Strålande söndag som så smått skakar skridskoåkarna, solen skapar sprickor som smäller

Vaknade med en annan känsla än igår.
Inga tvång idag, för idag är det en sådan där underbar klar dag med sol, snö och blå himmel. En sådan där dag som behövs för själen. Jag ger mig ganska snart efter frukost ut på en promenad med hunden och suger åt mig av värmen och ljuset. Tyvärr bråkar min lilltå med mig och det gör skapligt ont när jag går. Det gör också att jag tvekar när vi pratar om att åka ut på sjön, men jag längtar ändå ut på det öppna landskapet och friheten som håller till där. Efter lite tjafs fram och tillbaka och en del irritation åker vi i alla fall, alla utom tonårsdottern som numera bor alldeles för mycket med mobilen på sitt rum.

Skridskorna klämmer för bedrövligt över lilltån och jag överväger att parkera mig i en snödriva och bara sitta där i solen tills de andra har åkt en tur och kommit tillbaka. Fast näe, jag kommer antagligen ångra mig sedan så jag tar envist några skär. Känslan att åka på isen en sådan här fin dag tar bort en del av smärtan. Vi åker längre ut och siktar in oss på klippan där borta.


Isen är bra med undantaget av små hack från långfärdsåkarnas stavar och några större sprickor här och där. Varm choklad i solen är väldigt rogivande och jag dröjer kvar där ute lite längre medan grabbarna får leka av sig en stund utan att de ska känna sig sinkade av mig och min fula tå.

Solen värmer och smälter isen. Än så länge är den tillräckligt tjock att åka på men det händer saker det hör vi på dånet. Det är riktigt läskigt hur det knakar under oss så det ekar över vidderna. Det låter ungefär som en baskagge och jag hör i naturens musik introt till  Walk off the earths cover på Gotyes radioplåga.

Vi har medvind på tillbakavägen, och det går riktigt lätt att åka. Jag flyger fram lika fri som söndagen. 

Ljuvliga, lata lediga lördag

Lediga dagar är oskrivna blad och dagar man ser fram emot.

Ändå kan jag ibland känna att det blir en press att man måste prestera något bra, hitta på något fantastiskt eller ta tillfället i akt att storstäda, röja i stökiga förråd eller något annat oerhört viktigt som man kanske förhalat för länge. Varför kan man inte bara vara ledig och vila utan att man ska känna sig onyttig? Helt plötsligt förvandlas tanken på den sköna helgen till ett par förstörda och helt onödigt tomma dagar.

Äta något gott? Nej orkar inte handla. Är det måndag snart...

Frusen fastän fötterna fick fart för förföljaren förskräckte.

Mina arbetsdagar är fyllda med människomöten. Därför tycker jag det är så skönt att gömma mig i lurarna på vägen hem. Massor med prat och skratt och skrik runt omkring mig, men det hör jag inte. Jag ser det och anar det, men bryr mig inte. Jag är inte i deras värld just då.

Jag hade inte någon större lust att vänta på länsbussen utan planerade att ta lämplig stadsbuss och sedan gå den där vanliga sträckan genom skogen. Hellre det än stå och vänta och frysa i trekvart. Jag hinner precis med bussen och kliver på med andan i halsen sist av alla.
Därför ser han mig inte...

Jag diggar min musik för mig själv, folk kliver på och folk kliver av och jag åker med ända till ändhållplatsen. Det är ovanligt kallt ute för årstiden och jag försöker gå lite snabbare för att inte förfrysa, men det är halt under den nyfallna snön så det blir en svår balansgång. Jag hör inte att någon går precis bakom mig men jag ser det i skuggan av gatubelysningen och tycker nästan han går lite för läskigt nära. Det är mörkt och ensligt och jag tycker det känns obehagligt.

Jag vill att min förföljare ska få en chans att gå förbi så jag slipper känna mig obekväm till mods, så jag stannar till en stund och låtsas rota efter något oviktigt i min handväska. Då passerar plötsligt brorsan och utbrister tillgjort förvånat med ett stort leende "Jasså det var du!"

Puh som han skrämdes..
Konstigt att ingen av oss hade skymtat den andre under hela bussresan, men nu fick jag trevligt sällskap och en trevlig prick att tala med hela promenaden hem en isande vintervit marskväll som den här.

Mogen man med macho mustasch maktlös, musiken min melodi

"Hej! Ärente knä-ä-äppt..

ärente knä-ä-äppt

Det är allt på grund av de-e-e-e-ej..

allt på grund av de-e-e-e-ej.."

Vinnarlåten fast på svenska. Jag snackar förstås om melodifestivalen och Robin Stjernberg! Vilken skåning, vilken låt och vilken röst! Jag har bara en liten sak att påpeka i sammanhanget.. Borde inte en svensk representant i Eurovision song contest framföra sitt bidrag på sitt eget språk? Jag tycker det är synd att nästan alla sjunger på engelska. Om du läser detta Robin så hjälper jag gärna till med översättningen, jag lovar det är bara roligt!

Annars hade jag länge Ralf med mustachen och hanses bed on fire som favorit,  men tyvärr var hans framförande bäst första gången och bleknade lite i finalen.
Sjunga kan han i alla fall.. oj oj oj. men även den sjunges självklart finast på svenska..

"aska till aska, damm till damm..

men allting ska ta eeeeeeee-eeeeeeeeld"

Och så, mitt bland alla låtar i årets startfält fanns en låt till mig. Äntligen skulle jag, Annelie få en egen häftig låt. Rockig, svängig or whatever. Som jag hade sett fram emot den när det tidigt avslöjades. men så besviken jag blev.. Fast jag har redan en med samma text så det så..

Vakna nu Annelie, men jag sover snart och tänker inte vakna förrän imorgon bitti.
Du och jag är samma sort, fast du är lång och jag är kort.. Gonatt!

Draperiet döljer darrande duschare, diabolisk diagnos - demolera det där dåtida dasset.

Godmorgon.

Jag är trött idag. Förkylningskänningar som kommer och går och idag var de mer påtagliga. Halsen är tjock, det kliar i öronen och ögonen vill inte titta. Men jag är inte sjuk för det bryter aldrig ut ordentligt. Tänker ta en dusch innan jag går upp på övervåningen för att äta frukost. Barnen är redan på väg till skolan. Lugn och ro.

Vattnets varma mjuka strålar får ersätta täcket som jag redan längtar tillbaka till.
Men den lugna ron varar inte länge för i ögonvrån skymtar jag en stor svart skugga som hotfullt kryper läskigt långsamt på andra sidan draperiet. Hjärtat börjar slå snabbare och jag känner paniken leta sig ut. Får försöka bli färdig i duschen i rasande fart och jag håller koll på draperiet med ena ögat under tiden.

Spindlar är inte direkt mitt favoritdjur. Inte sedan dagen i den där sommarstugan med utedasset som var fullt av otäcka spindlar. Det fanns en hasp både på utsidan och insidan av dassdörren och någon (läs min bror) tyckte att det verkade roligt att haka på haspen på utsidan när jag var där inne..

Plåga!

Med åren har jag fått lära mig att hantera min fobi, allt för att inte föra över denna rädsla på barnen. Det är inte lätt, sannerligen inte. Jag har inte lyckats bygga upp en sådan iskall fasad att jag kan plocka med de där små djuren och det betvivlar jag att jag någonsin kommer att klara av. Nej jag väljer att hålla mig undan och jobbar på att behålla lugnet på betryggande avstånd. Hoppas på att det finns någon i min närhet som kan rädda mig från eländet. Men tror mig, det hjälper inte att säga att de inte är farliga..

Jag väljer att inte infoga någon bild till detta hemska inlägg.

Startar som stapplande skridskoskär, svischar sedan snitsigt

Söndag.
Vintrig, tidig vårsol strålar från en klarblå himmel. Jag är ledig, äter en långsam frukost och längtar ut. Behöver lite ljus efter mörker.

En dag på Hjälmaren har länge stått på önskelistan över utflyktsmål och idag tillåter både vädret, tiden, andan och hälsan. Varm choklad i termos och några havrekakor till det packas med. Tjejen vill inte följa med och killens skridskor var visst rejält urväxta sedan i fjol. Han får testa långfärdsskridskorna på sina Goretexkängor och är med på noterna. 

