Att bevittna en människa som precis har mist sin älskade man,
att se den gränslösa sorgen i blicken och tomheten i hela hennes väsen, det gör ont.
Att bevittna en människa som precis har mist sin yngste son, att se hennes tårar forsa nerför hennes bleka kinder får hjärtat att knyta sig. Att hjälplöst stå vid sidan om utan att någonting annat än ens närvaro kan ge stöd för stunden, det känns så tafatt. Behålla lugnet, försöka vara en sansad medmänniska. Vad mer kan man göra, vad mer kan man säga? Finns inga ord som kan trösta i den stunden, inga ord som på riktigt kan beskriva det de känner just nu.
Hoppet och ljuset är alltför långt borta och saknaden är outhärdlig.
Jag sätter mig på cykeln för att trampa hemåt och i den stunden brister jag. Ögonen vattnas och skymmer min sikt, djupt berörd av dagens möte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar