Sportlovets slutskede - snöslaskig storstadsshopping

Storstad var väl i och för sig att ta i
men trots sin sjätteplacering i storlek över Sveriges största städer så är jag nöjd med den lagomheten staden erbjuder. Rulltrapporna är inte för höga och åker inte för snabbt så att man blir åksjuk, folket har lagom bråttom och det vimlar lagom med folk på stadens gator en lördag som denna helgen innan lön (och det trots att det utöver oss fasta boende även färdas gummistövelsbeklädda folk från närliggande småsocknar för att ta del av vår stads utbud.)

Här har barnen haft sportlov denna vecka och grabbarna åkte iväg på lite utförsåkning några dagar. Allt för att inte ynglingen ska fastna vid datorn hela veckan. Tjejen har passat på att hänga med kompisar nästan varje dag men idag åkte vi alltså på stan tillsammans. Hon, jag och hennes mormor.

Det var vår julklapp till mormorn, shoppa något snyggt till henne och sedan äta något gott.
Hon var inte så snabb med att kvittera ut klappen efter jul, men å andra sidan är det inte så kallt nu och det finns ett större utbud i butikerna. Tyvärr var det ganska grått och småpissigt regnrusk med slasksnö idag men vi slank snabbt ut och in mellan butikerna och satte oss sedan i restaurangvärmen och mös. Vi gottade med välsmakande mat och smarrig dessert därefter. Runda om magarna tackade vi för denna lördag med umgänge över tre generationer kvinnor. Den ena betydligt yngre, snyggare och slankare än oss andra två..

En fortsatt trevlig helg önskar jag!

Besynnerlig bästsäljande berättelse, byrackan blev blodig.

Jag fick ett ordentligt ryck i helgen som var att jag verkligen längtade efter att få gå och se en pjäs igen. Det är tyvärr inte så ofta det sätts upp något sevärt här i närheten på stadens länsteater. Senast var vi och såg Hamlet och det är snart ett år sedan nu. Efter det fick vi bege oss till storstaden för att få njuta av skådespeleri. Den gången på riktigt hög nivå med bland andra Robert Gustavsson i Rainman.

Mitt ryck fick mig i alla fall att vilja boka in en pjäs direkt samma lördag oavsett utbud, men det gick sådär eftersom det förstås var slutsålt på så kort varsel. Men redan på tisdagen fanns det ett par platser kvar. Kanske ett återbud vad vet jag, men vi hamnade allra längst fram med en extrem närhet till alla skådespelare. Jag hade två inbokade läkarbesök i rad på morgonen den tisdagen och valet av dag för teaterbesöket kändes fantastisk eftersom jag då kunde fokusera på och se fram emot kvällen under min oro kring alla prover hos läkaren. Dessutom var det faktiskt på dagen nitton år sedan jag fick en förlovningsring på fingret, så en dejt samma kväll var väl heller inte fel tänker jag. 

Jag hinner slänga i mig lite snabbmat efter jobbet innan föreställningen börjar, och eftersom jag jobbar på stan är det sedan bara att ta en liten kort promenad i kylan ner till teatern. Vi intar våra platser som är så nära scenen att det nästan upplevs som PÅ scenen. Lite längre upp i rampljuset ligger en död hund, spetsad av en högaffel.. Pjäsen kan börja!

"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten"
av Simon Stephen efter Mark Haddons bästsäljare, som handlar om den femtonårige Christopher spelad av Peter Jansson. En autistisk pojke i hans värld där drömmen om stjärnorna finns och om förhållandet till föräldrarna och de andra i hans omgivning. Utspel och galet upprivna scener i förtvivlan och med ett tålamod som tryter. Starkast är pappan (Linus Lindman) som bryter ihop i ånger när sonen upptäcker lögnen..

Jag levde mig förstås in i ett underbart, känslosamt och humoristiskt skådespeleri från första raden. Tack för ikväll! Nu väntar jag ivrigt på nästa uppsättning - musikalen Lasse-Maja i april..

                                     

Riktiga livs levande hundar ingick i teaterns ensemble.

Denna hund på bilden var dock inte vid liv ens före den brutala spetsningen vill jag tillägga.

Bloggarens blackout.. borta bra - back in business

Here I am, missed me at all?

Varför jag inleder på engelska vet jag inte. Ibland faller orden bara över mig så och då blir det som det blir. Kan tycka att det hade varit snyggt att återvända med en inledning på dansant teckenspråk, precis som Loreen, men fick problem med det praktiska. Tangentbordet har inga färdiga tecken och att filma mej just nu denna sköna söndag är verkligen inte aktuellt. Jag ser alldeles för ledig ut helt enkelt. Efter ett varmt, skummigt morgonbad hoppade jag osminkad i min allra ledigaste, mjukaste dress.

En lång hotellfrukost fast hemma med blåbär i filen, ägg, rostat bröd och stor balja gott te hör softa söndagsmorgnar till. Avslappnat och utan press att över huvud taget se någonting på detta uppblåsta och påkostade vinter-OS i Sotji. Ändå kan jag hänga med i kallpratet i mötet med människorna tack vare era Facebookstatusar såsom "kall, kallare, Kalla" eller "Hellner is da man". Vilken tur.

