Februaris fabulöst förnäma förlovningsfirande, förgyller förnyad förälskelse

Vid midnatt för tjugo år sedan växlade vi förlovningsringar romantiskt nog i badkaret i min första lägenhet, den lilla tjejlyan på väster. Så unga, så ivriga och så säkra. Livet låg framför oss och vi ville slå följe längs vägen, det visste vi. Tjugo år senare har guldringarna både blivit för små och missformade. De blev utbytta mot andra, men vi består trots allt.

Inte ett badkar men ett spa med bubblor, bastu, utomhusbad och total avkoppling fick förgylla den här jubileumsdagen. Han vet vad jag älskar. En ledig dag från jobbet en vanlig men inte alldeles obetydlig tisdag åker vi till Loka Brunn för att komma ifrån vardagen och bara få tid för varandra han och jag. Han som funnits vid min sida i drygt halva mitt liv. 
Vi började med en storslagen lunchbuffé i Stora socitetshuset med dessert på maten och te till mig och kaffe till honom framför brasan i salongen. Den stillsamma musiken hade redan påverkat vår stämning. De närmsta timmarna fortsatte så i harmoni och lugn med varma och kalla bad, med bubblor och massage i en fantastisk rogivande miljö. Stora tunga snöflingor började yra ned över oss i utomhuspoolen och från panoramafönstret fick vi se fyra rådjur springa över isen på sjön alldeles utanför. En storslagen vy att beskåda och ett vackert minne från denna dag. 

Men förhållanden är ingen ständig spavistelse. Vardagen kräver minsann sitt och det kanske inte blir så Facebookperfekt. De unga och säkra blir äldre och osäkra. Möter livets vändningar som de unga aldrig kunnat ana. Men här är vi nu ändå. Vi tog fajten. Tillsammans.

                             

Sabla spårsabotörer som saknar skidor

Det har fallit en massa snö, solen gnistrar i allt det vita och det lockar att komma ut för att bländas i naturen. Med en ryggsäck med lite torr ved, varm choklad och några kvarglömda upptinade lussebullar i bagaget åker vi upp mot Rusakulan i Kilsbergen. Det hade varit underbart att få skida i de trakterna men för tillfället äger vi inte några skidor. Tjejen var ute med klassen till Ånnaboda bara någon dag innan och hade skön träningsvärk efter en mil runt sjön på lånade längdskidor, men full av inspiration och mersmak. Undrar om vi hinner köpa varsin uppsättning innan säsongen är över och snön redan smält undan och gett vika för blåsippor och det gröna gräset?

Naivt nog hade vi inte en tanke på att alla andra skidentusiaster som faktiskt var glada innehavare av ett par skidor också lockades upp till samma område samma förmiddag. Längs vägen stod nu många fler bilar än våran parkerad, men bara för att vi inte var helt ensamma kändes det inte som ett alternativ att behöva vända och strunta i vår planerade utflykt. Vi får väl helt enkelt försöka samsas om naturen.

Men det är nu jag börjar fundera över hur det ligger till med mänskligheten, överseendet och missunnsamheten. När vintern kommer med de vackra snötyngda granarna, lugnet och stillheten i skogens bomullsdämpade omgivning då är plötsligt allemansrätten som bortblåst. Om du inte har förmånen att äga ett par skidor att susa fram på mitt i allt det vackra så har du inte längre någon rätt att vistas där. Håll dig ute på vägen människa, eller ännu bättre stanna i stadens liv och jäkt.

Vi går längs kanten på sidan om spåret för att ta oss uppför och upp till vårt mål, högre upp vet vi att vi kommer att vika av från spåret. Vi respekterar skidåkarna och hoppas att de har samma inställning till oss. Så blir det inte riktigt utan möts istället av förbipasserande med kommentarer som "OJ, ni har glömt skidorna!" eller den självklara "GÅ inte i spåret!"

Vi har inte glömt skidorna, vi äger faktiskt inga och för övrigt går vi verkligen inte i spåret utan vid sidan om det. Ingen idé att argumentera, för med spåret menar nog skidåkaren antagligen hela skogen. Jag drar paralleller med spåret på våren när man kan springa fram i de nya löparskorna så det susar och det uppsatta håret i hästsvans svänger fram och tillbaka. Jag är fri och hela världen är min då, men jag borde kanske irritera mig på slashasarna som långsamt går med hundarna där mitt i spåret. Jag borde kanske utbrista "man ska springa här, GÅ inte i spåret!"

Till slut kommer vi i alla fall upp till vägen där vi ska svänga av och inser att det blir en tuffare vandring uppåt i halvmeter djup snö. Vi pulsar och kämpar men det finns inte en chans att vi ska orka hela vägen upp till toppen. Det är brant och en ganska krävande vandring även vid barmark. Vi kravlar oss in mot en bergvägg för lite lä och slår oss ner i slänten. Veden i ryggsäcken plockas fram och blir till en brasa i snön framför oss och bakom oss har naturen frusit till istappar i långa rader. Det är fantastiskt vackert och fikat smakar gott nu. Stackars skidåkare där nere i spåret, de missar verkligen något här uppe..

Smittsam serie som slukas sjukt snabbt.

Jag är tacksam över min familj som pysslat om mig och skött allt här hemma medan jag varit matt och sjuk. Jag har långa stunder inte orkat annat än att se dåliga tv-serier alternativt sova. Till slut fick jag kraft nog att orka öppna en bok, den första i en serie jag fick av tjejen i julklapp och jag älskade den. Bipacksedeln till min kur med Kåvepenin fungerade för övrigt mycket bra som bokmärke. Jag slukade alla tre böckerna på totalt 1250 sidor efter varandra och rekommenderar denna trilogi av Lauren Oliver varmt. Jag smittades av Delirium, sedan även Pandemonium. Till sist är det bara Rekviem kvar. Kärlek är en sjukdom. Allt blir bättre när du är botad sägs det.. Tomheten, saknaden, sorgen, lyckoruset, fascinationen och eftertänksamheten som samtidigt sköljde över mig när jag läste sista raden efter alla de där sidorna som vänts med spänning, iver och försiktighet och jag till slut slår igen boken med en avslutande gest. Det fängslande släpper långsamt taget men inte riktigt än. Visst det må vara en serie skriven till unga vuxna, men det passar mig perfekt så ung i sinnet som jag är.

Nu sitter jag här och passar på att njuta av vårt enastående praktexemplar till julgran innan det säkert torde vara hög tid att slänga ut den. Ungdomarna fick den här julen med sig fadern ut i skogen och högg en stackars gran med två toppar vilket tjejen ansåg vara perfekt då vi inte behövde bråka om utifall vi skulle ha stjärna eller spira i toppen. Magnifikt, och till skillnad från andra år behövde vi inte dammsuga upp granen i barrform före nyår. Så, nu måste jag bara få säga God Jul och Gott Nytt År en bra bit i efterskott eller om ni så vill en ännu bättre bit i förskott..

Trehundra texter trots tillfälligt total tanketorka

Det har hunnit bli vintervitt, kallt med många minusgrader, ett helt nytt år, växlat om till milt och stormigt för att sedan bli kallare och på nytt alldeles bomullsvitt sedan sist jag hörde av mig. Jag har något att berätta för barnbarnen. Ett envist virus har fått härja fritt i min värkande kropp med feber, förkylning och en hosta inte från denna världen. Ingen mänsklig varelse har velat sova i min närhet eftersom ingen i familjen på det viset skulle få någon nattvila. Djuren var humana nog att hålla mig sällskap men till och med hunden suckade högljutt när jag hostade som värst och övergav mig framåt småtimmarna.

På självaste julafton steg febern igen och läkaren sa att jag hade fått lunginflammation också och gav mig en penicillinkur. Den gjorde mig feberfri iallafall men mina värden var ännu inte bra. Nyårsafton blev därmed inte den familjefest vi brukar ha när dottern fyller år men ett par av hennes närmsta vänner kom över och åt hennes favorittårta med ananas. Sedan lämnade de oss för vidare äventyr på annat håll efter middagen. Sjutton år och på egna ben men min orkeslöshet av mitt sjukdomstillstånd gjorde att jag inte brydde mig om att känna mig nostalgisk för den skull den här nyårsaftonen.

Efter fyra veckor nu kan jag äntligen säga att det börjar lätta. Lungröntgen talade också för att det är på övergång. Nämnde jag att jag har Bronkit dessutom. Varför inte allt på en gång, så man känner att man lever igen när allt till slut är på väg bort sakta men säkert. Den snöiga, vita, vackra vinterpromenaden igår kändes visserligen som en hel expedition mot Nordpolen men ändå..

