Skriver sömnigt sista september, struntade svamla statusar som scrabblespelare sist.

Ja ni,
nu är det höst för nu har kaktusen som stått så ståtligt vid poolkanten ute på trädäck fått flytta inomhus. Slut för i år att stå och vara cool vid vår pool. (finaste rimmet idag?)

Det är den absolut sista september, solen skiner och naturen börjar multna. Det blir sköna promenader med hunden i frisk, hög luft om än regnig emellanåt. Den gyllenfärgade pälsburna Mittelspitzen passar stundtals alldeles för bra in i höstnaturen. En värmande tallrik god soppa med många rotfrukter och ungersk touch smakar så gott när man kommer in från kylan och hör till årstiden. Den som farmor alltid gjorde på godaste vis.

 

  

En ensam vit blomma, 

                            fräsch som en nyponros dröjer kvar på busken vid min promenadväg

             

Hösten är välkommen. Varje årstid är vacker på sitt vis, man måste bara se det.. Färger, dimma och måttligt värmande sol om dagen och stjärnklart på kvällen. Fullmånen är bländande, lyser upp den mörka grusvägen och låter mig se var jag sätter fötterna.

Hunden den lille klanten kan inte ha sett var han satte sina fötter för efter ett frispel ute på den leriga ängen kom han tillbaka och haltade. När sådant händer kan man inte låta bli att förundras över att de inte skadar sig oftare eftersom de springer barfota. Han ville inte stötta på sitt onda ben och det fick bli till att bära hem. Man hinner fundera mycket och man kan ju inte direkt fråga djuret hur han mår eller vad som hände. Orm? Geting? Fastnat någonstans? Stukning? En darrig liten krabat kurade ihop sig i fåtöljen och vilade. Men sedan när han fick syn på favoritgrisen hoppade han ner och busade som om inget hade hänt. Skönt lille vän att du mår bra igen!

Det är idag över en vecka sedan jag var här och lämnade ifrån mig några meningar.
Jag som till och med varit ända ner till Göteborg och vänt sedan dess, men det struntade jag i att skriva om minsann. En tävling i Scrabble gick av stapeln förra helgen och eftersom det börjar dra ihop sig till SM måste man ju passa på att träna på irl-spelande om det ska gå bättre än medelmåttigt. Nåja, det är bara äkta nördar som fattar hur sjukt kul det är att knåpa ihop en massa konstiga ord som du inte ens behöver veta vad de betyder. Så länge de är poänggivande.. Jag är besatt av detta och kommer med all säkerhet uppdatera agendan från SM:s lokaler i Norrköping i början av november..

Annelie attackerar Alanis, allvarligt angrepp av artisteri

Jag insåg precis att jag har levt i skuggan av Alanis Morisette.

Vi har en sak gemensamt hon och jag. Båda är innehavare av en ungersk förälder, fast efter det tar nog likheterna slut.

Hon är mörk och jag är ljus. Hon är smal som en sticka och jag är.. hm låt oss säga inte lika smal som en sticka. Hon är teatralisk på scenen och jag har fått sitta med min mjuka stjärt på en hård stol nedanför en scen ett par gånger fast inte på hennes konserter förstås.

Hon kom till världen exakt en månad före mig vilket gett henne ett orättvist försprång. Hur ska jag kunna ha en chans mot det? Bara därför blev hon den stora stjärnan och jag blev den patetiska hobbytrummisen som bankar loss hjärncellerna hemma i trumhörnet. Men inte är jag bitter för det.. Tro inte det.

Jag får sjunga för djuren vid frukostbordet och de har inte hjärta att klaga och kan inte hålla för öronen. Om Alanis känner sig hedrad så kan jag sjunga till hennes låtar. Eller ännu hellre trumma till dem, det skulle lyfta hennes musik enormt tycker jag. Fast jag vet inte om jag vill för hon har inte ens berättat att hon har släppt en ny platta. Jag fick upptäcka det själv först igår. Sömnigt, jag somnade ju med den här i öronen... 

