.
Fotspåren lämnar vi efter oss men de kommer inte att bestå. Ljudet av det salta vattnet som sköljer in över stranden är så rogivande och lugnet känns i hela kroppen.

Här vill jag stanna länge..

Vi väljer vartefter vägen, Västervik verkar vara vackert.

Resan börjar här


Den här sommaren har Sveriges befolkning (och okej inklusive jag själv) klagat på vädret mest hela tiden. Köerna inne på resebyråerna slingrar sig långa. Uppgivna semesterfirare ledsnar på sitt hemlands väder och flyr utomlands.
Årets solperiod vill inte riktigt vakna till liv och allt regn gör oss på sin höjd vackert rostbruna.
Men så har man ju ändå semester och är fri att göra vad man vill. Hur underbart är inte det?
Vi kollar in väderprognosen för veckan och ser att visst ska det regna, hemma och i Dalsland där torpet ligger. Men söderut, vid kusten där kommer solen bo.
Vi åker dit. Österlen har lockat mig länge. Äntligen blir det av. Utan något bokat, bara köra spontant. Vi åker längs kusten och upptäcker eftersom. Sverige är vackert och jag njuter av ledigheten och upplevelserna. Visst kan det bli obekvämt och visst kan det bli tjuriga barn och visst kan det bli tjafsigt..men det glöms snabbt bort igen och glädjen och de fina minnena övervinner allt.

Första natten stannar vi strax norr om Västervik, ute i skärgården. Vi slår upp tältet alldeles invid havet och somnar gott till ljudet av vågorna. Men så mitt i natten vaknar vi av piskande regn, stormiga vindar och kottar som faller ner från tallarna runt om oss. Inte så lätt att sova då man inte riktigt kan känna sig säker på att tältet står stadigt. Vädret lugnade sig, tältet stod kvar och när vi vaknade sken solen och blänkte i havet. Svanarna tittade på oss medan vi åt frukost. Vi tittade tillbaka.

Loftahammar

Stoppar skriverierna- semesterslappar som skribent, säkerligen sparsamt saknad

Japp, så blev det.
Kom av mig lite.

I´ll be back...
Ska bara softa färdigt i hängmattan först.

Kram!
                      

Skräcken som sprider sig, skitskraj som sagt!

Jag älskar mordgåtor!
i bokform, teater, Tv-serier.. you name it. Gamla godingar som Agatha Christies Jane Marple eller Hercule Poirot, men även komissarie Adam Dalgliesh av PD James och för all del Mr. Barnaby i Midsomer fängslar mig och min iver att lösa historien innan den är slut. Ibland har jag fel och ibland har jag rätt. Spänningen slukar mig och jag ger mig helt in i handlingen fast besluten att grubbla ut vem som är förövaren. Jag vill helst undvika äkta vara såvida man inte skulle sadla om till mordutredare men är nog i så fall inte färdigutbildad förrän jag nått miss Marples ålder. Den här tisdagen är kvällen räddad när ett nytt avsnitt av Morden i Midsomer står på Annelies agenda likväl som på SVT1 klockan nio. Jag bunkrar upp med dillchipsen och sätter mig tillrätta i soffan. De andra försöker tidigt få ur mig vem jag tror mördaren är men jag yppar inget. Vill ju inte förstöra spänningen för någon eller mitt anseende om jag skulle ha fel.. Men kriminalkomissarie Barnaby är tyvärr inte sig lik i de här nya avsnitten och han verkar ha bytt fru sedan sist också. Längtar trots det redan till nästa tisdag.

Samma kväll sitter jag uppe sent men somnar före mannen. Så vaknar jag efter en stund och har antagligen inte en aning om varken tid eller rum. Yrvaket måste jag verkligen upp och kissa och lyckas halvsovande ta mig uppför trappan och till toaletten i hallen. Jag hinner undra varför det lyser i hallen och hinner också trött dra slutsatsen att vi antagligen bara glömde släcka innan sänggåeendet. Eftersom det var ljust behöver jag inte bry mig om att tända lampan inne på toaletten utan lämnar istället dörren på glänt. Innan annan är ju ändå uppe mitt i natten. Men så får jag hjärtat i halsgropen när ytterdörren plötsligt rycks upp och en gestalt i mörk jacka kliver in!! Det var ju för väl att jag satt på toaletten för jag höll bokstavligt på att skita på mig!! Sekunderna innan jag upptäcker att det bara var mannen var skräckfyllda. Det kan ju ha varit en mördare. Han hade förstås bara varit ute och kissat med hunden sista gången för natten. (förtydligar att det var hunden som kissade..inte mannen vad jag vet)

Härliga semester med blandat väder. En av böckerna jag fick av dottern i julklapp har väntat länge nog nu på att få tid att läsas. Den andra slukade jag direkt i mellandagarna. Hejdå en stund för nu är det dags att öppna pärmarna, nu ska jag lägga mig i min bästa solstol och försvinna in i bokens värld och in i Caroline Grahams hemska historia - En tragisk mans död. För titeln menar tyvärr inte att det är en mans tragiska död. Ytterligare ett mord begås i Midsomer och den handlar dessutom om ett teatersällskap och om en föreställning som slutar i det klassiska uttrycket ond bråd död. Det kan nog nästan inte bli bättre än så!

Min matta mest mossa med maskrosor

Så var veckan redan slut och karln måste hem och börja jobba igen.

Packa bilen full.
Allt tar mer plats på hemfärden och det tar längre tid än man tror att plocka ihop och städa iordning och säga hejdå till torpet för den här gången. Sista måltiden... Sedan värma vatten en gång till och diska ute på baksidan en sista gång. Den här gången blev jag faktiskt tvungen att avbryta diskandet och kasta mig in en stund för plötsligt öppnade sig himlen och skyfallet blev enormt. Regnet piskade in under taket på mig och regnkläderna var redan nerpackade.

Kontrasten att komma hem till huset på kvällen är stor. Hungriga magar beställer pizza och vi sitter och äter tillsammans i vårt vardagsrum som just nu känns lika stort som hela torpet. Hemma har vi toalett och behöver således inte gå ut och kissa. Hemma behöver vi heller inte (om vi inte vill) spotta på gräset när vi borstat tänderna. Och vi behöver inte värma vatten för att diska, inte ens diska för hand. Lyx kontra torparlivet. Torparlivet som har sin oerhörda charm (i alla fall under en begränsad tid några korta semesterveckor på sommaren).

När man har varit borta hemifrån ett tag märker man också hur fort gräset växer. Nästan alla andra grannars gräsmattor är perfekta, nyklippta och knappt ett grässtrå ligger åt fel håll. Men så bor vi också på en gata där majoriteten är pensionerade och antagligen har all tid i världen att trimma och putsa om de har intresse av det. (Ändå väljer de att brumma, klippa och feja på helgen när alla andra inklusive jag äntligen försöker finna lugnet.. Men det är en annan historia och en parentes som synes) Min gräsmatta har nästan inga grässtrån alls att trimma. Den är grön och mjuk av mossa och den blommade så fint av gula maskrosor. Nu när den dessutom är lite vildvuxen efter en veckas övergivenhet är den nästan ängslik och full med vita klöver.

Vinbärsbuskarna vid entrén dignar av bär och jag inser att jag måste leka lite pensionär och koka saft på de bären som fortfarande finns kvar i frysen från fjolårets skörd. Annars får jag inte plats med de nya. Tur jag har en veckas semester hemma, och att det regnar så jag inte frestas att gå ut...

Midsommarens medelmåttiga mysticism manar magisk mardröm, massor med människor mumsar mängder mat

Midsommarafton.
En magisk natt. Älvornas natt.
Jag skulle ha dansat på den daggvåta ängen om det inte vore för regnet.
Men så kom inte heller regnet förrän på natten...

Fotograf: Alice

Förberedning och pynta fint till alla midsommarfirare som skulle dyka upp. Tjejen plockade vackra buketter och satte i vaser inne och runt torpet. Kransen på dörren blev somrigt fin. Som skydd för knott och eventuella regndroppar satte vi upp yttertältet och därunder fick det stora provisoriskt byggda bordet av ladans dörr plats. Midsommarduk på det och det såg riktigt mysigt ut. Mat i mängder hela dagen. Folk kom, några gick och andra dök upp. Bus, lek, stoj, spontanitet och allmän kaos..


Bygga midsommarstång givetvis. Den fick på sig den sunkiga gamla torparhatten på toppen och stövlar nertill. Jättefin skapelse tycker vi som var engagerade i bygget. På kvällen stod vi inte ut med alla knott utan flyttade in inomhus. Mera mat, och i det lilla vardagsrummet blev det livemusik av de två bröderna som spelade blues på gitarr och munspel kvällen lång...




