Andra advent avklarad, allt annat avstannar.

Eller stackars svettiga sjuklingen skriver soffsittandes

Det börjar som en föraning av nackspärr på jobbet. Jag går en timme tidigare just den dagen, inte för den skull utan för att jag ville vara med vid grabbens gitarruppträdande på kvällen. Jag får mer och mer huvudvärk, sedan hamnar jag plakat i soffan hemma och har väl mer eller mindre halvsuttit här sedan dess. Febern steg snabbt och jag orkar ingenting annat än att knapra piller och möjligen spela Candycrush eller hänga på Facebook när pillren verkat något. Givande dagar med en underton av ironi. Men när sonen köper med sig en påse djungelvrål bara till mig, och dottern fixar mysbrasa och drar igång en thriller då har man fått rätt fina barn. Man kanske är extra blödig när man är sjuk men det är sannerligen härligt att känna deras omtänksamhet. Allra helst vill jag bara få en kram. Men det är omöjligt för alla flyr, är livrädda och vill absolut inte få det jag har i julklapp.

Imorse var det tredje natten med feber och jag börjar dagen med en Ipren och blåbärssoppa. Undrar vad jag ska göra idag? Halvsitta i soffan..? Jag funderar på allt julpyssligt jag hade tänkt att hinna med. Tiden står inte stilla även om det känns så här i soffan. Pepparkakshuset, julgardinerna, pyntet och julklappsinköpen väntar fortfarande snällt på att-göra-listan. 

Föregångaren Flack försakas för fagra fru Forssell, fixar föredömligt framträdande framför förändringsfientligt folkhav.

Här i Närke gnäller man dialektalt och på alla sätt och vis säger ryktet. Det gäller förstås inte dig och mig men alla andra runt om i socknen. Är det oförtjänt eller bottnar det i nån sanning? Är vi så gnälliga som det låter?  Skulle Peter Flack inte leda det traditionsenliga evenemanget O helga natt i år?

"Nä det går aaldrii.."

Istället kommer Gry Forssell ut på scenen framför Nikolaikyrkan på Stortorget i ett typiskt Tv4-jippo, betydligt snyggare än föregångaren. Hon leder showen bra, en fantastiskt bra show en fantastisk dag med fantastiska artister och med en helt fantastisk stämning om jag får citera henne själv och ändå hörs sorlet av buandet från flera håll i publiken. Det enda jag fick lust att bua åt var att vi inte anlände i tid utan hamnade alltför långt bak i vimlet bakom alla långa farbröder med höga toppluvor. Scenen i fjärran fick istället beskådas via storbildsskärmen intill.

Regnet hängde i luften men ändå kom julen till torget den här andra advent. Årets stjärnor drog en rekordpublik på trettiotusen människor läste jag någonstans och jag undrar samtidigt vem som sprang runt och räknade oss alla. Carola, Peter Jöback, Sean Banan, Åsa Fång och årets lokalartist Malin Stoetzer utgjorde den fjortonde upplagan och det var inte Sean Banan som fick äran att sjunga O helga natt. Jöback gjorde den storslaget, herr Banan var knasig som vanligt och Carola.. ja hon är bara magisk. När så programmet led mot sitt slut blev vi ombedda att dröja kvar en stund för en del omtagningar. Det var visst något strul med ljudet under inledningsnumret. Ett svagt buande ljud misstänker jag..

Börjar bli besvärligt bloggande, borde bannemej blanda begynnelsebokstäverna...

Mitt sätt att bearbeta saker som händer är att skriva om det.
Jag fattar trögt annars och det räcker inte att bara älta runt det inuti huvudet. Jag behöver få ut det i skrift, förvalta det i omsvepande mer eller mindre pompösa ord, kasta om och vända ut och in på. Utkast efter utkast, jag suddar, skriver på nytt, tar bort, lägger till och suddar igen tills det till slut håller rätta måttet i jämförelse med det som hänt mig. Jag vill skapa en bild, måla en tavla fast utan pensel och färg. Det skulle aldrig bli så snyggt som jag ser det. Med målande ord gör jag mina tavlor, för att göra en tavla då och emellanåt är bara fullt mänskligt.

Jajamensan jag jagar Jerusalem, Jesusföljare jammar järnet

Jag måste ha fått smak på rockkonserter på senare år. Helst stå längst fram och känna trycket, nästan försvinna i röken från scenen och från riktigt nära håll uppleva stämningen. Jerusalem, rockbandet med historia avslutar sin turné Father2son med en sista spelning i Falun. Sonen och hans fader följer med för att uppfylla temat och visst vi har en bit att åka men vadå..

"Då vi anlände till Jerusalem välkomnade bröderna oss med glädje" Apostlagärningarna 21:17

När turnén startade i våras med den allra första konserten i Örebro var vi också på plats. Den gången hade vi dock 17,5 mil närmare enkel resväg. Min halvofficiella recension från det tillfället kan du om du vill läsa om här. Då fick jag inte höra "City on fire" så ger jag dem ett nytt försök efter att mer eller mindre fått löfte att den skulle dyka upp på låtlistan vad det lider. Så när annars än när turnén verkligen lider mot sitt slut. Att närvara på både den första och den sista spelningen kändes som en total helhetsupplevelse och en rolig bonus med grabben sista gången.

