Den här helgen fick valpen träffa en bäbis för första gången i sitt liv på hemmaplan. Jag var lite bekymrad innan över hur han skulle sköta sig men det gick rätt bra. Min bror, hans fru och deras kille på snart ett och ett halvt år kom över på en eftermiddagsfika i höstmörkret. Klassisk äppelpaj med kanel och vaniljsås är aldrig fel och passar bra att bjuda på en ruggig höstdag. November är faktiskt en höstmånad trots att det är första advent redan nästa helg och trots att snötäcket legat djupt så här års ifjol.
Så gosigt med en liten kille som springer runt. Bäst att ställa stolar för trappen så han inte ramlar ner. Han har full koll på alla sina kroppsdelar när vi frågar ut honom och han skrattar till när vi frågar vart hans lilla manliga kroppsdel är. Som om han inte skulle veta det liksom. Eller så tyckte han att vi var pinsamma som frågade.
Söta lilla pojken, sätter sig framför en tecknad film på en kudde på golvet. Tv:n ser otroligt stor ut framför honom. Allt är stort i hans värld. Hunden hamnar i samma ögonhöjd som honom när de möts. Skräckinjagande storlek skulle jag tycka. Men de verkar förstå varandra. Lillkillen puttar undan valpen på nosen när han har fått nog av hund. Och Aslan fattar vinken. De leker med bollar tillsammans en stund och Aslan som nästan aldrig vill släppa ifrån sig sina saker han hämtar, släpper snällt ner bollen framför den lilla människan. Sedan vill killen spela gitarr. Det står en i varje hörn på långsidan av vardagsrummet. Skoj att springa emellan och spela lite på båda. Fint och försiktigt med sina små fingrar spelar han. Kanske blir det en stor musiker av den killen. Fasters snygging!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar