Dramatiskt dunkel dröm, drunknar dubbelt - DiCaprio dedikeras detta

Vi pratade om Titanic på dagen och skrattade gott åt en fantastisk tolkning av filmmusiken och låten "my heart will go on". Ett känslosamt flöjtspel, så vackert att det skär i öronen..

Unge herr tonåring hade dessutom varit på badhuset och berättade om äventyrsbadet och känslan att hoppa från tian i hopptornet. Att falla hejdlöst och landa djupt under vattenytan. Man måste akta så man inte får pungplask.

Vatten, simma, fartyg, Titanic..alla dessa faktorer under dagen påverkade nog min dröm om natten. Men jag har aldrig varit med om liknande dröm och jag ska nu berätta varför..
Jag befann mig på en stor båt, fast "jaget" var mörkhårig till skillnad från mitt verkliga jag och frisyren var kort och vågig som om jag var skådespelare i en skildring från 1900-talets början.
När jag står och tittar ut genom båtens salongsfönster ser jag plötsligt horisonten försvinna. Den vackra solnedgången höjer sig och försvinner uppåt och jag inser att båten sakta sjunker. Människor runtomkring mig börjar slåss för att rädda sig själva. Jag vet inte hur, men plötsligt befinner jag mig i det mörka, kalla vattnet. Som i en evighet tycks det simmar jag åt det håll jag tror är uppåt, uppåt, uppåt. Tomhet, kyla och en evinnerlig osäkerhet om livets vara eller inte vara. Till slut når jag ytan, kippar efter andan och lyckas ta mig upp ur eländet. Jag kliver upp på en gata som vimlar av människor, ungefär som när man kliver upp ur underjorden från tunnelbanan i storstaden. På den gråa gatan där uppe pågår livet som om inget hänt, ingen tar notis om det sjunkande fartyget eller om  oss som försöker ta oss upp, som kämpar för våra liv. En otäck likgiltig känsla.
Där vet jag inte om jag vaknar till en stund eller vad som händer men när jag fortsätter drömma är jag åter tillbaka på samma stora båt som jag befann mig på i början av drömmen. Återigen upplever jag hur jag inser att fartyget är på väg att sjunka, skräcken och rädslan att drunkna..igen.. Jag måste försöka kämpa mig upp till ytan ytterligare en gång, kippa efter luft, efter liv.

Sedan fick det vara nog, sedan fick det vara morgon med solljus i rummet och en dag att leva på riktigt i.

Bågskyttarna beskjuter brasan, besvikna besökare bedträder bron bredvid borgen - blir bara blötare borde burit badbyxor

Valborg.
Årets första åska och det vackra vädret är som bortblåst just ikväll.
Vi trotsar regnet med förväntan på traditionen (eller jag övertalar de andra som inte har lika stor entusiasm, de tittar ut genom fönstret och säger motvilligt okej till det). Ända sedan barnen var små har vi så gott som varje år åkt ner till slottet för att samlas med alla dessa andra Örebroare för att tillsammans välkomna våren. Fast i år står vi tydligen på bron utan barnen. Dottern följde visserligen med men valde att stå på andra sidan med kompisar och sonen var ytterst tveksam till vädret och stannade hemma vid datorn. Med oss har vi istället den världsvane dalslänningen som är på besök och det är nu han får känna på den omtalade närkingska negativiteten på allvar. Till och med köttet förväntades bli segt ikväll.