Andra advent avklarad, allt annat avstannar.

Eller stackars svettiga sjuklingen skriver soffsittandes

Det börjar som en föraning av nackspärr på jobbet. Jag går en timme tidigare just den dagen, inte för den skull utan för att jag ville vara med vid grabbens gitarruppträdande på kvällen. Jag får mer och mer huvudvärk, sedan hamnar jag plakat i soffan hemma och har väl mer eller mindre halvsuttit här sedan dess. Febern steg snabbt och jag orkar ingenting annat än att knapra piller och möjligen spela Candycrush eller hänga på Facebook när pillren verkat något. Givande dagar med en underton av ironi. Men när sonen köper med sig en påse djungelvrål bara till mig, och dottern fixar mysbrasa och drar igång en thriller då har man fått rätt fina barn. Man kanske är extra blödig när man är sjuk men det är sannerligen härligt att känna deras omtänksamhet. Allra helst vill jag bara få en kram. Men det är omöjligt för alla flyr, är livrädda och vill absolut inte få det jag har i julklapp.

Imorse var det tredje natten med feber och jag börjar dagen med en Ipren och blåbärssoppa. Undrar vad jag ska göra idag? Halvsitta i soffan..? Jag funderar på allt julpyssligt jag hade tänkt att hinna med. Tiden står inte stilla även om det känns så här i soffan. Pepparkakshuset, julgardinerna, pyntet och julklappsinköpen väntar fortfarande snällt på att-göra-listan. 

Föregångaren Flack försakas för fagra fru Forssell, fixar föredömligt framträdande framför förändringsfientligt folkhav.

Här i Närke gnäller man dialektalt och på alla sätt och vis säger ryktet. Det gäller förstås inte dig och mig men alla andra runt om i socknen. Är det oförtjänt eller bottnar det i nån sanning? Är vi så gnälliga som det låter?  Skulle Peter Flack inte leda det traditionsenliga evenemanget O helga natt i år?

"Nä det går aaldrii.."

Istället kommer Gry Forssell ut på scenen framför Nikolaikyrkan på Stortorget i ett typiskt Tv4-jippo, betydligt snyggare än föregångaren. Hon leder showen bra, en fantastiskt bra show en fantastisk dag med fantastiska artister och med en helt fantastisk stämning om jag får citera henne själv och ändå hörs sorlet av buandet från flera håll i publiken. Det enda jag fick lust att bua åt var att vi inte anlände i tid utan hamnade alltför långt bak i vimlet bakom alla långa farbröder med höga toppluvor. Scenen i fjärran fick istället beskådas via storbildsskärmen intill.

Regnet hängde i luften men ändå kom julen till torget den här andra advent. Årets stjärnor drog en rekordpublik på trettiotusen människor läste jag någonstans och jag undrar samtidigt vem som sprang runt och räknade oss alla. Carola, Peter Jöback, Sean Banan, Åsa Fång och årets lokalartist Malin Stoetzer utgjorde den fjortonde upplagan och det var inte Sean Banan som fick äran att sjunga O helga natt. Jöback gjorde den storslaget, herr Banan var knasig som vanligt och Carola.. ja hon är bara magisk. När så programmet led mot sitt slut blev vi ombedda att dröja kvar en stund för en del omtagningar. Det var visst något strul med ljudet under inledningsnumret. Ett svagt buande ljud misstänker jag..

Börjar bli besvärligt bloggande, borde bannemej blanda begynnelsebokstäverna...

Mitt sätt att bearbeta saker som händer är att skriva om det.
Jag fattar trögt annars och det räcker inte att bara älta runt det inuti huvudet. Jag behöver få ut det i skrift, förvalta det i omsvepande mer eller mindre pompösa ord, kasta om och vända ut och in på. Utkast efter utkast, jag suddar, skriver på nytt, tar bort, lägger till och suddar igen tills det till slut håller rätta måttet i jämförelse med det som hänt mig. Jag vill skapa en bild, måla en tavla fast utan pensel och färg. Det skulle aldrig bli så snyggt som jag ser det. Med målande ord gör jag mina tavlor, för att göra en tavla då och emellanåt är bara fullt mänskligt.