alltså.. anteckningar angående allting av alldaglig art - antagligen alldeles aktuella annars aningen avdankade. Avspeglar allvarsam alternativt avreagerande attityd. Alltid angelägen att använda alfabetet aktningsfullt.
En del är korta andra långa. Ibland skriver jag mer, ibland mindre och ibland mer eller mindre bra. Kanske också hellre än bra men hellre bättre än inte. Ofta skriver jag sällan. Men sällan eller aldrig att jag slutar älska ordet och meningen.. med allt.
Så lyder min lätt knasiga introduktion, då jag nu vågat ta klivet ut att dela mina texter på Fejsbok. När jag häromkvällen peppade och pushade mannen att skapa en sida för sina bilder och sitt fotograferande, växte tanken till handling även för egen del. Så här blev det spännande resultatet:
När jag var liten ville jag bli skådespelare eller författare när jag blev stor. Det blev jag inte. Men jag har kanske ännu inte blivit riktigt stor.
Trots att tiden nästintill utrotat redskapet man använde, det som lämnade knölar efter sig om man skrev för mycket, kan inget hindra mig från att skriva utan pennan nu om allt knäppt jag tänker på, om lyckorus och tårflöden och allt däremellan, om drömmar och om mardrömmar..
I sin studieuppgift på retorikkursen har tjejen valt att tala om yttrandefrihet, så när jag får läsa att Marcus Birro kommer för att tala i vår stad den här torsdagskvällen vill hon följa med och höra vad han har att säga. Med anledning av flera av sina raka texter som upprör, påverkar, berör och upprör återigen har han fått tagit emot många käftsmällar. Yttrandefriheten stryps och ordet kritiseras med verbalt näthat, spott och spe och till och med mordhot. Birro flyr för att söka ro och styrka, reser sig med fridsfursten vid sin sida och fortsätter sin turné i Sverige. Vi sätter oss ned en stund för att lyssna. Han har Göteborgshumorn med sig i sitt framträdande och det ger en hel del skratt bland oss alla som samlats i bänkraderna. Men när han läser sin dikt om den son han fick och förlorade vid födseln är skratten avlägsna och själv bryter jag ihop. Så naket och avskalat och alla äkta känslor rakt in i verklighetens hjärta.
Strax därefter följer en illa tidsmässigt vald paus för nu är mina ögon rödgråtna och kinderna blöta.
Ett möte med Birro vid bokbordet och en signering i den nyinköpta boken. Jag ville säga något uppmuntrande men var tagen av stunden och fick bara ur mig något löjligt i stil med att han "inspirerar till att snyta sig i gardinerna.." var kom det ifrån liksom? Antagligen något han sagt tidigare i ett mer betydande sammanhang, men när det kom från mig så där lät det rätt banalt. Jag räddade situationen lite snyggt genom att snabbt börja prata med min egen storebror som stod stationerad där alldeles intill Birro för att kränga massor av hans böcker.
Ett par dagar senare tar jag med mig boken ner i mitt skummande varma bad och läser tills vattnet blir kallt och allt skum är borta. Öppet och rakt beskriver han sina misslyckanden, målande och hjärtskärande läser jag om den stora sorgen och om svåra stunder.
Han vittnar om Gud som är räddningen och centrum i allt, trots att man inte får. Han låter sig inte tystas utan vill prata om den stora kärleken på samma sätt som nyförälskade par inte kan hålla tyst om det som sprudlar dem emellan. Som offentlig person står han stadigt mitt i stormen.
och jag.. jag inspireras att våga skriva och att snyta mig i gardinerna..
eller Sjukhussängens sjuttiofemåring sjunger själsligen
När det är fars dag för alla världsbästa pappor firar vi pappan till mina barn med god mat, smaskig efterrätt och några små presenter. Vi ger våra fäder lite välförtjänt uppmärksamhet, kanske pysslar om dem lite extra och berättar för dem att vi uppskattar deras närvaro och omsorg. Om man nu har en levande, närvarande pappa som bryr sig förstås. Det finns rötägg därute som inte vill veta av sina barn, sådana som kanske finns där men är våldsamma ynkryggar och handgripligen slår sina barn. Fäder som misshandlar mentalt och skadar sina barns känslor för livet. Tyvärr finns inget körkort för föräldraskap och det är säkert med stor sorg och en klump i hjärtat dessa drabbade barn plågar sig igenom en dag som Fars dag. Eller så bryr de sig inte alls om det, för förhoppningsvis har de fångats upp av någon annan som kramar om dem alla dagar oavsett. Någon som talar om för dem att de är älskade och visar att de är trygga i den famnen. Allt det som den stackars pappan valde att förlora.