Då.. föll plötsligt den konstiga längtan över mig att återvända hit. Så nu sitter jag här med benen uppslängda och musik inkopplade i öronen. Vad jag babblar om eller vad det ska tillföra det vet jag inte riktigt. Men jag har det i alla fall gott här och precis nu hittar solen fram mellan träden och bländar mig när jag tittar ut genom det stora fönstret bredvid mig. Där utanför ligger också resterna av något som för ett par veckor sedan var en vacker snöskapelse med stora bomber. Snöhen är död nu och morotsnäsan ligger sorgligt skrumpen på barmark bredvid en alltmer försvinnande snöhög.

"In Narnia there´s always winter but never christmas"..
men när kungen kommer blir det minsann andra bullar. Länge leve Aslan.. våren är gång!

                               

Snön singlar sömnigt så smältningen segrar - sedan stormen Simone som stjälper stolar samt studsmattor

Liten väderprognos följer, ingen spådom för framtiden det ger jag mig inte i kast med utan en från tid som flytt. Det är säkrare.

Hösten har betett sig konstigt i år. Kanske inte konstigare än andra, jag vet inte för man glömmer så snabbt. Men morgnarna kändes tidigt kallare än vanligt och dagarna var länge mildare än vanligt. Sedan, redan i mitten av oktober yrde den första snön runt i luften och det stannade till och med kvar ett litet pudertäcke på marken ett par dagar. Några äpplen hade hamnat på altanräcket och fått varsin vit mössa under natten.

Så kom en ledig lördag med lite snöpulver under skorna uppe i Kilsbergen, en frisk skogsvandring med hunden längs bäcken och ner mot vattenfallet. Till och med tjejen följde med om hon fick låna mina snygga gummistövlar. En värmande brasa, några mandariner och en påse Polly mitt i skogen vid en särskild utsatt så kallad menstruationsplats. Eller hur var det nu enligt tjejen som mest troligt hörde fel... jag tror det skulle vara en meditationsplats...

Därefter kom yrvädret Simone och hälsade på. Södra Sverige råkade värst ut för henne. Här var hon inte lika arg som Gudrun och Dagmar var. Dessa typiska årstidsstormar som dyker upp när vädret är milt och ställer till det. Min tjusiga kusin, bofast söderut berättade om att hon plötsligt såg grannens studsmatta fara förbi utanför fönstret. Hennes grannes studsmatta ska jag kanske förtydliga, för min grannes studsmatta hade varit högst besynnerligt. Inte minst för att större delen av mina grannar är 65+
Oh well, här hade vi i alla fall tur med vädret. Här välte på sin höjd en solstol som någon glömt att plocka undan för säsongen.

Rekommenderar Rainman, recensenten rosar Roberts rörande realistiska roll

Jamen,
jag hade alldeles glömt bort mitt i all omotivation att jag i kontrast till den magiska fjällupplevelsen i september strax därefter fick nöjet att göra en liten storstadstripp.
Ni vet ju hur mycket jag älskar teater och fick till min stora glädje i födelsedagspresent i somras biljetter svåra att få tag på. Slutsålda biljetter långt i förväg till föreställningen på Rival på söder i Stockholm. Biljetter till Rainman baserad på den där fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen ni vet med Dustin Hoffman och Tom Cruise från det ljuva åttiotalet.
Yeeeyyy, let´s go!

Tog tåget på morgonkvisten den där lördagen i början av oktober. Det hade förutspåtts regnväder i Stockholm så paraplyet fick åka med, men behövdes faktiskt inte plockas upp förrän i regnskuren på tillbakavägen senare på kvällen. Det blev en mulen men mysig promenad genom gränderna i gamla stan, vidare upp mot slussen och förbi alla charmiga båtar längs Söder Mälarstrand. Lite lunch på det och sedan leka kulturell ut och in i konstgallerierna på rad. Trevligt, mycket trevligt. Det ena galleriet grällare än det andra. Men så fastnade jag för en stor målning av staden i nattljus, konstnären kommer jag tyvärr inte ihåg namnet på. Ett väldigt läckert fångat motiv för endast ca en månadslön brutto. Jag valde att inte prioritera konsten där och då och satte stopp för spontanshoppingen. Det hade dessutom blivit lite otympligt att kånka med sig den stora målningen in på teatern. Istället gick jag in och njöt av allt fint och plottrigt i den toksöta tebutiken mitt uppe på Hornsgatspuckeln. Jag handlade visserligen inte något där inne i teparadiset heller, men atmosfären där inne var svårslagen. Nu måste jag tillbaka till huvudstaden snart och rätta till mitt misstag, om det blir te eller konst jag kommer hem med det återstår för den trogne läsaren att få reda på..