Havoc

Isn´t it ironic don´t you think / Alanis 

I simply just love this / Annelie

Måste minnas meningen med månfärden.

Jag vågade titta på en liten spindel igår.
I handfatet nere i tvättstugan kröp den.
Den lilla spindeln växte till en jättespindel och dök upp i min dröm.

Sedan, senare på natten reste jag till månen.
Jag höll i alla fall i biljetterna dit. Flygbiljetter.
Värsta resan, världens chans! Fast jag tror tyvärr att jag missade avgången.
Det var stressigt att hinna packa med sig allt som skulle komma att behövas på en sådan resa.
Stövlar, kompass och chokladkakor verkar vara viktiga saker. Jag vet inte för jag har aldrig varit där innan. Jag ser framför mig hur jag tittar på klockan om och om igen och inser att jag aldrig kommer hinna. Förtvivlad över hur möjligheten rinner mig ur händerna och sanden i timglaset tar slut.

Jag vaknade lite ledsen över att inte få fullfölja resan. Kanske i natt.
Dream on...

Upp! - utomordentligt underbar uttrycksfull underhållning

Tonårsdottern var förstås inte hemma den här lördagen heller..
Grabben hade inte heller tänkt att häcka i vardagsrumssoffan, men kände sig inte helt kry eftersom jag med största sannolikhet smittat ner stackaren.
Så efter en god middag med lax och klyftpotatis plockade vi fram filmen vi pratat ett tag om att se och kröp ihop under filten.

Tänk att man kan bli så påverkad och berörd av en fjantigt gullig animerad film. Får man bli det och våga erkänna det utan att bli ansedd som tönt? Hör i mitt huvud hur min tonårsdotter uttrycker det på ett sådant där hånfullt sätt som bara tonåringar kan med ett illa dolt flin i mungipan "Din tönt" 

Tur att hon inte var hemma.

För visst blev ögonen glansiga vid några tillfällen och ett par tårar ramlade till och med ner på kinden och letade sig vidare ner på filten. 

En sådan söt historia om två unga likasinnade äventyrslystna busungar som fann varandra, växte upp tillsammans och gifte sig. Två älskade med drömmar, vissa drömmar som gick i kras och andra som besannades. Stackars lilla söta farbrorn som saknade sin fru så mycket sedan hon gick bort före honom på ålderns höst. Han ångrade så alla löften han gett henne "cross my heart" men som aldrig uppfylldes. Äventyren som åts upp av vardagen. 

Något äldreboende vill han inte hamna på så han gör sitt sista äventyr och åker med ett hav av ballonger upp och iväg med sitt hus till Paradisfallen, platsen där han och hon alltid önskat att de någon gång skulle få bo..

Som sällskap får han en scoutpojke som vill hjälpa en gamling för att få den sista medaljen.

Utan tvekan det raraste jag sett på länge.. Tack sötaste arbetskamrat för filmtipset!

Trummorna, tonerna tilltalar - tycker TaKiDa tappade, torde ta tillbaka takterna

Jag hörde en låt på radion. 

Flera gånger, och jag kunde först inte begripa vad det var som gjorde att jag kände igen den så väl. Tills jag fick hjälp att inse att det var sångaren.. 

Som ett gammalt TaKiDa-fan som kan briljera med att jag lyssnade på dem och diggade dem redan innan de slog igenom så stort med den här:

Det var en höst för många år sedan nu, minst lika praktfull som denna. Jag satt i en bil tidigt en dimmig morgon med några tjejer på väg till Dalarna med mitt dåvarande jobb. Hela vägen spelade vi om och om igen på hög volym massa bra låtar som jag blev kär i. Jaded, Alive, Losing.. Härliga, skojiga minnen. Sedan när de blev kända lät allt nytt likadant och de tappade ett fan. Minst..

.