Men så tänker jag också extra mycket på min egen pappa som jag saknar.. Jag hade gjort vad som helst för en möjlighet att få köpa en slips till att ge honom. Eller ett par tofflor, det gillade han. Han sover nu i väntan på uppståndelsens dag.
..och varje gång jag hör sången "10.000 reasons" blir jag så berörd i den sista versen. Kan inte hindra tårarna från att helt och fullt blöta ner kinderna. Den påminner mig så mycket om mina sista besök hos pappa och beskriver hela den känslan av glädjen och friden hos Gud som han bar med sig in i livets slut där i sjukhussängen. För precis så var det, själen fortsatte att sjunga..
Så här är den svenska översättningen:
Sjung som aldrig förut
oh min själ, jag tillber den helige.
och på den dag då min kraft flyr undan
när slutet nalkas för mig en gång,
då stiger mitt lov och min själ skall sjunga
i tusen år och evigheten lång..
När han var för svag för att orka prata eller ens öppna ögonen, är jag övertygad om att han jublade i anden och fortsatte att tacka Gud för allt. Han kändes så levande och pigg i sitt inre och hela rummet var fullt att värme och liv trots att slutet var nära. Vi upplevde att pappa nästan skulle kunna sätta sig upp när som helst glad, lycklig och fri från all sjukdom. Den känslan. Den bär jag med mig.
Det låter kanske konstigt för någon som inte tror, för den som tycker helighet och andlighet bara är mänskligt påhittat nonsens och en del i en sörjandes bearbetning. En inre egen uppfunnen livboj att hålla fast vid för att överleva i de svåra stunderna.. Men jag tror på Jesus, den levande kärleksfulle Gud fadern och den helige Anden. Jag tror på universums, jordens och allt levandes skapare och det spelar ingen roll om du spottar på mig, hånar mig eller försöker banka ovett i skallen på mig. Inget kan få mig att ändra mig och antagligen känner du samma sak ur ditt perspektiv.
Idag är min bön för dig. Våga ta emot kärleken från den mäktigaste fadern, du saknade efterlängtade barn och din själ kommer att jubla i evighet. Amen.
..eller rättare sagt Charlie Chaplins mor i pjäsen om deras bistra livsöde.
Torsdagen efter jobbet var det inbokat ett teaterbesök med balkongplats i höstmörkret med mannen.
Han är inte superförtjust i pjäser med musikaliska inslag men får snällt följa med tanten. Örebro Länsteater spelade denna uppsättning under oktober och det var i grevens tid jag hann få se den. Fattigdom, död och dårskap utspelar sig i en tragikomisk miljö där Chaplin regisserar sin egen film. Sara Lindh är så söt som lilla Charlie i för stora byxor och för trång väst.
Regnet smattrar mot rutorna här idag och jag håller mig inne och bara kurar under filten med musik,
det är faktiskt tillåtet ibland och jag är tacksam över denna lediga dag.
"Han låter det regna över både onda och goda (Matt 5:45) ...fast det regnar mer över den gode för den onde har snott den godes paraply!"
En fredag i anslutning till Allhelgonahelgen stänger vi tidigt på jobbet.
Jag möter upp mamma och tjejen på torget utanför och vi tar en lunch tillsammans över tre generationer. Köttet var segt men efterrätten god och medan vi äter och pratar så bestämmer vi oss för att gå på konstutställning efteråt. Vi tar bussen ut till Brunnsparken för att titta på glaskonst av Kjell Engman (ni vet han som designade glasskon till alla vinnare i Let´s Dance). Han har sina rötter från ungdomstiden här i staden och återvänder med några års mellanrum för att dela sina fantastiska utställningar i speciella miljöer med oss. Denna gång i Globen, den onekligen runda lokalen med högt i tak. Temat denna gång är det onda och det goda med glasskulpturer av änglar och demoner i en rent ut sagt fängslande komposition. I mitten hänger nämligen glasdjävulen själv inspärrad i en hög bur med vaktande änglar i en stor cirkel runt om. Med en magisk ljus- och ljudsättning är det en fröjd att uppleva dessa konstverk. Jag pekade på en skulptur för 65.000:- och nämnde i förbifarten för tjejen att jag önskar mig den i julklapp. Hon kan börja spara nu.
Sedan tar vi bussen tillbaka och ut till pappa på kyrkogården för att tända lite ljus. Grabben klev oväntat på samma buss som oss och gjorde oss sällskap. Vi står där en stund i skenet av alla gravljus och minns och känner stor saknad i tysthet. Alltid i våra hjärtan..
Tjejen blev eld och lågor när hon fick höra att en av hennes favoritband skulle på turné. Ett enda stopp skulle Skillet göra i Sverige i Stockholm på Debaser Strand söndagen den 26:e oktober. Det var bara en hake, hon blir inte insläppt där utan målsmans sällskap. Det hjälper inte ens att kompisen, den unge mannen som gärna ville följa med precis har fyllt arton. Då får rockmamman offra sig och gå på konsert med tonåringarna. Det kunde jag nog ställa upp på, bara jag får ledigt från jobbet på kort varsel..
Några sms senare, lite fix med biljetter, bussresa och boende så stod allt klart - vi skulle på äventyr i storstaden. Eftersom jag normalt är av den planerande typen så såg jag till att allt blev hyfsat billigt och att övernattningen blev så nära gigstället som möjligt. Vi blev helt enkelt tvungna att stanna till nästa dag då det inte går vare sig tåg eller bussar så sent efter att mörkret har fallit.
Så dumpade vi våra väskor på det charmiga lilla pensionatet på Hornsgatan och matade sedan våra hungriga magar med lite kinamat på Mariatorget. Lite utseendefix, skinnbrallor på och så spatserade vi Hornsgatan fram för att rocka loss. Nämen glömde jag säga att jag fick tag i VIP-biljetter åt oss,
jomenvisst! Vi skulle få träffa stjärnorna innan, hälsa på dem och säga att de är grymma och sedan en förevigad bild på det. De skrattade åt mig när jag först släppte fram tjejen och hennes killiga vän för en egen bild utan mig, varpå leadsinger Mr Cooper (längst till höger i bild) säger:
"yeah, mothers deserves a picture of their own!"
Det här var riktigt stort och jag känner mig just nu ungefär som när jag var tolv bast och besatt av Europe. Jen Ledger är utan tvekan den coolaste trumbruden och jag har fått stått alldeles jämte henne. Wooooow alltså!
Längst fram stod vi så att svettet stänkte på oss från scenen. Förband var Smash Into Pieces och de lyckades värma upp publiken rätt bra men vilken skillnad när Skillet sedan kom in och röjde. Vilket ös och vilken show med hårdrocken i kombination med fiolen och cellon. Så vansinnigt snyggt. Älskar sådan musik och jag är stolt och glad över att min dotter har samma musiksmak och övertalade mig att åka (vilket visserligen inte var jättesvårt).
Ett härligt minne har vi skapat i våra sinnen i och med denna tripp tillsammans, men tjejen fick även ett annat minne från kvällen. För när gitarristen Seth Morrison lutade sig framåt och sträckte ut sin hand till henne från scenen trodde hon att hon skulle få hälsa på honom men förvånat kände hon hur han släppte ifrån sig sitt plektrum. Hennes lycka var fullkomlig.
Tack Skillet och tack Stockholm.
När man kommer hem efter ett vildmarksäventyr och ska vidare på bröllop, så ingår inte i planerna att man inte ska kunna tvätta sina kläder. Nej, det var sannerligen ingen bra timing att komma hem till en stendöd tvättmaskin. En dunkudde hade tydligen exploderat därinne av den senaste användaren och det vill jag inte rekommendera...
Så nu står den fint ute på tomten i höstskrud och jag funderar på att lägga ut en annons.
Säljes till högstbjudande:
Bosch extremt energisnål tvättmaskin max fem år.
Alla isärplockade delar medföljer,
dock ingen manual till maskinens utförande i ursprungligt skick.
