Avslappnande annandag allas Anneliedag, angenämt avklätt aprilväder.

Som den melodifestivalnörd jag är kunde jag igår kväll säga

"i morgon är en annandag".

Idag är det den annandagen men inte vilken annan dag som helst, utan min egen dag. 

Jag har namnsdag nämligen!

Grattis till mig och till min agenda som är uppkallad efter mig. Hurra vilken strålande påskvärme vi fick. Jag låter min mulliga kropp få gå lättklädd som om det vore sommar i april, låter solen förvandla den vinterbleka hyn till grisrosa och fräknig. Vi myser och glassar och låtsas att vi har semester, dricker jordgubbsmoothie och lyssnar på musik. Fattas bara vattenglittret från poolen och palmerna på trädäck.
Snart så..

                             Solkatten och hundens påskäggsapa umgås på altanen annandag påsk 2014

Pluttungen porträtteras på påskaftonens partaj

Påskafton 2014

Jag vaknar tidigt av att mannen kliver upp till jobbet och lyckas inte riktigt somna om trots att jag är rätt skapligt sömnig. Satt uppe med unge herr tonåring och tittade på Forrest Gump till halvtvå om natten. Filmen är skapligt lång och blir inte mindre lång av alla reklampauser, men den är så bra och söt och underbar så vi kunde inte med att avbryta innan den var slut. Unge herrn sov förstås längre än jag, så pass länge att han nästan sov förbi den traditionella påskäggsletningen. Unge herrns påsköverraskning fick inte plats i ägget ihop med godiset. Förvånat öppnade han ett stort neonfärgat inslaget paket och blev så glad när han fann en sådan här att spela på. Tjejen fick naturligtvis också överaskningar i sitt påskägg men inget som väsnades.

Morsan kom över lite tidigare än övriga familjen så att hon kunde skala potatis och skära sallad åt mig medan jag gick ner i tvättstugan och strök den nya fina duken. Det var en bra arbetsfördelning, för då hade jag också tid över att sätta dottern i arbete. Hon skulle få locka håret på mig. Det är kul att se ut så ibland, särskilt som en blivit lite rundare då är det fint med fylligt hår så att huvudet inte ser så litet och platt ut i förhållande till  resten av det plufsiga jaget.
Så droppar de övriga gästerna in lagom till eftermiddagsfikat. Huset är nästintill i tipptopp och de färgglada påskfjädrarna är genomtänkt pyntade i syrenbusken ute vid vägen. Men på fönsterbläcket vid entrédörren hade någon visst slängt ut en påse välkomnande kattbajs. Trevligt, men jag sa bara nästintill tipptopp.

Den äldsta brorsan har fyllt år, han är inte äldst av den anledningen utan är bara det ändå, så på bordet hamnar en smaskig tårta i kombinerat grattisutförande och med påskdekorationer, en flagga och en och annan födelsedagspresent. Sedan tar fokus slut på brorsan, och fasters lilla snygging den andra borsans treåring får leta påskägg istället. Jag (läs påskharen) gömde ett med såpbubblor i, så vi går ut och bubblar lite i det fina vårvädret i parken alldeles utanför vårt hus. Lillkillen hittar förstås dit och springer före på sina små korta snabba ben ivrig att få gå ut på äventyr. Såpbubblor i solen är påskminnen för mig. Mina små har alltid älskat det på påsk, och oftast har också solens strålar spelat genom de regnbågsfärgade bubblorna. Fina ljusa minnen med soliga dagar precis som denna påsken. Men mina barn vill inte blåsa bubblor längre, jag förstår inte det..

Till sist vankas påskmiddagen och alla samlas runt långbordet. Även mannen har slutit upp till sällskapet nu efter jobbet. Han som har investerat i en uppsättning fotoljus och en liten hemmastudio nere i källaren vill gärna passa på att fånga några porträtt på några av gästerna. Brorsan ställer upp, och nyfikna treåringen vill gärna vara med och leka fotomodell. Han är jätteduktig på det säger han. Ett bildbevis på det vore väl snyggt och det kommer förhoppningsvis men ni får hålla tillgodo med en bild på mina lockar så länge.

Ledig lugn långfredag, lagar lite läckerheter

Glad påsk hörrni alla kärringar och gubbar. Allt godis till oss!
Barnen får bara hål i tänderna, det är inget bra. Tänk på att de ska ha sina tänder hela och vita resten av livet.Vi har ju bara halva livet kvar.. typ.. om ens det. Jag tycker det är ett mycket bra argument när de små utklädda häxorna kommer och knackar på och jag är för snål att ge dem något. Tack för teckningen ni har printat ut från internet och bara färglagt som hastigast. Den kan vara värd ett äpple tycker jag.
Annat var det på min tid, då började vi förbereda påskteckningarna så tidigt som efter jul.
Ritade på fri hand från grunden och målade med regnbågens alla påskfärger. Vi vek sedan teckningarna i små söta trianglar eller rektanglar om man hellre ville det och samlade de omsorgsfullt i en korg med handtag.
Den blev sakta men säkert full lagom till påsk. Det fanns det även en och annan fyllegubbe som blev hemma i mitt område lagom till påsk..

Idag är det en lång fredag och jag har gott om tid att förbereda lite läckerheter till påskbordet imorgon. Närmsta familjen kommer över och äter och myser på vårdukat bord. Här ska rullas köttbullar, fixas en god paj och en utsökt fisk- och räksoppa bland en hel del annat.. Låt er väl smaka av helgens godsaker, och hoppas ni får en riktigt skön påskhelg i det utlovade fina vädret var ni än befinner er!

Utseendet under uppbyggnad, utforskar utveckligen

Nu är det så här det är.
Jag gillar att skriva och ibland skriver jag därför.
Däremellan skriver jag inte alls. Välbehövda pauser behöver vi väl alla lite till mans.
Så när jag återvände hit så kände jag att det här uttrycket inte längre speglar mig på riktigt samma sätt som när jag utformade det vid uppstarten för dryga två och ett halvt år sedan med ett stapplande första inlägg. Fler än tvåhundrafemtio inlägg har det hunnit bli sedan dess och alla med väl genomtänkta rubriker. Har jag ingen rubrik så blir det heller inget inlägg. Simple as that.

Jag försökte mig nu på att ändra lite i utseendet till något mer modernt, men mallen ville inte vara med på noterna. Hur jag än ändrade så såg agendan ut som den alltid gjort. Den kanske har växt fast så här, precis som äldre har en tendens att göra. Inte våga nya saker, inte våga ändra ett invant beteende.

Jag vågar, men bloggen vill inte. Det betyder att jag kanske borde byta upplägg helt och hållet.
En egen domän kanske vore på tiden? Det kanske till och med skulle kunna bli lite proffsigt, vem vet...?

Gångaren genar gladeligen, gatorna gungar garanterat

När man säger att det är dags att gå till jobbet brukar det oftast betyda att man tar bilen, bussen eller möjligen sätter sig på cykeln. Men att faktiskt gå till fots till jobbet är inte särskilt vanligt om man bor längre bort än ett stenkast ifrån sin arbetsplats. Vårt hus ligger en bra bit utanför staden, men jag kände ändå stor lust att ta fötterna den där morgonen för ett par veckor sedan. Därefter har det blivit vid i alla fall ett par tillfällen till. Det är skönt, i lugn och ro och utan stress med gott om tid att filosofera längs vägen. 8 km - genom skog, vidare ut på asfalt och sedan till slut in i stadens trafikerade tempo. Jag måste stanna vid några rödljus längs vägen, men det är inte så att jag kommer för sent för det. Jag gasar om flera andra gångare längs min väg, tror inte de gått lika långt som jag. De ska nog antagligen bara till bussen och ser så trötta ut där de lunkar sakta. Jag är egentligen också så där trött, men luften, vårsolen och bönen gör mig gott.

Ibland vill jag bara lyssna på våren, fågelkvittret och barnen som roar sig med utelekar på skolgårdarna jag passerar. Vissa gånger går jag i min egen värld, som i en gigantisk såpbubbla och med musik i öronen. Sjunger med i sången inombords med hela min själ så att ingen runt omkring mig störs av min falsksång men så att Han det berör hör och gläds. Jag får kraft och dagen är gudomlig. Hela världen är en sådan fulländad skapelse och här går jag i takt till musiken och känner mig uppfylld av att jag finns här. Med den kraft jag tar mig framåt känns det som att det nästan rungar i gatorna där jag går. Jag känner att Han går med mig. Undrar om folk ser, undrar om folk undrar..Skulle egentligen bara vilja skrika ut till alla om hur mäktigt det här är.

Jag tittar på alla människor runt omkring mig men tänker  inte på hur skabbigt eller snobbigt de nu må vara klädda, jag ser inte med förakt på de som stressar hit och dit med sina barn för att hinna fram i tid. Istället ser jag med andra ögon en massa vackra människor i Guds värld, där Han bara vill välsigna alla och ge dem frid. Om det ber jag över hela vår stad just den här morgonen. Den känslan av lugn och kraft på samma gång..

Fantastiskt fritänkande flicka försöker filtrera fula fraser, failar förstås

Häromdagen halkade jag in lite på att berätta en smula om min härliga sextonåring. Hon den snacksaliga med den hetsiga diskussionsivern ni vet. Ibland när hon har sovmorgon (hon kliver nästan alltid upp 06.00 i vanliga fall) har jag förmånen att ta sällskap med henne in till stan. Det är då vi brukar prata om allt möjligt både vid busshållplatsen och mitt bland alla morgontrötta landsortsbor inne på buss 727. Tjejen pratar vitt och brett och ganska högljutt, för i ena örat har hon en hörlur med Spotify och det måste man överrösta. Jag hör ändå trots mina medelålders öron men hon utgår från att jag inte hör så bra. Det blåser ju också, det kan påverka tant mammas hörsel negativt.