Nu är jag kär igen och det spritter i mina trumpinnar.
Jag blir så glad av den här dåliga låten.
                                                                                   *trycker på repeat*

Makeup med mycket mindre mascara - musiken mjuknar mitt mood, missen myser med mig

Genuint höstväder.
Tar det kloka beslutet att sminka mig sparsamt.
Väljer bort att komma fram till målet och se ut som en föråldrad hårdrockare med spår av runnen mascara.

Tunga droppar blöter ner mitt ansikte.
Regn eller tårar, ingen märker någon skillnad.
Jag möter ganska korkade människor som cyklar med paraply. Möter dem nästan lite för nära just därför.
Ser någon jag tror mig känna i regnet under en luva. Hojtar hej i förbifarten, men inser ganska snart att hon antagligen inte hann uppfatta vem som ropade under min luva. Glädje ändå i morgonrusket. Kontraster.

Regnet passerar och solen tar över dagen.

Ikväll gömmer jag mig i lurarna..Katten kurrar bredvid. I min egen värld är det stilla. Musiken är som svalkande vatten i öknen och texterna fyller mig med kärlek.

Här är jag, liten och skör.
Med utsträckta armar och ett vidöppet hjärta.
Behöver dig.

Host host, hennes högfärdiga harklande hörs högt - hunden hamnade hemifrån

Nu börjar hon som skriver verkligen bli trött på den här förkylningen och tänker gnälla lite (mycket).
Hon kunde knappt vakna i morse. Normalt är hon den sortens människa som vaknar fem minuter innan väckningen för att hennes undermedvetna har koll på att hon ska upp. Men inte i morse, för nu har sömnen varit så kass flera nätter att hon uppenbarligen var helt slut. Somnade om stenhårt och snoozade tills hon blev riktigt irriterad över att det verkligen var dags att vakna. Akta er så ettrig och irritationen höll i sig mer eller mindre hela dagen. Nu hytter någon med pekfingret och hävdar att hon har sig själv att skylla på sin snuva som inte börjat med strumpor ännu. Men häromdagen till kjolen åkte strumpbyxorna på. Så det så.

Hon skulle också vilja fråga varför det måste vara så att man tappar alla saker på golvet när man är så här förkyld? Är det vanligt med tjocka, fumliga fingrar som symtom? Vill verkligen undvika att behöva böja sig eftersom det känns som att hela hjärnan försöker tränga sig ut genom ena näsborren.

Blåsor i hela munnen är också underbart när man trots det väljer att laga mat med tomat i, eller serverar inlagd gurka till. Så skönt det svider! Man ska tydligen känna att man lever och man lär sig en hel del nya ord man inte visste att man var kapabel att häva ur sig. 

Skönt för mannen att fly hemifrån ett par dagar. Lugnast och skönast så, fast skäll slipper han väl inte för hunden tog han med sig. Det kändes väldigt tomt och konstigt att komma hem efter jobbet utan den där studsbollen som viftar på hela stjärten när man kommer hem. Ja, och då pratar vi förstås om hunden, inte mannen.

 Katterna däremot ser det nog som en liten semester, för även om den lilla djurflocken fungerar bra ihop med en hel del gulligt utbyte av varandra så tycker de nog det är skönt att någon enstaka gång få äta sin mat ifred utan att Aslan nosar dem i rumpan under tiden. Idag fyller kattpojken sju år. Vi tackar honom för ett vackrare minne av just elfte september. Han var dotterns förskottspresent för lika många höstar sedan. Då såg han ut som ett sådant här litet grått troll...

Nu vill jag sova men måste vänta på att tvätten ska bli färdig någon gång. Strömmen lade av förstås. Vad har inte gått fel idag? Vissa dagar önskar man nästan att man hade fått ligga kvar i sängen under täcket hela dagen. De är inte många, men idag undrar jag om det inte var en sådan dag ändå.

Godnatt!

Ps. Joråsåatt... upptäckte precis att det har varit den tolfte  september hela dagen idag och att det var igår katten fyllde år. Stackars katt. Den här dagen har inte existerat.