Hörru hunden - haffade hela huvudkudden

Om det har undgått någon så har jag en bäbis. Han är hårig och fyller fem månader just idag.

Hans namn är Aslan av rasen mittelspitz och föddes 15 maj i år. Vi valde honom som den för oss finaste valpen ur en kull med en tik och två andra hanar. Han hade karaktäristisk eyeliner invid ögonen, svansen som en knorr upprullad på ryggen och hans öron var gulligt vikta.

Flera gånger åkte vi ut till kenneln (och till andra kennlar) innan vi till sist bestämde oss. Allt skedde i somras och vi fick hem honom till familjen den där mysiga soliga söndagen i mitten av juli. Spåren av honom finns utspritt i hela vårt hem, leksaker och söndertuggade äggkartonger. Mattor är ingen idé att ha i början, medan grindar och skydd för spjälorna ner i trappen är ett måste. En bäbis, precis på samma sätt som när barnen var små.

Jag har alltid varit en kattmänniska och trodde aldrig jag skulle fastna för en hund. Men det här är liksom vår bäbishund. Han sover i sin sovplats på golvet invid min huvudända men på morgonen hoppar han upp till oss i sängen och det får han visst. Men ibland tar han hela kakan. Ibland vaknar jag av att valpen ligger på hela min kudde...

Mötet mellan katterna och hunden går bättre och bättre. Eftersom hunden blev minstingen i familjen (åtminstone första veckorna) så fick stora hankatten fortsätta vara kung. 

Aslan vill busa men coola katterna har lärt sig att ignorera och lunkar bara sakta och nonchalant därifrån. Han är rumsren, kan "sitt", "ligg", "rulla", "highfive" och lystrar till namnet när vi kallar på honom förutom när det är andra hundar i närheten. Gå i koppel går bättre och bättre men han är rysligt feg inför allt på hjul och skäller därför på cyklister, barnvagnar och bilar. Om en vecka börjar valpkursen, hoppas på lite tips och kunskap för vardagssituationer där.

Aslan är nyfiken och busig och vi är så glada att få ha honom som en i gänget.