Glad eller trevlig midsommar eller hur man nu säger.
Nu vänder det och blir mörkare igen och om ett halvår är det nästan julafton..

Dalsland dominerar dessa dagar (diggar dialekten) dignande delikatesser diskutabel disciplinerad diet

Den gamla torpstugan ligger på en höjd med en stor utbredd ask på tomten.

Snurrgungan hänger kvar i den största grenen och barnen blir som små barn på nytt när de kommer dit. 

Sedan de var riktigt små och med egna viljor är det favoritresmålet på somrarna. För mig som gärna vill få lite fler upplevelser i livet och även erbjuda mina barn det har försökt att peta in ett och annat alternativ under årens lopp. Men torpet i Dalsland regerar tydligen och gör så fortfarande. Så länge barnen trivs och har ett underbart sommarlov så behöver man väl inte byta bort det. Jag vinner ibland ändå, när jag får de andra att med stugan som utgångspunkt gå med på en dagstur till västkusten eller varför inte Norge. Då inser de efteråt att det inte var så tokigt och är tacksamma över nya sommarminnen när hösten kommer.

Varierande väder och gärna vräkregn hör till Dalsland. Översvämningar på torptomten är vanliga bilder i gamla fotoalbum. Men det är mysigt i stugan och vi tänder en brasa och kurar med varsin bok, eller spelar spel tills vi tröttnar på varandra. En, eller till och med två turer till civilisationen och godisfabriken i bygden hör till höjdpunkterna. Mycket godis blir det! Lördag hela veckan givetvis.

Närheten till så många sjöar runt om torpet är ett plus i kanten. Vi kan välja och vraka vilken sjö som  ska badas i idag (om vädret tillåter förstås och tillåter vädret inte det så doppar man sig ändå för man bör ju tvätta sig ibland). Annorlunda hemmavid där hela Närkes invånare trängs vid samma sjö och man får vara glad om man får plats någonstans med sin handduk på gräsplätten mitt emellan grisgrillande familjer och rökande solstolsgubbar. Kallsup i pissvatten är inte heller så trevligt. Undviker helst det. Det är som sagt annorlunda i Dalsland där vi i kontrast nästan är helt själva vilken sjö vi än väljer. En kväll i solnedgången vid den långgrunda sandstranden där vattnet är lite varmare. Underbart. Eller en simtur strax innan regnet (ja i regnet också för den delen) vid badplatsen med bryggan och det lilla hopptornet. Underbart. Eller ut  i båten som ligger i ytterligare en annan sjö. Underbart.

Dessutom talar folket lite lustigt i bygden. Det kan låta ungefär så här.. :)

Crazy citycirkus cirkulerar, chockerar celeber chaufför - campingceremoni charmerande chansning

Galet.
Rena cirkusen måste jag säga.
Det är semester och djur har vi i mängder. I år lyckas vi inte få någon kattvakt och i sista stund bestämmer vi oss för att alla - även de betydligt mer håriga familjemedlemmarna ska få följa med på vår tripp. Det längtas till den lilla torpstugan och i år får vi antagligen bara chansen just den här veckan. Familjeidyllen hånler när vi trycker in oss två vuxna, två ynglingar, en hund och två katter  i bilen som ska ta oss tre timmar hemifrån.

Packa bilen full.
Proviant, stövlar, kläder för alla väder, kul-att-ha-på-kvällarna-grejer, och så campingutrustningen i fall att.. Takboxen går precis att få ihop och i skuffen ryms inte en extra pinal till. Till slut lämnar vi staden i kalabalik till skogens och naturens lugn.
Vår katthane blir märkbart tjurig. Han känner sig kränkt över att vi plockar med honom bort från sitt revir där hemma och han visar det också. Släppa ut honom fritt i skogen runt torpet vågar vi inte av egoistiska skäl. Risk för att vi inte får med honom tillbaka hem igen då, och lägger vi till det faktum att närmsta grannen satt upp en fälla i skogsbrynet så gör vi nog bäst i koppelutflykter.
Lilla tjejkatten stannar helst inne och kurrar, och hunden han hänger med oss i alla lägen.

Enligt prognosen bjuder midsommarveckan inte direkt på någon högsommarvärme, men två skapligt fina dagar ser det ut att kunna bli under tisdagen och onsdagen. Vi siktar in oss på heldagar ute på sjön och gör en turné med cirkusen här också fast i ekan den här gången.