"Så ska de sista bli först och de första sist.." Matteus 20:16 
Betyder det att jag borde ha stått längst bak..? 

Lugnet i Falun blev allt annat än lugnt den här kvällen. Alldeles mitt emot mig står den absolut tuffaste sextiofemåringen i rockigt svarta kläder, tunga kängor, tatuerad och med ett gitarrband i stil med ett patronbälte i svart läder. Krigsmannen är rustad och levererar sång och gitarr med sådan kraft att han så klart slår av några strängar.

"Jag är Alfa och Omega början och slutet på allting" säger Herren Gud, han som finns till, alltid har funnits och alltid kommer att finnas, och är den som har all makt." Uppenbarelseboken 1:8

City on fiiiire! yeah!

Åttiotalets årskurser återkommer, åh åldrade återses ånyo

Jag har fått åka tidsmaskin med en vän.
Vi åkte till en tid då vi var små, osäkra, jätteblonda och som mest lekfulla. En sorglös tid åtminstone till en början, innan världen skakades om mest för henne. Idag känns det helt overkligt att få möta en så rar tjej från skoltiden som jag inte sett på evigheter. Jag kan inte ens minnas den där sista dagen vi sågs eller varför vår kontakt ens upphörde. Jag har tänkt på henne många gånger, hur livet snabbt kan ta olika vändningar och jag ser henne framför mig i vår skolas gymnastiksal. Vi hade varsin likadan gymnastikdräkt, en sådan där gullig som påminde om en baddräkt med volanger på. Hennes var blå och min var rosa, hon var smal och jag var aningen korpulent. Hon var både söt och smart. Själv borde jag nog ha kunnat räkna ut att i möjligaste mån försöka undvika rosa för att minska risken att påminna för mycket om en liten gris..

Vi växte upp och livet drabbade oss i olika städer, skapade familjer med äkta män, barn och djur, arbete, vardag och allt det där som får tiden att rulla.

Idag har hon med sig sina vackra döttrar och att se den yngsta flickan med ett påtagligt arv från sin mors ansiktsdrag är som att titta på min vän från förr. En mycket märklig och hisnande känsla och med ett tidsperspektiv som både blir nära och avlägset på samma gång. En fantastiskt fin dag för ett kärt återseende och allt är precis som då, naturligt, enkelt och med många skratt. Tiden kanske har runnit ifrån oss men inte vänskapen. Första advent blev en glädjedag och vem nämnde åldrande? Eventuella rynkor syns i alla fall inte i det dunkla adventsljuset. Men nu ska det inte gå dryga tjugo år till nästa gång vi ses för DÅ kan vi prata rynkor..det är säkert.

Måste mjukstarta morgonen med mina mikrominuter

Jag tänder skimrande ljus varje morgon så även den här,
trots att advent närmar sig och man egentligen bara får lov att tända ett.

Det är min stund att finna lugnet, mitt i familjekaoset med kö till badrummet, trängsel i köket och stressen i allt som ska hinnas med just den här dagen. En halvtimme unnar jag mig i tystheten i min låtsasbubbla. Några levande, fladdrande ljus i morgonmörkret, en enorm kopp te som jag aldrig hinner dricka upp innan det kallnat, två perfekt kokta ägg och en skål yoghurt toppade med hallon. 

Så vaknar jag, så samlar jag kraft för dagen och så måste jag få vara en stund. Låt mig bara vara så, snälla fråga inte om jag har tvättat den där tröjan och om jag har tänkt på vad vi ska ha till middag ikväll eller om jag har koll på att det är öppet hus på skolan nästa vecka och att läkartiden är på onsdag... Vi tar det sedan, nu är jag här i min bubbla och jag kommer ut om tjugo minuter ungefär.

Förbereder Fejsbok för finurligheter

En del är korta andra långa. Ibland skriver jag mer, ibland mindre och ibland mer eller mindre bra. Kanske också hellre än bra men hellre bättre än inte. Ofta skriver jag sällan. Men sällan eller aldrig att jag slutar älska ordet och meningen.. med allt.

Så lyder min lätt knasiga introduktion, då jag nu vågat ta klivet ut att dela mina texter på Fejsbok. När jag häromkvällen peppade och pushade mannen att skapa en sida för sina bilder och sitt fotograferande, växte tanken till handling även för egen del. Så här blev det spännande resultatet:

När jag var liten ville jag bli skådespelare eller författare när jag blev stor. Det blev jag inte. Men jag har kanske ännu inte blivit riktigt stor. 

Trots att tiden nästintill utrotat redskapet man använde, det som lämnade knölar efter sig om man skrev för mycket, kan inget hindra mig från att skriva utan pennan nu om allt knäppt jag tänker på, om lyckorus och tårflöden och allt däremellan, om drömmar och om mardrömmar..

Välkommen att följa mig även på min nya sida! 

"Jag är som en öppen bok" ett uttryck i sanning. Vi ses!