Hon måste planera sina vårinköp på bästa sätt och står vid busshållplatsen och spekulerar kring vilka skor hon behöver köpa och i vilken färg. Hon har sett ett par vrålsnygga vita tygskor (eller ska hon ha de blå) av märket Fred Perry på Scorett  och kommer samtidigt fram till att hon verkligen har såå tröttnat på Converse. Det har hon haft i olika färger i flera år nu och ALLA har sådana. "De är sååå tråkiga!" säger hon ännu högre och samtidigt vänder sig den lilla söta tjejen om, som också stått och väntat på samma buss, och tittar skamset på oss. På fötterna har hon givetvis ett par röda Converse... Hon hörde nog inte va, det var bara en slump att hon tittade på oss just då va?

Väl inne på bussen pratar vi vidare om ditten och datten och min tonårstjej börjar bläddra bland sina bilder i sin  iPhone. Selfie efter selfie och hon skrattar åt några bilder där hon sminkade sig lite annorlunda än vad hon gör nu. Hon hävdar moget att hon hade en konstig fas då. Även om jag nu vet att hon är i en ny fas som snart kommer övergå i en annan fas som hon också kommer skratta åt om några månader. Så utbrister hon plötsligt förskräckt:

 "HUR kunde jag sminka mig så där fult med eyeliner, det ser verkligen jätteskabbigt ut!"

Det är precis i det ögonblicket jag inser att hon gjort det igen, för tjejen i det mörka håret som satt bredvid och hittills bara tittat ut genom fönstret åt andra hållet vänder sig nu om för att plinga på stoppknappen och kliva av. Den tjejen är jättefint sminkad med.. eyeliner.. så klart.

Jag förstår att det är på tiden att jag uppfinner ett filter mellan hjärna och mun till min tonårstjej omgående, för det där det var minsann en ganska pinsam bussresa..

#nofilter

Svenskans svåra skiftningar språkligt skojiga, synnerhet skånskan

Jag älskar dialekter.
Minns när jag var barn att jag försökte härma alla som pratade annorlunda. Inte för att göra mig lustig utan för att jag såg upp till er. När kusinerna kom på besök från Lund och efter en vecka tillsammans undrade mamma varför jag talade skånska. Det stämde inte riktigt här i gnällbältet. Eller när vi var i Värmlands skogar på sommarsemester och kom hem därifrån så tyckte mina lekkompisar hemma på gården att jag pratade underligt. Däremot skämdes jag över min egen närkingska och kanske det var därför jag snappade upp andras dialekter så snabbt.
Men förstås även idag i vuxen ålder så älskar jag mötet med andra människor som pratar lite annorlunda svenska. Lite alldeles särskilt folket från Linköping, Norrköping och Dalarna tror jag. De är i alla fall roligast att härma efter. Det händer att jag faktiskt ringer en kollega i Linköping bara för att få höra henne tala och sedan är jag med i tugget. "Veij har rouligt över telefån då"..

Men i Skåne, mer exakt i Malmö finns en gata som skåningarna själva inte kan uttala. Lite tokigt att den ligger där faktiskt, eller egentligen helt hysteriskt jätteskoj om man har tendens till bajshumor. För att förstå vad jag fikar efter så läses så följande fråga på er charmigaste skånska:

"Kan du visa mäj vägen till Bergsgatan?"
Bajsgatan? Var sa du att du skulle!?

Samma söta princip med den kvinnliga skånskan i naturprogrammet på teve som berättade om de fantastiska "bajsgetterna" och de ståtliga "bajsgorillorna" i de dimhöljda bergen. Vackert, myckert vackert.. skitfint berättat till och med.

Härom halvåret cirkulerade på Facebook en annan kul grej också vad gäller det skånska snacket som ni säkert känner igen och redan har skrattat åt.
Den där historien om att man faktiskt inte kan säja "What a handsome face"
utan att det i själva verket låter som en skåning som säjer "Va de han som fes.."

Jag hoppas inte någon tar illa upp nu, för jag menar verkligen inte att håna. Jag älskar nämligen charmen med olikheterna i språket och är egentligen mest avundsjuk på er andra och era underbara dialekter.
För hur kul är det att va "fudd och uppvuxun i gnellbeltet" och låta som en monoton tråkmåns.
Dessutom är närkingskan enligt en SIFO-undersökning som gjordes för tre år sedan den osexigaste dialekten i Sverige. Vågar inte hoppas på att den precis som mänskligheten i allmänhet blivit sexigare med åren..