Söt saga, skänkte snällt smurfen som sexåringen sent ska släppa

Julen är över för den här gången och julgransplundringen redan överstökad. Men riktigt alla spår efter julen har vi inte hunnit röja undan och i ett hörn ligger min smurftomte omkullvält. En nyfiken hund har väl nosat för nära kan jag tro. Jag lyfter upp den rara tomten, dammar av honom lite och minnena från dagen då jag fick den kommer till mig lika klara som om det var igår. En underbar historia som lever kvar.. hör här:

Det var strax före jul och jag var som liten flicka med mina föräldrar på stan i julvimlet. Julgirlangerna och stadens belysning lyste upp vintermörkret. På torget utanför Åhlénshuset var det full rörelse med någon sorts marknad. En och annan karusell, godisstånd och lotterihjul. Massa ben överallt som stressade runt och det var tur man hade mamma att hålla i ena vanten. Att komma bort vore en fruktansvärd upplevelse som jag ville undvika. Helst ville jag åka hem, det var jobbigt att följa med hit och dit. Trött och grinig och jag var säkert en jättejobbig stretande snorunge.

Så helt plötsligt böjer sig en lång okänd man med ett stort leende ner över mig och frågar om jag vill ha den söta stora smurftomten han håller i famnen. Jag kan inte tro mina ögon. Skulle jag få den...av honom? Jag kände honom inte och jag visste inte om jag vågade tacka ja. Självklart ville jag ha den. Han hade precis vunnit den och ville inte släpa runt på den på stan och bedyrade samtidigt att han faktiskt inte hade någon annan att ge den till. Lite sorgligt det också men jag kastade en frågande blick upp på mamma och fick lov att ta emot den. Fantastiskt. Det var stort!

Sedan dess har tomtesmurfen alltid haft sin givna plats under granen och känslan av den oerhörda glädjen jag upplevde då kan jag hitta tillbaka till så här många år senare...