Till slut var det så äntligen dags för huvudnöjet för dagen. Med stor iver och öppna sinnen satte jag mig tillrätta med ett glas vin. I pjäsens huvudroller som bröderna Raymond och Charlie Babbitt ser vi Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Samspelet dem emellan är fantastisk och känslan av broderskärlek är så djupt äkta och fängslande. Gustafsson är fullständigt genialisk i rollen som den autistiske Raymond, gestaltad med trovärdighet varvat med humor. Han gör mig fullständigt knäckt och när pjäsen är över kan jag nästan vrida ur min blus av tårflödet.

"Aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt, hör du vad jag säger.. aldrig, aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt..."
Den känslan. Älskar det.

Vandringen via vovvens vinklingar

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

För två månader sedan var jag ute på min längsta promenad någonsin.

Först åkte vi bil i en evighet. Som tur var hade jag ett gudomligt skönt täcke att ligga på och min gosehund med mig att snutta på. Längs vägen stack jag ut huvudet och morrade på några varelser med horn på. De irrade hit och dit framför oss på vägen och verkade allmänt förvirrade. Jag skrämde minsann iväg dem, men det skulle inte bli sista gången jag såg sådana.. När jag så äntligen fick hoppa ur bilen utan att behöva hoppa in i den igen sprang jag snabbt med all spring i benen jag hade genom skogen och upp till det lilla huset på höjden. Jag sprang så klart med ner till bäcken och hämtade vatten också. Här har jag varit förut med det var på den tiden när jag var en liten valp.

Nästa morgon skulle vi till min besvikelse in i den där så kallade bilen igen. Den skumpade hit och dit på den knöliga vägen och den åkte betydligt saktare framåt än dagen innan. Det var riktigt tröttsamt så jag suckade högt i baksätet flera gånger. Till sist öppnades äntligen dörren bredvid mig och jag skuttar ivrigt ut i min enfaldiga tro att jag skulle få lite frihet...men icke. Jag kopplas direkt ihop runt halsen i lina. Vanligtvis går de där tvåbeningarna så sakta så jag brukar få springa fritt i skogen, göra snabba avstickare och tillbaka. Det brukar kunna bli dubbelt så långt som deras mesiga promenad minst.

Men den här promenaden blev minst sagt mesig. De gick och gick och gick och gick de där envisa tvåbeningarna, Tack och lov stannade de för att kissa ibland, då passade jag på att söka skydd bakom packningen och vila en stund. De längre pauserna blev när de fixade käk, det var skönt då hann jag till och med slumra lite. Jag brukar ju för tusan få dröna hela förmiddagarna därhemma så vad var detta?! Men det var fint att gå här på något vis, inte som skogen hemma utan annorlunda omringade av de största stenar jag sett. Jag plaskade med tassarna i ån och drack det goda vattnet när jag ville. Det följde nämligen med oss hela vägen och var lika rent och friskt som i vattenskålen hemma på köksgolvet.

Så äntligen spände de tvåbenta upp ett hus att krypa in i. Jag fick äta min mat i sådan där skopa som de andra. Sedan lunsade jag in så fort jag kunde, tog bästa platsen på ett skönt täcke och somnade nog rätt snabbt där på rygg..

En natt till i det där huset fast med annan tomt runt, och under två dagar till gick vi vidare och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag lukten av sådana där horndjur på långt håll och morrade åt dem också. Jag satt ju dessvärre fast i lina så jag kunde inte jaga dem hur gärna jag än ville. Men vid ett tillfälle när jag blev fri då såg jag min chans att sätta av efter något som flaxade inne i en bergskreva. Matte sa att det var fjällripor. Jag lyckades inte fånga någon för de flög för högt men gosse vad roligt det var!!

Det där var ett äventyr vill jag lova och det bästa av allt var att jag inte behövde bära en pinal, det fick de andra göra.

Stenarna skimrar som stjärnorna, skymningen samlar sörjande som saknar sina släktingar

Alla helgons dag.

Det börjar skymma, luften är fuktig och löven ligger blanka och multnande på vägen.
Kyrkan där far ligger begravd är närmre en halvmil bort men en lång promenad med hund är bara skönt en dag som denna. Vandringsskor och smidiga byxor på, en mössa på toppen och promenaden går lätt. Hullet får röra sig och tankarna får frihet i tystnaden längs vägen.

Pappas grav ligger i utkanten så vi kan gena in bakom den yttersta stenmuren och sedan upp i slänten. Mörkret har lagt sig över kyrkogården när vi väl är framme. Det är alldeles stjärnklart och ljusen vid alla gravar glimmar ikapp med himlens lyster. Det strålar så vackert om alla minnen och all den saknad ljusen symboliserar. Nästan obeskrivligt mäktigt mitt i den stillhet som regerar. Så många tårar på en och samma plats. Luften är fuktig, kanske därav?

Du fattas mig far! Du sover men det gör mig ont för jag är självisk..
Visst är sorgen lättare i vardagen så här snart nio månader senare, men jag kan fortfarande känna värmen från ditt bröst från den där sista kvällen med dig.
Den bär jag med mig när annat känns kallt..