Möter måndagsmorgonen med magsjuka, mamman måste motarbeta

Lilla gumman.
Hon blev smittad av något som tio andra på samma fest också blev sjuka av.
Vaknade mitt i natten, precis så slår magsjuka alltid till som en tjuv om natten.
Tjejen måste givetvis stanna hemma från skolan, sova ut på förmiddagen när det värsta lugnat sig och sen missa pianolektionen på eftermiddagen. Ikväll orkar hon i all fall halvsitta upp i soffan med sitt cocacolaglas framför ett maraton av "modern family" på netflix. Låt mig påstå att hon inte är sitt vanliga briljanta jag, men den illgula huvtröjan förbättrar inte fräschören och lystern i hennes hy. Stackars liten tös, som alltid är så noga med sitt utseende. Just nu bryr hon sig inte. Ikväll har hon närmre 39 graders feber och vi andra kan bara hoppas av vi klarar oss undan det elände som drabbat henne.

Jag brukar ha en tendens att svimma när jag åker på sådana där äckliga sjukdomar.
Glömmer aldrig när jag en gång i tiden arbetade som lärarassistent och åkte med på lägerskola med fjärdeklassen. En jättemysig lägergård precis vid en sjö. Jag var gravid i sjätte månaden och blev givetvis orolig när jag efter första natten vaknade med magont. Jag hade turen att en av de andra lärarna behövde lämna lägret och fara hemåt en sväng så jag kunde åka med henne in till stan. Vad jag då fick höra var att flera elever hade insjuknat i magsjuka under natten. Jag hann hem till lägenheten men tuppade av i badrummet, föll handlöst och slog i huvudet i badrumsgolvet. Man är inte så särskilt kaxig i sådana situationer. Försöka sova lite grand emellanåt på en madrass på golvet så nära badrummet som möjligt, för att undvika att svimma igen..

Har verkligen ingen lust att bli sjuk. och jag önskar att min lilla gumma snart är en frisk fläkt igen. Godnatt. hoppas jag.

Slappis söker söndagssensation

Godmorgon!

Att vakna halvåtta en söndagsmorgon känns lite pensionärsaktigt. För det var ju inte så att jag lade mej särskilt tidigt igår. Eller ok, jag erkänner att jag var nära att nicka till flera gånger i soffan redan vid tiosnåret. Men jag höll mig vaken yterligare lite till som den tuffing jag är. Jag löste det enkelt genom att prata lite med dottern som precis kommit hem från kärleken om hur helgen varit. Fest för svärmor och gosa med nykläckta kycklingar lät riktigt trevligt.

Sedan ringde grabben inifrån grannhuset (ja det är tur det finns mobiler så man slipper gå några meter) för att  fråga om de kunde sova över här. Visst, ni får hålla till i gästrummet i källaren så syrran får va ifred här uppe. Hon behöver vilan efter en intensiv period och inför den nya veckan med fler prov att fokusera på.

Grabbarna som bor mittemot varandra och har varit som knoll och tott sedan vi flyttade hit för snart fyra år sedan har inte träffats på ett bra tag nu. De har inte varit osams eller så, de bara gled isär på något vis under vinterhalvåret och prioriterade tydligen andra saker. Så kan livet vara när man växer upp. De har båda förändrats en smula och de låter mörkare på rösterna på nåt vis.. Men så i förrgår efter skolan fick de plötsligt för sig att umgås hela eftermiddagen och kvällen, allt var precis som vanligt fast roligare än någonsin med studsmatta och åka till "gårn". Det resulterade i att de sedan hängde hela lördagen också med stadsbesök och busidéer. Kvällen avslutade de med massa snax och fanta som de färgat röd av karamellfärg och film där nere i gästrummet, pojkfniss och pojkpruttar.

Så vad händer idag annars då.. idag blir jag i alla fall inte ensam. Idag har jag barnen hemma och jag ska nog försöka förhöra tjejen lite på det hon behöver kunna till proven. Högarna av tvätt och räkningar som jag sköt undan borde jag nog göra något åt. Det låter väl som ett söndagsäventyr.

Have a nice day!

Milstolpe med många maniska men mestadels muntra meningar - mitt maffiga magplask

Kan ni förstå?
Jag fattar det inte.
I och med mitt förra inlägg har jag tydligen klarat av tvåhundra (!) rubriker med varsitt mer eller mindre givande innehåll. Jag har väl i och för sig haft några pauser ibland med idétorka, men jag reser mig igen. Kan inte hålla mig borta, fast börjar undra hur länge till jag fixar dessa insnöade bokstavsenhetliga rubriker. Men jag tänkte nog så också för hundrafemtio inlägg sedan... Får väl säga grattis till mig själv tycker jag.


