Enorm elefant erhåller ensamhet (eller ebb) enligt en envis entusiast

Ibland dyker de upp, de där små minnesbilderna i huvudet.
Anteckningarna i hjärnan från tid som varit. Det är kanske inte alltid så ljusa bilder som lagras i banken av historia. Den ledsna dåtiden gör vi bäst i att sudda ut, först lära oss av den och sedan omsorgsfullt radera. Tiden läker alla sår och får ärren att blekna.

Det sorgliga är att alla vackra, roliga och underbara minnen också tenderar att bli allt mer grumliga med åren. Jag drar min egen slutsats att det antagligen är för att vi annars inte skulle vilja leva i nuet och skapa nya minnen.. att glömma bort. Tröstar mig med det.


Ikväll var jag ändå tillbaka en stund när sonen var en liten skrutt. En kul liten kille med mycket funderingar och tankeverksamhet. Vi hade tappat upp vatten i badkaret och där i skummet satt han och filosoferade. Han hade upptäckt att det blev mindre vatten när man reste sig upp och mer vatten när man satte sig igen. Så... om en elefant skulle bada i vårt badkar så skulle det inte behövas mycket vatten alls! Vilken grej! Fast då skulle han nog inte få plats att bada tillsammans med elefanten. (att elefanten antagligen inte skulle rymmas själv i badkaret över huvud taget gick vi inte vidare in på)

Ser sällan sport, skridskor, skidor, skytte - samtidigt så skojigt

Jag ser väldigt sällan på TV, det vet ni säkert redan ni som känner mig.
Det betyder att sannolikheten för att det skulle bli sport jag tittar på när jag väl sätter mig i soffan inte är särskilt stor. Nåja förresten, om det kan de lärde tvista.. Det beror ju på hur man ser det. Om man rent kallt utgår från att jag inte alls är intresserad av sport eller om man ska kalkylera med hur stor del av tv-utbudets totala sändningstid som är sportprogram? Jag utmanar de matematiker som vill räkna ut detta att göra det. Lovar att följa upp med spännande resultat om vad det är jag mest tittar på. Annars kan jag enkelt berätta det ändå.. men inte nu.

Jag kan genast vidare avslöja till eventuella analytiker att jag inte är särskilt sportintresserad...alls. I alla fall inte när det rör sig om att utöva fysiska sporter av svettig karaktär i tävlingssyfte. Pingis, badminton, bowling och skridskoåkning på lek kan jag ställa upp på och kan till och med tycka är riktigt kul. Men tar då samtidigt en risk att få en skrattsalva riktad mot mig av motståndare och lekkamrater. Schack anses vara en sport, och så långt kan jag sträcka mig. Behövs ingen bra kondition där, men gärna en hjärna. Det senare tror jag att jag har en.

Att då nästan aldrig se på TV och nästan inte gilla sport det blir en perfekt kombination när jag mot mina principer ändå kan fastna på vintersportprogram på söndagarna så här års. Vitt och härligt ser det ut när de susar nedför backen. Snön skvätter upp på kameralinsen och det blir alldeles prickigt på omgivningen. På så vis känns inte sport så jättejobbigt i soffläge.

Men när vi nu ändå är inne på bra kombinationer så varför inte utveckla fler mixade sporter? Ta skidskytte till exempel. Istället för skytte och längdskidor så sätt gevär i händerna på utförsåkarna. Då snackar vi krav på stabilitet och god tajming på idrottarna och ökad spänning för publiken. Eller varför inte konståkning och kickboxning? Schack och boxning finns ju redan..det låter som en fantastisk sport. Knocka motståndaren helt matt..

Over and out.

Tar tillbaka total tystnad, tillåter texterna tala

Precis som de stora kända bloggarna som flera avslutade sina bloggprojekt med att just hävda att det bara varit ett projekt gick jag i graven. Ungefär vid samma tidpunkt som dem. I mitt fall utan storslaget uttalande i media, utan ett rabalder om huruvida mitt ego är äkta eller ett alterego. Utan sorg och översvämmad inkorg på kärleksbrev från alla fans.

Det har funnits mörker, tomhet och förtvivlan, men jag är inte död. Inte än.
Jag lät det gå några fler dagar än tre och till sist återuppstod jag.
Lite starkare, gladare, piggare och framtidstroende.

Ett talesätt som jag däremot inte tror särskilt mycket på eller vill tala mig speciellt varm för är följande: "Ensam är stark"  Bullshit I say!

Häromkvällen fick jag berättat för mig en underbar text som beskriver precis det och som löd ungefär så här:

"En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. 
Den gula hinken, plastspaden och lastbilen var redskapen hon använde 
för att bygga ett sandslott. Och stort hade slottet blivit. 
Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar! 

Hon var stolt över sitt magnifika verk.

Flickan grävde med sin plastspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. 
Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet. 

Hon kämpade för att för att gräva upp stenen och flytta på den. 
Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den. Stenen låg där den låg. 

Till slut ville hon ge upp och satte sig ner och grät, både av trötthet och ilska. 

Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottet kändes plötsligt förstört. 
Då kom hennes morfar gående. Han blev förstås orolig över tårarna.
Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp flickan i famnen.
Jag kan inte flytta på stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon. 

Men varför använde du inte din styrka? frågade han vänligt.

Det gjorde jag! svarade flickan och grät ännu häftigare. 
Tycker morfar att jag inte har kämpat tillräckligt hårt?
Nej min vän, det gjorde du inte svarade morfar. 

Du frågade inte mig om hjälp!

Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet"

Gud säger... "Varför frågar du inte mig..!?"

Kampen kulminerar, klentrogen kontaktar konungens kostnadsfria konsultation - kärlekens kraft kan komma

En svettig träningspasströja och två tårblöta kinder senare...

Tack Gud för att Du är styrkan. 

My God´s not dead

He´s surely alive

He´s living on the inside

Roaring like a lion

Färdiga funderingar finns fast förträngs fort, försöker fånga fragment

I förra veckan när oktober precis hade börjat och jag just kommit igång att cykla igen efter den envisa förkylningen, upptäckte jag att jag under min restid fick ihop ett helt långt färdigkorrigerat blogginlägg i huvudet innan jag ens var framme. Om hjärnan då ändå hade varit uppkopplad, för när jag väl var på jobbet försvagades alla tankar och bara spillror av helheten fanns kvar i minnet.
Höstluften, dimmorna och färgprakten inspirerar helt klart där jag susar fram. På bussen såsar man till och är inte särskilt produktiv. Tjock blir man också.

Jag älskar hösten, det gör jag verkligen. Nåja såvida det inte konstant vräker ner och pölarna på cykelvägarna mer liknar hav som bara Gud kan dela på. Trots min smygande kärlek till denna ruggiga årstid så brukar jag ha som sport att vara utan strumpor så långt in på säsongen som möjligt.
Jag klarade inte ända in i oktober i år och igår noterade jag en annan kvinna på stan som var barfota i sina loafers. Hon vann! Fast jag försvarar mig med att det inte kan ha varit frivilligt för hennes del. Någon hade säkert tagit hennes tid i tvättstugan.

Nu släpper jag den tvångstanken och bylsar istället in mig i gosiga halsdukar och möter kylan utomhus på dagen.  Rykande choklad, lurviga tofflor och en skön filt i soffan på kvällen. En varm hand att hålla i kan väl tyckas mysigt också.

Värmen har rest bort ett tag. Återvänder förhoppningsvis innan jag hinner sakna ihjäl mig.
Hej höst!

Tar tåget till tävlingen, trevligt trots taskig turnering

Det gick inte så värst bra på tävlingen i helgen ska jag väl erkänna.

Inte för mig men för andra, för de som är bäst.

Usch, fy och blä är kraftuttryck som jag vågar häva ur mig utan att väcka för stort anstöt.

Fast inombords är uttrycken kraftigare och jag ångrar jag att jag inte låg kvar i sängen istället. 

Huvudvärk och andra tråkiga månatliga besvär ställde till det och mitt resultat blev pinsamt. *skäms*

Trevliga människor vägde upp och med sällskapet och gott att äta och dricka tillsammans blev helgen ändå ett härligt minne. 

Det är inte så tokigt att åka tåg heller med tanke på att det inte händer så ofta längre. Med skön musik i öronen se naturens höstvyer susa förbi utanför det skitiga tågfönstret och fabriksbyggnaderna efter Arboga när vi blir stående ett bra tag på grund av tågmöte. (Ganska otydligt uttryckt det där och det dröjde några resor innan jag förstod att det var ett annat tåg som skulle passera och inte två tåg som skulle stå stilla parallellt och ha möte)
Vi blev stillastående på återresan också och jag missade snöpligt nog bussen hem med två minuter. Att vänta på stan i fyrtio minuter kändes lite sömnigt. Tack SJ för det söndagsnöjet. 

Solen sken i alla fall. Strålade hela vägen hem, och hela eftermiddagen. Behåller solen inom mig. 

Hunden är som en studsboll när jag kliver innanför dörren och jag tar med mig honom ut på en långpromenad. I över en timme är vi ute och sedan vänder vi tillbaka in och spelar trummor..

Tack för den här helgen. Snart fredag?

Vandraren vill veta varför väskan vibrerar

Mina svarta sneakers med högt skaft och spetstyg (pimpade conversewannabe) tar mej ganska smidigt framåt de dryga två kilometerna upp till busshållplatsen. Jag är vidare klädd nerifrån och upp i vinröda strumpbyxor, svart pennkjol med knappar fram, den slitna, sköna skinnjackan som fått hänga med ett tag och runt halsen har jag virat en alldeles ny naturvit stickad halsduk.
Bakom mig drar jag väskan. Den vibrerar högljutt och skramlandet bryter skogens fridfullhet. Jag möter inte så många, faktiskt ingen längs min väg uppför backen. Backen som är täckt av gyllene löv. Jag möter höstdimmorna så den här morgonen och alldeles strax kommer bussen..


(Bloggat från mobilen i farten)