Vi kommer fram prick i tid och är rädd att missa höjdpunkten vid starten när det är dags för de medeltidsklädda bågskyttarna att tända elden. Vårbrasan ligger förankrad på en flotte mitt ute i ån och vi bevittnar hur den ena pilen efter den andra missar målet. Det hela börjar bli lätt komiskt, och inte blir det mindre skojigt när vårtalaren presenteras som häxan surtant för oss som inte känner henne.. Jag känner inte häxan surtant heller, det låter som en helt vanlig klimakteriekärring och presentationen blir svår att sluta fnissa åt. Surtanten börjar tala med ironi i rösten, det är säkert inte meningen men så låter det för oss som lyssnar i regnet.
"Till slut fick bågskyttarna fart på elden.." och.. "välkommen våren som i alla fall varit på besök".
Ett banalare vårtal har jag nog aldrig hört och jag börjar bli skeptisk till årets arrangemang.
Kören sjunger ett par korta klassiker, följt av en vacker instrumental melodi. Efter redan tjugo minuter säger man tack till sponsorerna, kören kliver ner från scenen och går runt slottet för att fyrverkerierna ska kunna börja. Visst är fyrverkerierna maffiga men jag känner mig rätt bränd på hela grejen, så att säga..
Snöpligt, fjuttigt och ganska stressat alltihop.
Men vi hade ju i alla fall inte tur med vädret.

På väg hem från firandet blir dalslänningen stoppad av ett par pratglada damer i surtantsålder. De frågar om han inte tyckte det var en ovanligt kort tillställning i år mot alla andra år. Att detta var dalslänningens första upplevelse av ett sådant här tumult kunde ju inte damerna veta. Det blev lite muntert till och med för närkingarna.
Sköna maj välkommen till vår bygd igen och vi börjar väl med lite snöfall på det. Det blir så ljust och fint och barna har så roligt.

                                         

Min magiska morgon med Mittelspitzen

Morgonpromenad.
Vi smyger ut på den öppna ängen och jag hoppas vovve hör att jag tänker att vi måste vara tysta nu, för där mitt ute står två rådjur och tuggar. Vill inte skrämma dem och vovve är duktig. Då plötsligt upptäcker rådjuren att vi närmar oss och studsar kvickt men yvigt in i skogen och krockar nästan med varandra trots att det bara är de två.
I min andra ögonvrå ser jag något annat skutta iväg över ängen, något som är till färgen likt vovve men svansen är inte lika snyggt ihoprullad på ryggen som vovve har sin. Räven är borta på ett ögonblick och vovve tittar snopet efter alla djur han aldrig hann jaga. Vi går tysta vidare in i skogen, de vilda djurens hemtrakter.

                                             

Grannens gräs grönare, glittriga grejer gör grått gladare

Dagen då staden blev grön.
Den gråa staden med asfalt och bullrig trafik, den tråkiga färglösa och vinterskitiga.
Vi putsar, fejar av och rensar bort resterna och gruset från den gamla årstiden.
Nu är den nya här. Det som var glömmer vi bort och vill inte ha tillbaka förrän till jul.
Vi kunde sitta i bikini redan i påskas och gå strumplös till jobbet en sådan skön vårdag i april.
Shorts- och linnebeklädda stadsbor visar sig med fuskbruna ben och hela staden blir med ens färgladare i solglittret. Värmen, ljuset och glädjen vinner lätt över den gråa kylan.

Det börjar lukta nyklippt gräs runt omkring i grannskapet, det luktar så gott och det känns med ens så somrigt. Förutom hos grannen som har en sån där självåkande apparat som småtuggar mest hela tiden och förstör den känslan. Jag tycker inte om sådana fåniga nymodigheter för om alla skulle köpa en sådan så skulle jag snart inte få känna doften av gräs över huvud taget. Det hade ju varit bra om jag hade varit allergisk men nu är jag inte det.

Ute på den lilla altanen nedanför tjejens rum ligger en skitig kudde på en stol ämnad för utekatten när han envisas med att stanna ute om natten. Han brukar oftast inte jama för att bli insläppt utan lägger sig tillrätta där under taket på det duniga underlaget och inväntar någon i huset att vakna. Så duktig kisse.
Men när katten är inne och jag tittar ut på altanen har en liten fågel vågat sig dit för att norpa en och annan fjäder från kattens kudde. Det är dags för den lilla fågeln att bygga bo. Jag håller katten inne en stund till så fågeln får plocka färdigt, kudden är i alla fall äckligt skruttig så det gör inget att den blir några fjädrar fattigare. Fågeln däremot skulle nog inte må så bra av att bli några fjädrar fattigare om katten finge bestämma.

Jag får också se att några av påskfjädrarna som pyntades så fint ute i syrenbusken fattas. Misstänker att fåglarna lånat några fina blå därifrån till sina nästen. Eller så tycker de att det är hög tid att plocka bort påskpyntet. Det kan jag nog hålla med om.

Talande texter till tunggungande taklyftande takter, trots tillfälligt trilskandes teknik, troende talanger turnerar.

Jag åker inte ofta utomlands. Men när Jerusalem kommer hit till staden då passar jag på att köpa ett par biljetter. Jag pratar förstås inte om något annat än Bandet med stort B och rockgubbarna från förr och som still is going strong. Jag överraskar min man med konsertbiljetterna i påskägget. Han har sett upp till Ulf Christiansson, hans musik, budskap, personlighet och hela hans karisma sedan urminnes tider (kanske dock inte från begynnelsen 1975 när Gud såg att det var gott för då hade vi precis lärt oss gå både han och jag). När så nu turnépremiären 2014 börjar här då är det faktiskt inte mycket att tveka på. Jag drar på mig skinnbrallorna och klackskorna med guldnitar på kvällen till ära och är laddad till tänderna.

Hamnar först i kön som värsta fansen och får på så sätt även förtur in när dörrarna öppnas. Längst framme vid scenen har vi bästa utsikten, högsta stämningsfaktorn och största risken för svettstänk. Det dunkar i hela hjärtat i takt till musiken och håret fladdrar av trycket från scenen. Boom-boom-boom-boom. Vilket ös! Vilken inlevelse! 

Bandets senaste tillskott till konstellationen gör sitt jobb med hög klass. CJ Grimmark på klaviatur, gitarr och sång verkar behärska allt han rör vid musikaliskt. Bakom trummorna sitter nyförvärvet Mick Nordström och ger fullkomligt järnet, en stabil kille med rätta takterna helt enkelt.
Ulf meddelar att kungen själv brukar gå på Jerusalems konserter, kung Jesus centrum av allt, det är det som gör det extra mäktigt. Förväntansfulla bjuds vi på gamla godingar som "Risen", "Dancing", "Pappa vem har gjort" med många flera. Hade jag fått önska ytterligare en låt hade jag nog velat höra "City on fire" framföras, men man kan inte få riktigt allt för det hade ändå inte mina taktstampande fötter orkat.

Än är det drag i gubben Christiansson och han poängterar att han faktiskt inte har för avsikt att lämna över till den yngre generationen än på ett tag. Jag kan förstå om spekulationerna dyker upp, för med på scenen är hans yngste son Philip. En frisk fläkt med en underbar ton i rösten och med en coolhet på scenen som är slående lik sin fars. Arvet går inte att ta miste på och det är så gött att se (som en säger i Göteborg) deras samspel, lekfullheten och kärleken sinsemellan. En far och hans son..

Father2son 2014, en turne runt om i Sverige med ett tema kring att vända fädernas hjärtan till barnen. Ingen far här på jorden är perfekt sägs det, ingen utom den gudomliga fadern. Och när den här fadern och sonen som står på scenen framför mig den här kvällen sjunger tillsammans om förlåtelse och fadersrelation då är det gåshud ända ner på lilltån. Gå om du har möjlighet, det inte bara en konsert.. Turnéplanen hittar du på Jerusalems coola hemsida.

Avslutningsvis vill jag bara i förbifarten nämna att Anders Mossberg bandets bästa basist genom tiderna (han med den härliga silverkalufsen) gillade mina konsertbilder på instagram, det är stort faktiskt - riktigt stort.

