Längs min cykelväg hemåt ser jag henne på långt håll. Hennes ansikte glömmer man inte så lätt. Det var hon som kom med ett leende in i klassrummet men möttes alltid av en enda enhetlig suck från en hel klass och ett högt och ljudligt "Nääääääeeee!!"
Flourtanten. Hon kan nog inte ha känt sig så välkommen, men likväl log hon alltid. Hur kan en så rar kvinna ge en sådana rysningar i hela kroppen? Och fortfarande efter alla dessa år så infinner sig samma känsla vid blotta åsynen av henne. Hon har inte förändrats mycket. Visst några fler rynkor kanske jag kan urskilja nu så här många år senare, men annars är hon sig precis lik. Man kanske skulle ha sköljt det där flouret lite noggrannare? Hon visste säkert något som inte vi visste. Det var därför hon log. Hånlog i smyg. Det där flouret hon kom med, de där små muggarna med flytande vätska som de flesta av oss spottade ut fortare än kvickt, det hade en hemlig inverkan. Tji fick vi! Forever young, endast för de som sköljde noga i bänkraderna. Barn av idag har ingen aning om vem flourtanten är. Hon har börjat blekna. Men min går där, min flourtant från förr, lika pigg, fräsch och glad som då. Jag far förbi henne på min cykel - med en rysning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar