Fånga, famna framtidens fru, fajtas för familjen - fascinerande feeling.

Håll om mig! 

Vill du det?

Vissa dagar behöver man lite extra närhet, inte extra avstånd. 

En varm, trygg kram som med sitt lugn får alla ledsamheter 

att flyga iväg. 

Blunda och i famnen får livets tråkigaste spökerier försvinna 

en stund. 

Förstår du det? 

Förstår du när jag uttrycker min längtan

och lyssnar du verkligen på vad jag säger? 

Förstår jag vad du menar, vad du behöver eller saknar? 

Talar vi samma språk? Kärlekens språk. Vi kan lära oss om vi vill. 

Kriga tillsammans mot omvärldens angrepp 

istället för med varandra. 

Stanna och slåss, strida för samhörigheten. 

Vill du vara mitt allt trots allt? 
Två enade starka. 

Störst av allt är kärleken.

Förkrossande fort förlopp för far..

Besökstid från 13.30. Lilla pappa blundar och andas tungt när vi kommer på besök den här dagen. Det ser ut som att han sover riktigt djupt, men tittar ganska snart förvånat upp och uttrycker direkt "vad roligt!" när han för syn på oss. Jag hör på den hesa rösten att han menar det trots att han inte orkar le med vare sig munnen eller ögonen. Han beklagar sig över att han inte har något att bjuda på när vi kommer, och att han inte har bemödat raka sig.

Jag har fullt sjå att inte brista ut i hejdlös gråt när jag ser honom så här. Så liten och svag, som en liten sjuk pojke igen. Så mycket sämre och tröttare än för bara några dagar sedan. Vi småpratar lite om allt möjligt en stund, om den där sjuksköterskan som inte förstår vad han menar, om vädret och om hindermässan i den vanliga oförändrade världen utanför sjukhusfönstret.

Men när mamma kommer in genom dörren en stund senare, lutar sig lugnt över honom och hälsar med en kyss och en mjuk smekning på kinden då kan jag inte stoppa tårflödet längre. Hon känns så stillsam och nästan ovanligt trygg, så varför kan inte jag behärska mig? Varför kan inte jag visa mig stark för honom?
Jag hoppas att han ser att mina tårar är ett tecken på min kärlek, och de tar inte slut.. inte när jag kramar honom när det är dags att gå, inte i hissen ner och inte ens mitt bland alla människor på stan.


Oh God we cry out for your mercy

Hundraårig hindersmässa, handla här hos Hasse

...eller jag blev blåst på konfekten...

Den årliga Hindermässan med anor från 1300-talet har invaderat stadskärnan, och med den också den tillhörande råa kylan. Bland knallar, torgstånd och ett vimmel av frusna besökare får man nästan känslan av att inte mycket har förändrats sedan de första marknaderna för alla de där åren sedan. Det har det förstås men en uråldrig stämning genomsyrar stadens gator de här dagarna.

Godis, strumpor, väskor, hantverk, godis, mera strumpor, ballonger, korvar, kryddor, godis, munkar, brända mandlar, och ännu mera godis. Några rävar utan innehåll hänger på en ställning. Jag hinner ta ett svep genom myllret på min lunch och har siktat in mig på Vild-Hasses stånd och den vedugnsrökta fläskfilén. Köttet har blivit fryst i kylan och snoret har runnit ner i försäljarens ståtliga mustasch.

Sedan måste man omsorgsfullt välja ut av vem man ska handla marknadsnougaten. Den är ett måste. Längre ner på torget väljer jag ut mitt offer där godiset ser allra mest inbjudande och fräschast ut. Ett halvt kilo blandad nougat toppat med en liten skopa mintkyssar. Nöjd över min godispåse och med insikten att lunchrasten snart är slut går jag tillbaka till jobbet. Jag får känslan av att jag ska väga påsen jag just köpt och upptäcker att jag blivit snuvad på närmre 125g!! Blåst på konfekten.
Jag lovar att jag inte tog en enda bit på vägen tillbaka..

Bildkälla: Örebro läns museum

Mindes mamma Maria, maten måste mätta många munnar

När min far var en liten pojke var det fattigt i familjen.