                                

                                              

Så sjukt sorgligt, självmordspekulerande sjuttonåring söker stöd

Jag oroar mig, det är sent och jag får inte tag i henne.
En vanlig tonårsmorsas vardagskväll? Hennes mobil är skrutt och dör och vare sig mina signaler eller sms går fram. Min oro når henne inte. Jag vet att man måste låta dem vara ibland och inte begränsa deras mognad och ansvarskänsla, men ibland tar oron överhand när mörkret är för mörkt och kylan känns för kall.
Jag visste att hon snackat med en ny bekantskap ett par dagar, men jag visste inte vem han var. Jag visste att hon var med honom nu, någonstans. Jag satt uppe och väntade på henne och till slut kom hon hem. Hon var tyst och jag var både arg och lättad på samma gång.

Jag kunde somna nu när jag hade henne hemma.

Mitt i natten vaknar vi av att hon får panik och springer ner i trappen. Han säger att han ska ta livet av sig, att han är ensam hemma och att ingen bryr sig. Livet är för tufft för denna yngling som haft en svår barndom. Han känner inte min flicka, min flicka känner inte honom. Ändå har han anförtrott dessa saker till henne på bara ett par dagar. Det är för tungt för henne att bära, det är inte meningen att hon ska behöva bära det ensam åt honom.

Mitt i natten i mörkret pratar vi med henne. Tryggheten i att inte vara ensam och rädd. Försök inte ens, det är bara dumt att bära tungt ensam. "Kom alltid till mamma och pappa först!"  Vi finns för ditt flickehjärta alltid. Hon lyssnar och förstår, inser att hon varit naiv i det här. Att hon inte borde tagit på sig hela hans depression på sig, men hon ville bara hjälpa. Det söta, rara hjärtat vill hjälpa till att ge honom möjlighet till ett ljusare liv. Han ville inte lyssna, han var uppäten av mörkret och han ljög för henne. Det förstod hon nu.

Vi hittade numret till hans pappa och ringde mitt i natten. Det hör inte till vanligheterna att vi ringer okända männsikor nattetid. Men det var nödvändigt eftersom flickan oroade sig djupt över vad pojken faktiskt sa att han planerat göra. Pappan svarade att han var hemma hos sin son och ingen annanstans, att pojken var trygg hemma i faderns hus och vetskapen om läget fanns där.

Att försöka få flickehjärtat att skaka av sig nattens omskakande händelser för att lägga sig till ro och kunna somna är inte lätt. Men vi försöker. Nu sover hon äntligen lugnt i våra sängar en välbehövlig sömn i ett varmt, tryggt täcke.
Älskade barn.

Otamatone - oerhört obehärskat och oavsiktligt oväsen oavsett organiserad oktavintervall, objektet också olikt oboe och ocarina. Ofrånkomlig ofrid.

Jag måste bara få ge denna grej ett helt eget inlägg, för det förtjänar den.
Det var det roligaste jag köpt på länge. Fast inte till mig, men jag smyglånar den ibland.
Till påskaftonen hade jag hunnit fixa en överraskning till unge herrn. På tisdagen visade han mig ett klipp på instagram där någon spelade på ett litet komiskt instrument. Det såg festligt ut och idén kläcktes att jag kanske skulle överraska honom med en sådan. Jag letade ivrigt och insåg att jag kanske inte skulle lyckas hitta någon innan påsk. Jag blev varse att inte en enda butik i stan hade något liknande instrument. En enda nätbutik inom landets gränser hade till försäljning och med så pass snabb leverans att det skulle kunna gå.
Jag lade ordern sent på tisdag kväll. På onsdagen fick jag mejl om att varan packades och på skärtorsdagen så fick jag det glada budskapet att paketet fanns att hämta på mitt närmsta utlämningsställe. Unge herrn blev minst sagt förvånad och instrumentet spred stor glädje inte bara till honom utan även till hela påsksällskapet. Jag fick också till en och annan halvberusad låt i går i solskenet. Det är svårt att hitta rätt toner så det kan bli lite tokigt men det gör bara det hela ännu knasigare. Kanske inte det mest seriösa instrumentet som du ska sätta ditt barn på att lära sig i musikskolan, men väl värt sina pengar för alla skratt den bjuder på tillbaka. Rekommenderas varmt!