Dagen till ära har jag så mycket frid i det tomma huset så jag inte riktigt vet vad jag ska göra med all den lugna ron. Karlen är på jobbet, dottern är hos sin kärlek och grabben fick för sig att göra stan och gå på bio med ett par polare. Kvar hemma är jag, hunden och katterna. Jag njuter av den längsta frukosten på länge. Ägg, fil med jordgubbar i och knäcke med ungersk salami på. Mina nyinköpta teburkar ligger i lådan i köksskänken bakom mig. Morgonens teval är enkelt och jag lyfter upp den lilla blå burken med katter på. Mitt te ska smaka choklad och chili idag.




Sedan vill Aslan och jag gå ut och gå i vårsolen. Han bajsar invid ängen, det gör inte jag. Han skäller på en förbipasserande unge på trehjuling, men jag låter bli det också. Aslan tycker inte om fordon på hjul om det så är stora farliga bilar, cyklar eller barnvagnar. Värst är nog det sistnämnda och då särskilt på grusväg. Voffen är liten och rädd och då måste man skälla. Fast om det är en riktigt stor lastbil som är jättejättefarlig då väntar man säkrast tills man passerat tillsammans med matte. Sedan kan man stå på tryggt avstånd, vända sig om och skälla kaxigt efteråt. Slyngel!

När vi kommer hem igen blir jag sugen på ett bad, men inte utomhus riktigt ännu. Näe ett ångande varmt skumbad med citrondoft väntar. Hemmaspa i stillhet det är ledighet för mig. Alla måsten skjuter jag åt sidan, särskilt räkningshögen. Jag behöver inte ens laga mig någon lunch för resterna från gårdagskvällen räcker gott till mig och jag äter den så klart ute i solen. Jordgubbar i cidern ger sommarkänsla. Jag intar min solstol och försöker få några värmande strålar på den bländande vita magen men då kommer det en katt och lägger sig på den. Det kurrar och trampas på magen och visst jag inser att den är mjuk och bylsig som en kudde, men jag hoppar i alla fall över träningen idag. Jag har det bara så gott...som en trött katt i solen.

Viktoriaskolan vädjade vänligt vid vårens välgörenhetsgala

Gårdagen avslutades så i hjälpsamhetens tecken. En välgörenhetsgala anordnades i skolans regi med skön sång, tuff musik, riktigt cool dans och berörande drama av fantastiska högstadieelever däribland mina egna. Temat var fattiga, utsatta barn i andra länder men även om tråkiga hemförhållanden i vårt eget land. I pausen kunde man köpa ansiktsmålning, fika och smycken. Budskapet var tydligt, ge en hjälpande hand och ge av ditt hjärta! Pengar samlades in till Unicef och till det egna projektet med systerskolan som startats i Colombia, till brunnar och rent vatten. Engagerat och mycket bra!
"We can touch the world"

Solstrålarna sammanför sorgsna själar, se sambandet - svinkylan släpper

Tänk vad lite sol och värme kan göra för mänskligheten. Den bistra kylan har hängt kvar länge i år, men så äntligen i helgen som var kom våren på riktigt. Vi tog en tur till Tysslingen där alla svanar brukar mellanlanda på sin resa. Vi hade tänkt beskåda oväsendet för ett par veckor sedan men var då tydligen lite för tidiga, sedan kom annat emellan och nu var vi istället lite för sena. De flesta svanarna hade redan rest vidare. Ett par tranor plumsade runt vid sjökanten, men annars var det rätt tyst på fåglar i området. Men att få se alla små Tussilagosolar sticka upp bland de torkade löven från hösten var minst lika trevligt. Sedan satte jag och dottern oss ute på trädäck och njöt i fulla drag så pass länge att lite färg på kinderna och de första vårfräknarna gav sig till känna. Det värmer i hjärtat, det som har känts fruset hela långa vintern. Vårjackor plockas fram, skrynkliga och luddiga och helst vill jag köpa en ny fräsch sådan som jag såg på stan häromdagen.

Bakslaget blev inte kul. Alla fryser förskräckligt i de tunnare jackorna för vägra ta på sig vinterjackan igen. Vägra! Vår blev det och vår är det trots att det blåser så kallt och det stormar så att cyklarna i stadens cykelställ ligger huller om buller i skrotliknande högar. Man måste akta sig för plastpåsar och andra löst flygande oidentifierade föremål, vill inte få i huvudet. Byggnadsställningen svajar oroväckande när jag går förbi och jag känner att jag vill gå förbi lite fortare, men motvinden är svår. Folk i allmänhet ser bistra och ihopskrynklade ut.

Men så idag var våren tillbaka igen och jag vaknade av att solen strålade in genom mitt källarfönster. Jag var hyfsat trött imorse eftersom jag hade svårt att sova innan dottern kom hem från Stockholmsäventyret igår. Fast jag måste ha somnat till slut och märkte aldrig när hon smög in vid tvåtiden. Runt klockan fyra vaknade jag upp förskräckt över att hon inte kommit hem..? Jag klev yrvaket upp för att se efter och såg inte hennes skor i hallen!? (vilket inte var så konstigt i den skumma gryningen och eftersom jag ser som ett blindstyre utan mina glasögon på) Hon hade ställt sina svarta converse så prydligt högst upp i skohyllan, mitt i natten. Jag lugnade mig och somnade om några timmar till.