Det var krigstid i Europa, sirenerna ljöd, bomberna föll och ibland om de inte hann springa bort till skyddsrummet om natten hade de en liten matkällare att gömma sig i. Den matkällaren var långt ifrån fylld med mat. 

Min farmor Maria hade en barnslig tro för vad Gud kan göra. Ett naivt handlande som många andra vuxna skulle ignorera eftersom hjärnan uppfattar det som rent logiskt löjligt.. Varför skulle hon sätta på en gryta med vatten på spisen när hon inte hade någon mat att lägga däri? Varför skulle hon lyssna på den rösten som sa det till henne? Men hon gör det. Löjligt nog.

Då knackar det på dörren och där ute står en annan kvinna i byn. Kvinnan säger:

"Jag hörde en röst som sa till mig att gå med mat till det här huset, här är jag nu"

Ingenting är omöjligt. 

För Gud är allting möjligt

Beskedet blev bannemej bedrövligt, bildlig bomb briserar.

Det är kallt idag.
Rysligt kallt.
Jag tar de varmaste lurvigaste vantarna och drar upp luvan ordentligt.

Mycket att göra på jobbet. Det är bra. Då hinner inte tankarna dra iväg åt olika håll.
Det blir däremot oundvikligt på min väg upp till bussen, trots att jag nynnar med till musiken som spelar i öronen. Ofrivilligt rullar tårarna. Bildar närapå iskristaller i ögonvrån.

Det blev ingen operation för pappa.
Det som uppdagades går inte att bota och behandla på kirurgisk väg.
Metastaser i levern. Cancer..cellgifter..

Hur mycket mer orkar du pappa?

Bloggaren bläddrar bland Bibelns böcker, bekräftar besvarade böner

Ikväll tänker jag på min lilla far.
Pratar med "Han där uppe" om situationen.
Pappa har ont och sökte hjälp på vårdcentralen idag, som i sin tur skickade honom vidare till sjukhuset.
Nu ligger han på kirurgiska avdelningen och väntar mest troligt på en operation efter ronden under morgondagen. En till operation. Vilken i ordningen kan jag nästan inte hålla räkning på. Pappa har fått genomlida mycket i sina dagar. Ändå håller han humöret uppe och är inne på sitt sjuttiosjätte år.

Jag ber om tröst för min far där han ligger i väntan på besked, ett lugn över honom som en varm och skön filt. Jag ber om sömn under natten, att oro och smärta blåser bort så att han kan sova och drömma om härliga saker. Jag ber min bön för läkarna, om styrka och om insikt. Jag ber om Din närvaro genom allt och jag vet att Du hör mig.. hur tyst jag än ber.

Amen

För honom uppenbarade sig HERRENS ängel och sade till honom: "HERREN är med dig, du tappre stridsman."

Domarboken 6:12

Enorm elefant erhåller ensamhet (eller ebb) enligt en envis entusiast

Ibland dyker de upp, de där små minnesbilderna i huvudet.
Anteckningarna i hjärnan från tid som varit. Det är kanske inte alltid så ljusa bilder som lagras i banken av historia. Den ledsna dåtiden gör vi bäst i att sudda ut, först lära oss av den och sedan omsorgsfullt radera. Tiden läker alla sår och får ärren att blekna.

Det sorgliga är att alla vackra, roliga och underbara minnen också tenderar att bli allt mer grumliga med åren. Jag drar min egen slutsats att det antagligen är för att vi annars inte skulle vilja leva i nuet och skapa nya minnen.. att glömma bort. Tröstar mig med det.


Ikväll var jag ändå tillbaka en stund när sonen var en liten skrutt. En kul liten kille med mycket funderingar och tankeverksamhet. Vi hade tappat upp vatten i badkaret och där i skummet satt han och filosoferade. Han hade upptäckt att det blev mindre vatten när man reste sig upp och mer vatten när man satte sig igen. Så... om en elefant skulle bada i vårt badkar så skulle det inte behövas mycket vatten alls! Vilken grej! Fast då skulle han nog inte få plats att bada tillsammans med elefanten. (att elefanten antagligen inte skulle rymmas själv i badkaret över huvud taget gick vi inte vidare in på)