Jag börjar kanske låta som en pensionär i och med detta inlägg. Redo för ättestupa och därmed till slut hamna på den där sista hållplatsen vi kallar kyrkogård. Kyrkogården som den här helgen har strålat lite extra i mörkret av tända ljus. Många minnen och känslor och en stilla stund vid graven. En helg där vi ägnar en extra tanke åt de som lämnat livet före oss. Livet är skört och vi vet aldrig hur morgondagen ser ut för dig själv eller för någon av dina närmsta.
Jag vill föra de äldres talan och rösten av kärringen i mig. Den risken tar jag. För jag håller med. Det var bättre förr. Stackars äldre människa som sitter ensam och har tänt ett ljus till minnet av sin livskamrat. Hennes älskade hälft som inte finns hos henne mer. Det knackar på dörren, och hon går för att öppna. Stilla i sinnet och med tankarna långt tillbaka blir hon så rädd när det där ute i mörkret står hemska varelser utklädda med dödsmasker. Eftersom hon inte har något godis hemma till dessa småväxta så får hon sina nytvättade fönster nedkletade med en näve ägg. Vi tar till oss en tradition med skrämmande väsen och onda andar (oskyldig kan tyckas). Och trots att det står i almanackan att Halloween är flyttad bort från allhelgonahelgen så blandas dessa helger och firandet ihop. Kommersen trycker på att man ska handla godis till helgen för att barnen kommer och knackar dörr.. Kan de inte läsa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar