Det är redan mörkt numera när man cyklar över stan vid halvåtta. Att man måste sätta igång lyset på cykeln (om den är av modell äldre som min) och gatubelysning vid vägkanten är hösttecken och något vi måste vänja oss vid igen några månader framöver. Men belysning finns inte riktigt överallt.
Nästan hemma trampade jag på lite extra runt ett hörn för att få äta lite någon gång, kasta mig i soffan och fredagsmysa med barnen och popcornskålen framför idolkvalet.
Det var länge sedan jag blev så skrämd sist. Gosse, jag skrek rätt ut!
Runt hörnet kom en yngling från ingenstans i full sula och eftersom jag inte åkte så sakta heller blev mötet chockartat. Krocken klarade sig undan i blotta förskräckelsen. Jag kände hur knogarna vitnade när händerna reflexmässigt krampade hårdare tag om styret. Vi kastade oss åt varsin sida och cyklade sedan lite darrigt iväg vidare mot våra respektive mål..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar