Betyngd - brukar blogga betydligt busigare.

Många sorgliga, betyngda ord har präglat min agenda på sistone. Men på något vis fortsätter den parallella vardagen nästan precis som vanligt. Maten måste lagas, kläderna tvättas, dottern ska göra sitt gymnasieval och hunden behöver få komma ut och kissa.

Min disciplin med hunden känns undermålig just nu och han stretar med nosen oavbrutet i backen likt en egensinnig självgående dammsugare. Hans roll i familjen är ändå ett skönt tillskott, att komma ut med honom på en långpromenad i snön gör gott för alla sinnen. Det har snöat fridfullt i flera dagar nu. Många väntar på våren och är rätt less på vintern, men inte jag.. inte just nu. Ivrigt kvittrande, livfullt pigga småfåglar skulle antagligen göra mig ganska irriterad. Jag uppskattar det lugn i den snötäckta skogen som ger ett nästan svartvitt intryck.

De små granarna som börjar växa upp på det gamla hygget har alla fått en liten snöboll överst på toppen. Det ser lite lustigt ut och får mig att le. Jag plockar av en sådan snöboll, färdig att kastas till hunden. Men han är måttligt intresserad för den medhavda bollen med snöre på är betydligt roligare idag. Vi kastar den om och om igen och han ger sig inte. Det är lika roligt hela den långa vägen. Olyckligtvis råkar bollen hamna uppe på en tallgren och den tid det tar innan vi får ner den igen.. är bara för lång. Att ens försöka finta med en pinne går han inte med på och sticker av bakåt för att söka rätt på bollen.

Väl hemma igen är Aslan helt slut.

Stridsmannens sista suck - stor sorg, svår smärtsam saknad

Jag kan fortfarande känna ditt hjärta slå under min handflata. Höll länge min hand mot ditt varma bröst sista kvällen med dig. Känner mig nära dig och inbillar mig att jag kan bära med mig en känsla av liv.. lite längre.

Du sover nu pappa. Kan du inte vakna snart?

För din skull är jag tacksam att du fick somna så snabbt, att din tid som svårt sjuk blev kort. Ditt lidande är över. Men kvar här är vi i chock och mitt hjärta är som en stor knut. Det kommer ta lång tid att trassla upp det igen. Sorgen är obeskrivbar.. även för mig som vanligtvis fångar känslor och förmedlar dem omsvepta av ord.

Tomrum.

This is not the end!

Stilla sinnesro, sover så skönt - slutet stundar?

Att säga farväl..

Jag undrar om du känner när jag håller din hand,
när jag klappar din lena kind som sköterskorna hjälpt dig att raka idag
eller när jag smeker ditt vita, mjuka hår.
Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig.

Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring.
Inte sedan dagen då läkaren sa att de inte kan ge dig någon bot på din explosiva cancer.
Du undrade med tunn och förtvivlad röst "vad gör vi dådå?"
Sedan sa du inget mer. Hoppet togs ifrån dig i den stunden?

Du sover så fridfullt, andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt.
Din rofylldhet speglar den person du alltid varit. Lugn, varm och mysig.
På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Väntar på att du ska slå upp ögonen, sätta dig upp och se hela din familj samlad hos dig.

Det snöar utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig.
Att gå ifrån dig ikväll var så oerhört hjärtskärande.

Sov gott pappa, jag älskar dig.
Du behöver inte svara, jag vet att du älskar mig..


För Guds rike är inte ord, utan kraft

Kristus kallar knäböjande kvinna - korset krossar kaxigheten, konstaterar kärleken

När jag säger att jag är kristen
skriker jag inte ut att jag är någon renlevnadsmänniska.
Jag viskar att jag var vilse men hittat hem, förlorad men förlåten.

När jag säger att jag är kristen
menar jag inte att jag är förmer än någon annan.
Jag erkänner att jag stapplar och behöver Honom som min ledsagare.

När jag säger att jag är kristen
försöker jag inte visa mig starkare.
Jag bekänner att jag är svag och behöver Hans styrka att fortsätta.

När jag säger att jag är kristen
skryter jag inte om att vara framgångsrik.
Jag bekänner att jag har misslyckats och behöver Hans hjälp att komma rätt.

När jag säger att jag är kristen
hävdar jag inte att jag är perfekt.
Mina brister är alltför synliga men Han anser mig vara värd det.

När jag säger att jag är kristen
kan jag fortfarande känna smärta.
Det finns stunder i sorg och jag ropar ut Hans namn.

När jag säger att jag är kristen
är jag inte heligare än du.
Jag är bara en simpel syndare
som fick ta emot Hans nåd... på något sätt.

Sjukdomens snabba smärtsamma spridning sänker stridsmannens styrka

Svagare för varje dag. Oerhört snabb försämring.
För bara några få veckor sedan hade vi ingen aning.

Cancern som först då upptäcktes i tjocktarmen och på levern har också spridit sig till mjälten och båda lungorna. Chockartat. Symtomen talar för att sjukdomen tagit över hans kropp och det är för sent för behandling. Han är inte stark nog. Inte nu längre. 

Häromdagen satt han upp och åt glass när jag kom på besök. Han kändes lite piggare, lättad över beskedet att cancern inte nått hjärnan som befarat.
Två dagar senare orkar han nästan inte sitta upp alls.
Han blundar, men när vi tror att han sover så tittar han yrvaket upp ibland och vill vara med i gemenskapen och vill säga något med svag röst.
Ibland rör han bara på läpparna för kraften räcker inte till för att orden ska komma fram.
Det rosslar i halsen. Fötterna och benen är svullna och vätskefyllda. 

Så liten och späd, vill inte äta..

Ett litet barn hörs utifrån korridoren och pappa säger med säkerhet att där är början och här är slutet. Han vet..

Döden närmar sig? Det vill vi inte tro på..

Han själv är lugnare och mer redo än någon av oss. 

Fridfull, trygg och säker på den vila han får i Guds händer.

Jag höll din hand och gav dig en puss på kinden pappa, vinkade hejdå i dörren...
osäker på om jag får se dig i livet igen..

Fånga, famna framtidens fru, fajtas för familjen - fascinerande feeling.

Håll om mig! 

Vill du det?

Vissa dagar behöver man lite extra närhet, inte extra avstånd. 

En varm, trygg kram som med sitt lugn får alla ledsamheter 

att flyga iväg. 

Blunda och i famnen får livets tråkigaste spökerier försvinna 

en stund. 

Förstår du det? 

Förstår du när jag uttrycker min längtan

och lyssnar du verkligen på vad jag säger? 

Förstår jag vad du menar, vad du behöver eller saknar? 

Talar vi samma språk? Kärlekens språk. Vi kan lära oss om vi vill. 

Kriga tillsammans mot omvärldens angrepp 

istället för med varandra. 

Stanna och slåss, strida för samhörigheten. 

Vill du vara mitt allt trots allt? 
Två enade starka. 

Störst av allt är kärleken.

Förkrossande fort förlopp för far..

Besökstid från 13.30. Lilla pappa blundar och andas tungt när vi kommer på besök den här dagen. Det ser ut som att han sover riktigt djupt, men tittar ganska snart förvånat upp och uttrycker direkt "vad roligt!" när han för syn på oss. Jag hör på den hesa rösten att han menar det trots att han inte orkar le med vare sig munnen eller ögonen. Han beklagar sig över att han inte har något att bjuda på när vi kommer, och att han inte har bemödat raka sig.

Jag har fullt sjå att inte brista ut i hejdlös gråt när jag ser honom så här. Så liten och svag, som en liten sjuk pojke igen. Så mycket sämre och tröttare än för bara några dagar sedan. Vi småpratar lite om allt möjligt en stund, om den där sjuksköterskan som inte förstår vad han menar, om vädret och om hindermässan i den vanliga oförändrade världen utanför sjukhusfönstret.

Men när mamma kommer in genom dörren en stund senare, lutar sig lugnt över honom och hälsar med en kyss och en mjuk smekning på kinden då kan jag inte stoppa tårflödet längre. Hon känns så stillsam och nästan ovanligt trygg, så varför kan inte jag behärska mig? Varför kan inte jag visa mig stark för honom?
Jag hoppas att han ser att mina tårar är ett tecken på min kärlek, och de tar inte slut.. inte när jag kramar honom när det är dags att gå, inte i hissen ner och inte ens mitt bland alla människor på stan.


Oh God we cry out for your mercy