Packa båten full.

Proviant, Trangiaköket, tältet, sovsäckar, liggunderlag, badkläderna och självklart hängmattan. Så puttrar vi ut på en av Dalslands alla djupa sjöar och hoppar i land på klipporna när vi är hungriga eller badsugna eller bara vill mysa i solen. Att ligga i hängmattan med sjöutsikt precis vid strandkanten är helt ärligt inte en jätteful upplevelse. 

Aslan verkar också tycka om att åka båt men när han får vädring på ett par kanotister då måste han skälla. Fy vad otäckt med turister tycker hunden. Men det är tidigt på säsongen och vi är nästan själva på den långsträckta sjön. Det blåser rätt friskt och det kalla vattnet skvätter upp på mig på vägen ut till vårt slutmål för dagen. Vinden gör det också mer besvärligt att sätta upp tältet. Men innan knotten anländer står det hemtrevligt där på ön och det är bara att gå och lägga sig för den som vill. Först ett kvällsdopp och bevittna solnedgången och sedan lite obligatorisk fnittrig spelstund i tältet och fisar i sovsäckarna. 

Jag vaknar mitt i natten av tunga fötter utanför tältduken. Det är inte någon med stora stövlar som är ute? Det knakar i skogen och sen går (o)djuret vidare ner i sjön gissar jag för jag hör hur det plaskar. Ganska snart blir det tyst igen och jag somnar om i min sovsäck. Älgen has left the building..

Godmorgon Sverige!
Så gott det smakar med frukost på klipporna. Jag tvättar håret i sjön i morgonsolen och intrycket är som hämtat ur snyggaste schamporeklamen. Tydligen har jag två reklamskadade barn också vilka upprepade gånger sjunger ljudligt : "..från vildmarken, av äkta bär.."

Mot Skåpafors! I dag har vi siktet inställt på att sjövägen ta oss till kiosken och unna oss varsin glass.

Skön semester, skippar sovmorgon sedan skolavslutning - sjunga sommarsånger så sommarlovet slutligen startar!

Den blomstertid nu kommer...

På bordet framför mig står en vas med midsommarblommor. Den vackraste tiden på året är just precis nu (enligt undertecknad).
En kvällspromenad med hunden igår i skymningen påminde mig. Ett hav av lupiner invid grusvägen, böljande blåklockor och prästkragar på ängen. Det doftar ung sommarnatt.

Semesterkänslan infann sig direkt igår eftermiddag (även om någon vill mena att det bara var slutet av en vanlig arbetsdag och att min semester börjar först idag) Solen sken från klarblå himmel och varm som jag var efter cyklingen hem uppför backen med jackan på (cykelkorgen var ockuperad av ett par liter jordgubbar) bytte jag snabbt om till bikinin. Tog vägen om matkällaren och greppade rosévinet och Anthon Bergs chokladask som jag fick till mors dag. Uppför trappen och ut på altanen och landade sedan pladask med en semestersuck i min solstol med glaset i ena handen och några jordbubbar i munnen. Inte så skönt i vattnet eftersom solen inte hunnit värma det tillräckligt. 18 grader inbjöd i alla fall till ett snabbt dopp och sedan flöt jag runt i min poolfåtölj en stund tills jag nästan slumrade till av vattnets små vågor. Lyxhustru!

Aslan blev rädd för min poolfåtölj. Han gav den en riktig utskällning när den flöt runt i vattnet innan jag hade satt mig i den. Det såg ut som att den hade ett eget liv och han slutade inte skälla förrän jag gick fram till honom och klappade på både tingesten och honom samtidigt. Han nosade lite skeptiskt på den men insåg då att den inte var så farlig som den såg ut. Gulliga hund. Läskiga saker.

I eftermiddag är det dags för de efterlängtade skolavslutningarna och sommarlovet för alla barn och tonåringar som släpps ut som kalvar på grönbete. Avslutningsmaraton från klockan tre. Först för pojken och hans kompisar i klasserna 4-6 sedan klockan fem är det tjejens tur och klasserna 7-9. Mycket glädje och säkert en och annan tår med sång, musik och dansuppvisningar, avsked och fika med tårta och jorgdgubbar på filt i gräset.
Sommarlovet kan börja...

En riktigt skön sommar önskar