Alla nybyggda hus i området runt sjön förvirrar så vi åker vilse. Det kan helt klart växa både många och höga hus på ett år, flyttas på vägar också. Men om inte alla så åtminstone någon väg bär till Rävgången och med viss fördröjning kommer vi till sist fram.

Hunden fick tydligen följa med och gav minsann skäl för sitt rykte om en skällig ras. Alla andra hundar som också fått följa med sina hussar och mattar ut på äventyr skötte sig exemplariskt och bara tittade lite stroppigt åt Aslan när han satte igång. Vavavavava! Dumma hund. Men klart han också behövde få lite frihet. Att få halka runt där ute på isen, med vidderna omkring, vinden i ryggen (eller rumpan i hans fall) och den friska luften i lungorna.

Jag är osäker och stapplande när jag först kliver ut på isen. Det gäller att hålla balansen och det räcker nästan att sträcka ut armarna så tar vinden tag och jag glider framåt och iväg. Vänjer mig snart och minns hur det var man gjorde. Underbart! Tyvärr låg inte vinden i ryggen även på tillbakavägen och det kändes i vaderna. 

Fikapaus, klampa bort i snön med skridskorna kvar på och hitta en ledig klippa att sitta ned invid. Luta sig i lä mot en varm stensida, slänga av sig vantarna, blunda och känna solens värme på kinderna. Härliga, fria, rogivande dag.

Fasar för fredagen - Farväl far..

Kan inte för mitt liv förstå att den här dagen är här.

Dagen då min far ska sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra sovande.
Dagen då vi ska minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner.
Som jag har fasat, och nu är det är fredag. Vill helst inte vakna.
Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgår som i dvala.
Klär mig högtidligt snyggt, för far. Klänningen är struken och skorna nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tårar som börjar trilla redan efter frukost. Jag gråter tillsammans med sonen på hans namnsdag när han öppnar sitt namnsdagskort. Kortet som var från mormor och morfar och som gjordes i ordning för en månad sedan medan hans morfar ännu levde.

Älskad, saknad. Du lever i vårt minne..

Timisoara 26:e augusti 1937

Örebro 8:e februari 2013

"Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå. 
Vakna och jubla ni som ligger i mullen! 
Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land."

Rader av levande ljus och fullt av fina blomarrangemang står högtidligt längst fram i kyrkan och i centrum av allt en kista. En kista för far. Ovanpå den finns blommor i hans hemlands färger rött, vitt och grönt. Jag sitter där i bänkraden som en åskådare, lyssnar till musiken som jag själv varit med och valt och får fullständigt blackout. Jag har gråtit så mycket i fars snabba sjukdomsförlopp. Sörjt i chock till och med innan han dog. Idag kan jag ändå inte fatta det, betraktar allt som på en film. Ser min fars bästa och allra äldsta vän från barndomsåren i Ungern tårögd och gripen ta farväl. Overkligt. Men när orden läses invid kistan om fadersrollen och lyckan i livet för en far att få hålla sina barn i famnen, och då mitt och mina bröders namn nämns i det sammanhanget..då brister jag..

Min far, vars axlar jag fick sitta på när självaste Televinken kom till stan så att jag som hans lilla  flicka skulle få se bättre. Min far, vars hand höll min i sin första blyga skoldagen. Min far, som lärde mig cykla och simma. Min far, som tryggt gick vid min sida längs kyrkogången på min bröllopsdag. Min far, som alltid önskat mig all lycka i mitt liv. Den kärleken och omsorgen och frånvaron av den värker.. riktigt ordentligt.

Jag laddar för att läsa vid graven, fokuserad på mitt beslut att klara av det.
Vill inte behöva ångra att jag inte gjorde det. Far hade tyckt om mina ord..

"Vad jag nu säger er är ett mysterium: 
vi ska inte alla dö, men vi ska alla förvandlas,  
i ett nu, på ett ögonblick vid den sista basunens ljud. 
Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt 
och vi förvandlas."

Solens strålar gjorde en mörk dag lite ljusare och alla kramar gjorde den varmare... Tack.