Idag var folket inte hopskrynklade och bistra, idag värmde solen och alla eller i alla fall de allra flesta ser glada ut. Solglasögon och shorts i plus tio grader, jadå det går om man bara vill. Vissa kan nästan få för sig att prata öppet med någon man inte känner.. Till och med hjälpa någon.. Tänk att solens strålar tinar upp mer än bara naturen. Frusna, trötta själar mjuknar upp med årstiden.

Flickan från förr förändras, finaste femtonåringen får frihet

Det var en gång en söt liten flicka med lockar i nacken och bestämda steg. Med sig till skogen hade hon en hink och en baban (banan). Hinken var bra att ha för den kunde man vända upp och ner på ifall man ville sitta och vila en stund medan man fikade på sin baban. Frukt var det godaste hon visste, särskilt buvej (druvor) och anain (mandarin).

Så går den bestämda söta lilla flickan snart ut nian, är självklart vackrast på skolan enligt sin mor och har nyligen skaffat sin första pojkvän. Det var nästan så jag började undra varför hon inte redan intresserat sig för kärlek och sådant trams. Jag har flera gånger lättsamt och smått retsamt frågat om hon inte vill ha någon gullig att hålla handen.
"men va fånig du är mamma.."
Hon är väl i vissa avseenden mognare än jag förstått och inte tyckt det varit värt mödan att dejta och göra slut. Hon sållade bland förälskelseobjekten i förväg. Nu får jag äta upp min iver när hennes första kärlek är en tre år äldre kille med körkort och som dessutom bor i en stad nio mil härifrån. Ajajaj.. Fram med luftgeväret!  

Men jag kan inte neka till att de är ruskigt söta ihop. Den sista april har de officiellt varit ihop en månad fast de har känt varandra sedan i somras och den 31:a har de alltså tänkt att ändra status på fejsbook till "in a relationship". Humor att de inte tänker på att den dagen inte existerar. Härliga ungdom. Hon har fått åka tåg alldeles själv till honom med byte i Arboga, trots att hon inte vågade först. Han och hon har köat i timmar tillsammans till idolaudition i regnigt Stockholm, redan skapat minnen de sent ska glömma och till helgen ska hon få vara med på sin svärmors femtioårsfest. 

Ikväll är hon däremot med någon annan kille, en kille som många tjejer skriker åt vid blotta åsynen. Just a Beaver är i Globen och det ryktas att han tar av sig tröjan. Min tjej är inte som de andra tjejerna, hon är inte nån superexalterad idolfixerad fan. Men när tjejkompisen insisterade och lyckades fixa biljetter så tyckte hon självklart att det kunde bli kul att åka på konsert. Och visst är väl bävern duktig...men inte lika bra som tjejens egen kille. För han är bäst! <3

Sömndrucken sjusovare släpper sig, stanken sprids särdeles snabbt - soppan skyldig

Jag har fått höra att jag skriver lite för sällan.
Det ni, måste ju  betyda nu när jag haft ett litet oplanerat uppehåll att jag är saknad av någon och att jag åtminstone har en läsare. Ibland så tappar jag bara orken, tråkigt men sant. Inspirationen och flödet har tröttnat liksom. Hur kul jag än tycker det är att smattra på tangenterna, och hur mycket jag än kan svamla om så vill det sig inte riktigt ge uttryck. Ändå har jag egentligen massor med tankar i huvudet jag skulle kunna yppa i onödan om, grejer som hänt och drömmar som inte blivit av.

Det här inlägget kommer inte heller bli särskilt meningsfullt, inte så kul och inte lämna efter sig någon klok baktanke. Eller vem bestämmer det förresten.. jag eller du? Men se bara på rubriken.. larvigt skitprat!
Men jag sov faktiskt riktigt gott i natt (om jag pruttade vet jag inte men det gjorde jag säkert.. för även drottningen fiser i sömnen om ni inte visste det särskilt om hon som jag ätit pannkaka och ärtsoppa kvällen innan) Jag sov i alla fall så där mjukt och drömskt och stilla som man bara kan göra när man kryper ner nyduschad  i alldeles rena nybytta lakan och för öppet fönster. Svalt och underbart och med plufsigt täcke.

Lakan är ett märkligt stycke tyg som kan ge så många levande barndomsminnen. Spännande övernattningar, stela gamla över- och underlakan och stickiga filtar före påslakanens tid hos någon äldre släkting eller på något sommarläger. Dofter man aldrig glömmer och som får en att bli en liten flicka igen när man blundar och minns (eller pojke om man nu varit en sådan). Tills man slår upp ögonen nästa morgon, tittar sig i spegeln och möts av ett något rynkigare ansikte än det man hade i drömmen. Tiden går, men minnena och doften av rena lakan består.

Nu är det åter dags att sova, dagarna bara försvinner en efter en. Ute blåser snålt, inne sprakar brasan.
Godnatt